* Små barn, små bekymmer...

Tänk om man skulle ta och trotsa vädrets makter och cykla in till söder för att beskåda Pridetåget 2010? Det brukar vara en upplevelse utöver det vanliga! Kan man spränga berg kan man säkert också få alla grå orosmoln på himlen att ge vika? Tror du inte? Jag chansar!

Johanna ligger och sover sött efter en hård natts jobb på Debaser. Hon ska jobba i natt också så det känns omtänksamt och klokt att låta henne slumra ännu en stund. Nej, hon ligger inte ensam i sängen. Nära intill, uppkrypen intill hennes rygg ligger något svart, rufsigt och hårigt... Alldeles blixtstilla för att inte bli upptäckt och därmed nedschasad! Winston - du är hopplös och alls inte så osynlig som du vill tro... Dummer!

Och Denize är hemma hos den nyfunne pojkvännen Kevin - med tio, för dagen, nya naglar! Säga vad man vill - hon är en tjej med klös!!

Nähä, det här duger inte - mot Söder!


Kram

PS) Johanna hälsar så mycket... Såklart!

Lena!

Det känns som om det var alldeles för länge sedan vi sågs.
Men vi hörs nästan varje dag... Viktiga samtal om allt och inget.

Jag är så stolt över dig och att du är min vän.

Du är fantastisk på så många sätt.
På alla sätt.

Kärlek, kärlek, kärlek.


Kram

Lycka är att tillbringa en vacker sommarkväll på balkongen tillsammans med världens bästa Cia och Johanna...

Lycka är en god paj med sallad, några goda ostar och vindruvor, kallt rosévin i glasen...

Lycka är 40-årig vänskap...

Lycka är att dela någons liv...

Lycka är att någon delar ens liv...

Lycka är tända ljus i sommarnatten...

Lycka är att skjutsa varandra på cykeln...

Lycka är att se kärlek glittra i någons ögon...

Lycka är fina minnen...

Lycka är drömmar och framtidstro...

Lycka är att leva och förstå varför man finns...

Lycka är... Underbart.

...för smarriga varma mackor + soppa!





Puss

Vad gör Niklas bil utanför mig kan man undra?

Alltid ska det vara något som stökar och spökar...

Imorgon kväll blir det balkongmys - äntligen!

DU är sååååå välkommen!






Puuuuuuuuzzzzzzz

För snart tio år sedan tassade du in i mitt liv.
Du tog mig med storm. Du tog mig i storm.

Sedan dess har det runnit en massa vatten under våra broar.
Under dina broar. Under mina broar.
För en tid sedan konstaterade vi bägge att det nog var nödvändigt.
Att det var nödvändigt för att vi skulle förstå. För att vi skulle växa.

Nu väljer du, av skäl som är dina, att byta riktning och segla vidare åt ett annat håll.
Det kan jag inte förhindra. Jag kan bara respektera och konstatera att du gjort ett val.
Och jag kommer alltid att undra varför du fick så bråttom.

Jag kan också välja - att göra egna val.
Du kan inte bestämma åt mig.

Du kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta som bara är din.
En plats som aldrig någon annan kommer att kunna göra anspråk på.
Du kommer alltid att vara en av de mest betydelsefulla människor jag mött.
Du har lärt mig så mycket - om livet och om mig själv. Om situationer och relationer.

För alltid kommer du att finnas i mitt hjärta och i mina tankar.
Det bestämmer jag. Det är mitt val.


Kramar och kärlek - i går, idag, imorgon.
För evigt.

...sol i hjärta, sol i sinne!

För övrigt inga kommentarer.
Bara lycka och sann kärlek.

Natten tills idag kom en ängel förbi.
Närvaron var tydlig. Närvaron kändes.

Jag hade först svårt att förstå budskapet.
Vad ängeln ville förmedla.
Kanske bara just att änglar finns.
Kanske varsko om något.
Kanske berätta något.
Kanske bara en hälsning.

Jag berättade för barnen.
Berättade hur mycket jag älskar dem.
Bad dem vara försiktiga och uppmärksamma.

Sent igår kväll fick jag ett samtal som berättade
att en av våra vänner krockat med en älg.
Hastigheten var hög och mötet oundvikligt.
Skrikande bromsar i skymningen.
Ljudet av glas som gick sönder.
Av bilen blev just inget kvar.

Ur bilen klev Lena med sällskap.
Oskadda men chockade.

De hade änglavakt.
Tack Patrik för att du tar hand om oss.


Kram

Han sa inte "flickvän..."
Han sa "fru".
Ännu värre.

Förlåt för felskrivningen.
Nu är det rättat!


Kram

Så kom han då äntligen.
Efterlängtad.
Omfamnad på perrongen
en solig söndag i juli av
solvarma, förväntansfulla 
kärleksarmar.
Äntligen.

-Jag har här på semester,
sa han och fortsatte:
-Du kommer att bli en bra
flickvän till någon...

Han reste på sig och lämnade
ännu mera disk efter sig.
Ännu fler tomma ölburkar,
odiskade stekpannor och
små, hårda begagnade
påsar med snus.

Nu sitter han på tåget igen.
Tillbaka hem till sig och sitt liv.
Kvar finns hon med sin kärlek,
sina drömmar och sin längtan.

Det kommer flera tåg.
Det går flera tåg.

Ibland ser man inte skogen för alla träd.

Visst är det konstigt?


Kram, kärlek, sol och värme

Men alltså, hur är det möjligt??

Jag lovar och svär - jag såg verkligen mina nyckelben.
Och jag kände dem.
Ett på vardera sida, precis som det SKA vara.
Handen på hjärtat.
Det är sant.
Amen.

Hur kan de spårlöst försvinna av en knäckebröds-
macka med ost och en tallrik gröt?
Råggröt, för att vara exakt. Med lingonsylt.

Kan det vara Felix-lingonen kanske?
Eller osten?

Nu blir det en promenad.
En lång och rask en.

Jag blir fan i mig galen.
Aldrig mer råggröt efter klockan 08.00 på morgonen.

(OK, jag erkänner - bilden föreställer inte mig...
Men, det hade kunnat vara jag - om mitt hår varit lite längre!!)

Dra på trisse och hallelulja...

Jag kan se mina nyckelben igen!






Hej, hej... Det var länge sedan! Allt väl med er?
Var har ni varit någonstans? Och så länge...

Har saknat er.

Välkomna tillbaka!

(OK, jag erkänner - bilden föreställer inte mig...
Men, det hade kunnat vara jag - om mitt hår varit lite längre!!)

...på Com Hem?

Jag trodde att tanterna jobbade dygnet runt!

Säga vad man vill om sanningen,
men den är alltid bäst!

En rejäl avhyvling har ingen dött av...





Bra Josefin - nävarna i bordet och klackarna i taket!!

Love you!

Jag är bra...
Jag är bra...
Jag är bra...

Faktiskt helt okej.

tkepser...
kpetesr...
sertkep...
pektres...
trespek...

RESPEKT!

Jag älskar dig.
Du älskar mig.
Sant.

Jag vågar inte ta emot din kärlek.
Jag tror inte att det är min kärlek.

Jag tror inte att ditt sätt att älska,
är mitt sätt att älska.

Jag tror inte att jag vill bli älskad,
på ditt sätt att älska.

Jag tror att mitt sätt att älska,
inte är på det vis du vill bli älskad.

Så, min älskade - vad gör vi?

Tackar nej till varandra och fortsätter
vår vandring genom livet?

Sida vi sida men ändå så långt ifrån.

Vad händer om jag slutar tro, gissa och anta?
Vad händer om jag i stället skulle våga ta reda på sanningen?
Vill du veta sanningen?

Vad händer om jag överser med
att ditt sätt att älska inte är mitt sätt att älska?
Vad händer om jag hoppar från kanten, ut över havet?

Kommer din kärlek ge kraft åt mina vingar?
Kommer jag leende att sväva fram,
full med din kärlek och lycklig över att vara älskad?

Av just dig.

Jag borde kanske börja med att be om ursäkt. Men det gör jag inte. Tycker inte att man får göra annat än just be om ursäkt. Hela tiden och överallt. Till stora och till små. För att man inte räcker till. För att man inte orkar. För att man orkar och vill ha mer. För att man finns. Nej, jag tänker inte be om ursäkt för att det var länge sedan. Tänker nöja mig med att säga:

Hej, så trevligt att träffas igen! Det är minsann på tiden att vi ses och pratar lite... Inte sant?

Det har gått minuter, timmar, veckor och månader sedan vi senast hördes av. Det har hänt massor men ändå just ingenting. Jobbet rullar på och jag känner mig nöjd med min insats under våren. Skönt att det äntligen är semestertider... Vilket betyder att de andra är lediga och att jag får jobba i lugn och ro. Hinna med allt det där som blivit till högar av dåliga samveten när tiden inte räckt till.

Jag är sams med mina barn - tror jag! Och de är sams med varandra - tror jag!. Det är bra. Jag har investerat lite i förhållandet mellan Jimmie och Josefin. Jag skickade ned dem till Helsingborg och Råå i början av juni för en långhelg ensamma med varandra. Tid för tankar, kärlek och samtal - från stor bokstav till punkt. Sådant är lyx när man har små barn och ett liv man inte styr över. Ett liv som inte är ens eget. Jag bad dem ta med tankar och idéer om hur de vill ha det. Om de vill ha det. Och hur de ska nå dit. Jag vet egentligen inte riktigt hur det gick. Jag vet att de åkte ned tillsammans, gjorde slut minst en gång, kom hem tillsammans och nu "jobbar på det". Varför ska man hela tiden behöva slita med sina relationer? Varför kan de aldrig bara få vara - helt självklart undebara? Livet är komplicerat, relationer jäkligare ändå. Tänk om det fanns ett facit till allt... Tänk om man kunde kika längst bak i boken när ingen såg. Snabbt och försiktigt med hjärtat hamrande i bröstet i rädslan för att bli upptäckt. Inte jämt, men de där gångerna när man hopplöst kört fast. De gånger man vet att det finns en lösning men man har svårt att komma på hur man ska nå dit och är innerligt trött på att försöka hitta nya vägar. Bara titta snabbt för att se om man i alla fall är på rätt väg. Eller inte alls.

Navelsträngar måste klippas och nya band måste knytas. Jimmie har med all tänkbar tydlighet fått mig att förstå att hans liv inte längre snurrar kring benen på mig. Att den tiden är förbi. Att jag är välkommen att snurra kring Jimmies och hans familjs ben om jag gör det på rätt sätt. På deras villkor. Jag har accepterat. Jag försöker att visa respekt. Det gör ont att förstå det nödvändiga och mest självklara ibland. Det är viktigt att man förstår att man just inte har några val. Att det handlar om att vinna eller försvinna.









Johanna och jag står mest och stampar. Eller, vi tassar runt på en smal lina med ett fasansfullt stup under oss. Vi har val att göra - och omständigheter att ta hänsyn till. Hela tiden. För mycket sol och värme gör oss yra. Det är lätt att trampa fel när man bli snurrig. Det stormar. Det blåser. Det regnar och det haglar. Vi ska klara detta tillsammans, hjärtat. Du och jag mot världens all djävlighet. Och när vi väl har fast mark under våra fötter kommer vi att vara de starkaste på jorden. Ingenting kommer någonsin att kunna få oss på fall.

Johanna har flyttat hem från Hjo. Ett år i ingenstans har gjort henne gott. Har gjort oss gott. Ännu har jag inte kommit på exakt på vilket eller vilka sätt, men jag vet det. För så säger alla och det är en självklarhet. Och om alla är överens är det en sanning.

Fina, älskade barn. Mitt lilla rödrufsiga, fräkniga kärleksmonster. Mitt allt. Välkommen hem igen. Nu känns mitt hjärta helt. Och lägenheten mer påtagligt trång.

Johanna kom hem i början av juni med ett helt år av sitt liv i kartonger. Papper, anteckningar, sladdar, bilder, handdukar, solkiga badrumsmattor från IKEA, minnen, erfarenheter, upplevelser, hemlängtan och 178 cm kärlek. Jo då, nu är hon allt lite kär. Nyfiken, förväntansfull, längtande, tvivlande. Skrattande drömmar och skrämmande mardrömmar. Nattliga samtal med hans använda tröja tätt intill. Förlägna fniss i mörkret. Han heter David och kommer från Göteborg. Äldst av fyra bröder. Bor med sin frånskilda mamma och sina syskon i en alldeles för liten lägenhet. Träffar sin pappa, som är präst, lite nu och då. Mest då. 178 cm försiktig, trevande osäkerhet. Ögonen avslöjar en bräcklig själ under kepsens skärm. Johanna blir glad av att ha honom nära, säger hon. Är Johanna glad så smittar det. Navalsträngar klipps och nya band ska knytas. Jag gör allt jag kan för din lycka, Johanna. Du är värd all kärlek. Och jag lovar att gömma mina tvivel och låta mig smittas av din glädje. Och att sova på soffan. Livet har sin gång.

Det är inte lätt att söka sommarjobb i Stockholm när man befinner sig i Hjo. Det kan väl alla förstå. Det måste jag förstå. Alla förstår och jag nöjer mig med att nicka och försöker få Johanna att tro att jag är en av dem. Hon ser igenom mig och hatar när jag tvivlar på henne. Jag förstår, Johanna. Förlåt.

Jodå, Johanna har sökt en massa jobb sedan hon kom hem. Alla tänkbara - och otänkbara. Långt bort och nära. Men, inte för nära. Det är pinsamt att bli igenkänd i kassan på ICA i Årsta. Det förstår alla, utom jag. Förlåt, Johanna.

Inget jobb = inga pengar. Inga pengar = inget liv. Inget liv = död. Jag skulle så gärna vilja hjälpa Johanna med att hitta ett jobb som hon trivs och mår bra med. Ett jobb som får henne att må bra, som får henna att växa och som kommer att stärka hennes självkänsla. Det är hon värd. Det är alla värda. Just nu känns det som om vi befinner oss i en negativ spiral som för oss nedåt. Djupare och djupare. Som själsligt tar död på oss. Det frusterar och det gör ont. Jag finns här för dig, min älskling. Du är inte ensam. Ingenting kan få oss på fall om vi hjälps åt. Om vi hjälps åt.








Så, just nu bor Johanna, jag och Denize tillsammans igen. Och Winston. Och Vilda och Kerstin som är fetare än någonsin. - Oj! utbrister folk som träffar henne för första gången. Eftet "ojet" ser de lite förlägna ut och försöker för en kort sekund att bädda in det något mjukt. -Jag menar, "oj" har ni två katter. Oss lurar ni inte. Vi vet att Kerstin är väl rund och go'. Mest rund.

Vi har bökat och stökat mycket med Denize under våren. Eller rättare sagt; för Denize. Allt tjafsande hit och dit gav resultat. David vann över Goliat och Stadsdelsnämnden rev till slut upp sina beslut och meddelade att Denize får bo kvar hos oss under sitt sista gymnasieår. Vi firade med champagne och sushi. Skålade med tårar i våra ögon, kramades länge och hårt. Ser du, hjärtat mitt, det finns ett värde i att kämpa för det man tror på. För det som är rätt.

Beskedet om att Denize beviljats ett år till och därmed slipper att - mot sin vilja - förflyttas till en träningslägenhet i ensamhet, mottogs med glädje av allas våra familjer. Det hurrades och gratulerades från både höger och vänster. Handläggarna på Kungsholmens Stadsdelsnämnd var kanske inte jublande glada. Ärendet har en längre tid handlat mer om prestige än om Denize. Att snubbla i gropar man själv har grävt är nesligt.

Denize har under våren, av förklarliga skäl, tappat en del i skolan. Tapp som ska hämtas hem nu under sommarlovet. Jag tror aldrig någonsin att jag träffat på en lika ambitiös tonåring som dig, Denize. Med de förmågor du har vännen kommer du att kunna gå långt. Hur långt bestämmer du själv. Det du däremot måste träna på och öva upp är uthållighet och tålamod. Du är oslagbar när det gäller att starta upp och dra igång allt möjligt - men inte fullt lika bra på att avsluta alla gånger. Jag blir så full i skratt när jag tittar in på ditt rum ibland. Där står påbörjade projekt staplade på varandra. Mitt i hela härligheten står en blomma och kippar efter andan. Den glömmer du bort att vattna. Jag påminner dig snudd på dagligen men oftast kommer ett nytt projekt emellan. När du blir stor Denize och tar plats i ditt ämbetsrum på ditt kontor i FN eller i EU - ha en personlig assistent som krav. Eller sidenblommor.

Denize har haft ont i själ och hjärta en tid. Hennes längtan och saknad efter sin mamma går inte att ta miste på. Relationen med Ertan och hans familj är inte heller den bästa. Och Denize olycka är ibland så stark och tydlig att man kan ta på den. Den fyller med lätthet våra 57 kvm. Vad gäller relationen med brorsan, svägerskan och dina två brorsbarn så vet jag att den en dag kommer blomma ut. Jag vet att den kommer att bli bra, hur den kommer att se ut. Den fas ni nu går igenom är en tid när ni ska lära er nya saker. Om er själva och om varandra. Exakt vad det är vet jag inte. En dag kommer du att förstå och se det klart. Om Ertan inte har din förmåga att lära sig och ta till sig det som händer kommer sannoikt inte er relation alls se ut som den gjort. Och då är det bra. Det bästa. Var stark tjejen. Var modig. Nu är det på dina villkor din mamma och bror får snurra kring dina fötter. Om du vill. När du vill. Hur du vill. Eller inte.

Precis som vi andra, vissa mer än andra, går Denize hand i hand med en längtan efter kärlek. På riktigt. En sann, äkta och innerlig kärlek. Den som manar fram den fantastiga känsla som bara kan bo i tvåsamhet. Som kan finnas i tvåsamhet. Du och jag. Hand i hand. Ingenting annat spelar längre någon roll. Osminkad. Uppklädd. Ledsen. Glad. Kravlös. Natt och dag. Sommar och vinter. Den sanna kärleken när den är som allra bäst. Som den alltid ska vara.

Det är inte alls så att Denize saknar uppvaktning. Inte alls. Hon är den som helt klart toppar blomsterbudslistan här hos oss. Jag har fått två sedan nyår. En som tack för ett bra jobb. En från Johanna på mors dag. Denize är, med all rätt, en kräsen ung dam. Här nöjer vi oss inte med att älska den vi får för att han vi älskar, älskar någon annan. Nej, vi väntar på den rätta och roar oss med annat under tiden. Här om kvällen kom Denize utfarandes från sitt rum. Nu hade hon kommit på det. Nu hade hon identifierat problemet som gör att hon är singel - mot sin vilja. Det har med ögonbrynen att göra!! När hon var ihop med Samir hade Denize lätt buskiga, limpliknande ögonbryn. Nej, det var inte fint tycker jag. Nej, det var inte fint tycker Johanna. Skitsnyggt var det, säger Denize. Det man sår får man skörda - kanske också när det gäller ögonbryn?!

Jag undrar om du förstår hur mycket du betyder för mig och för oss, Denize?
Jag undrar om vi är bra på att låta dig förstå det.

Älskar dig.
   

  



Solen skiner och det är sommar. Och det är väldigt varmt på vår balkong. Alla tänkbara värmerekord är redan slagna och vi längtar nog alla efter lite regn. Vi längtar i tystnad och i mörkret. Det finns inte en enda vettig människa som dansar regndanser när andra ser. Nej, vi älskar sommaren och dyrkar solen. Ibland hatar vi att älska sommaren och längtar efter hösten, när ingen ser och hör. Den befriande hösten som med sitt vemod låter oss bara vara. Precis här och nu. Precis där och då.





Nemo. Älskade, fina, underbara Nemo. Farnors allt och upphovet till nästan all glädje. Du lyser starkare än alla nattens stjärnor. Du strålar varmare än sommarsolen. Du är allt och lite till. Och mer än så. Du är mitt universum. Min kärlek till dig är så villkorslös. Den är så sann och så stark. Tänk att det skulle vara så här alldeles underbart att vara farmor. Tack snälla, för alla sekunder, minutrar och timmar tillsammans med dig. Du berikar världen och fyller mitt hjärta.

Du har blivit en liten stor, Nemo. Eller en stor liten. Du är allt. Mitt allt.

Blöjorna på dagen är borta. Napparna likaså. De kommer smygandes om natten. Du pratar helt fantastiskt bra. Och hela tiden och jämt. Om allt och inget. Du kan konsten att få inget att förvandlas till de viktigaste saker i världen för mig. Som ljuv musik letar sig dina vackra ord och underfundiga meningar in i mina öron. Genom min kropp. Till ditt alldeles egna rum i mitt hjärta. Du är viktig för mig. Min allra bästaste vän. Tack för att du finns. Och jag vill vara viktig för dig. Din allra bästaste vän. Tack för att jag får.


  



Josefina Krysmynta Eulalia Underbara Arrehnborgsdotter...
Hur mår du?
Tackar som frågar, jag mår också bra.
Eller gör vi det?
Gör du det?

Ibland får du mig att tro det hjärtat mitt. Ibland tvivlar jag. Ibland är jag övertygad. Ledsen och orolig.

Nu har jag bestämt mig. Jag tror inte att du är till freds med dig själv och livet. Och det gör mig så ont. Önskar så att jag kunde göra något. Göra mer. Ibland känns det som om någon slår in kilar i vår relation för att öka avståndet. Vi kan låta det ske. Vi kan göra något åt det. Jag vill att vi kämpar emot.

Jag är så stolt över dig. Jag är så glad över att just du är mamma till just Jimmies barn. Utan er, ingen Nemo. Ni är fantastiska. Var och en på sitt sätt. Tillsammans. Styrka och kärlek. Skratt och glädje. Ilska och tårar.

Jag tror att du har en släng av prestationsångest precis som jag. Men vi har olika sorter. Jag tror att du aldrig haft anledning att tvivla på den kärlek du är uppväxt med. Det är annat som spökar. Man kan inte vara alla andra till lags jämt. Det är inte fel eller fult att sätta sina egna behov i det första rummet. Jag önskar att du i större utsträckning skulle våga slå näven i bordet. Inte bara i mitt bord. Tvivla inte på dig själv och dina förmågor, Josefin. Du är fantastisk. Jag känner ingen som har allt det du har. Samtidigt. Jag beundrar dig.

Jag tror att först den dagen du vågar stöka om lite i ditt liv så kommer du att nå en förändring. Och när du når denna förändring så kommer mycket annat också att bli annorlunda. Du kommer att bygga den grund som ska bära dig i ditt liv. Och du kommer att göra det bra. Och jag tror att du kommer att bli förvånad, förundrad och glatt överraskad då du märker hur väl dina grundstenar passar överens med Jimmies. Jag tror på er. På den sanna. ärliga och äkta kärleken. Jag tror - på riktigt.

Att klippa navelsträngar gör ont. De nya trassligabanden som ska knytas blir till balsam för ömmande själar. Blir till plåster på hjärtesåren. All kärlek kommer att lindra och ditt hjärta kommer att få nya, starka vingar som kommer att bära dig genom livet, Josefin. Var inte rädd. Du vågar och har råd att vara modig. Du kan.

För något år sedan sa jag till dig att du är oärlig. Jag vet att det gjorde dig ledsen. Idag kan jag klarare se och förstå vad det var jag menade. Att vara oärlig är inte detsamma som att ljuga. Om man hela tiden väljer att först och främst vara andra till lags och leva upp till andras förväntningar blir man oärlig. Mot sig själv. Det var det jag kände. Jag snuddade vid din oärlighet och det gjorde ont. I dig och i mig.

Jag hyser en grym respekt för dig, Josefin. Oavsett om du är bekymrad, arg eller glad. Jag ger dig min kärlek för att du är den du är. Inte till och för den du inte är. Jag hoppas och tror att du vet och känner. Jag vill att du ska känna det.  Tack finaste du för att du finns i mitt liv. Jag älskar dig.






Min barn andras ungar. De är härliga och de är många. Jag har under våren haft ganska mycket kontakt med två av mina kärleksbarn - Amanda och Matilda. De var så små när de kom in i mitt liv. Två bräckliga, men starka, småtjejer på 6-7 år. Korviga strumbyxor kring de smala benen, gummistövlar med Bamse-motiv, pyjamaser och borttappade strumpor. En nyskild pappa. En nyskild mamma. Små prydliga klädeshögar på golvet i hallen i min lägenhet. Pappa plockade och staplade upp. Tjejerna fnissade och rörde runt. Rörde runt i mitt liv och tog plats i mitt hjärta. För alltid och för evigt vill jag ha er där. Jämt vill jag att ni stannar kvar.

Idag är tjejerna stora. Fortfarande bräckliga. Fortfarande starka. Massor med mascara tynger deras ögonfransar och osäkerhet tynger deras hjärtan. Tonåringar på språng in i vuxenvärlden med mamma, pappa och mig hack i häl. Kärleksbubbel, nyfikenhet och hävdelsebehov. Sökande efter sig själva. Med korviga strumpbyxor på de smala benen och trasiga Converse på sina fötter.

Jag älskar er på mitt vis, Amanda och Matilda. Tack för att ni kom och för att ni stannade kvar. När allt annat tog en annan väg och försvann.








Hur står det till med min egen kärlek? Ja, jag visste väl att den frågan skulle dyka upp för att sedan brutalt slungas mot marken. Ingen stilla, genomtänkt nödlandning. Man kan väl säga att mitt eget kärleksliv närmast är att likna med en katastrof. Nästan i alla fall. Mamma är mest oroad för att jag totalt ska torka ihop till både kropp och själ. Eller att jag kanske har kommit på att jag nog är lesbisk och som bäst håller på att tassa ut ur någon garderob. Nej mamma, du kommer inte att få se ett russin göra entré. In your dreams, baby!

Jag har, sedan ett par år tillbaka, sagt att jag känner mig rätt nöjd med mitt singelliv. Alltså helt färdig. Klar. All min längtan har tagit över och ny styr nu mitt skepp mot nya mål. Längtan efter att ingå i ett sammanhang, vara en del av någon och av något. Längtan efter att ha någon att dela livet med på ett vuxet sätt. Dela mitt liv. Dela någon annans liv. Skapa ett nytt gemensamt liv.

Men, sen då? Just ingenting har hänt. Jag längtar. Jag väntar. Men jag letar inte. Det är knepigt med relationer. Allra helst med ens egna. Jag måste ta ett ökat ansvar för mitt eget liv. Kan inte lägga min lycka i någon annans händer. Jag kan inte fråga andra om saker jag själv har svaren till. Jag måste börja våga se, höra och sätta ord på mina egna önskningar och behov. Bränna upp den tunga martyrrocken och springa naken över ängarna. I regn och sol. Natt och dag. Sommar och vinter. Dansa på hala vintergator. Leka kull på blomsterbäddar. Inte vara rädd för att halka och snubbla. Jag måste våga bejaka mig själv och livet. Mitt liv. Säga ja till kärleken. Öppna alla dörrar. Städa alla garderober. Vädra alla mina rum. Mina allra innersta rum. Bort med allt det gamla. Skapa plats för det nya.

Jag måste bättra på min självkänsla. Jag måste ta kommandot över min prestationsångest. Jag måste lära mig att hantera mitt bekräftelsebehov.

Ensamhet är skönt och fyller sina funktioner. Ibland. Min ensamhet har blivit alldeles för stor. Den tar för stor plats i mitt liv. Min ensamhet är inte längre min vän. Ensam ensamhet är bättre än ensamhet i tvåsamhet. Det är vidrigt. Så ska vi inte ha det, min vän och jag.

Jag kommer kanske inte att bli en bättre människa. Kanske inte en lyckligare människa. Men jag kommer i alla fall att kunna säga att jag sa ja till livet. Att jag inte bara stod och tittade på då det dansade förbi. Jag har testat det mesta. Allt utom knark och droger. Nu ska jag vända blad i boken och pröva nya saker. Det är dags nu.

Jag kan. Jag vill. Jag törs.

Kom och ta mig i dina armar.
Kom och luta ditt huvud mot mitt bröst.
Kom och flyg med mig.
Låt mig flyga med dig.
Kom, vi lyfter tillsammans.
Vi lyfter varandra.

Välkommen mitt nya liv. Välkommen mitt nya jag.







Under den senaste tiden har jag verkligen tackat nej. Och tackat nej. Och tackat nej igen. Jag har tackat nej till fester och kalas. Till middagar. Till biobesök. Till äventyr. Jag har verkligen tackat nej till allt. Till mig själv och till livet. Jag undrar varför. Jag vet varför.

Jag har haft ett behov av att dra mig undan. Ett behov av att slicka nya sår. Tid för tankar. Tid för funderingar. All min energi har kanske gått åt till att skapa något nytt. Till att bygga en ny plattform i livet. Till att lappa och laga den gamla. Jag har klistrat, spikat, sytt. Jag har bytt ut. Bytt in. Och bytt tillbaka. Testat och prövat. Smakat försiktigt.

Jag var bjuden på ett jättekalas på midsommarafton. En av mina allra käraste vänner fyllde 40 år och ställde till med fest. Jag blev överlycklig när inbjudningskortet dök upp i slutet av april. Jag bestämde mig i samma ögonblick jag öppnade kuvertet att tacka ja. Att vara den allra första som tackade ja, ja, ja. Och det gjorde jag. Och Gunnar, min vän, blev så glad över att just jag tackade ja. Han hade hoppats så sa han, men inte vågat tro att jag skulle göra det. Jag tror att det var just så han kände det. Att det han sa var sant. Jag vet att jag betyder mycket för honom. Han vet att han betyder mycket för mig.

Den 15:e maj skulle man senast svara på inbjudan. Jag var först med att tacka ja. Jag var först med tacka nej. Och jag var säkert först med att ändra nej till ja. Ja till nej. Den 15:e maj på kvällen tog jag ett allvarligt snack med mig själv. En diskussion som jag var så säker på att jag skulle gå segrande ur. Den 15:e maj på kvällen blev jag besegrad och tackade nej. Ett slutgiltligt och definitivt, ett artigt och sorgset, ett argt och förtvivlat: Nej tack!

Jag brydde mig inte om att hitta på ursäkter. Naken och avklädd snorade jag fram att jag helt enkelt inte vågade åka ut till Muskö. Inte vågade träffa alla dessa människor som jag har träffat så många gånger förr. Under de tio år jag bodde på Muskö. Jag bodde där men jag levde inte där. Bara ibland. Jag överlevde där. Jag dog där.

Fan också, jag ville så gärna vinna den här matchen. Jag önskade så innerligt att jag skulle våga. Jag förbannade modet som svek och allt som gjorde mig svag. Jag hatade att än en gång behöva konstatera att jag fortfarande är trasig inombords. Fan också.

Jag kom på ett sätt att vara närvarande i alla fall. Jag kom på ett sätt på vilket jag kunde visa upp mig och presentera mig på. Ett alldeles eget sätt och vis. Så typiskt mig. Ett sätt att göra Gunnar lite stolt och glad. Jag matade de glupska prestationsångesttigrarna med saftiga köttstycken och lät bekräftelsebehovslejonen få sin del när jag tog på mig uppgiften att laga all middagsmat till kvällens 150 gäster. När Gunnar tackade ja till mitt erbjudande så sträckte vilddjuren ut sig i sina burar. Mätta och belåtna. Hånfulla flin innan de slöt sina ögon för att sova en stund på maten.

Mina alldeles egna monsterspöken. Ni får inte bo hos mig längre. Ni får hitta en annan mage att flytta in i. Ni skaver. Ni gör ont. Jag vill inte längre leva upp till era orimliga krav. Schas. Bort. Försvinn. Ni förstör mitt liv.





Jag började mina förberedelser så smått redan veckan innan. Nu fick ingenting bli fel. Allt måste vara genomtänkt. Varenda millimeter. Varenda centiliter. Vartenda gram. Var förbi på IKEA och handlade lite smått och gott. Jättehäftiga uppläggningsfat på rea. Ordinarie pris 349:- styck. Nu 99:-. Jag köpte sex stycken. Stora, vackra och ovala i ljust trä. Köpte stora plastlådor med lock. Bra att ha till marineringen och att frakta maten i. Sedan kan Gunnar använda dem till raggsockor och viktiga papper i förrådet, i sitt stora nybyggda hus. Genomtänkt. Och så slank det ned lite annat bra att ha i vagnen. Som alltid på IKEA! Handlade lack på Panduro till faten. Förvissade mig om att den var giftfri och kunde inte låta bli att fnissa åt tanken på hur det skulle se ut om alla blev lackförgiftade på kalaset. Vilken katastrof. Så typiskt. Typiskt just mig. Köpte vackra lavendelplantor och zinkhinkar till bordet. Tänkte på allt. Duktig flicka.







Onsdagen för torsdagen som var dagen före midsommarafton började jag förbereda själva matlagningen. Fick hjälp Johanna och Denize. Vi blev alla tre förvånade över hur snabbt vi fick ihop 170 spett. Fläskfilé. Röd smal korv. Fläskfilé. Tjock korv. Fläskfilé. Stark korv. Fläskfilé. Jättestark korv. Snitsigt lade vi dem i snygga rader i en av plastbackarna. Där fick de samsas med en god marinad och en massa timjan. Vilade i mjölkkylen på ICA Nära.

På torsdagsmorgonen kom mamma och hennes kusin Barbro ångandes med uppkavlade ärmar på oömma kläder. Bordet i vardagsrummet var uppfällt till sin fulla längd och hela lägenheten omgjort till storkök. Vi gjorde en massa olika spett: Kycklingfilé, lax + tigerräkor. Förkokt färskpotatis med rosmarin och havssalt. Grönsaker. Lök. Jordgubbar + melon. Snabbt, smidigt och trevligt. Jag blandade marinader för glatta livet och levererade glada hejarrop och isvatten till tjejerna kring bordet. När klockan närmade sig åtta på kvällen var vi klara. Klara med drygt 1000 spett i olika modeller, smaker, färger och former. Och till det tio liter tzatsiki, tio liter limeaioli, tio liter chevrécreme och tio liter bearneissås. Genomtänkt, kärleksfullt och omsorgsfullt tillagade i vita plasthinkar med lock från Marin Olsson. Ingenting fick gå fel. Ingenting fick fattas. Allt måste stämma. Allt stämde. Och sakta men säkert hade vi fyllt mjölkkylen på ICA med Gunnars 40-års middag. På millimetern, grammet och centilitern genomtänkt.

Vi tackade varandra för gott samarbete och avslutade dagen på L.A. Bar med en god middag och en flaska vin.






På fredagsmorgonen, dagen med stort D, vaknade jag tidigt. Gjorde i ordning världens största sallad i den sista plastbacken med lock. Precis på det vis jag visste att Gunnar ville ha den. Väckte tjejerna som snabbt gjorde sig i ordning. In i bilen och raka vägen till ICA. Tack gode gud att vi inte blev stoppade på vägen ut mot Muskö. Aldrig har väl en Citroën C5 varit så totalt fullpackad med mat tidigare. Det var många glada midsommarleende som passerade på gatan då vi skulle försöka stänga dörrarna. Allt går utom nyfödda barn. Det gick. En sväng förbi Årsta Partihallar där vi köpte 40 halvmeterslånga röda rosor till jubilaren. Som grädde på moset. Som pricken över i. Jag hade dem mellan mina ben och pedalerna på vägen ut.





Kalaset blev lyckat. Maten fantastisk. Som om jag inte visste att den skulle bli det. Jag hade tjejerna i telefonen under tiden de dukade buffébordet och kunde därmed vara med hela vägen in till målet. Fantastiskt. Jag har fått en massa beröm från alla. Både under kalaset och veckorna efter. Bekräftelser på att jag duger. Att jag är bra. Att jag kan. De stora monsterspökena i min mage är mätta och belåtna.


Tack Johanna, Denize, mamma och Barbro. Och Hassan i kassan på ICA. Utan er hade detta inte varit möjligt.



Utanför mitt fönster, i gränden, i Gamla Stan pågår livet. Sommarsolen skiner med sin närvaro. Glada skratt från hänförda turister blandas med småbarnsgråt över glassen som alltid ska ta slut när den är som godast. Skavsår i nya sandaler, prasslet av kartor. Klappret av hovar på kullerstensgator. - Varsågod, två Carbonara klara. Vem har beställt? Smaklig måltid.

Två trappor upp sitter jag och jag jobbar. Nyfiket väntande på mitt nya liv. Det kanske redan har börjat? Ljummet vatten från igår i en Loka-flaska. Ljummet vatten mättar. Måste bli smal. Vill inte vara tjock, ensam och singel. Det finns gränser. Också för mig.

Jag känner mig nöjd och glad över känslan att jag tagit tag i mitt bloggande igen. Det känns som om jag behöver det i rent terapeutiskt syfte. Jag har inga krav på att det jag skriver ska läsas av någon. Heller inga önskemål. Ingen längtan. Jag skriver nog mest för mig själv. För min egen skull.

Monsterspökena morrar och skruvar oroligt på sig. Jag måste snabbt se till att de blir lugna igen. Hallå, har ni inte fattat att jag håller på med ett nytt gud-vad-du-är-duktig-projekt? Nu planerar jag en resa till Borneo tillsammans med nära och kära. Och nära som är kära. Och kära som är nära. Alla som vill får åka med. Den 14 december åker vi ifrån ännu en ångestladdad jul med snöglopp och bjällerklang. I år hoppas jag på en jul där jag slipper se ensamheten i röd luva. I år vill jag se ensamheten äta färsk frukt på stranden med sand mellan tårna.

Nu ska jag strax krypa ned i sängen och drömma drömmar som ska bli till verklighet i mitt nya liv. Jag ska dra täcket över huvudet tillsammans med Mia Skäringer - Dyngkåt och hur helig som helst.


Välkommen mitt nya liv.


PS) Jag lever, jag finns, jag är, jag kan, jag duger, jag är bra, jag vågar, jag vill.. Vill du?

Jag älskar er - alla mina stora och små barn med egna rum i mitt hjärta!

Nemo, du är den bästaste av alla. Du är min finaste vän i världen.