* Små barn, små bekymmer...

Två väninnor var ute på en ”tjejkväll”, båda lyckligt gifta,
trofasta och exemplariska fruar. Denna kväll blev det en
aning för många Bacardi Breezer och när de var på väg
hem, extremt berusade, blev de kissnödiga och bestämde
sig för att smita in på kyrkogården.

När den ena av dem var klar insåg hon att hon inte hade
något att torka sig med, så hon tog av sig sina trosor
och använde dem.

Den andra kvinnan hade på sig ett par mycket exklusiva
och dyra trosor som hon absolut inte kunde tänka sig att
använda. Lyckligtvis hade hon satt sig bredvid en grav
där det låg en vacker krans med ett stort sidenband i,
så hon slet loss detta och torkade sig med det.

När de var klara begav de sig hemåt, berusade och
glada i hågen.

Nästa dag blev den ena kvinnans man oroad över att
hans rara och oskyldiga fru låg kvar i sängen med en
ordentlig bakfylla och funderade på vad som skett
kvällen innan.

Han ringer upp den andra kvinnans man och säger:
– Dessa utekvällar måste genast upphöra! Jag har
börjat misstänka det värsta. I natt kom min fru hem
UTAN trosor, och hon ligger fortfarande i sängen.

– Det är väl ingenting svarade den andre mannen.
Min fru kom hem med ett sidenband i rumpan,
där det stod: "Från oss alla på brandstationen,
vi kommer aldrig att glömma dig."


Se, man ska inte måla fan på väggen
- allt KAN ha en förklaring!



Kram

En indian sa en dag till sitt barnbarn:

- Två vargar krigar inom oss alla.
Den ene vargen är rädsla och hat,
den andre vargen kärlek och fred.

- Vem av vargarna vinner?
frågade barnbarnet.

Den gamle indianen svarade:
- Den vi matar...


Kram å god natt i snöyran!

Mellan augusti och oktober, kommer...



...September - och gud så bra hon är!! Vilken tjej - wow!!


Kram

Man skulle kanske ta och kombinera nytta med nöje?

http://www.expressen.se/noje/tvsajten/1.2208045/ny-tv-
satsning-folja-svenskar-som-plastikopererar-sig-utomlands

Ingen dum idé och alltid skulle det reta någon.
Och då kan man roa sig med att innan slå vad
om vem och vilka som skulle låta högst...

Min topp-tio-lista är redan klar!!



Kram

De senaste åren har jag slutat tycka om december och julen.
Vet inte varför. Jo, det vet jag såklart. Men jag kan inte förstå varför
det ska behöva vara så.

Det är frustrerande att ens liv påverkas av saker runt omkring som man
inte riktigt kan påverka. Inte göra något åt. Nya regler skrivs och nya
gränser sätts. Och hur man än försöker att rätta sig i ledet så hjälper
inte det. Ingenting blir bättre. Plötsligt har man snubblat på något
som någon lagt dit utan att säga något. Något som inte fanns där
nyss. Och av någon syns inte en skymt. Men någon lämnar spår.
Små spår i sanden. Eller i snön.

Om drygt tre veckor börjar det bli ljusare igen.
Om fem månader är det vår.

Idag blir det adventspyssel och en tur till Sickla - med en bil som
saknar vinterdäck, ska besiktigas och som borde föräras en ny
kamrem. Bättre på hal is och ha det glatt än att gå runt i leran
och sörja.

Livet är ett äventyr.

En rätt bra dag.
Faktiskt.

Skön start med promenad
tillsammans med mannen
i mitt liv. Genom koloniområden
som lutat sig tillbaka från sommarens
grillkalas, gnisslande hammockar,
gräsklippare och kubbturneringar.
Schhhh, sov ett tag till...
Om 4-5 månader är det dags igen!




Bra resultat på jobbet.
De två nya säljarna tuffar på
och gör det bra. Själv går man
mer på rutin och av bara farten.
Kom först, gick sist.
Som vanligt.

Thaimat och Idol.
Johanna lommade i väg
i minusgrader för att jobba.
Jag tror att hon hade kunnat tänka
sig att betala ett rätt högt pris för
att slippa - just ikväll!




Olle var strålande.
Bländande.
Bäst.
Kung.
Hej då Linnéa...
Som var glad ändå i sin rosa
prinsessbakelse till klänning.
I alla fall nästan.



Har letat lite resor ikväll och ska göra
vad jag kan - och lite till - för att försöka
komma iväg till Phuket i början av
januari tillsammans med Johanna.



Ärligt talat så skulle jag inte ha det minsta problem med
att slå ihjäl en mörk och kall decemer- eller januarivecka
på en solvarm strand i Thailand... Det känns att det var
ett par år sedan jag senast hade semester!

Fick just en inbjudan.
Till Linköping av alla ställen.
Till Linköpings Domkyrka för att vara exakt.



Fast ärligt talat...
Jag vet inte.
Men jag tror inte.
Snarare tror jag att
både domkyrkan och JS
får klara sig utan mig.
Den 12:e december också.

Och annars inget nytt.
Kram å god natt.


PS) Tänker på er på Himmelsö...
Kramar och kärlek till er bägge.

Hej Cathrine!

Kul att höra att du är här och hälsar på!
Du får gärna kommentera något inlägg...

Det vågar du!



//T

Vad tror ni om tre Lisa och en Lars?

Bra - då kör vi...


Kram

Stackars mannen med medaljer
som bara putsar sina minnen
han sitter tyst bland gammalt skrot
Kan inte se för allt sot
att ingen sitter mittemot

Stackars hon som flyter med
som aldrig lärde sig ta sats
Hon som ägna all sin tid
åt nåt hon inte ville bli
för det var bara där det fanns en plats

Stackars den som inte bryr sig
Stackars dom som aldrig tyr sig
till andra än sig själva
och stackars fåglarna i bur

Och stackars dom som stänger in sig
hundra dagar utan heder
Ja stackars dom som lever så
stackars dom som tittar på
hur märkligt kan man må

Ja stackars han som aldrig kämpar
Han som säger stackars mobb
Han som hamna först i kön
och blev så nöjd med sin lön
att han glömde sitt jobb

Stackars den som inte bryr sig
stackars hon som aldrig fryser
och alltid får vad hon vill ha
Ja stackars hon som har det bra

Stackars hon som ville opp
men inte började från början
I skara står en man
som låter henne trampa på
och skrapa ansiktet i gruset

Ja stackars han som aldrig gråter
fast han släpar på ett höghus
Vad är det ingen ska få se
som ingen inte redan sett
och vart ska det där huset

Stackars hämmade lakej
och stackars dig och stackars mig
Det är en konstig värld vi lever i
ja ingenting är vad man tror

Jag längtar jättemycket efter dig, Älsklings-Nemo...
Kan vi inte ses snart?

Älskar dig - hela vägen ända till månen...
Och tillbaka!


Puss

Otack är världens lön.
Tack världen.



Kram

Vill bara framföra mina hjärtligaste gratulationer,
all min kärlek, värme, styrka och stöd till dig
som idag har fattat ett efterlängtat och livs-
avgörande beslut.

Du vet att vi är många som är omkring dig och
som kommer att göra vad vi kan för att stötta
dig på din resa.

Din resa mot livet.



Kram

Du JTA,
jag har tänkt på en sak.
Jodå, det händer ibland.
Att jag tänker, alltså.
Och ibland så är det
dig jag tänker på.

Igår träffade jag några
som alla har någon slag
relation till dig.
Nej, det vore en överdrift
att kalla de för dina vänner.
Hur som helst - de har
någon slags relation till dig.

Jag hade först inte alls
tänkt att berätta något.
Ingenting om dig.
Men, ibland är det svårt.
Du är ännu en bit av mig.
En del av mitt liv.

Alla dessa tre blev så
överraskade. Så förvånade.
De hade alla så svårt att
tro. Så svårt att förstå.
Att det jag berättade var
sant och faktiskt hade hänt.

När vi till slut gått igenom allt.
Vridit och vänt på varenda sten.
Så kom de fram till en slutsats.
Eller, två slutsatser.

Antingen är du på det vis du nu
är därför att du har kommit till
en punkt där du var tvungen att
erkänna att allt det som varit
bara var en lögn. Ett påhitt.
Tio år av osanningar.

Är det sanningen kan man lättare
förstå varför du inte vågar mötas.
Varför du inte vågar se någon av
oss inblandade i ögonen. Att bli
ertappad med en livslögn måste
vara allt annat än bekvämt.

Och om det är sanningen så kan
jag lättare förstå varför jag har
upplevt dig som falsk och inte helt
ärlig. Det är inte viktigt att ha rätt
i sakfrågan, men det känns ändå
skönt att få bekräftat att känslan
i magen inte var fel. Inte den här
gången heller.

Det andra alternativet, som skulle
kunna förklara ditt beteende, är att
du använder oss i allmänhet och mig
i synnerhet som ett verktyg i den
fas du just nu är inne i, i den process
du går igenom. Du änvänder mig
för att du litar på mig. För att du
vet att jag står kvar när stormen
lagt sig.

Om det är sanningen så är det en
smickrande, svidande tanke.
Men, kanske inte så sannolik.
Tyvärr.

Det är nog så att det första alternativet
är det som kommer sanningen närmast.

Därmed har jag lärt mig att än tydligare
våga lite på känslan i min mage. När jag
tänker tillbaka på den där kvällen för
snart tre år sedan då vi satt hemma hos
er för att prata ut, så känner jag mig
nästan lite generad.
Och ledsen.
Och olycklig.

Minns du att jag fick be dig om ursäkt
för att jag sagt till dig att jag tyckte att
du var falsk och oärlig? Och jag gjorde
det. Minns du? Starkt jobbat JTA...

Om jag någon mer gång hamnar i en
försoningssoffa så kommer jag alrdig mer
att gråtandes be om ursäkt för mina känslor
och uppfattningar.

Jag ska lita på känslan i magen!


Kram


PS) Om jag skulle kunna förlåta saker och ting?
Kanske, kanske inte... Jag skulle nog kunna lära
mig att leva med det på ett för mig hanterbart
sätt. Med tiden skulle minnena blekna - men
aldrig skulle de försvinna. Aldrig. Och du skulle
få be mig om ursäkt hur många gånger som
helst. Och få lära dig att leva med att jag alltid
skulle vara på min vakt på något vis...

Om jag ska lita på känslan i magen så är det
inget jag egentligen behöver spekulera omkring.
Jag tror aldrig att det kommer att bli aktuellt.

Lite ljusare.
Det tackar vi snön för.
Och fina vänner.
När det är mörkt.


Kram

Ungefär så.


Kram

Det går inte.
Jag älskar dig för mycket.

Den här gången gick det inte.
Kanske nästa.

Spelar ingen roll.
Vad kan bli värre?


Kram

Du...
Jag har tänkt på en sak.
På flera.
Jag har tänkt på ryggsäckar
fulla med saker man valt att
packa ned i tron om att de ska
försvinna. Eller glömmas bort.

Det var du som påminde mig.
Tack.

Du...
Du vet vad som ligger rätt
högt upp i min ryggsäck.
Du vet om en tung grej jag
bär på. Något som skaver.
Som luktar illa.
En sak jag har tvingats att
släpa runt på.
Du vet vilken, inte sant?

Hur tycker du att jag ska
bete mig med just den saken?
Med den bördan?

Är du redo att ta över?
Att bära din skit själv?

Bra.
Jag kastar över den.

Ibland kan jag känna mig rätt less
på att få betala priset för saker som
egentligen inte är mina.

Det kan handla om allt från
konsekvenser av folks beteenden
till dricksen vid lunchen.

Ibland är priset högt.
Långt mycket dyrare än vad jag egentligen
har råd med.

Jag säger just inget.
Kostar med möda på mig ett halvdant leende
samtidigt som jag tömmer mina fickor.

Ibland räcker pengarna nätt och jämt.
Andra gånger inte ens nästan.

Får jag låna?
Jag får låna.
Av mig själv.
Av andra.
Och jag betalar.

Trots att det är jag som får betala,
eller som gör det för att jag tror att jag måste,
så känner jag mig alltid så tyngd av skuld.

De andra har redan försvunnit.
Med lätta steg har de dansat iväg.
Det har gått framåt och vidare i livet.
Kvar står jag och min skuld.
Och med mitt halvdana leende.

Nu får det bli ett slut på det här.
Och det är nu - inte sen.
Ni får ta ett eget ansvar för era grejer.
Jag kan omöjligt betala det dyra priset jämt.
Det är inte rättvist.
Jag har inte råd.
Jag kan inte låna mer.
Jag är intecknad - upp över öronen.
Och orättvist avtecknad - i märkliga mail.

Det känns som om till och med tiden är lånad.



Kram

Att göra slut med, är en sak.
Att göra slut på, är något helt annat.


Kramågodnatt

På onsdag, på onsdag, på onsdag...
Då ses vi igen!

Härligt...
Jag längtar!


Kram

Hipp hurra för snälla Malmö Aviation!

Det ringde just en jättegullig kille som tyckte att min fredag
- alltså förrförra fredagen - var väl eländig och hopplös!

Han lovade att återbetala resan Stockholm, Bromma - Malmö
samt skicka mig ett par loungebiljetter som jag kan nyttja nästa
gång jag ska ut och resa från Bromma!

Tänk, det är precis det jag säger och menar...
Allt går att ordna till om man bara vill!

Nästan allt, i alla fall! :)



Kram

Du, jag såg dig då jag var ute och gick.
Tänkte bara säga en sak - du klär i glasögon.
Och utan.

Hoppas att allt är bra med dig och de dina.
Det händer ibland att jag tänker på dig.
Allt känns som längesedan.

Jag har nästan glömt bort hur du låter.
Hur du känns. Hur du doftar.
Hur det känns då du tar i mig.

Tack för den tid vi fick.
Och tiden efter det.
Och den sista tiden.

Jag önskar dig all lycka i livet.


Kram

Du JTA (eller är det kanske TJA?),
jag måste faktiskt få säga en sak.
Kanske håller du med?
Kanske förstår du vad jag menar?
Hur jag tänker?
Eller inte?
Ärligt talat - det är inte så viktigt...

Visst känns det lite snopet att i tio år ha trott
att man haft något. Att det funnits något starkt.
Något man älskat, hyllat och värnat om.
Som man nästan känt sig lite beroende av.
Som man blivit glad och varm av.
Något man hoppats och trott på.
Kärlek. Värme. Något fint.

Plötsligt en dag inser man att ingenting
var sant. Att ingenting fanns på riktigt.
Att allt var önskningar, drömmar och illusioner.
En verklighet som som spårlöst försvann.

Betyder det att allt bara var ljug?
Eller är det så att det som var sant igår
inte behöver vara sant idag - men ändå
inte osant?

Frågorna är många och svaren kommer jag
nog aldrig att få. Det gör att mina tankar,
idéer och spekulationer kan få ett fritt och
ostört spelrum.

Tack för det.

En annan sak jag tänkt på...
Som det är nu så är det du som lägger nivån
på både det ena och det andra. Och det är helt
okej. Men vet du, jag tror alldeles säkert att
du kan höja ribban. Det klarar du.

Ha en fin vecka!

Kram

Ja, att den här veckan - som snart är över -
också skulle bli en skitvecka räknade jag ut
redan förra söndagen.

Jag vet att man inte kan rå för att man är sjuk.
Jag vet att man inte kan hjälpa det.
Men jag hatar att det ska vara så jäkla svårt
att förstå att man är sjuk och att det därmed
ska vara stört omöjligt att tacka ja till den
hjälp som finns att få...



Jag lider med alla barn som far illa.
Jag lider med alla flickvänner, mammor, föredettor,
släkt, vänner och kollegor som kommer i kläm.
Jag mår dåligt över att se dig vara sjuk.
Jag mår dåligt av att se dig misshandla dig själv.

Jag gör vad jag kan för att stötta, hjälpa och finnas där...
Balanserande på en tunn tråd väl medveten om hur
lätt det är att trampa snett och därmed bli medberoende
istället.

Jag mår illa av alla lögner.
Av alla svek och brustna löften.

Din ångest går att ta på.
Den känns i hela rummet.
Aldrig har jag sett dig må så dåligt tidigare.
Aldrig.
Du gör ont.

Jag hoppas att denna gång på riktigt var den sista gången.
Jag hoppas att du denna gång ska hålla det du lovat.
Du har en tuff resa framför dig, men du måste göra den.
Och vi är med dig.
Vi alla finns där.



All min kärlek, respekt, mod, styrka och stöd till dig.
Tillsammans fixar vi det här.
Men du måste göra jobbet...


Kram

Alltså den förrförra veckan var en riktig skitvecka.
Och förra veckan likadan.

Jag tar det från början och i rätt ordning.
Som jag tidigare har berättat började det hela med
snubblet, trappan och handen förrförra söndagen och
sedan har det liksom bara rullat. Eller snubblat
vidare.

Tisdagen den veckan blev jag oense med Janne.
Eller, kanske inte oense utan snarare arg.
Eller, på ren svenska: Heligt förbannad!
Ingen stor sak i sig, men jag kunde inte hantera den
Så kom tårarna. Och det kom fler tårar.
Och de ville liksom aldrig ta slut.

Strax före klockan tre gav jag upp.
Med visst buller och bång tackade jag för mig
och gick hem. Helt säker på att jag aldrig mer
skulle komma tillbaka. Det kändes så i alla fall.

Onsdag morgon var jag tillbaka och allt var som vanligt.
Nästan.

Torsdag morgon var jag tillbaka och allt var som vanligt.
Faktiskt.

Torsdag eftermiddag hände det igen.
Plötsligt sköljde tårarna över mig.
Utan hejd och utan slut.

Jag bestämde att jag inte skulle åka med till Malmö
på fredagsmorgonen. Kändes som ett klokt beslut.
Hur kul är det att ha en labil, gråtande människa med sig
på en konferens? Inte så jätte...
Och hur kul är det att vara en labil och gråtande människa
på en konferens? Helt värdelöst...

Klockan fyra, natten mot fredagen vaknade jag med ett ryck.
Det kändes bättre. Såklart att jag skulle åka med på konferensen
jag själv är mamma till. Såklart...

Var tvungen att åka in en sväng till jobbet på morgonen.
Missade flygbussen... Det gjorde inget - det finns ju taxibilar.
När jag kom fram till Bromma och klev in så blev det konstigt igen.
Plötsligt började tårarna strömma ned för mina kinder igen.
Jag blev ståendes innanför dörren och försökte andas lugnt.
Märklig känsla.



Lisa och Gabrielle dök upp helt apropå.
Gick ut med dem en stund. Så kom Maria och anslöt sig.
Tillsammans gick vi genom dörrarna och in i avgångshallen.
Med bestämda steg och utan tårar.

Valde att sätta mig nära de övriga - men med distans.
Maria skulle absolut fika och ta en macka innan incheckningen.
Jag väntade på henne och de andra gick före.
Fram till incheckningsdisken.
Upp med väskan på bandet.
Bort med väskan från bandet.
Upp med väskan.
Ned med väskan.
Bestämde mig för att ta den som handbagage.

Raska steg till nästa kontroll.
Av med jackan.
Av med stövlarna.
Packade fint i gråa små plastbackar.
In genom kontrollen utan problem.
På med jackan.
På med stövlarna.



-Ursäkta, är det här din väska? frågade säkerhetsvakten.
-Japp, svarade jag med ett leende. Ska ta den strax...
-Hmmm, svarade vakten och sa att hon ville prata med mig...

Då kom jag på det.
Jäklar. Skit. Bajs. Fan.
I väskan fanns en flaska mousserande vin och
en flaska gin till kvällen och på begäran.
Som om jag inte vet att man inte får ta med vätskor ombord.
Fan, fan, fan.

Jag kastade en snabb blick bort mot incheckningen.
Jodå, där stod personalen kvar. Jag bad vakten att snabbt be
dem stanna så att jag skulle kunna skynda dig.
-Ingen idé, svarade vakten trött. Jag ser att de står där,
men de borde redan ha gått för det är redan stängt.
Du kommer inte att hinna...
Jag protesterade och sa att jag såklart visst skulle göra det!
Vakterna skakade på huvudet och meddelade surt att mitt enda
alternativ för att hinna med planet var att hälla bort allt flytande:
vinet, ginen, min nya parfym, hårshampo, duschtvål, lotion...

Jag tittade snabbt på de bägge tuggummituggande väktarna.
Så dryga och så märkbart mysande över makten de kunde
utöva mot mig. Trodde de, ja'!

Jag meddelade snabbt att jag minsann inte tänkte flyga med
deras fula plan i alla fall. Så det så. Så plockade jag ner alla
mina saker i väskan, vände på klacken och gick...
I samma ögonblick lyfte planet med alla mina kollegor från
Bromma mot Malmö och jag stod kvar med min packning och
nya tårar.



Gick fram till incheckningen, där personalen fortfarande
stod kvar. Frågade om de skulle kunna hjälpa mig att
boka om min biljett till 12.15-planet. De kikade på biljetten
och konstaterade snabbt att det var en biljett som man
kunde boka om - OM det fanns biljetter av samma sort
lediga till nästa flight... Och det gjorde det INTE. Däremot
fanns det en hel hög andra biljetter för 2.800 kronor enkel
resa. Tvåtusenåttahundra kronor... Helt vansinnigt!

Jag frågade ödmjukt om de inte kunde vara lite schyssta
med tanke på omständigheterna. Om jag inte skulle kunna
få byta biljett rakt av OM de dyra biljetterna inte var sålda
tills dess att planet skulle lyfta? Nähe, det gick inte alls...
De hänvisade till några luddiga lagar och regler som inte
gick att rucka på.


Jag letade snabbt upp numret till Malmö Aviations huvudkontor.
Killen som skulle kunna förändra beslutet var inte anträffbar
förrän efter halvtre... = för sent!

Fan, fan, fan...

Jag var i alla fall inte ensam på Bromma.
Här fanns minsann både kreti och pleti.
Och Alexander Schulmans rosa kanin...



Det var liksom bara det som fattades.
Det mesta påminde om en dålig tv-serie...

Plötsligt var det en man som vinkade till mig.
Han stod i Kullaflygs disk och log med hela ansiktet.
Han sa att han sett mig springa runt under förmiddagen,
frågade artigt vad som hänt och om han kunde hjälpa mig.
Och det kunde han.



Plöstligt hade jag köpt en biljett till Ängelholm med avresa
klockan 12.15. Äntligen på väg!



Strax efter klockan ett landade jag i Ängelholm.
Därifrån flygbuss till Helsingborg.
Därifrån tåg till Malmö...

Strax efter halv fem var jag framme på hotellet på
Stortorget i Malmö.
Strax efter halv fem var konferensen klar på hotellet
på Stortorget i Malmlö.



Jag fick såklart börja med att be alla om ursäkt
för mitt mående som jag inte kunde kontrollera
och som fick sådana dumma konsekvenser för
alla - inte minst för mig själv.

Det kändes som om alla godtog mina ursäkter,
utom Iréne...
För hon har kortast ben!

Strax efter kl 19 så träffade vi Christer och Kim
på en restaurang dit de bjudit oss. Vi fick alldeles
fantastisk mat och i vacker miljö och med ett
alldeles underbart värdpar som grädde på moset.

Jag gjorde vad jag kunde för att hålla flaggan
i topp, men allt för mycket var redan förlorat.
Vid 23-tiden tackade jag för mig och tog en
promenad hem genom Malmö.

Vaknade tidigt på lördagsmorgonen.
Kände mig någorlunda fit for fight efter åtta timmars
välbehövlig sömn. Duschade, klädde på mig och blev
plötsligt lite sällskapssjuk. Tassade in till Janne för att
se hur det stod till. Och det gjorde det - såklart och inte
helt otippat!

Blev kvar där en stund innan jag gick ned till frukosten.
Har man nu missat allt annat så vill man för allt
i världen inte missa hotellfrukosten också.



Janne som lovat att sätta fart syntes inte till.
Och klockan tickade på.

De flesta hade nu ätit, hämtat sina väskor och
checkat ut. Och Janne syntes inte till. Jag bredde
snabbt ett par mackor och gjorde ordning en kopp
fika som jag skyndade med till hans rum.
Och tur var väl det...

Helt klart var att han hade varit inne hos mig och
hälsat på när jag inte var där... Angående detta rådde
inga tvivel. Jag fick packa ned hans grejer, se till
att han blev klädd och sedan - med bestämda steg -
fösa honom framför mig mot utgången och in i taxin.
Dumma sjukdom, dumma sprit...

Alla - till och med jag - kom med planet hem.
På Bromma väntade Jimmie. Janne, Frank, Björn
Asplind, Zulu och jag klämde ihop oss i bilen och rullade
in mot stan. Till min fasa och förskräckelse så skulle
killarna in till Gamla Stan och festa vidare...
Själva åkte vi hem till Årsta och tog en långpromenad
med hundarna. Jättehärligt!

Jimmie hade lite bråttom iväg. Josefin var på landet
med Nemo och skulle komma hem under eftermiddagen.
Jimmie, Nemo och farfar Roland skulle till Globen för
att se MonsterJam... Äntligen, som Nemo har väntat.



Efter en del strul och ledsamheter - som vanligt numer -
mellan Jimmie och Josefin så kom de slutligen iväg.
Fulla av förväntan alla tre - och mest Nemo.

Denna gång gick det bättre - nu när farfar vad med.
Nemo fick en MonsterJam-bil,  en på tok för stor
t-shirt OCH en hel hög med flaggor. Det var annat än
förra gången det då ALLA barn utom Nemo fick flaggor.
Han fick minsann bara en varm korv... Något som Jimmie
fått äta upp sedan dess!




Jag ägnade kvällen åt så lite som möjligt på mesta möjliga
tid. Kollade lite på tv. tog hand om mig och njöt av de fina
blommorna som levererats via blomsterbud - utan avsändare.
Alla mina beundrare och uppvaktare till trots (!?) så lyckades
jag pricka rätt med mitt "tack" redan vid första försöket...



Än en gång TACK för vackra blommor och en värmande
kram i novembermörkret.

Pratade med Janne som hastigast i telefonen på söndagen
och kunde konstatera att minan farhågor besannats.
Jag förstod att veckan jag stod inför skulle bli ännu
en utmaning...


Kram

GRATTIS PÅ FARSDAG...

...alla fina pappor.
Och alla fula pappor.
Och alla andra pappor.

Nu är det kanske inte så många som vet om det.
Och sannolikt är det än färre som bryr sig.
Men alldeles sant är att jag har en lillasyster i Värmland.

Ja, vi är alltså systrar på riktigt men låtsas helst inte om
det. Och vi pratar aldrig om det. Och heller aldrig med
varandra. Skälen till detta är flera, men vi kan nog inte
komma på ett enda så där på rak arm och utan att få
fundera.

Nu tycker vare sig min syster eller jag att det är så vikigt
längre att komma ihåg varför man är osams - huvudsaken
är att man kommer ihåg att man är osams. Och det gör vi.

Genom åren har jag vid ett flertal tillfällen och på olika sätt
bett henne om en kvart av sitt liv för att få berätta en
massa saker jag tycker att hon bör veta. Cathrine vill inte
lyssna. Kanske den dagen jag känner mig mogen och det
är inte nu, svarade hon sist barnen fick med sig en fråga
från mig. Den dagen Cathrine är mogen är det ganska
osannolikt att jag kommer att ha tid. Eller lust. Eller känna
mig mogen.

Min syster bekräftar för mig - i mångt och mycket - det
jag redan visste: Att blod inte alltid är tjockare än vatten.



Hur som helst - nu var det inte min och min systers relation
jag tänkte skriva om. Jag tänkte faktiskt bara framföra en
gratulation till de nästan 100.000:- hon vann på hästar
tillsammans med sin man den 6:e november. Det var bara
synd, tycker jag, att ni inte lurade på mamma en andel också.
Hon, om någon, hade varit värd en sudd pengar!

Delad glädje - dubbel glädje, visst?
Grattis Cathrine!





PS) Nu vet jag att mamma inte läser min blogg... Därmed
vågar jag fråga en sak: Kan det vara så att du tänker
överraska mamma med en resa - till våren  och tillsammans
med er för vinstpengarna? Kan det kanske vara något som
tomten kommer att överraska med? Schhhh, jag säger inget.
Jag lovar - med handen på hjärtat!!!

Nu var det länge sedan jag bloggade igen.
Det är nog så att det går som i vågor.
När det är mycket runt omkring så är det
svårt att hinna med allt. Och som vanligt
är det alldeles för lätt att prioritera
bort sådant som handlar om att man
själv ska må bra. I alla fall bättre.

Vi har precis gjort tre tidningar klara.
Vi har startat upp två nya tidningar.
Vi har anställt två nya tjejer på jobbet
som ska hjälpa till med att sälja annonser.
Det är Lisa - en jättegullig och cool tjej
i 25-års åldern. Ensamståenda mamma
till lilla Nikita, söt som socker och jättetrevlig.
Och så är det Gabrielle som också hon är
ensamstående mamma till Astrea som är 14.
Gabrielle är född i England, hennes mamma
var engelska och pappan svensk. De senaste
åren har hon bott i New Mexico i USA tillsammans
med Astreas pappa, men nu är hon alltså
tillbaka i Sverige igen. En jättehäftig kvinna
med en spännande historia.

Vi har haft Zulu ganska mycker på sistone.
Det fungerar jättebra - om man vill.
Och vi vill. Winston älskar Zulu - förmodligen
mer än vad Zulu älskar honom. Hon har en
ängels tålamod. Nätterna har känts som
resor mot gryningen i Noahks Ark. Finns det
hjärterum, så finns det stjärterum - och plats
för alla. Det är lite tråkigt ändå, kan jag tycka,
att Josefin plötsligt vägrar att ha Zulu när
Jimmie är borta på annan ort och pluggar.
Jag gissar att det är för att markera (något)
och en del i den process hon genomgår och
därmed viktigt för henne. Och då får det väl
vara så - men jag tycker att det inte är så
snällt mot vare sig Jimmie eller Zulu. Nåväl,
vi gör oss så små vi kan och gör plats för
de som vill krypa ihop med oss i sängen!

Förra helgen var vi i Bålsta hos världens
bästa Cia + Lasse + Emelie + Jonathan +
Evelina + Wilma. Vi - Johanna, Jimmie, Nemo
och jag - tog tåget ut på lördagen vid lunchtid.
All vår packning fick åka med Putte och tjejerna
i bilen. Jättekul att det äntligen blev av att han
hängde med - kul för oss alla. Jag hade ägnat
fredagskvällen och lördagsförmiddagen åt att
laga mat och vi bjöd på en jättegod fläskfilégryta.
Putte åkte söderut lite senare på kvällen och vi
andra sov kvar. Vi konstaterade samstämt på
vägen hem att det här med pendeltåg raka
vägen från Årstaberg till Bålsta är en alldeles
fantastisk lösning. Jättesmidigt och skönt att
slippa köra dagen efter.

Väl hemma igen hoppade jag av bussen en bit
hemifrån för att ta en välbehövlig promenad med
Winston. Jimmie skulle lämna Nemo kvar hos oss,
ta bilen och åka ned till Roland för att hämta Zulu.
På vägen hem så skulle han hämta upp mig som
lovat att sova i Hökarängen för att Jimmie skulle
få en mysig sista kväll med Nemo innan han skulle
resa iväg. Nu blev det bara nästan som det var
tänkt och planerat...

I trappan, på vägen upp med Winston, snubblade
jag på... Ingenting! Med kraft och tyngd ramlade
jag framåt på min egen högerhand. Aj, det gjorde
ont men jag var snabbt på fötter igen! Hann nätt
och jämt upp för resten av trappan förrän handen
svullnade. Mitt i mellan pek- och långfingerknogen
växte plötsligt något ut som mest påminde om en
pingisboll. Och man såg verkligen hur den växte -
helt galet. Ringde snabbt till Roland och fråga snällt
om inte han kunde ha Zulu kvar ett par dagar - vilket
gick bra. Fick tag på Jimmie och stoppade honom från
att åka till Himmelsö. Han kom tillbaka hit till Årsta och
fick den äran att ställa en första diagnos. Med ett leende
konstaterade han att hans heta tips var en kraftig
blodutgjutelse. Ingen fraktur där inte!

På väg till Hökarängen passerade vi Kolonivägen och
hälsade på hos Arvid och tjejerna! Amanda gick med sin
ena arm i en slags mitella. Hon hade lyckats med mästerverket
att fastna i ett staket och fick en fraktur i armbågen som tack
för det. Arvid hade, som vanligt numer, värk i sin hand. Så dök
jag upp med min... Arvid tittade och sa; en röntgen rekommenderar
jag! Jag suckade högt och bad honom titta igen. Han tittade och
sa: definitivt en röntgen! Dumma... Vi stannade en stund och
pratade med A+A+M innan vi åkte vidare - mot Hökarängen.
Jag var jättetrött och somnade sittandes i en fåtölj framför
tv:n med handen högt. När jag vaknade till var allt tyst och
släkt. Jag tassade in och kröp ned i sängen intill mina älsklingar.

På morgonen när jag vaknade sussade Nemo ännu gott.
Jimmie hade åkt iväg mot Karlskrona. Efter en dusch och påklädning
så påbörjade jag upplivningsförsöken med Nemo som gjorde
allt för att få sova ännu en liten stund till. Och en till. Och ännu
en liten stund.

Vi tog det ganska lugnt och väl klara hade klockan passerat nio.
Vi fick genskjuta Madde och alla kompisarna efter vägen.
Hem med bilen, hämtade Winston och full fart mot jobbet.
Gled in lite snyggt på kontoret strax före 10.00 och kände mig
ganska nöjd med dagen så långt - den sena ankomsten till trots.
Jag hade haft en skön morgon, jag hade hunnit med att vara
farmor, varit i Hökarängen, Farsta och Årsta - och handen var
ganska okej!n Jag brukar blint tro på Arvid men denna gång
blev det 1-0 till Jimmie!

Ja sitter å tittar ut från min fönsterkarm
Ja känner en vindpust andas på min arm
Men nånting i luften vet inte va det e
Det doftar som sommarn trots att hösten e här.

Åh det slår mig
Ååååhhh, det e så gott å må gott igen
Ååååhhh, det e så gott å må gott igen
Åh, det känns som såå länge sen
Ååååhhh, det är så gott å må gott igen

Allt detta glömda det som ja alltid minns
Är bortblåst bland molnen som om det inte finns
Ja den där ändlösa ängslan den går nån annanstans
Ja sitter i ett fönster önskar mig ingenstans.

Åh det slår mig
Ååååhhh, det e så gott å må gott igen
Ååååhhh, det e så gott å må gott igen
Åh, det känns som såå länge sen
Ååååhhh, det är så gott å må gott igen

Ja sluter mina ögon å ja ser det ja ser
Hur vinden drog som en rakkniv å skar mej ner
Det enda sanna var sorgen å en gråt som bara kom
Som att långsamt kvävas å tappa allt förstånd
Ifrån ett vidöppet fönster blickar jag bara ut
Snart kommer nog regnet men också det tar slut
Ja sörjer inget jag saknar e glad för det ja har
E bara lycklig att jag lever att ja finns kvar

Åh det känns som,
Ååååhhh, det e så gott å må gott igen
Ååååhhh, det e så gott å må gott igen
Ååååhhh, det känns som så länge sen (så länge sen)
Ååååhhh, det e så gott å må gott igen

Ååååhhh, det e så gott å må gott igen
Ååååhhh, det e så gott å må gott igen
Ååååhhh, det känns, det känns som så länge sen (så länge sen)
Ååååhhh, det e så gott å må gott igen

Hur är det möjligt...
 
...att nya bilar kostar så sjukt mycket pengar?

...att man kan tro att 30 % rabatt känns
   lika glatt som 80 % rabatt?

...att det är så omöjligt att komma i säng?

...att alltid bli osams med sina tvättmaskiner?

...att vara så hopplöst glömsk och förvirrad
   i redan så unga år och att dessutom låtsas
   som om så inte är fallet?