* Små barn, små bekymmer...

Idag fick jag ett överraskande
och oväntat besök på jobbet.
Plötsligt stod hon bara där.
Lika strålande och vacker som vanligt.
Lika bubblande och full av liv.

Full av drömmar, visioner, tankar och idéer.
Som vanligt entusiasmerande och full av kärlek.
Så full av egna sanningar - lika klara
som luften en tidig septembermorgon.

Vi har känt varandra i snart 12 år.
Att vi träffades var av ödet förutbestämt.
Det fanns en mening med mötet.

Du dyker upp, du dyker ner.
Du är nära fast ofta långt borta.
Alltid på väg. Alltid på flykt.
Undan allt det som gör ont.
Allt det du valt att inte bli vän med.

Bakom glittret i dina ögon,
bakom ditt vackra leende
och bakom ditt smittande
skratt vilar sorg.

Jag kan höra gråten
i ditt hjärta.
Jag kan höra suckarna
i din själ.
Jag vill finnas nära dig
den dag du vågar möta
dig själv och de sanningar
som inte är tillrättalagda.
De sanningar som är dina
för att du ska orka.

Kate - hela du är en gåta utan svar.

...hon är Båttokig!!



(Kolla i slutet på detta klipp - se hela programmet på Svt Play!)



Kram

Att bli berörd är väl fantastiskt?

Det kan handla både om att bli berörd
rent fysiskt eller känslan av när något
tar tag i en. Så där riktigt ordentligt.
Som en stor kram inifrån.
Under skinnet.
Runt hjärtat.

Det är svårt att sätta fingret på
exakt vad det är som tar tag i en.
Vad det är som utlöser det.
Varför det ibland känns mer,
andra gånger mindre.

Jag tror att det är många faktorer
som spelar in och har betydelse.
Många saker som tillsammans
gör skillnad.

När jag lyssnade på ett klipp
på Youtube och hörde Mary Byrne
sjunga så blev jag sådär alldeles
väldigt berörd.

Jag kunde inte hindra det.
Hade ingenting att sätta emot.
Det var som att stångas mot
den sjunde vågen.

Tårarna strömmade ur mina
ögon och rann i floder utmed
mina kinder.

Så härligt.
Så skönt.
Underbart att 
känna att man lever.

Varsågod,
lyssna på Mary du med.
Och berätta sedan för
mig hur du reagerade.
Om du också lever.

Fortsatt trevlig dag!


Kram

Har tänkt på en sak.
På det här med kaninkokning.
Det kanske inte är så bra ändå.
Inser att både Kerstin, Vilda och
Winston skulle ligga rätt risigt tll.


Kram

Planera inte för mycket
för morgondagen.
Livet är nu - inte sen.

Tiden går inte i repris.
Dagarna kommer inte igen.

Det är nu.
Det är här.
Här är jag.
Du är där.

Livet är nu.


Kram

Undrar vart man kommer om man går till höger?






Kanske värt ett försök?


Kram

Vanära.
Va' nära.

Närhet.
Het när?




Kram

Heléna!

Ett visst mått av synd är att få ihop det med redan
tjingade, plingade och tingade män.
Och kvinnor.

Ett annat mått på synd kan vara när män -eller kvinnor -
inte respekterar att man redan är tjingad, plingad och tingad.

Ett tredje mått på synd kan vara att det inte kokas fler kaniner
i det här landet. 

Av män.
Till kvinnor.

Av kvinnor.
Till män.

Av män.
Till män.

Av kvinnor.
Till kvinnor.



Det klassiska receptet på hämnd:

Kaningryta

Pratade med Gunnar i lördags på morgonen.
Pratade med Gunnar i lördags på förmiddagen.
På någon halvtimme hände det saker som gjorde skillnad.
Saker som fick en alldeles vanlig lördag att bli en alldeles ovanlig lördag.
Saker som gjorde skillnader för många människor.

Gunnar och hans kollegor som alla ingår i den frivilliga
räddningskåren på Muskö fick ett larm.
En bilolycka hade skett vid Muskötunnelns mynning på Yxlö.
Inom loppet av någrs minuter var de på väg.
Utan att ha en aning om till vad.

Kraschen hade skett i hög hastighet.
Någon pratade om minst 140 km/h.
Av bilen fanns just ingenting kvar.
Av föraren fanns just ingenting kvar.
I full fart hade han kört in i bergväggen.
Döden var lika oundviklig som omedelbar.

OM det nu är så att mannen bakom ratten hade bestämt
sig för att avsluta sitt liv på detta hemska sätt.
OM det nu är så att detta inte var en olycka...

Oavsett vad det var som hände är det en tragedi.
Så fasansfullt och hemskt.
Så obeskrivligt och bedrövligt.

Mina tankar går till alla anhöriga.
Till alla hjältar på olycksplatsen som maktlösa bara
kunde konstatera att det inte kunde göra något för
att rädda livet på föraren.

Mina tankar går också till den man i 35-års åldern
vars liv släcktes i samma sekund bilen dundrade in
i bergväggen.




Vi måste bli bättre på att ta hand om varandra.
Vi måste bli bättre på att finnas för varandra.
På att se och höra varandra.

Vi måste sträcka ut våra händer och dela
med oss vårt mod till de som förlorat sitt.
Vi måste dela med oss vårt hopp,
vår tro och av vår kärlek.




Kram

Tänka sig - det är inte så dumt med helger i alla fall.
I alla fall inte alla. Det här ser ut att bli en bra helg,
och ännu är den inte slut!

I fredags kväll gjorde vi just ingenting.
Eller, så lite som möjligt på mesta möjliga tid.
Denize var ute på galej och sov, som sagt var, hos Kevin.
Johanna villa softa för att vara pigg och utvilad inför
lördagen stora invigning av kardeologikongressen vid
Stockholmsmässan, där hon skulle jobba. Hennes uppgift
var främst att leende hälsa ca 30.000 människor från hela
världen varmt och hjärtligt välkomna!

Lite mys, pys, lite lagom av det mesta.
Och lite till.

Somnade sent och vaknade tidigt av att telefonen ringde.
Var allt annat än utvilad - men, som man bäddar får man ligga.
Om om man bäddar får man ligga. Ibland i alla fall!

Tog en promenad med Winston i härligt väder och bestämde
möte med sköna Heléna vid Årstaberg. Heléna kom farandes
med tåget från Sollentuna och jag hann nätt och jämt hem
från första promenaden för att kamma till mig lite innan det
var dags att ta sig till stationen där hon stod och väntade
i solskenet.



Vi promenerade över Årstabergsbron in mot söder.
Väl över på andra sidan så valde vi att promenera en sväng mot
Tanto och Hornstull för att kolla läget lite. Vi skramlade ihop lite
pengar och frossade i oss varsin Langos i Tanto. Typiskt att de
inte skulle ta kort...

När vi var mätta och belåtna fortsatte vi fram till Loopen under
Liljeholmsbron. Där unnade vi oss varsin kall Carib i solen.
På väg därifrån träffade vi på Helénas kompis Mia och hennes
nygamle pojkvän Anders. Raskt bestämde vi oss för att
beställa varsin öl till. Tänk hur enkelt kan det inte vara att fatta
stora beslut ibland?! :)



När glasen var tomma - till sista droppen - bestämde vi att vi
skulle göra sällskap med M + A bortåt Hornstull! Vi passerade Street,
tvärnitade och bestämde snabbt att tacka för oss och gå tillbaka.
Märkligt det där med vibbar och kemi när det gäller människor. 
Heléna och jag var rörande överens om att hennes kompis Anders, 
eller rättare sagt; hennes kompis Mia's nygamle pojkvän Anders,
sände ut de mest märkliga signaler som ingen av oss klarade av!

Vi tågade glatt mot Skanstull, i solen längs vattnet. Gladast av alla
var nog Winston som rätt snabbt blir uttråkade på restauranger och
liknande ställen. Han kan för sitt liv inte begripa varför han vare sig
får bada, jaga fåglar eller tigga mat från gästerna runt omkring.

När vi närmade oss Skanstull blev vi jättetörstiga igen. Är det inte
märkligt så säg? Som tur var hade Nyfiken Gul öppet... En öl och lite
nachos med tillbehör smakade ljuvligt i eftermiddagssolen!!



Winston ruttnade totalt och rätt snabbt! Vi smackade i oss av
godsakerna och styrde våra steg i rask takt mot Årsta. Det dåliga
samvetet - för allt vi hade stoppat i oss - var oss självklart hack
i häl... Tänk att det alltid ska vara så!! Heléna förklarade glatt
att bilringarna jag beklagade mig över, inte alls är "bilringar"...



Nej, enligt Heléna är det bara en massa kostcirklar - staplade
på varandra!! Jag smakade på vad hon sa - och tänka sig,
det kändes genast mycket bättre! Bara att slippa höra
samvetet flåsa mig i nacken var en befrielse!!




Heléna och jag skildes åt vid busshållplatsen utanför skolan - med en kram!
Hon fortsatte med buss mot Årstaberg och jag promenerade vidare mot ICA.

Johanna har tjatat hela veckan om att vi ska äta surströmming och så fick
det bli. Jag handlade för säkerhets skull två burkar med filéer och en burk
vanlig strömming, mandelpotatis, getmesost, tunnbröd, lök, folköl...

När Johanna kom hem från jobbet på Stockholmsmässan puttrade redan
potatisen på spisen samtidigt som jag som bäst höll på med Stroganoffen
hon beställt till söndagens lunchlåda. Vi satte oss till bords lagom till klockan
åtta. Guuuuuuud, så gott det skulle bli. Guuuuuuud, så gott det blev.
Guuuuuuud, så lagom gott det var - tyckte Johanna. Hon får ändå med beröm
godkänt för sin insats. Inte fy skam att äta fyra filéer så här första gången.
Och detta utan fåniga grimascher, gnäll och stön!



Denize var inte hemma i lördags kväll... Vilken överraskning, inte sant?!
Nu var det tvillingarna på Djurö som skulle firas för att det fyllt 18!
Det bjöds först på middag och sedan på taxi in till stan för tjejerna.
Mmmmm, fint ska det vara!! Glädjande nog så valde Denize i alla fall
att sova hemma och strax före fyra natten mot söndagen kom hon
tassandes...

Johanna och jag var rätt nöjda i lördags kväll. Johanna på grund av
jobbet på mässan, jag på grund av för lite sömn och en liten nätt
promenad på dryga milen. Efter maten gjorde vi just ingenting. Jag hade
fullt schå med att släcka törsten efter middagen. Hur mycket jag än drack
så var jag hela tiden mer törstig. När jag klunkat i mig en liter mjölk,
en jättebalja med thé samt en halv flaska bubbelvatten somnade jag
i soffan - av ren utmattning!

Söndag morgon började okristligt tidigt för en del av oss.
Eller, för en av oss.
Nej förresten, för fyra av oss.
Johannas väckning drog igång vid 05.30-tiden. Jimmie, Josefin och Nemo
var uppe långt före det. De hade en resa till Spanien att se fram emot
och planet lyfte redan vid sextiden i morse. De hörde av sig med ett sms
vid lunchtid för att berätta att de hade kommit fram till Fias hus välbehållna.

Självklart ville de också ge mig en väderprognos... Alltså, jag tycker att det
är så larvigt - om jag eventuellt skulle vara intresserad av att veta hur
många grader över trettio termometern visar och hur varmt det är i poolen
så frågar jag väl, inte sant?! Trams.

Denize och jag slängde i oss lite Stroganoff till lunch och bestämde sedan
att vi skulle ta en promenad. Kom sedan och snacka om promenad...




Vi gick hemifrån, via koloniområdena upp till Skanstull. Där valde vi den
äldsta av de tre broarna. Passerade Eriksdal och Badmintonhallen, in
mot söder. Traskade vidare mot Nytorget och upp för trapporna mot
Sofia Kyrka och Vitabergsparken.



Men alltså, ärligt talat... Stockholm är verkligen helt fantastiskt vackert.
Snudd på magiskt på sina ställen. Man borde verkligen lalla runt mer i
stan än vad man gör.



Vidare knallade vi genom Tengdahlsparken och hamnade så småningom
på Folkungagatan som vi korsade. Uppför backen mot Ersta och med
raska steg mot glasskiosken. Vi stannade till och mumsade i oss varsin
glass och en latte.



Med magarna fulla av glass promenerade vi vidare ned mot Tjärhovsgatan
och fortsatte upp mot Björns Trädgård och Medborgarplatsen. Götgatan
fram mot Ringen och sedan vidare över Skanstullsbron.

Ja, ja... Okej då, vi stannade till vid Ringen och shoppade lite innan vi tog
fart över bron. Ett par sommarskor för halva priset, en mascara och lite
annat smått och gott.

Hittade ett bar superfina stövlar.
Som kostade supermycket pengar.
Och, som fick stå kvar i affären.
Kommer drömma om dem inatt... Denize vet hur de ser ut - om någon
kanske vill överraska mig! Märket är Tommy Hilfiger och 37:orna satt
som gjutna!! :)

Via Gullmarsplan, Bolidenplan och Lill-ICA var vi till slut hemma igen.
Denize, Winston och jag med alla våra kostcirklar, ömmande fötter
och drömmar om nya vinterstövlar.

Johanna kom, så småningom.
Denize gick så småningom.

Laga mat.
Äta.
Diska.
Laga mer mat till Johannas matlåda.
Diska lite till.
Tvätta.
Vika tvätt.
Tvätta lite till.
Dammsuga.
Plocka.
Pilla.
Säga god natt till Johanna.
Plocka lite mer.
Kvällspromenad med Winston.
Duscha.
Krypa ned i sängen.
Sova gott.
Drömma sött.
Om nya stövlar från Tommy Hilfiger.

Tack alla fina för en härlig helg.
Snart är det äntligen måndag.


Kram

Men hallå - är det sant?
Redan fredag?
Är det möjligt?
Är det någon som vet vart
den här veckan tog vägen?

Jag har jobbat som en tok med
att få klar Generalprogrammet
till Storkyrkan, FoB nr 4,
Specialtidningen om och med
Svenska Kyrkan, haft middagsgäster,
huvudet fullt med tankar och funderingar,
nattliga sms-äventyr med någon, städning,
tvätt, matlagning, handling, promenader,
ännu fler tankar och funderingar. Jag har
fattat stora beslut och rivit upp dem igen.
Jag har försökt att ändra riktning och
inställningar, men halkat tillbaka igen...

Man kan säga att det varit en ganska
typsik vecka i mitt liv. Kanske lite mer
och lite högre tempo bara.

Upptäckte i veckan att min hjärtmedicin
började ta slut och att jag inte kunde
hämta ut mer på apoteket. Ringde således
Globen Heart Center och sökta farbror
doktorn - som hade slutat för att börja 
jobba som avdelningsläkare på kardiologen
på Danderyd. 

-Jaha, sa jag och bad snällt om att kanske
kunna få en annan doktor istället för den
jag hade. Då fick jag reda på att hela kliniken
höll på att packa ihop för att de inte fått avtalen
förlängda med Försäkringskassan...
Vad är det för trams? 

Den snälla sköterskan visakde i luren att hon
tidigare har arbetat tillsammans med hjärtchefen
på Ersta; David Waldenhjort (fint namn, inte sant?.
Och honom kunde hon verkligen rekommendera.
Måste komma ihåg att ringa honom på måndag
för att höra efter om han vill ha en patient till att
ta hand om... Har satt upp en stor lapp framför
näsan, men påminn mig gärna!! :)





Jag har haft värsta fredagslyxeftermiddagen.
Kände att jag var värd det. Häromdagen när
Winston och jag var ute på vår lunchpromenad
gick vi förbi en lite, relativt nyöppnad, klinik på
Stora Nygatan. Precis som vi passerad kånkade
tjejen som har den ut en skylt som berättade att
de just nu har en drive: en ansiktsbehandling +
en ryggmassage för 395:- - ordinarie pris 895:-!!
Jag tvärnitade och bokade snabbt tid tills idag
på eftermiddagen. Nu sitter jag här på jobbet igen
och känner mig som en nyponros. Jag har blivit
masserad av både händer och gummikoppar (!),
fått ansiktet rengjort på alla möjliga sätt,
ansiktsmassage. inpackning, insmörjning...
Ja, gud vet allt! Självklart gick jag därifrån
med en kasse produkter jag absolut behöver
ha. Eller inte.





Helgen är en öppen historia. Det enda jag säkert
vet är att vi, Winston och jag, ska ta oss söderöver
nu för att möta Johanna. Ikväll blir det nog bara
mys, imorgon ska Johanna jobba och imorgon
kväll har jag lovat henne att vi ska äta surströmming
minsann. Guuuuuud, så gott!!! Eventuellt ska jag
träffa Helena imorgon på eftermiddagen för en
promenad runt Årstaviken.

Denize ska på fest ikväll och på fest imorgon kväll.
Och sova hos Kevin. Och inte dricka för mycket.
Och uppföra sig väl. Med beröm godkänt...
Det är härligt att vara 18 och nykär - jag minns
allt hur det var!

Trevlig helg om vi inte hörs...
Eller ses!?


Kram

Kissekissekissemissen...





Jag måste berätta en sak.
Gör inte jag det så kommer ni att
få höra det som ett rykte på stan
rätt snart i alla fall.
Jag och Ernst har tillbringat natten tillsammans.

Nu ska ni få höra den sanna versionen:
När jag skulle gå och lägga mig inatt så var
jag sådär störigt pigg som man kan vara ibland.
Johanna sov sött, Winston och katterna likaså.
Denize hade bortamatch - som så ofta nu för tiden.

Jag vred och vände på mig.
Öppnade fönstret.
Stängde fönstret.
Tog en kudde till och puffade till den.
Tog bort kudden och plattade till den under.

Plötsligt kände jag var jag var sugen på;
att sätta på Ernst.

Sagt och gjort. Jag klev än en gång ur sängen,
tog på mig morgonrocken, tog en sväng runt i
lägenheten.

Lät morgonrocken falla,
pillade på musen
och ser man på... Där var han.
Plötsligt var han precis framför mig -
så nära men ändå så långt bort.
Långt bort och nära.

Lite generat lade jag mig till rätta i sängen.

Allt blev precis som vanligt.
Precis som det brukar.
På bara några minuter var allt över.
Ernst hade tagit med mig på en välbehövlig
tur till månen. Upp bland alla stjärnor.

När man inte pillar på musen lite nu och då
blir det svart. Ja, alltså skärmen går ned i ett
viloläge. På något märkligt sätt att hade jag lyckats
mixtra med datorn så att programmet jag tänkte
titta på repriserade sig själv - gång på gång på gång.

När jag vaknade i morse strax efter kl 06.00 var han
fortfarande där. Det kändes som om jag hade Ernst
i hela mig. Han röst malde, malde och malde i mina
öron. Hans mantran ekade i hela mig.

Tack tv4 Play - det är verkligen fantastiskt att
somna till en gammal repris när inget annat
fungerar. Tack Ernst för alla kloka ord!


Kram


PS) Säga och tycka vad man vill om denne man,
men Herre Jösses så fin hyttan i Bergslagen är.
Vilket drömställe...

Trist - det går inte att blunda längre.
Det är dags att fejsa den bistra sanningen.
Det går inte att låtsas som om...
...det fortfarande är sommar!

Det är bara att inse att sommaren
har tagit semester över hösten.
Och vintern. Kommer tillbaka med
nya krafter efter nästa vår.
Kanske.

24 augusti 2010, kl 22.33...
och 13 grader ute!


Kram å god natt

Alla har gått hem. Bara jag kvar.
Emelie är i London. Gustav får jag inte tag på.
Och jag inser med förskräckelse att jag inte
har den blekaste aning om hur jag ska göra
för att bli klar med Generalprogrammet för
Storkyrkan tills imorgon.

Antingen lyssnade jag inte på vad Emelie sa.
Eller så tänkte jag på något helt annat.
Eller så har jag drabbats av ett akut hjärnsläpp.
Eller ett kroniskt.

Oavsett vad det beror på så inser jag att jag
att jag tagit mig vatten över huvudet.
Nej, inte för att jag inte klarar av uppgiften
som sådan utan snarare av den anledningen
att jag alltså inte vet hur de vill ha det.

Jag är klar med förstasidan och den ser inte
alls ut som de manus jag fått av Emelie.
Jag har hittat på själv... En hel massa.
Undrar vad de kommer att tycka om det?
Mailar jag över filen till Emelie finns det väl
risk för att hon sätter en scones i halsen.
Nej, jag visar henne då hon kommer hem
istället. Och så ringer jag henne och berättar
som det är. Att jag inte har den blekaste om
vad det är jag ska göra.

Sanningen är alltid bäst, inte sant?

Grattis mig!

Jodå, jag överlevde dagen.
Den blev inte värre än den började.

Det flöt på bra på jobbet,
om än att min ambition var att jag skulle
ha hunnit mycket mer än vad jag gjorde.
Så kan det vara ibland,
inte minst på måndagar.

Denize tittade in på eftermiddagen med
en nypiercad Kevin. De kom just från en
sådan där suspekt studio, lite längre ned
i gränden, där de inte gör annat än tar
hål i folk. Kevin hade slagit till med två
- ett i underläppen och ett rejält i örat.
Vitsen med att ha hål i läppen har jag
svårt att förstå.

Winston hängde med K + D och till slut
hamnade de hos Kevin i Jarlaberg.
Mötte Johanna när jag kom hem strax
efter klockan sju. Vi tog en promenad
till veterinären vid Bolidensplan där vi
köpta värsta, värstaste bantningsmaten
till Kerstin. Någon gång ska vi lyckas
- i alla fall några kilon!

Från veterinären raka vägen förbi
Satzumas där en påsen med Sushi och
Misosoppa stod och väntade. In på ICA för
att handla lite mjölk och annat smått och
gott. Därefter raka vägen hem till
Fångarna på fortet!

Knallade iväg och mötte Denize och Winston
på deras promenad hem från Gullmarsplan...
Och nu är klockan strax midnatt och jag tänker
överraska mig själv med en någorlunda tidig kväll
- för att orka med att vakna tidigt imorgon bitti.

Kontentan av detta? Jo...
OM dagen börjar som skit - unna dig Sushi till middag!





Kram

Och det bästa av allt denna dag är att Cia + Lasse har kommit helskinnade hem från sin motorcykelsemester...


Kram

Vilken härlig helg!

Vaknade skapligt tidigt igår och tog en lång skön promenad med Winston.
Hem och donade lite och sedan iväg på en snabbfika hos en granne.
Hem igen och blev osams med Johanna som blev förbannade för att jag
knyckte en av hennes tio skivor som hon skulle fördela på två rostade mackor.
Hallelulja!

Skyndade mig på till Gullmarsplan och hoppade på samma t-bana som
Jimmie, Josefin och Nemo. Det hade barnvagnen full med godsakeroch
min enda uppgift var att bistå med en flaska bubbel!

Johanna och jag, som då alltså hade hafr en dispyt om en korvskiva,
åkte för säkerhets skull varsin buss till G-plan men med samma t-bana!!





Vid Gärdet hoppade vi av och tågade med bestämda steg mot den
stora flygdagen och de väntande helikoptrarna samt Janne Österwall.
Vi hann nätt och jämt fram då det brakade till och värsta Hollywoodregnet
svepte in över stan. Vi rev, snabbt som attan, ihop den framdukade picknicken
och tog skydd i Jannes gamla Chevrolet Bronco! Ni som ännu inte har picknickat
i en gammal Cheva i störtregn borde absolut pröva på det...
En fantastisk upplevelse, jag lovar!


Mellan skurarna sprang vi bort till Janne för att åka helikopter
 - en upplevelse nästan större än ost och vin i en gammal Cheva!
Vi var alla lite osäkra på Nemo skulle banga när det var hans tur,
men icke! Han tog världsvant på sig hörlurar med mikrofon och tog
plats fram intill piloten och sedan bar det av upp i det blå...
Eller, grå - rättare sagt!

Framåt kvällen begav vi oss in mot stan och Sveavägen. Nemo
somnade som en stock i vagnen under vår promenad från Gärdet.
Herre jösses så många bilar och häftiga ekipage vi såg - allt från
välpolerade, klassiska bilar till mindre lastbilar med vedeldade
badbaljor på flaken. Vi placerade oss i hörnet Kammakargatan-
Sveavägen och stod därmed på första parkett till nyvaknade
Nemos stora förtjusning. Säga och tycka vad man vill, men
det är en viss känsla i alla fall...



Ni får ursäkta bildkvaliteten... :)

Hemma i Hökis väntade Zulu på att J x 2 + N skulle komma hem, så vid 21-tiden bestämde
vi oss för att åka söderut. Johanna hade redan åkt för att träffa Hedda och Denize
tillbringade kvällen med Kevin och Winston. De hade också varit inne i stan och kollat
på bilarna, men lite mer på tu man hand... Eller; på tre man hand! Denize är helt
fantastisk med Winston...

Just det, Kjellman och Tratten... Vad hände med dem? Kjellman och jag missuppfattade
varandra - jag trodde att han skulle höra av sig och han väntade på att jag skulle göra det.
Resultatet blev att ingen gjorde det! Jag fick ett sms där han berättade att han tröttnat på
att vänta och i stället bestämt sig för att gå på en kräftskiva.





188,5 cm fylltratt var inte en talbar under förmiddagen. Inte helt oväntat! Han lyckades få
ur sig något slags läte bara i telefonen... En blandning av ångest, gnäll, stön, stånk och
gammal alkohol - fräscht! Att han inte skulle vara körduglig förstod jag redan natten mellan
fredag och lördag då har ringde från Utö!!

På väg hem fick jag ett sms från Micke - som jag träffade på Trianon i fredags kväll.
Han undrade om jag skulle tycka att det vore trevligt med sällskap och ett glas vin
på balkongen - och det tyckte jag! Jag handlade lite mjölk på 7-11 i väntan på bussen.
Hann precis tända ljusen innan det knackade på dörren...

Vi pratade och hade det trevligt värre ända tills imorse. Plötsligt var klockan 06.30 och det
hade blivit söndagsmorgon. Han konstaterade att det var så himla trevligt här att han kunde
tänka sig att vara kvar till frukost. Jag hade heller inte det minsta emot sällskapet men kände
plötsligt hur trött jag var samt hur halvjobbigt det skulle bli om han var kvar här tills alla vaknade.
Det finns alltid folk som ser, hör och som sedan glatt snickrar ihop egna sanningar som de delar
med sig av. Kände inte att jag hade den minsta lust att bjuda på det just nu.


Vaknade redan vid 9-tiden i morse - allt annat än utsövd! Idag har ingenting gått snabbt -
det har nätt och jämt gått framåt! Johanna kom hem strax efter lunch för att byta om och
packa ihop lite innan tågresan mot Läggesta och Åkers Styckebruk. Jag tror bestämt att den
unga fröken är lite mer än förtjust i Niklas. En söt historia det med... Vi bodde, som bekant,
grannar då barnen var små på Muskö och via Facebook har de nu fått tag på varandra igen!
Det ska bli spännande att se vart detta slutar.

Denize kom hem ganska sent ikväll. Hon hade tillbringat eftermiddagen och kvällen hos
pappa Baki tillsammans med Winston - såklart! För att få lite frisk luft gick jag dem till
mötes och tillsammans tog vi en promenad genom skogen hem.

Nu är jag så trött att jag nästan inte vet vad som är upp eller ned, bak eller fram.
En snabb kvällskiss med Winston och sedan är det tack-och-god-natt! Veckan som kommer
kommer inte att bli nådig vad gäller jobb och tider. Usch - men jippie - det är massor att göra!



Sov gott och dröm sött!

Kram

Alltså dessa dagar som infaller sådär med en 5-6
veckors mellanrum är mer galna än andra på jobbet.
Det är nu - och då - man på allvar undrar varför
man överhuvudtaget jobbar med det man gör.
Och det är nu - och då - man på allvar
förstår varför man gör det... :)

Igår, fredag, bar jag på jobbet strax efter 08.00 och
släckte ned vid 21-tiden. Med dåligt samvete...
Jag hade kunnat vara kvar en stund till. Minst.

Orkade inte laga middag utan föreslog tjejerna en
pizza på Trianon och så fick det bli. Johanna dök
upp efter en eftermiddag kväll tillsammans med
Niklas. Och Denize dök upp för att fortsätta
kvällen med Kevin & co. Kom sedan och snacka
om att gå om varandra.

På Trianon, som vi i fortsättningen kommer att
kalla för Köping, blev vi sittandes en stund Johanna
och jag. Vi som liksom vara rätt klara med dagen.
Plötsligt dök ett bekant ansikte upp...

Vi har setts förr och hälsat på varandra.
Jag har förstått att han bor i kvarteret.
Jag vet att vi har stött på - alltså sprungit på
varandra (!) - någon annan stans, någon annan gång.
Jag tror att det var i samband med ett jag jobbade
på ASKO Möbler för hur länge sedan som helst.

Nu stannade han upp vid vårt bord och växlade
några ord som bland annat bekräftade att det var
på ASKO vi sprang på varandra. Han berättade att han
just slutat en anställning på PEAB, men fortfarande
hade med dem att göra. Att han har med MORNEON
att göra. Att han jobbar bland annat med fukt och
våtrum, att bostadsrättsföreningar tillhör de största
uppdragsgivarna, att han ROTar runt med än det ena
- än det andra inom den världen...

...som ju också och på sätt och vis är min värld -
fast ur ett annat perspektiv! Lite världsvant plockade
jag fram ett visitkort och sa till honom att han gärna
fick höra av sig vid tillfälle - till exempel om han skulle
snubbla över något spännande projekt.
Så var det inte mer med det.

Inatt började det surra i telefonen. Mycket riktigt -
det kom sms... Inte bara ett utan ett gäng.
Njae, det vore inte helt sant att påstå att det var
projekt och artiklar han ville prata om!! :)
Till slut - när jag för artonde gången - önskade honom
en god natt och lovade att vi kanske kunde ses idag
i stället så tystnade telefonen.

Inte nog med det. En annan gammal vän ringde inatt.
Jag bara undrar - hur full kan man bli och vara när
man är 40 år och 188,5 cm lång? Grattis hjärtat -
jag slår vad om att du sprängt alla gränser och slagit
alla rekord. Och jag är glad att jag inte är du idag.
Usch och fy så fasansfullt du säkert kommer att må...
Att det är självförvållat är sällan en tröst!

Vad ska det bli av dagen? Ja, planerat är följande -
på ett ungefär sisådär: Vi 14-tiden åker vi in mot stan
för att bland annat träffa Jimmie, Josefin & co på Gärdet.
Där är det flyguppvisningar hela dagen och Janne Österwall
har minsann lockat oss med en svängom i hans helikopter.

Ett annat scenario skulle kunna vara Barkarby där det är ett
annat motorevent idag. Det avslutas med en crusing i karavan
- kan man skriva så eller blir det kaka på kaka? - i stan ikväll.
Denna cruising ska vi se hur som helst. Och sedan har jag lovat
Lars Kjellman att vi ska ses och ta en öl. Och nu är jag bjuden på
brunsch hos ASKO-killen. Och sedan undrade Gunnar om inte vi
kunde hänga med honom och hans kompisar ikväll. Och Wínston
- som inte är speciellt motoríntresserad - vet inte vad han ska göra.
Och jag måste handla mjölk. Och kanske kräftor. Blir det sol?
Kommer det att regna? Långt eller kort? Byxor eller kjol?
Kanske klänning?

Jodå - det finns att göra och det känns inte som om denna
dag kommer att gå till historien som den då ingenting hände.

Önskar er alla en trevlig helg!



Kram



PS) Just det - min käre kollega Frank gav mig en fin komplimang
igår. Eller inte. Eller kanske. Han konstaterade:
Therése - du är liksom inte vanlig tjej eller kvinna,
du är mer som ett världskrig!!

Det finns skäl till att denna blogg har det namn den har.
Små barn, små bekymmer = stora barn, stora bekymmer!




Fick just ett samtal från Jimmie där han berättade att han
varit ute med Nemo under eftermiddagen - i dinosaurieskogen!
Jättespännande tycker Nemo och förmodligen Jimmie också.

Beväpnade med varsin pangare - varsin gammal torr gren -
smyger de omkring, spanar och spejar efter dinosaurierna.
Nemo tar på sig rollen att gå lite före, Jimmie håller rent bakåt.

Plötsligt får Jimmie för sig att rusa ikapp Nemo, plocka upp
honom i famnen och rusa vidare samtidigt som han tjoar
något om att de är jagade av en hel flock skräcködlor.
Nemo tjuter hysteriskt av skratt samtidigt som han lite
oroligt kastar blickar över axeln.

-Däråt pappa, spring däråt.. Där kan vi ta skydd!
-Japp, vrålar Jimmie och springer rakt ut i
ingenstans med Nemo i famnen.

Plötsligt kommer de fram till en bergknalle som Jimmie
graciöst skuttar upp på. Utan att veta vad som finns där
bakom. Att det där inte fanns någonting annat än ett nätt
litet stup på nästan 4 meter hade han ingen aning om!!

Det fanns inte tid att stanna och heller inte tid att tänka.
Plötsligt befann han sig nedanför stupet med en något
förvånad Nemo fortfarande i famnen.

När Jimmie ställde sig upp så var det något som kändes
konstigt. Lite annorlunda. Rätt snart förstod han vad det var.
Han måste ha rutchat utför berget på sitt eget ben på
någotvis och nu var benet mest bara trasigt.

-Det gör inget pappa, tröstade Nemo. Det är inte så farligt...
Var inte ledsen. Det var inte meningen... Såja pappa!

Jimmie haltade hem med Zulu och Nemo och insåg
snart att det nog var tvunget med en resa till SÖS.
Johanna mötte upp dem i Gullmarsplan
och tog hand om Nemo medan Jimmie fortsatte.

-Typiskt killar, suckade jag. Ett skrubbsår är väl inget
att oja sig över, eller?

Jag känner mig mer bekymrad över vad doktorn ska
tro om Jimmie berättar att såret kom till då han var
tvungen att sätta sig i säkerhet för en flock galna
dinosaurier!!

Tänk om de låser in honom på en annan typ av
avdelning och trasslar in honom i en sådan där skjorta
som man knäpper med remmar bakpå ryggen?






Jaha, nu har Jimmie ringt från SÖS!
Jag får be om ursäkt för att jag trodde att det var
ett mer ordinärt skrubbsår det handlade om...

När doktorn var klar med sitt, var Jimme 22 stygn rikare!!

Snyggt jobbat, älskling! Och tack gode gud att det inte
blev ännu värre - inser att detta hade kunnat sluta hur som helst!

Du är en riktig Rambo-Indiana Jones-Superman-hjälte!






Puss


PS) Jag tror att jag minst har sju par kryckor i källaren
- säg till om du behöver låna ett par!

...som kan ha svårt med att få ihop det då det gäller engelska!
Skillnaden mellan mig och denna bulgariska pingla är att jag är har lite mer självinsikt.

I alla fall så saknar jag hennes mod. Det i sin tur innebär att mina språkliga problem
är ett större problem, ett större handikapp!!

I mitt nya liv tänker jag bli modigare och kliva över ännu fler hinder.
Är det någon som vet när IDOL-uttagningarna i Stockholm äger rum?
Någon som har numret till Anders, Andreas eller Laila?






Kram

Alltså jag kan inte låta bli att bli berörd av texter.
Av svenska texter i första hand.

Man kan, som bekant, både höra och lyssna.
Det är skillnad.

Lyssna på denna text...







Kram

Varsågoda - titta och rycks med!
Lite glad blir man, inte sant?

Svårt att inte bli berörd.
Svårt att låta bli att bli rörd.






Kram

Lyllos mig som får jobba tillsammans 
med Janne Åström och Frank Johansson!

Eller, som mormor alltid sa:
-Man kan inte rå för om man är dum, bara man inte är elak!

Tackarsomfrågarhärsvallarochvallardetsomaldrigförr!

Hur kul är det då?



Kram

Min är du.
Din är jag.
Lika självklart
som ett andetag...

Förlåt, J83, jag borde ha hört av mig till dig ikväll.
Jag borde verkligen ha hört av mig för att tacka dig
av hela mitt hjärta. Förlåt, jag borde verkligen ha gjort det.

Tack snälla, söta, fina du...
...för att jag fick låna ut min bil för att
underlätta din dag med barn och läkarbesök.

Tack snälla, söta, fina du...
...för att du har ställt tillbaka bilen
på parkeringsplatsen bakom mitt hus.

Tack snälla, söta, fina du...
...för att du lade bilnyckeln på mitt däck och inte brydde
dig om att störa mig genom att knacka på min dörr.

Tack snälla, söta, fina du...
...för att du inte tröttade ut mig genom att tjata
och envisas med att betala mig bensinpengar.

Tack snälla, söta, fina du...
...för du samlade ihop ditt skräp och lade det
bak på golvet och inte överallt i hela bilen.

Tack snälla, söta, fina du...
...för att du inte har ringt mig ikväll.

Tack snälla, söta, fina du...
Du kan konsten att få mig att förstå hur viktig jag är.

TACK

Tecknet betyder "respekt"...



Jag är inte helt nöjd med rapporteringen från er motorcykelsemester.
Hade jag förstått att det skulle bli så här är jag tveksam till om ni ens
hade fått min tillåtelse att åka iväg...

Vi har en hel del att prata om när ni kommer hem.


Kram

PS) Morgonens sms, från ett soligt frukostcafé
på vägen mot Monaco, räknas inte...

Äntligen så var det då dags för en helg full av bus,
överraskningar, kärlek och en massa hemligheter...
Som vi har väntat och längtat, Nemo och jag!





Trio med J begav sig av redan på torsdagsefterniddagen
mot Sunne. Det vankades 40-års fest och ALLA var bjudna...
Ja, utom Nemo och jag då förstås!

Som jag tidigare har berättat så styrde vi i stället kosan mot
Västerås för att bekanta oss med Hoover - eller Clark Hoover
som han faktiskt heter.

Kvällen blev sen för Nemo som till slut somnade av ren
utmattning strax före midnatt. Och med det var första
hemligheten avklarad, kom vi överens om!

Fredag morgon snusade vi och sov fram till niotiden då
dagen så stilla tog fart. Jag ringde givetvis ett par jobbsamtal
innan det var dags för oss att åka mot Gävle och Furuvik.





Vi stannade till vid Dragon Gate vid Älvkarleby för att kolla läget
lite på vägen upp. Vilket sjukt, märkligt och i allra högsta grad
mystiskt ställe. Till Nemos stora förtjusning fanns det bilar att
låna på den stora innergården. Bilarna var säkert 1,5 meter långa
samt försedda med ratt och gaspedal. Nemo skrattade så att tårarna
sprutade när han tog upp jakten på mig i sina försök att faktiskt köra
på mig. Det var med nöd och näppe jag lyckades komma undan -
med blotta förskräckelsen. Gunnar älgade efter och hade fullt sjå
med att hinna med den lilla fartdåren som körde som en tok med
de ljusa lockarna virvlande i vinden...
Kom sedan och snacka om fartfylld start! :)





Väl framme i Gävle visade det sig - såklart - att jag valt fel hotell,
vad annars!? OM det nu finns två olika Scandic-hotell, varför skulle
man välja rätt på första försöket? Det visade sig att mitt hotell låg
en bra bit utanför stan, vilket såklart är jättetråkigt när man är
uppe en helg för att ha lite skoj. Hur som helst - man är inte sämre
än att man kan ändra sig, och de kunde - tack och lov - de som hade
han om bokningarna också. Vi bytte helt enkelt hotell - ett Scandic mot
ett annat Scandic!

Efter att ha installerat oss i vårt pytterum - vilket alltså snart var gjort -
begav vi oss ut på stan för att hitta något att äta. Plötsligt kom vi på
att vi "glömt bort" att äta ordentligt under dagen och att Nemo, med
andra ord, förmodligen var superhungrig... Det visade sig vara
alldeles sant! Schhhhh, hemlighet nummer två som i en liten ask!




Efter att ha traskat runt en stund, denna vackra och soliga augustikväll
i Gävle, kom vi fram till Söderhielmska Gården - som vi faktiskt hade
blivit rekommenderade. Vi knuffade in vagnen på grusgången och blev
genast hänvisade till ett bord med härlig kvällssol. En öl var vi värda
i väntan på maten och så fick det bli!




Servitrisen frågade världsvant, redan då vi beställde in vår mat, om Nemo
skulle få sin varmrätt samtidigt som vi fick in förrätten, vilket vi tyckte lät
som en utmärkt idé! -Ja, sa servitrisen - man lär sig efter tag inom restaurang-
branschen! Otåliga och hungriga barn gör man vad man kan för att slippa!

Förrätten - ett stort fat med allehanda delikatesser - dök upp efter en stund.
Men inte Nemos mat. Vi delade rättvist på maten och stackars Nemo åt
som om han aldrig sett mat förrut...

Och sedan var det dags för varmrätten... Eller, hade vi missat något?
Ingen varmrätt vare sig till oss eller Nemo syntes till. Gäster vid borden intill
kom, åt, betalade, tackade för sig och gick vidare. Och ingen mat till oss.
Vi gungade, klättrade i klätterställningarna och gungade lite till. Ingen mat.
Nemo hittade ett buskage i ena hörnan och såg genast till att ta plats i snåret
tillsammans med en nypåsatt blöja. Ingen mat. Vi gick in på toaletten, fixade
och donade... Ingen mat! Men alltså, allvarligt talat - vad är det frågan om?

Så, till slut så kom servitrisen farandes med våra tallrikar. Jag har redan glömt
vad de andra två stackarna hade beställt - kan det ha varit en plankstek och en
tallrik pannkakor med glass kanske? Som ni förstår lämnade maten inga större
avtryck än så och därmed gjorde den heller inga djupare intryck!

Jag kommer däremot sannolikt aldrig att glömma min mat! Det var det värsta jag
varit med om... Nej, jag åt inte upp! Nej, jag lyckades inte heller byta bort den mot
någon annans mat vid bordet. Det skulle föreställa någon slags toast med bland
annat oxfilé. Jag är mycket tveksam till om de sega, förkolnade köttbitarna ens
har sett en ko, mycket mindre en oxe! Fy bubblan vilken besvikelse!





När det väl var dags att betala framförde jag alla mina och våra
klagomål på ett artigt och hövligt sätt. Snabbt blev jag erbjuden
en ny toast vilket kändes allt annat än aktuellt.

-Efterrätt?
-Nej, tack...
-Kaffe och kaka?
-Nej, tack - det är bra som det är, svarade jag!

Återstod gjorde då endast att stryka toasten från notan och så fick det
bli.

-Det är viktigt för oss att våra gäster är nöjda, sa servitrisen och strök lite
nervöst en hårslinga ur pannan samtidigt som hon önskade oss en trevlig
fortsättning på kvällen!

Vi hade andra planer än att ta oss hem till hotellet. Vi hade fått nys om ett
spektakel som kallas Sommaryra i Gävle och dit styrde vi raskt våra steg.
Å, herre jösses vilken yra... Tänk ett helt fält fullt med karuseller, sockervadd,
popcorn, kulörta lyktor, blink-blink, bling-bling, stoj-stoj, chokladhjul, vinst-
varje-gång, skräp-skräp, kö-kö... Nemo var snudd på i extas! Tack gode gud
för att vi var två - tack Gunnar för att du var med. Jag hade med lätthet fått
minst en hjärtinfarkt redan första kvarten!





Alltså, när man är på denna typ av tillställningar kan man med lätthet
konstatera att man faktiskt börjar bli äldre. Och att det finns en massa
saker som är riktigt bra med det - t ex att man själv kan välja om
man vill snurra runt på en Sommaryra i Gävle eller inte!
Tänk alla stackare som hänger där i klasar i tron om att man måste!!

En annan sak... De som anställer folk till dessa lotteristånd etc, vem
eller vilka är det? Jag vill tro att det är den som är ansvarig för själva tivolit -
alltstå Axel den yngre. Eller någon ännu yngre? Hur som helst - nu när
man börjar bli lite äldre är det mycket man kan reta upp sig på.
En sak, bland flera, är attityder hos folk. Hur snyggt är det med slöa
och arroganta ungdomar som står och hänger i själva lotteribåset,
snackandes i en Iphone och med en cigarett i andra handen? Det är
snudd på att man får inleda konversationen med att be om ursäkt för
att man stör mitt i samtalet och rökpausen!! Ska det vara så? Jag bara
undrar? Man får liksom spontant lust att gå fram och ge dem en
avhyvling som heter duga och som de sent ska glömma!!
Är det någon som har numret till Axel? Den yngre? Den yngsta?

På tal om "ungdomar" - är det någon mer än jag som noterat att ungdomar
bara blir äldre och äldre? För några år sedan var det tonåringar man menade
när man sa "ungdomar". Plötsligt hade man tänjt gränserna och nu kunde
de man pratade om faktiskt vara runt 20 år. Idag kan ungdomar vara så
pass gamla som runt 25 år och några år därtill... Lustigt, inte sant?

För att få lite ordning och struktur på vårt tivoli- och marknadsbesök
i Gävle gjorde jag något riktigt smart. Ja, om jag får säga det själv alltså...
I ett av marknadsstånden sålde de svarta t-shirts i alla tänkbara storlekar som man
själv fick bestämma trycket på. I priset, 129:-, ingick en tröja + 12 vita bokstäver
eller tecken.

Jag ställde mig snällt i kön bland fnissiga tonårstjejer som rodnande valde bland
glittriga playboy-kaniner och bokstäver i guld. De mascaraklumpiga ögonfransarna
svepte över alla askar med figurer under tiden de skulle välja... Och som de valde!
Jag kan tycka att det finns något mer än tragiskt i småflickor som väljer texter i stil
med "Kom och ta mig" och "I natt är jag din" och sedan, som pricken över i:et eller
grädden på moset, trycker dit en fånig glitterkanin!! Det är inte okej, tycker jag.
Alla ni som idag är föräldrar till vilsna tjejer i mitten av tonåren - var är ni?
Vad gör ni? Hur reagerar ni? Dessvärre förmodligen inte alls... Pinsamt!

När det var min tur att beställa hade jag redan bestämt mig. Nemo skulle minsann
få en "farfarsfar" på bröstet och texten: "NEMO, tel 0708-29 31 03" centrerat på ryggen.
Men hallå - hur smart är inte det då? Tänk om man skulle tappa bort honom till exempel...
Håll med - det var en lysande idé, inte sant?




Efter ett par timmars jagande, trampande i köer och snurrandes
i olika karuseller kände vi oss rätt nöjda. Vi stuvade ner Nemo i vagnen
och lutade honom tillbaka. Väl hemme igen återstod just bara att natta
Nemo, skaka i ordning en flaska välling, pussa god natt och invänta
John Blund som rätt snart tittade förbi.

Om vi tvättade fötterna innan det var tack-och-god-natt?
OM vi tvättade fötterna...




Lördag morgon sov vi till strax efter klockan nio.
Då var det upp-å-hoppa och snabbt ned till väntande
frukostbuffé. Säga vad man vill, men dessa hotellfrukostar
är rätt mysiga. Jösses vad man plockar på sig och jösses
vad man skäms över allt man inte äter upp på tallriken.

Nemo pekade på en hel massa saker han verkligen
var jättesugen på. Och han skämdes då inte det minsta över
allt det som låg kvar på tallriken när han tackade för maten
med magen full av bacon, salami och pannkakor med smält
smör och strösocker...

Det är skillnad på liten och stor.
Det ska vara skillnad på liten och stor.

När det väl var dags för avresa berätta Gunnar glatt att vi
på vägen till Furuvik skulle kvista förbi Gefle Yachts och kolla
på en massa onödigt dyra båtar... Men väldigt fina båtar!
-Jippie, tjoade Nemo och jag artigt - men yvigt!
Skepp-å-hoj - det här låter skoj!

När vi knallat klart på bryggorna bland alla båtar var det då
äntligen dags för djurparken. Precis när vi satte oss i bilen kom
en av oss på - säger inte vilken men ett tips är att hon är farmor -
att biljetterna som skulle ha hämtats ut i receptionen på hotellet,
sannolikt låg kvar - i receptionen på hotellet!



Herre gud - skulle vi aldrig komma fram? Nemo var vid gott mod,
trallade och sjöng oavbrutet i baksätet... Världens bästa Nemo!

Äntligen kom framme. Ur bilen med pick och pack, sedan det långa
benet före det korta och snabbt in genom grindarna...
Hey Furuvik - here we come!



Som det sig bör började vi det hela med att kolla lite
i kartorna för att få en snabb uppfattning om vad vi absolut
måste se - och vad vi kunde hoppa över! Nemo visste precis vad
han ville se i alla fall: Dinosarier, ödlor, krokodiler och tigrar.
Vi insåg direkt att Furuvik kanske inte var rätt park...

När vi sedan kunde berätta om alla cowboysar som vi sannolikt
skulle springa på lite här och var, blev plötsligt Furuviksparken väldigt rätt!

Nemo fick bestämma och vi rantade snällt efter. Eller, småsprang - rättare sagt!
Tänk att det kan vara så mycket spring i en treårings ben - helt otroligt!

Dagen till ära kom vi ihåg att äta lunch, om än att den blev lite sen.
Vi rekommenderar, å' det varmaste, ALLA att ta med sig egen matsäck till Furuvik!
Hur i hela friden kan de med gott samvete servera sådan skräpmat för
så dyra pengar? Helt otroligt!

Se där, nu känner jag mig sådär lite gammal igen.
I alla fall väldigt jättemogen.

Nemo gjorde allt - och lite till! Och han gjorde samma sak flera gånger.
Tillexempel så bytte han en leksak han fick tre gånger under dagen.
Själv och på eget initiativ! Först en orm, sedan en krokodil och slutligen
blev det en grön och grann ödla.

Vi såg en massa djur, klappade ormar och åkte små tunnor i en fors.
Eller i en slags å, kanske det var?! I hoppborgen blev Nemo snabbt
kung och gjorde glatt de mest våghalsiga akrobatiska skutten.
Själv blundade jag hårt och höll för öronen!

Desto senare klockan blev, desto fler cowboysar dök upp i parken.
Stora, runda, korta, smala, gubbar, tanter, killar, tjejer...
Vissa var superballa - andra såg, snällt sagt, anskrämliga ut!
Nemo kippade efter andan så snart han såg en "riktig" pangare glida förbi,
dinglandes i någons hölster! Själv tittade jag nog mer på själva höften där hölstret satt. :)


När klockan började närma sig sju, kände vi oss ganska nöjda
med dag ett på Furuviksparken och något ville vi gärna ha kvar tills
på söndagen då vi planerat att komma tillbaka.

Nemo var mer än nöjd och belåten. Han kröp nöjd ner i vagnen då vi
rullade mot entrén. Avslutningen på dagen i parken hade knappast
kunna bli bättre med alla cowboysar. Att han sedan - som grädde på moset -
fick en alldeles egen cowboy som kompis gjorde knappast saken sämre...





Kvällen avslutades med en jättemysig restaurang, Helt Enkelt...
Ja, restaurangen heter alltså så: Helt Enkelt!

Supergod mat till ett jättebra pris och fantastisk personal.
Nemo fick välja själv från menyn och slog till med en oxfilé med
pommes och bea... Fint ska're vara!

Skillnaderna mellan att vara liten på restaurang och att vara stor
är flera. Till exempel får man välja glass efter maten! Och när man
blir trött kan man lite diskret pilla fram sina nappar och sedan bara
somna i soffan bakom farmor. Om det är så att någon upptäcker en
så blir man minsann inte utkastad!

Det är skillnad mellan skit och pannkaka - och tur är väl det! :)

Söndag morgon försov vi oss. Nästan. Det blev en jädrans fart när
vi vaknade. Vi skyndade ner till frukosten och proppade i oss så mycket
vi orkade. Och lite till. Som vanligt... Typiskt!

Jag sprang iväg ut på stan för att hämta pengar under tiden killarna
plockade ihop våra pinaler innan utcheckning. När jag väl löst ut oss
rattade vi på nytt mot Furuvik. Vi hade en liten tanke om att kanske
hoppa över parken och i stället åka hemåt tidigare. När vi fått väderrapporten
från vår kungliga huvudstad tänkte vi snabbt om och bestämde oss för att
stanna och njuta av bad och sol - från en nästan blå himmel!




Efter att ha plaskat, skvätt, åkt vattenrutchkana, kastat frisbee,
fikat och badat lite till så kände vi oss nöjda. Nemo var nöjd utan
att ha åkt kana - se, det ville han inte alls! Han nöjde sig med att
titta på alla oss andra som åkte och tyckte att det räckte mer än
väl.

Däremot tyckte han inte att räckte med själva djurparken.
Vi lät oss övertalas att ta ännu en svängom på de slingrande vägarna.
Vi promenerade ut till inspelningsplatsen för Wild Kids och lattjade en
stund innan vi vände om och traskade mot bilen. Jag gjorde vad jag
kunde för att lura in oss på vägen mot marknaden och alla knallar med
en förhoppning om att det skulle vara tokrea på just de där stövlarna
jag så gärna ville ha... Men, se det gick inte för sig - det blev med
andra ord inga cowboyboots! Inte den här gången i alla fall!
Jag har redan lyckats hitta dem på nätet så ännu känns det inte
som om sista ordet är sagt... Visst är de snygga? Ärligt talar nu?!
Visst är det precis sådana här stövlar jag borde ha, eller?




Guuuuud, så snygga... Det känns som om jag skulle
ha på mig dem till och med när jag sover!! Eller inte?
Äsch, drömma kan man alltid - det kostar ingenting, sägs det!!

Vid fyratiden satte vi oss i bilen och åkte raka vägen till en
grill strax före Skutskär där vi proppade i oss varsin pizza 
- nästan!
Vissa åt lite mer.
Andra åt lite mindre.


Vid 19.30-tiden anlände vi på Hjälmarsvägen där vi alla
återförenades. Trio med J hade just kommit tillbaka från Sunne
- i betydligt sämre och mer slitet skick än de var då de åkte,
kunde vi snabbt konstatera.Vi fikade tillsammans och snackade
snabbt igenom helgen - både vår och deras.

Nemo hade minst tusen saker att berätta. Och han gjorde det -
gång, på gång, på gång. Hela tiden med nya små detaljer och
underfundiga kommentarer.

Alla var vi trötta och nöjda. Mest nöjda och glada var utan tvekan vi
som varit tillsammans i Furuvik. Oss har det då verkligen inte gått
någon nöd på alls. Tvärt om. Mycket tvärt om till och med.

Nemo var jättetrött då vi skildes åt med en massa pussar, kramar och fniss.
Vi lovade varandra att snart ses igen. Jättesnart.




Sov gott och dröm sött, farmors älskling och
bästaste vän i hela världen. Du är mitt allt och lite till.
Mycket till...

Tack Nemo för några alldeles underbara dagar tillsammans
med dig. Dagar med dig är de bästa av alla dagar.

Tack Gunnar för att du har gjort oss sällskap i helgen.
Tack för ditt tålamod.
Tack för att du finns.
Tack för att du är min vän.
Tack för all kärlek och omsorg du visat Nemo.
Tack för att jag fick skratta åt dig när du trodde att Pakistan ligger i Europa.

Glöm inte bort att komma ihåg
att det är fredagen den 13:e idag...

Med ALLT vad det innebär!

Lova att ta det lugnt och att du är
rädd om dig...

Kram

Att vakna till ljudet av en brummande Hoover,
nära intill min bästaste älskling i hela världen
och veta att vi har hela helgen framför oss...

- Hörrö' du farmor...
Nu skulle det vara gott med lite välling faktiskt!


Kärlek <3

Jaha, då har man gjort det igen.
Som så många gånger tidigare,
och ändå vänjer man sig inte riktigt.
Man vänjer sig inte med känslan.
Man vänjer sig inte med tanken.
Tanken på att bli äldre.

Men alltså, ärligt talat - hur kul är det att fylla år?

Jag vet inte vad det är med mig.
Jag vet inte varför.
Jag fullkomligt hatar att fylla år.

Nej, det har inte det minsta att göra med
att man därmed blir äldre. Inte ett dugg.
Att jag inte gillar mina egna födelsedagar
har att göra med helt andra saker.

Jag slutade att gilla det när jag var kring tretti.
Ungefär samtidigt som min relation med pappa
tog en vändning som resulterade i att vår tidigare
så nära relation plötsligt upphörde.
Allt det jag hade trott på försvann.
Alla sanningar visade sig vara utklädda och
maskerade osanningar.

För mig är själva kalasdagen jättejobbig.
Den är ofta full av besvikelser.
Full av sådant som gör ont i ett redan trasigt hjärta.

Besvikelser över att de man hoppats
på skulle höra av sig aldrig gjorde det.
Besvikelser över att flera av dem som uppvaktade
tydligt gjorde det för att de måste.
För att uppfylla förväntningar.
För att rättfärdiga sig själva.

Jodå, såklart att jag blir gratulerad av kärlek från
från nära och kära som finns där på riktigt.
Och från människor som alls inte hade behövt,
men som gjorde det ändå.

Dessa stackars, helt underbara människor
och dess uppvaktningar drunknar i den ångest
jag känner och upplever i min förtvivlan över att jag inte hörde
något från de jag hade hoppats så på att få höra ifrån.
Så får jag så dåligt samvete för det också.

Allt detta sammantaget, allt detta kaos
gör att jag väljer den enkla vägen.
Jag vill att min födelsedag passerar
som en alldeles väldigt vanlig dag.
Jag vill inte bli uppvaktad.
Jag vill inte bli firad.
Jag vill inte bli ledsen.

Ni hör ju, jag är inte klok någonstans.
Undrar om någon kan förstå hur jag tänker,
känner och vad jag försöker beskriva?

Och nu får jag ännu mer dåligt samvete för att
allt detta får så orimligt stor uppmärksamhet.
Plötsligt blir det så tydligt hur mycket detta fyller mitt liv.
Tänk all energi jag spiller på detta.
Jag blir uppäten inifrån.



Bort, bort, bort med allt detta - en gång för alla.
Välkommen att ta plats - kärleken, glädjen, värmen och ljuset.

Min dag började med kaffe, paket och skönsång på sängkanten.
Johanna och Denize kom tassandes redan vid 06.30-tiden på morgonen.

Jag uppvaktades med en upplevelsepresent av Johanna.
Vi ska ha en mamma-dotter-eftermiddag då vi får bekanta
oss med konsten att göra egna smycken!




TACK snälla, älskade barn - vilken fin present och vilken fantastisk idé.
Jag längtar redan till en jättefin eftermiddag tillsammans med dig.







Av Denize fick jag en underbart vacker kaffemugg med ett jättevackert
blommönster. Som om det vore nog med detta, jag fick dessutom en
jättevacker turkosgrön halsduk/scarves som redan är en favorit.





TACK snälla, älskade barn - vilka fina presenter. Jag hoppas på många
mysiga fikastunder tillsammans då jag bara ska drunkna i den vackra koppen!




Och när jag kom till jobbet så stod det en jättevacker bukett
gula rosor på mitt skrivbord och alldeles intill stod en ännu
vackrare ljuslykta och väntade...




TACK snälla, underbara ni - vilka fina presenter, fast ni
egentligen inte fick... Jag hoppas ni vet hur mycket ni betyder
för mig!

När jag kom hem - efter en ganska, alldeles vanlig dag på jobbet -
höll tjejerna på att göra sig fina för kvällens firande.

Ett blomsterbud hade knackat på dörren med en jättefin bukett från
Gunnar. Tack snälla, fina du... Du fick nio poäng av tio möjliga! :)

Vi skålade i mousserande vn på balkongen och begav oss in till stan för att äta.

När detta väl var avklarat och vi var mätta och belåtna så promenerade
vi från Östermalmstorg ned till Sergels Torg där en eldshow var
nästa programpunkt. Det är just nu en kulturfestival i stan och
det händer en massa spännande saker både lite här och var!






I vimlet mötte vi Denizes kompis Madeleine som överraskade mig
med en jättefin bukett med oranga rosor. Tack, snälla fina du...

Vi skildes åt här för en stund. Denize ville se showen klart och träffa
Kevin som var i närheten. Johanna och jag bestämde oss för att ta
en promenad vidare till Slussen, via Gamla Stan.

Väl hemma igen så avslutade vi kvällen tillsammans med en kopp
thé och lite kortspel.

Tack tjejer - för den bästa 48-årsdagen i hela mitt liv!

Tack för alla blommor och presenter.

Tack också för fina samtal och överraskande sms samt mail.

Tack för att ni finns.


Kram 

BORTSKÄNKES 
Liten, dum och ful tvättmaskin och märket Ariston.
Fungerar bra när den själv vill, och det är inte ofta.
Kombinerad tvättmaskin och torktumlare.
Det är en bra idé när man bor lite trångt.
Och det gör man.

VILL HA
Liten, snäll och fin tvättmaskin av valfritt märke.
Som fungerar bra när jag vill, och det är ofta.
Kombinerad tvättmaskin och torktumlare.
Det är en bra idé när man bor lite trångt.
Och det gör man.

Jag måste få berätta en annan sak.
Om Johanna.

Om min Johanna.
Om hur underbar hon är.

Johanna jobbade i fredags kväll också.
Kom hem tidigt i går morse och tassade
tyst in för att inte väcka oss andra som
sussade sött.

När jag sedan vaknade vid niotiden och
öppnade mina ögon sakta för att vänja
mig vid ljuset i rummet.

Blink, blink... Godmorgon världen!

Min blick föll på den annars nakna, vita väggen
till vänster om dörren. Nu var den inte naken.
Det hängde något där. Ett brev.

Ett vitt brev på en vit vägg.
Ett brev med följande text:

Mamma, du är vacker <3.
Jag älskar dig så otroligt mycket <3.

Godmorgon!

Vad kan det bli med en sådan start på dagen?
Självklart världens bästa morgon och fina dag!

Finaste ungen - jag älskar dig!


Puss

Ja, att det minsann inte alltid är lätt att vara mamma.
Det vet vi som är mammor.

Och att det ibland kan vara aningens mer komplicerat
att vara mamma till en dotter.
Det vet vi som har döttrar.

Att det inte alltid är en dans på rosor
att vara mamma till en son.
Det vet vi som har söner.

Jag hittade följande beskrivning på nätet.
Texten förklarar hur våra döttrar ser på oss mammor.
Hur de tänker på och hur de värdrar oss...


Den 4-åriga dottern är övertygad om att mamma kan allt!
När man är 8 år är man helt trygg med att mamma kan mycket.

Den 12-åriga dottern börjar bli alltmer övertygad om att mamma kan faktiskt inte allt.
Tonårsdottern på 14 konstaterar allt som oftast att morsan fattar inte ett dugg.
16-åringen tycker att mamma allt som oftast är hopplös.
18-års tjejen konstaterar att mamma sedan länge passerat sitt bästa-före-datum...

När man är runt 25 år  frågar man sig allt oftare om inte mamma kanske vet lite i alla fall.
35-åringen frågar gärna mamma om råd innan hon fattar avgörande beslut.

När man är 45 år funderar man ofta på vad mamma skulle tycka om olika saker.
Och när man är 75 år önskar man ofta att man hade haft en mamma - till det mesta!


Älskar er - alla mina barn!







 

På detta enkla. men välmenta, sätt ber jag om att få önska
herr och fru Backlund en alldeles extra ordinärt härlig mc-
semester genom Europa - från Bålsta till Gardasjön!

Nåde er om ni inte kör försiktigt och är rädda om er.
Och nåde er om ni inte njuter till fullo av varandra, livet,
kärleken, värmen, solen, pasta och parmensan.
Och ännu mer nåde er om ni gör som senast ni
var på mc-semester i Europa... Flera barn!

Jag förväntar mig små hälsningar och lugnande sms efter
vägen. Inte varje dag men minst lite nu och då. Mest nu!

Okej, jag erkänner... Jag längtar redan tills ni kommer
hem. Kommer att räkna dagar, timmar, minuter och sekunder!

All kärlek till er och ducka för storken.


Kramar i massor

Jag får skylla mig själv och vänja mig vid dumstruten.

Såklart att det inte ringt ett endaste samtal från England idag.
Och jag som tränat in vissa fraser och peppat mig själv -
eller, rättare sagt; lovat efter att snudd på ha blivit hotad -
till att våga svara.

Skit också.
Typiskt.

HJÄLP - tänk om jag vunnit en bil? En mini-cooper...

Under flera dagar den sista veckan har någon ringt
och sökt mig från England. Och jag har vägrat att
prata... På engelska!

Johanna har erbjudit sig att vidarebefordra ärendet
till mig men de envisas med att vilja prata med mig
personligen.

Nu ringde de alldeles nyss på min mobil och jag kastade
den snabbt över axeln till Janne som fick den äran att
svara. Han sa att jag var utgången ett par timmar men
att han kanske kunde hjälpa till... Nähe, se det gick
inte för sig! Det ville minsann prata med mig personligen.
Det enda han fick ur dem var att de ringde från ett
företag vid namn John Cooper!

Snabbt och nyfiket googlade jag på namnet och det
som då kommer upp är just John Mini-Cooper-företaget
- alltså de som gör själva bilarna. Snabbt drog jag mig
till minnes att jag i somras roade mig med att designa
en bil via en tävling på nätet... Där första pris var en
bil med just ens egen design!!

HJÄLP - tänk om jag har vunnit? Jag som inte vågar
prata med dem ens... Hur gör jag nu? Allvarligt talat,
jag funderar på att fortsätta vägra att svara. Om de vill
meddela mig att jag vunnit kan väl de kanske maila
eller skicka ett vanligt brev? Varför via telefonen?

Så, med andra ord - ring mig inte på mobilen idag.
Jag tar det säkra före det osäkra och stänger av luren.

Och på måndag tänker jag anmäla mig till ännu en
engelskakurs... Vad tor ni om engelsk vardagskonversation?


Kram

Ett fyrfaldigt HURRA för Denize...

som på ett mästerligt vis fullständigt utklassade
och förnedrade oss andra vid kvällens
rafflande bowlingmatch.

Johanna och jag har bokat in oss på en två
veckors intensivkurs, vecka 41-42, i Köping!

När katten är borta,
dansar råttorna på bordet...

Eller; när mamma är borta,
dansar musarna på bordet...

Eller; Sara hann nätt och jämt
ta av sig skorna,
förrän hon hade gjort'et med Kårre!




Sara, som du förstår har Johanna
skvallrat...

Och som du förstår har vi ett
och annat att prata om när vi
snart ska ses och äta tillsammans
här i Årsta...

Var rädd om dig och hälsa
Kärestan din från oss alla...






Kram

Nu ska jag inte låta pessimistisk,
det är liksom inte min grej...
Men är det någon som kan svara på vart sommaren tog vägen?
Och ärligt talat - det känns inte som om vi kommer att hitta den det här året i alla fall!
Det känns inte om om sommaren kommer att hitta tillbaka.
Det känns som något som varit. Som är historia.
Är det verkligen möjligt?
Skit också.

Gode gud som är i himlen,
helgat varde ditt namn,
tillkomme ditt rike,
ske din vilja i himlen så som på jorden...
Kan du inte fixa lite mer sol och värme?
I alla fall nästa helg - i Gävle och i Furuvik?!
Snälla, snälla, snälla...
Amen.

Igår var jag på Mosebacke tillsammans med Mia.
Utan överdrift kan man säga att det var Regnrock på Söder!
Om musiken tycker jag sådär.
Alltså, jo då han var bra...
Och låtarna var väl helt okej.
Men jag föredrar allt som oftast texter på svenska.
Tycker att de berör mig mer.
Rör runt och ställer till.
Och ställer till rätta.

Men visst, att ha Moneybrother himself i en liten låda hemma vore inte så dumt.
Tretton års åldersskillnad är väl inte så mycket att orda om, eller?


Se, han är ju som gjord för att ha i en liten låda!


För att få tiden att gå snabbt i kön till toaletten greppade jag ett
programblad för Mosebacke. Herre gud - man borde verkligen
hänga här mer! En massa bra artister spelar både lite nu och då.
Cornelisdagen - nu på söndag - brukar vara hur härligt som helst.
Förr om åren var jag en trogen besökare - men vad hände sedan kan
man undra? Kanske något att börja om med? Stämningen brukar alltid
vara på topp, en härlig samling människor i blandade åldrar och faktiskt
så brukar solen alltid skina över Mosebacke just den här dagen!

En annan spännande konsert är Nationalteatern den 25:e augusti på
utomhusscenen. Med rätt sällskap kan det bli hur trevligt som helst!
Härligt med låtar man känner igen - om än att det var ett tag
sedan man lyssnade på den här musiken... Med lite tur kommer
man ihåg texterna också!





Om han var där igår kväll?
Nej, han var inte där...
Inte där heller.

Var håller han hus, kan man undra?!



Kram

Kul initiativ, Mia!

Ikväll blir det Moneybrother på Mosebacke.
Helt otippat.

Undrar om du kommer att vara där.
Hoppas.



Kram

Idag är det exakt ett år sedan jag opererades på SÖS.
- Du ska vara jäkligt glad att du lever, 
informerade hjärtdoktorn mig om veckan innan.
Och det var jag. Jäkligt glad över att jag levde.

Redan i slutet av januari hade jag sökt akut.
Kvällen efter, natten innan, då det smällde till.

- Vi vet inte, sa kardiologerna på SÖS. Vi vet vare sig ut eller in.
- Men vi tror inte att det är något farligt. Tre dagar senare skrevs jag ut.
- Är det dumt av mig att åka till Thailand om två veckor?
  undrade jag innan jag gick.
- Äsch, inte då - svarade doktorn.

Under veckorna, solen och den blå himlen i Thailand
fortsatte hjärtat att spöka och dumma sig.
Det var som om kroppen inte riktigt orkade.
Det var som om hjärtat inte riktigt ville.

Väl hemma igen kontaktade jag husläkaren.
Kände att det var bäst att göra som jag blivit tillsagd.
- Typisk panikångest, sa husläkaren.
- Klassisk panikångest, tillade hon för att förtydliga det hela.
Jag stod på mig och besöket slutade med att hon skrev en remiss.
För att jag var så envis. Hon tyckte att det var helt onödigt.

Och så hamnade jag på Globen Heart. Tack och lov.
Farbror doktorn klämde, kände och lyssnade.
Både på mig och på mitt hjärta.
Så remitterade han mig vidare till Danderyd.
- Jag hör av mig i slutet av sommaren, sa doktorn.
För att jag ville och för att han tyckte att det var nödvändigt.

Väl på Danderyd fick jag cykla. Jag var där två halvdagar
och var under trampandet uppkopplad till en massa apparater.
En slang förde in isotoper i blodet under tiden.

Så ringde då doktorn. I slutet av sommaren.
Beskedet som skulle ske via telefonen ville han lämna mellan fyra ögon.
Jag fick tid samma dag.
- Du ska vara jäkligt glad att du lever, sa han när jag satte mig ned i besöksstolen.
Sedan gick allt undan. Redan på måndagen veckan där på blev jag inlagd efter det
att thoraxkirurgerna från Karolinska sett resultatet av undersökningarna.

Och jag är så glad att jag lever.






Precis som folk säger så är det kanske så att man tänker på lite
annorlunda sätt efter en sådan här grej.
Kanske är det nyttigt att bli påmind om att man inte är för evigt.
Att man inte är oändlig.
Kanske är det så att man efteråt blir lite mer ödmjuk inför livet.
Att man slutar ta sig själv och andra för givet.
Jag tror att det är så det ligger till.
Jag vet att det är så.

På något sätt är jag glad att detta hände mig.
Jag tror att jag har mått bra av att bli lite eftertänksam. Lite mer försiktig.
Jag har mått bra av att lära mig att säga nej till sådant jag tvekade inför tidigare.
Jag har gjort slut på flera destruktiva relationer.
Jag har förändrat andra relationer.
Jag försöker påminna mig om mitt värde.
Att jag är värd att behandlas med respekt.

Tack till alla er som finns i mitt liv.
Tack till alla er som fann er i att lämna mitt liv.
Tack till alla er som lät mig gå.
Tack för all er omsorg och all er kärlek.
Tack för allt ert stöd.


Jag älskar er!

Alltså jag måste erkänna en sak.
Och be om ursäkt.
Och hoppas på er förlåtelse.

Jag är en dålig människa.
Kanske.
Eller inte.
Kanske är jag bara en alldeles vanlig - människa?

För det första vill jag att ni förlåter mig för att jag har stulit pengar idag.
Det är lika sant som pinsamt.
Så här gick det till...

När jag hoppade av tunnelbanan vid Gullmarsplan ikväll var jag minsann inte ensam.
Det var fler som valt t-banan mot Skarpnäck och det fullkomligt vällde av folk - lika stressade och våta av regnet som mig. Jag var dock den enda som förutom väska och matkassar dessutom hade en genomblöt hund flåsandes i famnen.

Vi, Winston och jag, har gjort denna resa förr. Vi tittade på varandra, fokuserade och tog varsitt djupt andetag. Jag fällde ut mina vässade armbågar och Winston drog in sina. Så tog vi fart och stormade mot trappan. Tillsammans med alla andra som också längtade hem efter kanske den första arbetsdagen efter semestern.

Halvvägs upp i trapporna föll min blick, eller rättare sagt: sögs min blick, mot något som låg tappat på ett av de översta stegen. Jag sträckte ut stegen med hunden i famnen och utan att jag egentligen hann blinka så neg jag liksom till och rafsade åt mig... En massa hopknycklade sedlar - som jag snabbt knölade ner i fickan innan jag skyndade vidare... Som om ingenting hänt!!! Förstår du: Som om ingenting hänt!!





När jag kom igenom spärrarna och ut genom dörrarna började jag inse vad jag just gjort. Jag hade just stulit en massa pengar från en stackars någon. Jag ställde ned Winston på trotoaren och tittade mig nervöst omkring innan jag med fumliga fingrar stoppade ned handen i fickan och fick upp sedelbunten... - Herre gud - 120 svenksa kronor!!!

Så, vad göra nu? Vända om, gå tillbaka in och lägga tillbaka pengarna för att döva mitt dåliga samvete? En idé så god som någon annan men också ganska egoistiskt. Jag insåg snabbt att det skulle innebära att någon annan stackare skulle falla för samma frestelse och norpa pengarna. Och då skulle denna stackars någon få mitt dåliga samvete. Hmmm... Lämna in pengarna till spärrvakten kanske? Insåg snabbt att sannolikheten för att den arma krake som tappat pengarna ens skulle besvära sig med att återvända och fråga efter sina pengar, är lika med noll. Man räknar inte med att någon ska lämna in tappade pengar, eller hur? Alltså skulle det innebära att pengarna skulle bli liggandes och till slut skulle inte spärrvakten kunna hålla sig... Se där räddade jag ännu en från ett dåligt samvete!

Jag vred och vände både på mig själv och sedlarna. Till slut bestämde jag mig för att behålla dem och nu har jag bestämt att sätta in 120:- till Stadsmissionen imorgon till förmån för våra hemlösa i Stockholm. Jag lovar och svär att OM jag hade hittat pengarna i en plånbok eller liknande så hade jag ALDRIG någonsin tjyvat dem utan direkt lämnat in den någonstans. Det är alldeles sant.

Det var det.
Det var den bekännelsen.
Nu kommer nästa.

Jag är en kallhamrad sadist och mördare.
Jag hoppas och vill att ni ska förlåta mig också för dessa vansinnighetsdåd.
Med berått mod.
Så här gick det till...

På vår alldeles undebara balkong har vi den sista veckan inte varit ensamma.
Förutom att jag, Johanna, Denize, Winston. Kerstin och Vilda har hängt där så har det konstant surrat i luften av en massa otäcka getingar i varierande storlekar. En kväll i förra veckan tröttnade jag på dessa inkräktare och tänkte som så att det ilskna bzzzzzzzz-andet kanske hade att göra med att de kände sig irriterade och besvikna över att alla våra andra gäster alltid bjuds på mat och dryck? Alla, utom de stackars getingarna.

Sagt och gjort - jag blandade ordning en liten drink bestående av juiceextrakt och rejält. Jag hällde upp sörjan i en kristallskål minsann och placerade den på ett strategiskt ställe på altanen... Okej, på balkongen då!!

Idag konstaterade jag att jag bragt 42 getingar om livet.
Med berått mod, juice och strösocker.

Och inte kände jag mig nöjd utan snarare besatt av något ondskefullt.
Snabbt rusade jag in och blandade ordning en till drink.
Efter ett par timmar kunde jag räkna ihop ytterligare ett 20-tal döda getingar.

Om jag plusar på de 120:- till Stadsmissionen med 80:- så blir det 200:- till välgörande ändamål.
Kan vi inte glömma allt det här då? Låtsas som om det aldrig hänt, som om kvällen aldrig funnits?

Förlåt.
På riktigt.
Och från hjärtat.´
Snälla?






Kram och god natt!

Jo, tack - nog känns det alltid att man avverkade nästan fyra mil på cykel igår!
Nej, inte i fötterna. Inte heller i benen eller i armarna. Rygg och hjärta tycks ha klarat sig bra...

Däremot så känns det (som om) att mus + rumpa varit med om ett äventyr utöver det vanliga!
Skulle behöva ha en sådan där sittring att sitta på idag! :)


Kram

...himla skönt!! I ala fall under tiden man trampar. Kanske inte fullt lika skönt efteråt när de nedre regioner ömmar rätt rejält efter en dag på en måttligt skön cykelsadel! Hur som helst och summan av kardemumman är att det varit en jättehärllig söndag...



Vi startade vid 13-tiden och cyklade genast ned mot Årstaviken och bort mot Skanstull. Lilla (= äldsta) bron över vattnet, snabbt ned vänster mot Eriksdalsbadet. En snabb titt in bakom stängslet vid Trädgården. Tillbaka ned mot vattnet och efter viken bort mot Hornstull. En kall öl och nötter smakade bra på Loopia!

Upp mot Västerbron, via Hornstull, och över den samma. Därefter ned höger, Norr Mälarstrand. Förbi Rålis och därefter en båt-tittar-paus. Vidare förbi Stadshuset och rakt över Tegelbacken ned mot Gustav Adolfs torg. Kringelikrok förbi Grand Hotel och vänster innan bron över mot Skeppsholmen. Swisch förbi Strand Hotel och höger ut på Strandvägen. Tramp, tramp... Över Djurgårdsbron och ett nytt båt-tittar-stopp innan det blev en öl och en delad portion pommes på stället vars namn jag alltid glömmer men som ligger mitt emot Tvillingarnas - som nu inte längre heter Tvillingarnas...

Och så tillbaka över Djurgårdsbron och höger bort mot Sjöhistoriska efter vattnet. Tramp, tramp... Efter kanalen bort mot bron. Över bron, förbi Manillaskolan. Höger mot Biskopsudden. Efter vattnet mot Waldemarsudde och ett nedbrunnet Skippers Inn. Så småningom förbi Skansen, Hasselbacken och Gröna Lund. Vips tillbaka på Djurgårdsbron. Strandvägen tillbaka, förbi Strand Hotel, bakvägen förbi Grand, ned på Skeppsbron... Bet ihop och trampade på upp mot Slussen, sedan vidare upp för Götgatsbacken... Usch, jag HATAR denna sträcka!

Tog Götgatan i ett huj, ned under Gullmarsplan och förbi Värmdö Gymnasium. Tjoho förbi Bolidenplan och vidare ned mot Arlabacken. Blink, blink, vink, vink och sedan tvärt höger in på Årstavägen.

Fasiken också - Jip Joy har semesterstängt... Det fick bli Kina-take-away samt ett snabbesök på ICA för det mest nödvändiga!

Äntligen hemma - med ömmande stjärt - och nästan fyra cykelmil i benen!!

Tack för trevligt sällskap, Gunnar!


Kramågodnatt

Om nu undrar så är jag ute och cyklar.
På riktigt.


Kram