* Små barn, små bekymmer...

Johanna var upp före tuppen i morse.
Idag är det dagen med stort "D" - en av dem i alla fall!
Dags för högskoleprovet!

Trots att vi för nu ganska länge sedan såg till att
skriva ut förra årets prov att träna på så kändes
hon ganska oförberedd. Nej, jag vet att det är
svårt att läsa på innan men man skulle ju
eventuellt ha kunnat plocka fram pennor och
linjaler i tid, eller? Alltid lär man sig något och
nästa gång blir det bättre! Kanske.

Denize hade nattgäster. Hon och Kevin sov länge
och jag kunde inte somna om efter det att Johanna
åkte. Donade och fixade med lite av varje - tyst på
tå för att inte väcka dem. Gjorde mig så småningom
i ordning och åkte in till jobbet. Har massor att göra
och hade dessutom ett möte med Björn Johansson
som väntade.



Björn är en märklig man. Han kan vara den största
skitstöveln som går i ett par skor. Samtidigt som han
har ett hjärta av renaste guld och är den snällaste
människa som finns. Han är dubbel . Eller kanske
trippel.

Just nu så slickar han såren efter den senaste
separationen. Anna och han har bestämt att gå
varsin väg. Äntligen. Inte det minsta överraskande.
Björn kändes ganska uppgiven och faktiskt lite
ödmjuk. Han har, som vanligt, svårt att se sin egen
roll i det som händer och sker omkring honom. Mig
älskar han att hata och hatar att han älskar. Som
vanligt. Det känns som om det var igår han fullkomligt
kastade ut mig senast från jobbet och nu skrapar han
med foten i sanden. Igen. Jag vet inte för vilken gång
i ordningen. Jag vet att han gillar mig. Jag vet att han
tycker att jag är duktig. Jag vet att han behöver mig.
Och viktigast av allt: Han vet vad jag tycker om honom.
Jag gav Björn lite att tänka på och bad honom att åter-
komma efter den långresa han ska ut på. Jag lovar
ingenting. Absolut ingenting. Och sedan kan han be
om ursäkt så mycket han vill. För så länge han vägrar
att förstå och vägrar att ta ett aktivt ansvar för sitt
eget mående så kommer han aldrig att bli bättre.
Aldrig någonsin.
 
Förresten, när jag klev in på kontoret på Triewaldsgränd
i Gamla Stan höll jag på att svimma. Björn har köpt en
lika grotesk som brutal uppstoppad brunbjörn som han
placerat i en hörna. Alltså, nu talar vi riktig brunbjörn -
inte någon liten teddyhistoria. Vet du hur enorm en björn
är som står på bakbenen? Låt mig gissa att denna i alla
fall är närmre tre meter hög. Munnen är vidöppen och
alla tänder är på plats. Han liksom viftar med ramarna
(fast det gör han ju såklart inte!) och man kan riktigt
höra vrålet och känna vinddraget. Och höra sitt eget
hjärta banka frenetiskt. Fy tusan för att springa på en
morgonsur björn i skogen. Det kanske till och med är
värre än att springa på en irriterad och frustrerad
Johansson på Triewaldsgränd. Kanske, i alla fall!



Jag jobbade till strax före klockan sex. En lördagskväll.
Ska det behöva vara så? Tack och lov ATT det är så.
Jag kan gilla det.

Skyndade hem och mötte Denize på Gullmarsplan.
Hon var på väg till Simon på en spontanmiddag...
Johanna mötte mig halvvägs tillsammans med
Winston. Tänk, han kan bli så galet glad att man
på riktigt blir rädd att han ska få en hjärtinfarkt.
Johanna var inte ens lite nöjd med insatserna på
högskoleprovet. Muttrade mest om att det är
vansinnigt att betala 300:- och offra en hel
dag på att få ett papper i handen som utnämner
en till korkboll! :) Bättre lycka nästa gång, säger jag,
som vet hur det är. Och som vet att det inte alls är
säkert att dörrarna till Mensa öppnas efter andra
gången heller. Och inte heller efter tredje.
Hörde förresten att Daniel Westling fick 0,2 poäng
då han skrev högskoleprovet. Det betyder att man
i alla fall skulle kunna bli prins, inte sant? :)

"Någon" ringde mig på väg hem från färjeterminalen
idag. Han var uppriktigt både ledsen, arg och fram-
för allt besviken. Roland hade, som vanligt, inte
kunna hantera det här med drickandet utan var
nog den som var onyktrast på hela båten - under
hela tiden. "Någon" valde att hålla sig undan så
mycket som möjligt tillsammans med - pip - och sa
att detta nog var sista gången han åkte med på
en sådan där resa. Och jag förstår honom - allt
för väl.

Johanna ringde till Himmelsö senare på kvällen
för att berätta om sitt högskoleprov. A-K svarade
och Roland var ännu inte talbar. Samtalet kom mest
att handla om dem. A-K kände sig också jätteledsen,
jättearg och obeskrivligt besviken. Och jag kan förstå
henne också. Jag kan, utan problem verkligen förstå
känna med henne. Jag är så glad att Roland har
träffat henne och jag vill inget hellre än att de lever
lyckliga i alla sina dagar. Men jag inser att förutsättningen
för det är att Roland kammar till det lilla han har - och
att han gör det NU. Inte sen, för då är det sannolikt
försent. Fy f-n vilken jäkla sjukdom alkoholism är.