* Små barn, små bekymmer...

Håller tummarna för att just
du nu går mot de bästaste
värdena i helaste världen.

Inga fler dippar - bara toppar!!


Puss

Älsklings-Nemo ritade idag världens finaste
huvudfoting så där helt apropå...

Älskar dig!

Till dig - eller rättare sagt, Till er
som ibland läser min blogg och
lämnar små kärleksfulla hälsningar,
bitska kommentarer, ris eller ros,
snälla eller elaka saker och väljer
att göra det "anonymt"...

Tack för den tid och omsorg ni lägger
ned på mig genom att läsa det jag skriver
och skriva era kommentarer.

Jag väljer dock att inte godkänna det
ni skriver så länge ni väljer att inte
ange er namn.

Kan tycka att det är aningen tuffare
att stå för det man tycker och tänker, eller?







Kram



PS) Sjävklart är jag så pass nyfiken att jag tar
mig beväret att spåra IP-adresserna... :)

Söndag eftemiddag.
Snart måndag.
Strax november.
Vintertid.

Helgen har varit fin på många sätt.
Spännande möten.
Nya erfarenheter.
Nya insikter.
Ett givande och ett tagande.
Berikande.
Utarmande.

Lilla A har bilvit stora A.
Strulig, trulig tonårstjej.
Lite vuxen.
Lite barn.
Mycket mitt i mellan.
Rebell.
Revolt.
Ett kaxigt kex.

I fredags kom hon till oss.
Vi hade bestämt så.
Vi pratade.
Vi vred.
Vi vände...
Ut och in på oss själva
och på varandra.
Skratt.
Gråt.
Löften.
Svek.
Kärlek och
varma kramar.

Vi skrev ett kontrakt.
Vi talade om konsekvenser.
Vi nickade, förstod och var överens.

Kram och godnatt.

Lördag morgon.
Ingen Johanna.
Sov på söder inatt.
Ser man på.
Ser man på.

Lilla A vaknade sent.
Osminkad.
Morgonrufsig.
Avväpnad.
Vi åt frukost och pratade mer.
Och antecknade.
Och ändrade.
Och suddade.
Och skrev mer.
Det blev fem genomtänkta
punkter i ett randig kollegieblock.
Fem punkter på sex veckor.
Känns rimligt, sa lilla A.
Och jag håller med.
Det här kommer att gå kalasbra!

Johanna kom hem.
Tjejerna gillar varandra.
Många minnen.
Glada skratt.
Kärlek.
Närhet.
Inga masker.
Allt på riktigt.
Sant och äkta.
Nästan som systrar.

Skjutsade hem lilla A
till mamma vid femtiden.
En kram och en kram till.
Du betyder mycket för mig,
det vet du.
Jag vet att du inte tvivlar
på min kärlek och det
känns så bra.
Jag vet att du vet att jag
menar allvar, visst?

Denize och Winston var
bjudna på middag hos Kevin.
Johanna jobbade lördag kväll
och natt mot söndag.
Jag skulle träffa någon.
Någon jobbade sent med båten.
Och jag orkade inte vänta...

Pratade med någon annan i  telefonen.
Vi pratade om allt mellan himmel och jord.
Om smulor och kaxiga kex.
Om lilla A.

Jag åkte och hämtade någon annan.
Han kom ut med pyjamasbyxor och
utan strumpor i skorna.
Vi tände ljus.
Satte på musik.
Drack ett glas vin.
Och ett till.
Och ett till.

Timmarna flög iväg.
Plötsligt var det vintertid.
Och morgon.
Någon annan sov kvar.

Lite trasig söndagsmorgon.
Jimmie kom förbi med Nemo
på väg till innebandyn.
Johanna satte fart och
gjorde sig i ordning.
Vi skjutsade hem någon annan
och åkte tillsammans till Aspudden.
Första matchen var just klar då
vi kom dit. Köpte fika och satte
oss till rätta för att se andra matchen.
Den fick ett snabbt slut.

Ett tveksamt domslut
gjorde Jimmie arg.
Utvisningen gjorde
honom än mer arg.
Nästa felaktiga
domslut gjorde honom
rosenrasande.
Galen av ilska gav han
sig på en motspelare
och tänkte välta stolen
som domaren satt i.
Och Nemo var helt förskräckt.
Och jag jättearg.
Och Johanna likaså.
Snipp, snapp, snut
så tog den matchen slut.


Väl hemma ringde Micke
och berättade att kaffet och
sen frukost var serverat.
Jag kvistade över och
blev kvar ett par timmar.
Faktiskt himla trevligt
och en massa bra prat!!

Så, var den helgen till ända.
Snart.


Kram

Först fick jag en mellanlandningshälsning från New York.

Jodå, resan hade gått bra.
Vackert väder.
Alla mätta och belåtna.
Och lite halvfulla.



Strax därefter fick jag en solig och
varm hälsning från Sydafrika.

Jodå, resan hade gått bra.
Vackert väder.
Alla mätta och belåtna.
Och lite halvfulla.




Och här sitter jag.
Och trivs ganska bra med livet.



Kram å god natt

Idag pratade jag med - pip -.
- Pip - hade talat med - pip-pip -.
- Pip-pip - var inte glad.
- Pip-pip - var ledsen.
Riktigt ledsen. På riktigt.
- Pip - är inte heller glad.
Det berättade - Pip - för - Pip-pip -
och - Pip-pip - kunde inte annat
än förstå. Och be om ursäkt.
Igen.

- Pip - förstod att - Pip-pip - fått
sina fiskar varma från olika ställen.
Och med basta.

Som man bäddar får
man ligga, suckar jag.
Och om man ligger
får man bädda.

Jag berättade för - Pip - att jag
också känner mig ledsen.
Och lite arg.
Och ganska besviken.
Inte på - Pip -, inte på - Pip-pip -,
inte på - Pip-pip-pip - med däremot
på - Pip-pip-pip-pip -.
Det kändes som om - Pip -
förstod = bra!

Ikväll är - Pip-pip-pip - hemma hos
- Pip-pip-pip-pip-pip - och - pipp-pipp-pipp -.
Kanske i alla fall.

Näääää, allvarligt talat - det här var sista
gången ni hörde ett endaste - Pip - från mig.
Det funkar liksom inte.

Och ni får pipa hur
mycket ni vill.

Kram


 

Jag har faktiskt en till idol.
Jag har nu sett reprisen på Kalla Fakta
från tidigare ikväll och måste verkligen
säga att Emma Jangestig, "Arboga-mamman",
är en helt otroligt, fantastisk människa.
Jag grät lika mycket nu när jag så reprisen
som tidigare ikväll.



Bara på det vis Emma svarade journalisten när
han avslutade intervjun med att fråga: Vilken är
den största skillnaden mellan ditt liv idag och för
tre år sedan? säger allt...

- Den största skillnaden är att vi idag har lilla Julia!

Grattis Julia, Max och Saga till en fantastisk mamma.
Emma, du är en förebild för många.
Du är min idol.


Kram

Härmed vill jag meddela att min idol för dagen heter Lena.
Ett tufft och modigt beslut. Hoppas att du visar vägen...


Kram

Kan inte låta bli.
Kan liksom in hejda mig.
Jag bara måste få säga det...

Just nu tycker jag att du
- och de dina - är jättefåniga.
Kan för mitt liv inte förstå varför
ni spiller tid och energi på att
fokusera på så konstiga saker.
Det borde VERKLIGEN finnas
hur mycket som helst som är
så mycket viktigare.

"Inte för att det spelar mig
någon roll, men bara så att
du vet...." = Jättefånigt.
Dumt. Och onödigt.
Inte för att det spelar mig
heller någon roll och sannolikt
inte någon annan heller.
Det är själva grejen liksom.
Faktiskt inte helt överraskande
- men ledsam... På riktigt.

Och vill du veta en sak?
Vill ni veta en sak?
Jag tänker fortsätta skriva
om er. Om hur jag tänker och
känner vad gäller er. Jag kommer
aldrig att hitta på lögner, aldrig
att skriva sådant som inte är sant,
inte heller påstå att ni säger, tänker
och tycker saker som inte är sanna.
Men jag tänker, med full rätt, fortsätta
att skriva om er. Faktiskt.

OM det är så att det är något ni absolut
inte vill att jag skriva om - säg det.
Jag lovar då att ta det under övervägande.
Kanske kan jag skriva om inlägget eller
använda mig av andra namn eller nå't...
OK?

Nifesoj, en sak jag inte kan låta bli att
undra över är varför du aldrig tidigare har
haft några synpunkter vad gäller mina inlägg?
Hela jäkla bloggen handlar ju er! Jag skriver
både om roliga och mndre roliga saker.
Om skratt och glädje. Om tårar och ilska.
Ni nämns i så gott som alla inlägg. I alla fall
nästan. Och allt som oftast både med text
och bild. Varför har det aldrig tidigare stött
på patrull? :)


Kram

Vad är poängen med att vakna strax efter sex
en regnig, grå och trist söndagsmorgon i slutet
av oktober?

Just det.
Jag har faktiskt glömt att säga en sak...

Jag är så glad att NI går och pratar med
några nu. Äntligen.

Och jag är glad att NI går och lyssnar
på några nu. Äntligen.

Öppna öronen, öppna era munnar,
era hjärtan och era sinnen. Sug i er,
ta åt er. Lyssna och lär. Tänk och
fundera. Var delaktiga. Säg till och
ifrån. Tugga i er och spotta ut.

Våga smaka.
Våga känna.
Våga leva.



LYCKA TILL!

Johanna var upp före tuppen i morse.
Idag är det dagen med stort "D" - en av dem i alla fall!
Dags för högskoleprovet!

Trots att vi för nu ganska länge sedan såg till att
skriva ut förra årets prov att träna på så kändes
hon ganska oförberedd. Nej, jag vet att det är
svårt att läsa på innan men man skulle ju
eventuellt ha kunnat plocka fram pennor och
linjaler i tid, eller? Alltid lär man sig något och
nästa gång blir det bättre! Kanske.

Denize hade nattgäster. Hon och Kevin sov länge
och jag kunde inte somna om efter det att Johanna
åkte. Donade och fixade med lite av varje - tyst på
tå för att inte väcka dem. Gjorde mig så småningom
i ordning och åkte in till jobbet. Har massor att göra
och hade dessutom ett möte med Björn Johansson
som väntade.



Björn är en märklig man. Han kan vara den största
skitstöveln som går i ett par skor. Samtidigt som han
har ett hjärta av renaste guld och är den snällaste
människa som finns. Han är dubbel . Eller kanske
trippel.

Just nu så slickar han såren efter den senaste
separationen. Anna och han har bestämt att gå
varsin väg. Äntligen. Inte det minsta överraskande.
Björn kändes ganska uppgiven och faktiskt lite
ödmjuk. Han har, som vanligt, svårt att se sin egen
roll i det som händer och sker omkring honom. Mig
älskar han att hata och hatar att han älskar. Som
vanligt. Det känns som om det var igår han fullkomligt
kastade ut mig senast från jobbet och nu skrapar han
med foten i sanden. Igen. Jag vet inte för vilken gång
i ordningen. Jag vet att han gillar mig. Jag vet att han
tycker att jag är duktig. Jag vet att han behöver mig.
Och viktigast av allt: Han vet vad jag tycker om honom.
Jag gav Björn lite att tänka på och bad honom att åter-
komma efter den långresa han ska ut på. Jag lovar
ingenting. Absolut ingenting. Och sedan kan han be
om ursäkt så mycket han vill. För så länge han vägrar
att förstå och vägrar att ta ett aktivt ansvar för sitt
eget mående så kommer han aldrig att bli bättre.
Aldrig någonsin.
 
Förresten, när jag klev in på kontoret på Triewaldsgränd
i Gamla Stan höll jag på att svimma. Björn har köpt en
lika grotesk som brutal uppstoppad brunbjörn som han
placerat i en hörna. Alltså, nu talar vi riktig brunbjörn -
inte någon liten teddyhistoria. Vet du hur enorm en björn
är som står på bakbenen? Låt mig gissa att denna i alla
fall är närmre tre meter hög. Munnen är vidöppen och
alla tänder är på plats. Han liksom viftar med ramarna
(fast det gör han ju såklart inte!) och man kan riktigt
höra vrålet och känna vinddraget. Och höra sitt eget
hjärta banka frenetiskt. Fy tusan för att springa på en
morgonsur björn i skogen. Det kanske till och med är
värre än att springa på en irriterad och frustrerad
Johansson på Triewaldsgränd. Kanske, i alla fall!



Jag jobbade till strax före klockan sex. En lördagskväll.
Ska det behöva vara så? Tack och lov ATT det är så.
Jag kan gilla det.

Skyndade hem och mötte Denize på Gullmarsplan.
Hon var på väg till Simon på en spontanmiddag...
Johanna mötte mig halvvägs tillsammans med
Winston. Tänk, han kan bli så galet glad att man
på riktigt blir rädd att han ska få en hjärtinfarkt.
Johanna var inte ens lite nöjd med insatserna på
högskoleprovet. Muttrade mest om att det är
vansinnigt att betala 300:- och offra en hel
dag på att få ett papper i handen som utnämner
en till korkboll! :) Bättre lycka nästa gång, säger jag,
som vet hur det är. Och som vet att det inte alls är
säkert att dörrarna till Mensa öppnas efter andra
gången heller. Och inte heller efter tredje.
Hörde förresten att Daniel Westling fick 0,2 poäng
då han skrev högskoleprovet. Det betyder att man
i alla fall skulle kunna bli prins, inte sant? :)

"Någon" ringde mig på väg hem från färjeterminalen
idag. Han var uppriktigt både ledsen, arg och fram-
för allt besviken. Roland hade, som vanligt, inte
kunna hantera det här med drickandet utan var
nog den som var onyktrast på hela båten - under
hela tiden. "Någon" valde att hålla sig undan så
mycket som möjligt tillsammans med - pip - och sa
att detta nog var sista gången han åkte med på
en sådan där resa. Och jag förstår honom - allt
för väl.

Johanna ringde till Himmelsö senare på kvällen
för att berätta om sitt högskoleprov. A-K svarade
och Roland var ännu inte talbar. Samtalet kom mest
att handla om dem. A-K kände sig också jätteledsen,
jättearg och obeskrivligt besviken. Och jag kan förstå
henne också. Jag kan, utan problem verkligen förstå
känna med henne. Jag är så glad att Roland har
träffat henne och jag vill inget hellre än att de lever
lyckliga i alla sina dagar. Men jag inser att förutsättningen
för det är att Roland kammar till det lilla han har - och
att han gör det NU. Inte sen, för då är det sannolikt
försent. Fy f-n vilken jäkla sjukdom alkoholism är.

Fick en smärre chock när jag vaknade i morse...
Den första snön har under natten bevärat sig med att
hälsa på. Jippie... Eller inte.

Blev påmind om att jag måste komma ihåg att lämna in
min röda vinterjacka på kemtvätt innan det blir kallt på
riktigt.

Johanna är ledig idag efter två dagar på Stockholms-
mässan. Hon känner sig inte helt kry och får fortfarande
feber lite fram och tillbaka. Det är nog dags med ett
besök hos farbror doktorn kanske? Nu har det gått en
massa veckor sedan hon hade sin lunginflammation och
då ska ändå den kollas upp. Vi är - peppar, peppar ta
i trä - inte så vana vid att vara småkrassliga så det är
något som inte stämmer. Kanske har vi blivit allergiska
mot mörker, regn, rusk, blåst, kyla och vinterns första
snö?

Winston och jag pulsade glatt iväg i ymnigt snöfall mot
jobbet. Massor att göra - det kommer att bli jobb i helgen
också känns det som. Denize och Kevin har planerat att
gå på bio i kväll och att äta Sushi innan. Johanna och jag
ville inte vara sämre så vi bestämde under dagen att
det får bli detsamma till Idol. Kom överens med Snor-Fia
om att hon skulle ägna dagen åt att göra fredagsfint
hemma. Tänk, bara tanken på det gör att hela dagen
känns lättare att ta sig igenom. Jag känner mig alls inte
krasslig men faktiskt rätt sliten. Kanske är det så att det
är sommaren utan semester som börjar sätta sina spår?
Ska villigt erkänna att tanken på sol, värma och lata
dagar tillsammans med nära och kära känns mer än
lockande...




Jimmie ska ikväll åka på kryssning tillsammans med bland
annat Roland, Kjelle Skanning och en massa annat löst folk
+ hans kustbevakarkompis Oskar. Usch, jag gillar inte dessa
resor som har en tendens att bli riktiga grisresor och sprit-
orgier. Och värst av alla brukar Roland dessvärre vara.
En tröst är att det här i alla fall "bara" är en Mariehamns-
kryssning och att de är tillbaka redan i morgon eftermiddag.
De brukar annars åka på 36-timmars kryssningar till Helsingfors...



Pratade en del med Gunnar under dagen. Om bilar och en massa
annat. Han åker till Miami på måndag för nästan två veckors semester
kombinerat med en stor båtmässa. Ingen dålig 40-års present,
eller hur?! Sent bestämde vi att han skulle komma upp för att
se Idol och äta japanskt tillsammans med oss.

Kvällens Idol bjöd på en massa överraskningar. Favorit-Alice
hade under veckan tackat för sig vilket gjorde att Minnah som
blev utröstad förra fredagen nu fick komma tillbaka. Och det
gjorde hon med besked... = bäst ikväll! Linda + Geir satt löst
och det var till slut Linda som fick tacka för sig och sin insats.
Här ryker favoriterna en efter en minsann!

Vi var uppe ganska sent. Eller tidigt. Vi pratade om allt från bilar
till relationer och icke-relationer. Vi pratade om Muskö och ägnade
tvättmaskinen lite kärlek. Det där överhettningsskyddet har slagit
till igen vilket gör att tvätten tumlas utan värme. Gunnar trodde att
det som felas är den lilla vita mojängen med en propeller. Jag måste
kontakta några som säljer reservdelar i veckan och säga så här:

- I maskinen finns två återställarknappar som slår till och ifrån ibland.
Desssa sitter på en järngrej. Där denna järngrej övergår till att bli
en plastgrej finns en liten vit plastklump med en fläkt på. En sådan
vill jag ha, tack! (Det känns redan nu som om jag glömt något på
slutet. Det var något inuti den där vita plastklumpen som Gunnar
trodde var trasigt... Måste fråga honom innan han åker!)

Kom i säng sent - alldeles för sent. Eller för tidigt. Kröp ner intill
Johanna strax innan hon skulle upp för att göra sig ordning för
Högskoleprovet. Klart korkat och jättedumt. Och typiskt mig.

PS) Måste prata med Janne om det här med bil. Tänk om han kan
köpa Gunnars Jeep till mig. Det vore inte så tokigt när allt kommer
omkring...

I onsdags morse hämtade jag "moster Barbro"
tidigt vid Årstaberg för att skjutsa henne till
Nacka Närsjukhus. Därifrån var det full fart till
Hökarängen för att parkera bilen på Pepparvägen.
Det långa benet för det korta till tunnelbanan,
vidare till Fridhemsplan och ännu ett möte på
Kungsholmens Stadsdelsnämnd. Jag kom först
med fika och macka i högsta hugg, därefter kom
Denize som innan hade lämnat Winston i Gamla
Stan. Sedan ramlade Anders in och sist dök
Maja upp. Mötet handlade mest om att uppdatera
de övriga om läget. Sladdade in på jobbet först vid
10.30-tiden... Så kan det bli ibland!

Under tiden jag var på möten och jobbade tog
Jimmie hand om bilen och gjorde den fin. Jättefin.
Jobbade bara fram till klockan två. Åkte därefter
tillbaka Hökarängen för att hämta fina bilen...
Tack, finaste Jimmie för hjälpen!

Ut till Saltsjö-Boo och träffade Kaj. Och blev kär...
I en bil. Hade inte minsta problem att övertala
mig själv att jag minsann är värd en ny, STOR bil.
Kaj tittade på mig med rynkad panna och räknade
snabbt ut att det mest ekonomiska och kloka jag
kan göra är att med ett leende på läpparna kosta
på Citroenen de 23.000:- som servicen kostar.
Därefter har jag en bil som kommer att rulla
i många mil till... Om än att den kanske är
en smula tråkig!

Åkte från Kaj och hämtade upp en nyopererad och
nygipsad låtsasmoster på Nacka Närsjukhus.
Lämnade av Winston i Årsta och åkte raka vägen
till Tumba... Centrum! Var bara tvungen att kolla
ett par saker - och ett par julklappar blev det.
Till Nemo - förstås!

Så åkte vi hem till Barbro till slut. Och allra mest slut
var "moster"! Vi käkade Pasta Bolognese med tända
ljus och ett glas rött. Pratade om ditten och datten -
om allt mellan himmel och jord. Och om lite till. Vi pratade
om dig och om dig och om dig. Men, om dig sa vi inte ett
ord. Och inte om er heller.

Malin, Sören och Sara kom förbi. Förutom liljor till Barbro
hade de med sig en dvd-skiva med inbrända gamla super-8
filmer. Herre gud så man såg ut. På den tiden också!
Jag måste komma ihåg att snällt be om en egen skiva
med alla filmsnuttarna på!

Under kvällen rådfrågade jag alla killar jag känner angående
ett eventuellt bilbyte och fick lika många olika svar som jag
har vänner. Ingen tyckte likadant. Och ingen verkade tycka
som jag. Innan jag hade funderat klart var kärleken borta
- den andra bilen hade blivit såld. Mitt framför näsan på mig.
Typiskt

Kröp ned i Barbros loppisfynd till kretongsoffa och somnade
tvärt i rena lakan - som en fortsatt lycklig ägare till en Citroen
som inom kort kommer att vara nyservad, nybesiktigad och
ha en alldeles sprillans kamrem... För 23.000:-!

Mamma är inte lik sin mamma.
Och mamma kommer inte bli lik sin mamma.

Jag lovar.

Så - nu har jag gjort vissa kompromisskorrigeringar.
Men bara vissa och med måtta.


Kram

Så, har snart ännu en helg passerat.
I fredags kväll var vi hemma hos Maria
och Anders i Midsommarkransen på middag.
Det bjöds på fisksoppa, vin, vitlöksbröd,
ost, kex, kaffe, Idol, febriga barn, snoriga
barn och övertrötta barn. Och en stor best
till hund.



Vid ett-tiden tackade jag och Frank för oss.
Janne hade påpassligt nog tassat iväg redan
vid 19.30-tiden för att se Christopher göra
debut med AIK-tröjan i ett derby mot Djurgården.
Han sa att han skulle komma tillbaka då han
gick. Jag såg minsann att han höll fingrarna
i kors bakom ryggen. Iréne packade ihop strax
före klockan elva. Hon är så söt och jag undrar
ärligt talat om inte hon fortfarande befann sig
i något slags chocktillstånd då hon vaknade på
lördagsmorgonen!

I lördags på dagen var jag ute en sväng i det
fantastiska höstvädret. Bland annat åkte jag
över till Hökarängen för att hämta upp Jimmie,
och på vägen släppte jag av Johanna på Gullmarsplan
där hon skulle träffa kompisar som hon sedan skulle
hänga med på kvällen.



Väl hemma igen var'e pussåhej till Denize och Winston
som skulle tillbringa lördagskvällen i Bagarmossen hos
pappa Baki. Pula och plockade lite hem, gjorde mig
lördagsfin och åkte in  mot Centralen där jag skulle
träffa Hanna, en gammal fotbollskompia, och hennes
svensk-polsk-norska kompis Bettan. Vi hamnade på en
rätt mysig restaurang med lediga bord en kort promenad
från Centralen. Vi satt som bäst och planerade kvällen
med nypåfyllda glas efter middagen då Hannas mobil
ringde. Det var den mer än märkliga man hon hänger ihop
med sedan Hedenhös. I alla fall har de hängt ihop de
senaste 25 åren.

Hanna hade tidigare på kvällen berättat att hon aldrig
är i stan. Mannen, polis till yrket, skjutsar henne till jobbet
varje morgon och väntar utanför porten då hon slutar.
Från allra första början tyckte Hanna att det var himla
gulligt och omtänksamt. Nu har hon sedan länge tänkt
om - med det har inte mannen. Nu, när telefonen ringde,
var det han. Hanna sa just inte mycket under samtalet.
När hon lagt på så berättade hon att det inte skulle bli
någon fortsättning på kvällen. Att mannen fått för sig
att Hannas kväll var slut och nu stod han utanför och
väntade med bilen. Hanna svepte sin nyss beställda
öl, stoppade in ett Stimorol i munnen, tackade för sig
och skyndade iväg med Bettan hack i häl. Själv gick
jag tillbaka till tunnelbanan - fast besluten att kontakta
Hanna redan nu i veckan. Inte för att jag har med deras
liv och leverne att göra, än mindre hur de har de i sin
relation men jag känner Hanna rätt väl efter de 35 år
vi känt varandra för att se sorgen i hennes ögon.
Kanske kan jag hjälpa henne på någon sätt?



Jag hann nätt och jämt komma hem förrän jag fick
främmande. Kent hade vägarna förbi på väg mot Uppsala.
Han hade varit på något samtal söder om stan och skulle
nu åka hemöver. Då timmen var sen och en av sängarna
var tomma så erbjöd jag honom att få sova kvar.
Och det tackade han minsann inte nej till!

Jag gillar Kent. Blir glad, lugn och mår bra med honom.
Kan inte låta bli att imponeras av Kent som person
och det han jobbar med. Han är verkligen ett bevis för
att ingenting är omöjligt och aldrig är det försent. Även om
priset stundom har varit högt och resan tuff så har han
lyckats så bra... Du är fantastisk och jag känner en sådan
ödmjukhet och respekt för dig.

Kent, som skulle upp tidigt idag på morgonen för att åka
till Uppsala och jobba, sa god natt vid ett-tiden. Själv så stökade
jag omrking en stund innan jag kom till ro - som vanligt.
Jag hann nätt och jämt slumra in förrän Johanna dök upp.
Och dök ner - i sängen. Strax därefter - kändes det som -
hörde jag Kent tassa runt i hallen och köket för att inte
väcka oss.  Puffade kudden tillrätta, vände på mig, slöt ögonen...
Och plötsligt var klockan på tok för mycket. En halvtimme kvar
till hämtning och tusen saker som skulle fixas. Hann - nästan.
Fick göra det sista i bilen.




Väl hemma igen blev det en lugn och skön eftermiddag.
Jag har, ärligt talat, inte gjort en endaste vettig sak idag = skönt!
Vi hjälptes åt att göra pizza till middag. Höstkantareller + lammkorv
och färska tomater kanske inte låter jättegott - men det var det!

Ja, och sedan blev det kväll. Och ensam mamma söker. Och en
kvällspromenad med Winston. Och lite mer tv. Och natt.
Och nu är det redan måndag.

God natt och sov gott!

Som jag tidigare har sagt så har jag väl inte ens kunnat
drömma om - eller mardrömma om - hur läst min blogg är.
Helt otroligt.

Och inte nog med det - det jag skriver tycks också beröra
er som läser. Det ställer till, rör runt samt vänder upp och
ned på tillvaron för en herrans massa folk.

Lite chockad över detta plötsliga fokus på mig och mitt
bloggande skulle jag vilja be er alla att somna om.
Om att återgå till mer normala gängor. Att helt enkelt
sluta att läsa min blogg så länge ni inte tycks kunna
hantera innehållet.

Vill ni veta en annan sak. Allt det jag skriver på dessa
sidor kanske inte är sant. Det kan lika gärna vara påhittade
saker. Saker jag vill ska vara sanningar men som inte är
annat än drömmar. Eller mardrömmar. Eller ren och skär
lögn. Taget ur luften. Påhittat. Fantasi. Tillrättalagt...

Så, med andra ord - ta inte till er allt. Och tro inte på allt.
Och låt inte mina fantasier och påhitt bli till era sanningar
och påståenden. För om ni gör det får ni räkna med att det
kan bli en massa tråkiga konsekvenser. Tillexempel kan
ni såra folk, göra dem både ledsna och arga.

Sådant ska man akta sig för - det ställer bara till.
Mycket mer än vad några rader i en blogg faktiskt gör.

Tack. Tack. Tack. Tack.
Och ännu mera och flera TACK...

...för alla fina, smickrande och charmiga kommentarer till mina inlägg!
Ni är då för söta! Och framför allt du - du är sötast av alla!
Som vanligt.

Glöm nu bara inte bort att äta också på lunchen.
Jag menar, man kan ju inte sitta inne hela lunchen för att läsa bloggar
i det vackra vädret, eller hur?

Slutligen, du som tycker och tror att jag är sjuk -
gör ditt liv enklare genom att inte besöka min blogg.
Allt annat verkar väl dumt, eller hur?!

Tänk på tjugo unika fötter går det alltid ett par som skiljer sig.
Unikt det med.

Var rädda om er och om vi inte hörs mer idag:
Trevlig helg med det mesta av det bästa,
och det bästa av det mesta!


PS) Kramen i Tegnérlunden på lunchen tackar jag alldeles extra för.
Den värmer än... Hjärtar dig! <3

Okej - jag tror dig.
Och du...

Äsch - jag tror dig.
100% = sant.



PåK

En sak jag vill att du ska veta är att
OM du ens skulle komma på tanken
att inte vara ärlig mot mig så får
du skylla dig själv.

Och du vet att jag menar allvar.

Alltså jag är rörd.
Känner mig berörd.
Lite stolt och mallig så där.
Jag kunde väl för mitt liv
inte tro att det skulle bli så här.

Tro mig, det här var verkligen
ingenting jag räknade med.
Ingenting jag i min vildaste
fantasi kunde tänka mig.
Inget jag drömde om eller
ens vågade hoppas.

Det här är snudd på fantastiskt.
Inte konstigt att jag känner mig
så rörd. Så berörd. Så mallig
och stolt så där.



När jag började skriva den här
bloggen för snart ett år sedan
så var det som en slags självterapi.
Som ett alternativ till den gamla
dagboken. Lite mer modernt sådär.

Ett sätt för mig att ventilera och
diskutera - saker med mig själv.
Jag har valt att bara berätta för
de som står mig allra närmast om
att denna blogg överhuvudtaget
finns. Mitt mål har, som sagt,
inte alls varit att den ska bli läst.
Tvärtom har det känt ganska
bekvämt att den har varit det.

Och sedan tycker jag ju att det
är så himla kul att skriva.
Ni som känner mig, och det är
inte många, vet att det är sant.

Namnet på själva bloggen har
sin historia. Ja, om barn som finns
här och nu kan ses som historia.
Och visst kan de det, eller?
Såklart att de kan!

Barnen är, har alltid varit och kommer
alltid att vara en central del i mitt liv.
Liksom navet i mitt hjul som håller ihop
alla spretiga ekrar kors och tvärs.
Jag tyckte att namnet Små barn små
bekymmer passade bra. Ett namn som
för mig säger mycket, om än inte allt.
Inte jämt.

Alltså: en liten försynt mamma-
ventilations-för-att-det-är-kul-
att-skriva-och-ingen-behöver-
läsa-blogg. Inte märkvärdigare än så.



Så händer det plötsligt.
Och det händer med besked.
Plötsligt blir min blogg något som
engagerar både berörda - och icke berörda.
Är det inte fantastiskt, så säg.
Grattis mig. Eller inte.

De senaste dagarna har min blogg både
diskuterats, analyserats och kommenterats.
Man har vridit ut och in på ord.
Man har läst mellan rader.
Och jösses så engagerade en massa
människor blivit som läst det jag skriver...
Med tanke på att tid är en bristvara
så måste jag säga att jag blir jättehedrad
och varm i hjärtat när jag förstår hur mycket
dyrbar tid vänner och ovänner lägger ned på mig.

Jag blir dock lite nyfiken på varför ni inte med ett
endaste ord har kommenterat alla mina tusen-
tals rader, ord och meningar som bara handlat
om kärlek, stolthet, värme och hyllningar av
de mina? Där kan ni komma och snacka om
att jag har hängt ut nära och kära -
i både text och bild minsann.
Jo, jo... Bläddra på så får ni se!



Jag har valt att inte lägga ut de kommentarer
jag fått de senaste dagarna. Mitt huvudskäl till
det är att jag inte vill genera de som gjort sig
besväret. Nej, det gäller inte alla kommentarer,
men en del.

Just det, jag har fått in en del förslag på till
vem jag tillägnade brevet i mitt förra inlägg.
Ett av de roligaste var det jag fick från dig,
Ullis. Riktigt jätteroligt, faktiskt - men ack så fel.
Faktiskt inte en siffra rätt någonstans... So what
och tack ändå för visat intresse!

Så - alla nära och kära,
alla inte nära och inte kära.
Och Ullis... 

Utan ert engagemang hade det aldrig gått.
Jag är rörd.
Jag är berörd.


Tack och tack igen.

Hej!

Det här inlägget är egentligen ett brev.
Ett brev till dig.

Ett brev till dig som uttalat inte vill ha
ett dugg med mig att göra. men som
ändå är tycks vara tillräckligt nyfiken
på vad jag gör - med vem och vilka -
för att i hemlighet tassa runt
på min bloggsida.

Nej, du är faktiskt inte välkommen.
Jag är medveten om att det krävs
insatser för att stoppa dig, men det
går. Det här är en av många baksidor
med webb-baserade dokument och
bloggar. Det man skriver blir plötsligt
tillgängligt för alla. Också för de som
uttalat inte vill ha med en att göra.

Jag vet, att du vet, att det är dig jag
menar. Jag vet att du redan känner dig
träffad - och det ska du göra.
Kanske lite påkommen rent utav -
som barnet med bägge händerna i kakburken?
Kanske lite ertappad? Avslöjad?

Känner du dig kanske lite ynklig?
Som om du inkräktar på ett område som
du borde hålla dig borta ifrån? Jag är inte
säker på att du känner så. Jag vet att
du har svårt att visa andra människor
respekt. Folk i allmänhet - mig i synnerhet.

Jag har sökt dig genom åren. Det vet du.
Jag har bönat och bett att vi ska ses för
att prata. Jag har bett om femton ynka
minuter av ditt liv. Du har tydligt svarat
att du inte är det minsta intresserad.
Att du inte vill. Att du inte tänker,
att du inte ska.

Det tog lång tid för mig att acceptera
att du inte ville, att du inte tänkte och
att ingenting kunde få dig att tänka om.
Inte ens mina barn. Jag har accepterat
det nu och jag respekterar dig och ditt
beslut. Men, jag kan inte låta bli att tänka
att det verkligen är ditt beslut - och din förlust.

Det finns så mycket du inte vet och därför
inte kan förstå. Det är allt det som värker
i din mage ibland. Som får dig att känna
dig olustig. Som håller dig vaken mörka
nätter. Att du inte vill ge mig femton
minuter av ditt liv är ditt val.
Och det är din förlust.

Livet är till för att levas.
Resan mellan de bägge
ytterligheterna är mycket
kortare än vad vi tror.
Och vet du, det kan ta slut
redan bakom nästa kurva.
Redan då vi kommer över
nästa krön.

Det finns ingen garanti för
hur lång denna resa kommer
att bli. Den styrs inte av våra
önskningar och vårt hopp.
Däremot kan vi påverka att
resan blir bra genom att ta
vara på varje millimeter,
centimeter, minut och sekund.
Plötsligt en dag händer det.
Plötsligt finns inget kvar av allt
det vi trodde var sant.
Plötsligt är allt borta.
Plötsligt är allt försent.



Vet du skillnaden mellan
Carpe Diem och Crea Diem?
Skillnaden är inte stor -
men är ändå väsentlig.

Jag vill be dig om en sak,
när du smyger runt på mark
du inte borde beträda.
Inte för att du inte får
utan för att du så tydligt
betackat dig allt samröre
så många gånger.
Du riskerar din trovärdighet
kan jag tycka och den kan
du behöva behålla intakt
så gott det går.

Nåväl, när du nu är så liten
och ynklig så att du ändå väljer
att läsa min blogg - visa de jag
skriver om någon form av respekt.
Inse att de som vill berätta saker
för dig gör det själva. Och är det
så att du läser något du inte vet,
behåll informationen för dig själv.

Snälla, för allas skull - inte minst
för din egen - sluta snoka runt i folks liv.
Sluta prata bredvid din mun om andra.
Sluta vara uppkomsten till en massa
onödig ryktesspridning. Visa andra
människor respekt och hänsyn.
Sluta skapa egna sanningar.
Visa ödmjukhet.

Och sluta fundera på vad det
är som håller dig vaken om natten
och vad som värker i din mage.

Våga hitta svaren hos dig själv.


Hälsningar
Therése

Klockan har passerat midnatt.
Det har blivit torsdagen den
14:e oktober - eller, om man så
hellre vill:

Dan före dan före dan före dan före
dan före dan före dan före dan före
dan före dan före dan före dan före
dan före dan före dan före dan före
dan före dan före dan före dan före
dan före dan före dan före dan före
dan före dan före dan före dan före
dan före dan före dan före dan före
dan före dan före dan före dan före
dan före dan före dan före dan före
dan före dan före dan före dan före
dan före dan före dan före dan före
dan före dan före dan före dan före
dan före dan före dan före dan före
dan före dan före dan före dan före
dan före dan före dan före dan före
dan före dan före dan före dan före
dan före dan före dopparedan...

70 dagar kvar till självaste julafton.
Hur klokt är det då?
Inte ett dugg, snarare helt galet.

Det känns som om vi får se hur julen
blir i år. Den planerade resan till Borneo
blir kanske en operationsresa till Thailand
eller fyra dagar i Duved.

Oavsett vart vi kommer att fira jul så
kommer vi att fira den tillsammans på
något vis. I alla fall jag och barnen.
Och hur det än blir så kommer det att
bli en fin jul i år. Nu har vi haft nog med
fula jular ett tag kan jag tycka. I alla fall
halvfula.

Förra julen var en annorlunda kompromiss
i ett behändigt miniformat. När jag tänker
efter så var den faktiskt till och med halvfin.
Eller, himla fin. Tack.

Det var förrförra julen som var den fulaste
julen av dem alla. Usch, jag får ont i magen
bara jag tänker på den. Så, nu tänker jag
bort den istället.

Den här veckan har så här långt varit en
rätt märklig resa den också. Först så hände
det som hände förra helgen. Det vi någonstans
väntat på - men inte hoppats på. Det som till
slut var oundvikligt... Dumma ungar.

Och sedan hände det som hände mellan Denize
och Kevin. Det som också var lite väntat -
men inget vi heller hoppats på.
Dumma ungar - igen.

I måndags hälsade jag diskbråcket välkommen
tillbaka - samtidigt som Iréne på jobbet sa
tack-å-hej till sin 92-årige svärfar. Jag har haft
förmånen att vid ett flertal tillfällen få träffa
farfar Bengt. En fantastisk gammal man med glimten
i ögat. Ett långt och rikt liv, en fantastisk historia.
Och så hade vi gemensamma bekanta genom John
i Tumba. Dessa bägge herrar har båda ett förflutet
inom bland annat Linjeflyg. Under det sista året så
har Bengt ibland haft möjlighet att få bo på ett s.k.
avlastningshem för äldre. Detta för att hans fru
Kerstin skulle få lite ledigt i mellanåt. I måndags morse
så skulle Kerstin hämta hem Bengt. Hon kom dit och
började packa ihop hans saker. Bengt var som vanligt 
- han skrattade, skojade och pratade på. Så skulle han
gå på toaletten. Plötsligt hör Kerstin en duns och skyndar
dit för att se vad som hänt. Där satt Bengt - med huvudet
emot väggen och var allt annat än kontaktbar.

Larm, larm. Personal, personal. 112, 112.
Ambulans, ambulans. SÖS, SÖS. Död, död.

Tänk ett sådant smått fantastiskt sätt att få avsluta
ett långt och innehållsrikt liv.
Så vill jag ha det.
Det ska vara enkelt att dö.
Och snabbt ska det gå.

I tidags var det jobb och kryckor.
Aj, aj.
Ont, ont.

Denize hade middagsdate med Kevin + övernattning.
Johanna tog Winston under armen och åkte till Josefin.
Och jag klippte mig på vägen hem.
Och färgade håret.
Och slingade lite.

Så blev det dags för den efterlängtade matchen
mellan Holland och Sverige. En match vi längtat
efter, redan har glömt bort och ALDRIG mer ens
vill prata om. Vi låtsas som om den aldrig ens ägt rum.

Onsdag = jobb, jobb...
Och - en BRA dag på jobbet.
Tänk, ibland går allt så lekande lätt.

Hämtade Jimmie vid Centralen vid 19.30-tiden
och skjutsade honom till Hökarängen.
Snackade lite i bilen om hur det är och vad som väntar.
Jimmie känns helt säker på att det är en separation som
närmast står på tur. Han känns obeveklig.
Och jag känner mig lugn.
Och jag tänker inte försöka övertala någon.
Och värst av allt är: att jag kan tycka att det nog är
lika bäst att de gör slag i sak.

Johanna är på galej ikväll.
Och inatt.
Och kommer hem i morgon.

Denize och jag har haft tv-kväll.
I alla fall jag.
Och lite Denize.

Och - nu är Kevin + Denize ihop igen
Det känns så i alla fall, säger Denize och rodnar lite lätt.
Och, grattis säger vi andra.


God natt.
Sov gott.
Dröm sött.

Hej måndag.
Hej diskbråck.
Skit också...

Kram

Det känns lite som om den här helgen
är helgen som kommer gå till historien
som den då hjärtan kraschade som
majskorn i en kastrull med het olja.
Som popcorn, kort och gott.



Denize och Kevin har också bestämt
att tacka varandra för den tid som
har varit för att skilda vägar gå.

Eller, hur det nu blir?

Vad är det frågan om, kan man undra?
Varför denna inflation i kraschade hjärtan
och krossade drömmar?

Kram å suck.

10-10-10

En speciell dag.
På många sätt.
Lite bra.
Mycket dålig.
Lite glad.
Mycket ledsen.



Så har de då gjort det.
Säger Han i all fall.
De har satt en punkt.
De har bestämt att inte fortsätta
sina liv tillsammans utan i fortsättningen
gå varsin väg.

Ett väntat besked.
Ett fruktat besked.
Ett allt annat än överraskande besked.

Det har liksom legat i luften.
Länge.
Faktiskt under flera år.
När det inte deras relation har varit ett
fullständigt kaos så har relationen varit haltande.
Eller halvdålig. Eller trist. Eller...
Jag minns ärligt talat inte när jag senast
kände att den var bra. Riktigt bra.
Och Han minns det inte heller.
Och inte heller Hon.

Det beslut de idag har fattat är ett modigt beslut.
De står inför varsin resa som kommer att bli tuff.
Jag hoppas att de, hur jäkligt det än kommer att
kännas vissa stunder, alltid ser till att de gör de
bästa valen för Barnets skull. Att de är kloka och
sansade. Och att de beter sig schysst och med
respekt inför varandra.

Jag känner att jag har gjort allt jag har kunnat
för att hjälpa dem bägge så här långt i livet och
utifrån min horisont. Jag har haft fullt schå med
att balansera och inte snubbla. Med att visa att
jag finns där, utan att tränga mig på. Att jag bryr
mig, utan att lägga mig i.

Återstår gör nu bara att fortsätta finnas där.
Ärligt, sant och lojalt.
Mycket kärlek.
Mycket värme.
Öppen famn för den som vill.

Och att framförallt se till att fortsätta
att vara världens bästa... för Barnet.

Och att hålla tummarna för att detta kanske
ändå inte är en punkt, utan bara ett kraftigt
kommatecken. En välbehövlig paus som ska
användas till kloka saker. Till exempel att se
att de egna vingarna bär. Till exempel att
träna på att kommunicera.

För även om det inte blir ni igen.
Även om ni bestämmer er för att nu skilda vägar gå,
så finns det mer än en mening med den tid ni fick
tillsammans. Om ni andas in och andas ut så kommer
ni att förstå vad det är ni har lärt om er själva och om
varandra. Och ni kommer att känna vad det är ni måste
träna på.



Det kommer att dyka upp nya relationer och nya förhållanden.
Och det kommer att finnas nya gropar ramla ned i och nya
trådar att snubbla på. Se bara till att inte ramla i de gropar
ni redan varit i och att snubbla på gamla trådar.
Se där, där ser ni vad ni har lärt om er själva av varandra.
Se där, där var en av meningarna med ert möte.

Och prata inte illa om varandra.
Glöm aldrig bort att ni har ett lite barn tillsammans.
Ni är mamma och pappa till ett litet oskyldigt barn.
Tänk på det de stunder när ni är rasande arga på varandra.
För dessa stunder kommer att dyka upp.

När du har lust att skrika åt henne, så att alla hör,
att hon kan dra till varmare ställen - så är det också barnets
mamma du önskar dit. När du kastar ut homom så
är det också barnets pappa du ber ska försvinna.

Försök att göra detta på bästa sätt.
Jag vet att ni kan det.
Jag vet att ni klarar det.
Se bara till att det blir gjort på ert sätt.
Inte på någon annans sätt.
Lyssna på goda råd, men fatta egna beslut.
Låt er inte skrämmas av andras rädslor.

Nu ska jag snart krypa ned i sängen.
Och imorgon när jag vaknar så är det en ny dag.
Och kanske visar det sig då att den 10:e i 10:e
inte var annat än en mardröm...

Jag blundar och hoppas.

Älskar er.

En speciell dag.
På mer än ett sätt.
Tio. Tio. Tio.
Eller 10-10-10.
Eller 10:e oktober 2010.
Speciell, på mer än ett sätt.

Natten tills idag var också speciell.
På mer än ett sätt.
Hade, som vanligt, svårt att komma isäng igår.
Kämpade i det längsta.
Mot vad?

När jag så äntligen kröp ner
mellan lakanen var klockan kanske två.

Då pep det till i telefonen = sms.
Upp igen. Letade fram sms:et bland alla andra.
Ser man på, en hälsning från Kjell som
berättade att han tänkte på mig
och inte kunde stava till Congac.
Intressant.
Tack för hälsning och tanke.
Jag gillar dig jag med. 
God natt.
PS) Man kan skriva konjak också.
Skål.

Ner i sängen.
Fixade till täcke och kudde.
Så.
Skönt.

Strax efter ringde Denize för att berätta
att hon var på väg hem.

-Bra Denize. Tack för att du ringde.
Ses snart. Var rädd om dig.

Ner i sängen igen.
Vaknade när Denize kom hem.
Vaknade när Denize gick ut med Winston.
Vaknade när Denize kom hem med Winston.
Somnade om igen när klockan var närmre fyra.

Vaknade strax före sex.
Borde inte ha druckit den sista koppen kaffe.
Dumt.
Var är Johanna?
Jobbar fortfarande?
Stackars henne...

Ner i sängen.
Fixade till täcke och kudde.
Så.
Skönt.

Vaknade strax före halv åtta.
Ingen Johanna.
Ringde.
Inget svar.
Ner i sängen.
Vrid och vänd.
Ring, ring.
Johanna.
Äntligen.

-Hej mamma.
Jobbade sent.
Slutade tidigt.
Faktiskt alldeles nyss.
Nu frukost med Evelina
på McDonalds.
Kommer snart.
Puss, puss.

-Men Johanna...
Kom hem nu!

Ner i sängen.
Fixade till täcke och kudde.
Så.
Skönt.

Vaknade när Johanna kom hem vid niotiden.
Vaknade när Johanna gick ut med Winston.
Vaknade när Johanna kom hem med Winston.
Vaknade när Johanna kröp ned i sängen.

Fixade till täcke och kudde.
Så.
Skönt.
Bara en liten stund till.

Ring, ring.
Hann inte svara.
Ring, ring.
Hann svara.

-Hej Cia!
Å, så kul att du ringer.
Tackar som frågar,
alla mår bra.
Om jag är nyvaken?
Inte då!
Eller, kanske lite?
-Va', är klockan redan över elva?
Himmel och pannkaka.
Pannkaka och himmel.

Ja, och så var dagen äntligen igång.
Vilken rivstart.

En stor kopp kaffe.
Gott.
In i duschen.
Skönt.
På med kläder.
Bra.
Brunch hos grannen.
Gott.
På skohyllejakt med Denize.
Hittade två.
Handlade lite till middagen.
Hem.

Ring, ring = Jimmie.
Ledsen.
Förtvivlad.
Fördjävligt.
Förvånad.
Nej, inte förvånad.

Packade ur bilen.
Upp till Gullmarsplan.
Mammas, älskling...
Så stor.
Så liten.
Kram.
Tröst.
Flera kramar.
Samlad.
Osamlad.
In i bilen.

Hem.
Mat.
Ut i bilen.
Centralen.

-Hej då, Jimmie.
Försök att ha det bra i
Göteborg.
Du vet att jag finns.
Alltid och jämt.
Älskar dig.
Ska göra allt jag kan
för att lindra din smärta.
För att lindra Josefins smärta.

Allt för Nemo.
Och ännu mer.

Mamma älskar dig.
Jag älskar dig.
Farmor älskar dig.

Det går lite som i vågor det här med mitt bloggande har jag märkt...
Ibland sker det flera gånger om dagen.
Andra gånger kan det gå veckor mellan mitt bloggande.
Varför blir det så, kan man undra?
Förmodligen har det väl lite med tiden
- som aldrig vill räcka till, och själva
ventilationsbehovet att göra!?

Så, vad har då hänt sedan sist?
För att vare sig trötta ut dig eller mig själv,
tänkte jag försöka mig på en speedblogg...
OK - håll i hatten, nu kör vi:

Lördag 2/10: Mysdag. Johanna i Sunne.
Denize i Uppsala. Winston i Hökarängen.

Mia + Teréz kom hit. Skratt, prat, vin och mat.
Taxi till Huddinge. Teréz pappa Istvan i kassakön
på MatExtra. Eller var det PrisExtra? Kanske Willys?

Fest på ABF. Gamla, goda vänner. Härligt. Kul.
Skratt. Mera vin. Kanske för mycket vin. Tjosan hejsan...

Tåg hem. Åkte förbi Årstaberg. Hoppa av vi Sthlms södra.
Promenerade med M + T till Medis. Tack å puss å kram å
hej då, Mia. T-bana med Teréz. Tog hand om två gråtande
tonårstjejer. Tack å puss å kram å hej då, Teréz vid Gullmarsplan.
Tog med mig tonårsflickan. Tröst, tröst. Kram, kram.

Något att äta? Nej, tack! Gråt, gråt. Varsågod, G4S-vakt -
se till att flickebarnet kommer hem ordentligt.
Något att äta? Ja, tack. En hamburgare.
Sedan bussen. Sedan hem.

Ring, ring - såg att du kom. Sugen på fest? Javisst...
Över gården. Hejsan, hejsan. Kul att jag kunde komma.
Tack, tack. God natt klockan 04.30.

Söndag 3/10: Hej och godmorgon, kl 09.00. Dusch, påklädning
in till Centralen för att möta Maria från Horla, Alingsås, Sverige.
Åkte kommunalt. Kändes klokt. Hej, hej Maria. Kram, kram Maria.
Välkommen, välkommen Maria... Så kul du kunde komma! Johanna
kommer snart. Eller senare.

Promenad genom stan. Och Gamla Stan. Lunch + fika på Café Krona.
Blev sittandes. Pratandes. Skrattandes. Trevligt. T-bana + buss hem.

Slappa, dega, sega. Lite ute. Lite inne. Hämta Johanna klockan åtta.
Hej, hej - kul att se dig hjärtat... Mamma har längtat och väntat.

Övernattningsgäster = sova-på-soffan-vecka. Mysigt.
Eller inte? Men helt OK och självklart.

Måndag 4/10: Jobbarvecka. Jobbig vecka. Jobbigt-på-jobbet-vecka.
Provtagning på Ersta Sjukhus. Ingen ordning. Lång väntan.



Tisdag 5/10: Träffade Teréz, Mia och Sussie efter jobbet.
Tapasrestaurang, S:t Eriksplan = sådär. Gott men märkligt.
Märkligt men gott. Trevligt.

Onsdag 6/10: Läkarbesök på Ersta kl 13.30. Allt är jättebra.
Alla värden är snudd på fantastiska.

- Man märker skillnad på folk som tar hand om sig och på
folk som inte gör det, sa tant doktorn...
Och förlorade lite av sin trovärdighet.

-Tror jag det, svarade jag 
 och log belåtet åt min tappade trovärdighet.

Maria och Johanna var ute för att fira Marias sista kväll
i den kungliga huvudstaden. Och jädrar vad de firade.
Och svirade. Klackarna i taket.

Efterfest - gud, så kul. En fantastisk idé en onsdagsnatt mot torsdag.
Och en mamma på soffan. Morr, mutter, suck och stön.
Vink, vink - så trevligt - en till gäst.

-Mamma, visst är det kul att Alex kom med hem slöddrade Johanna
där hon låg i en omkullsladdad hög bland skorna i hallen.

-Ja, Johanna... Verkligen jättetrevligt! Vink, vink.

Snälla, tig och tyst och hopp i säng. (Grattis Denize, som sov hos Kevin.)
Johanna, ta av dig klackskorna. Nej, Alex - jag bjuder inte på en cigarett
på balkongen. Gå och lägg, dig Maria... Och glöm inte att ta av dig mössan.

Torsdag 7/10: Hej då Maria, hälsa hem till Horla och välkommen tillbaka.
Nej, jag är inte sur för nattens efterfest. Jag älskar spontanitet. Mer sådant.

En inte-något-speciellt-dag. Blåsigt. Städa.

Fredag 8/10: Välkommen nya liv. Vaknade kvart i sex. Fika. Duscha. Smörj in.
Klä på. Lägg på... Ansiktet! Winston-promenad före klockan sju = härligt. 
Hemma kvart i åtta. Puss, puss. Vink, vink.





Bussen till Gullmarsplan. Handlade smörgås. Handlade juice. Handlade yoghurt.
Handlade lite godis. Väntade på Jimmie och Nemo med tjugo minuters marginal
på min sida. Välkommen mitt nya liv, eller?

Puss, puss. Hej, farmors allt. Du fina. Du underbara. Du vackra. Min kärlek.
Puss, puss. Hej då, mammas allt. Du fina. Du underbara. Du vackra. Min kärlek.
Kör försiktigt och ha en bra dag i Södertälje. Ja, vi hörs under dagen. Hej, hej.

Tunnelbana till Gamla Stan. Nemo + farmor = sant.
Veckans bästa jobbardag. Sålde för drygt sextiotusen.
Grattis Janne. Grattis att du har mig.

Tack Nemo. Tack för att jag får vara din bästaste farmor i hela världen.

McDonalds-lunch vi Slussen. Johanna dök upp. Trött efter jobbarnatt.
Bytte tvåbent mot fyrbent. Hej då, barnen... Vi ses senare!

Jobbade bara till klockan fem. Nöjd. Dubbelnöjd.
Skynda hem. Promenad från Gullmars. '
Lämnade hunden.
Hämtade Nemo.
Promenad till ICA = fredagsmys.
Hem.
Gungade.
Mötte Denize.
Trianon = pizza.
Skynda hem.
Armar uppåt sträck.
Tvål och vatten.
Så.
Fin.
Luktar gott.
Soffan.
Filten.
Kuddar.
Täcke.
Läsk.
Godispåse.
Idol.
Hej då Sassa.
Bar in Nemo.
Somnade i soffan.
Vaknade mitt i natten.
Nemo med.
Borstade tänderna.
Vispade välling.
Kröp ned intill.
Kärlek.
Värme.
Feber?
Vyss, vyss.
Sov, sov.
ZZZZZov gott.

Lördag 9/10: Vaknade halv sju.
Väcktes halv sju.
-Hej, hej Johanna.
Haft en bra natt på jobbet.
-Nähe, inte det. Mycket stök.
Mycket folk.
-Va, kräks överallt?
Usch och fy.
Lägg dig nu.
-Ja, kissa gärna Winston.
Tack, tack.
Sov gott.

Vaknade klockan åtta.
Väcktes klockan åtta.

-Ja Nemo, du ska få välling.
Visp, visp.

-Ja Nemo, du ska få se en film.
Let, let.

-Nej Nemo, farmor ska inte sova mer.
Bara mysa lite.

-Ja Nemo, det var en dum idé.
Farmor tänker om.

Jimmie kom för att hämta.
Hej Jimmie.

Promenad med alla mina bägge killar
+ åtta håriga ben runt Årstaviken.
Kalasväder.
Jättehärligt.
Nemo trött.



En massa fint prat.
Om ditt och datt.
Om stort och smått.

Kärlek.
Relationer.

Inte kärlek.
Inte relationer.

Lätt när det är rätt.
Rätt när det är lätt.
Nu är allt svårt.

Alla vägar bär till Rom.
Navelsträngsklippning.
Egna ben och vingar.
Orsak och konsekevens.

Jag finns för dig Jimmie.
Alltid och jämt.
Älskar dig.
Sant.

Jag finns för dig Josefin.
Älskar dig.
Sant.

Hemma.
Fika.
Skjutsade hem grabbarna.
Och Zulu.

Puss å kram å fortatt trevlig kväll.
Och helg.

Sol
Härligt
Fredag
Thaimat
Rött vin
Tända ljus
Rena lakan
Underbara barn
Semestrande hund
Fullpackat kylskåp
Sova-borta-frågor...
Tydliga-tveksamma-nej-svar...
Sov-morgons-lördag
Idol - vilket gäng!

Jag är så nöjd!


Kram



PS) Heja Geir - visa vart skåpet ska stå...
Och varför bo i Finland när man kan bo i Årsta?