* Små barn, små bekymmer...

Alltså den förrförra veckan var en riktig skitvecka.
Och förra veckan likadan.

Jag tar det från början och i rätt ordning.
Som jag tidigare har berättat började det hela med
snubblet, trappan och handen förrförra söndagen och
sedan har det liksom bara rullat. Eller snubblat
vidare.

Tisdagen den veckan blev jag oense med Janne.
Eller, kanske inte oense utan snarare arg.
Eller, på ren svenska: Heligt förbannad!
Ingen stor sak i sig, men jag kunde inte hantera den
Så kom tårarna. Och det kom fler tårar.
Och de ville liksom aldrig ta slut.

Strax före klockan tre gav jag upp.
Med visst buller och bång tackade jag för mig
och gick hem. Helt säker på att jag aldrig mer
skulle komma tillbaka. Det kändes så i alla fall.

Onsdag morgon var jag tillbaka och allt var som vanligt.
Nästan.

Torsdag morgon var jag tillbaka och allt var som vanligt.
Faktiskt.

Torsdag eftermiddag hände det igen.
Plötsligt sköljde tårarna över mig.
Utan hejd och utan slut.

Jag bestämde att jag inte skulle åka med till Malmö
på fredagsmorgonen. Kändes som ett klokt beslut.
Hur kul är det att ha en labil, gråtande människa med sig
på en konferens? Inte så jätte...
Och hur kul är det att vara en labil och gråtande människa
på en konferens? Helt värdelöst...

Klockan fyra, natten mot fredagen vaknade jag med ett ryck.
Det kändes bättre. Såklart att jag skulle åka med på konferensen
jag själv är mamma till. Såklart...

Var tvungen att åka in en sväng till jobbet på morgonen.
Missade flygbussen... Det gjorde inget - det finns ju taxibilar.
När jag kom fram till Bromma och klev in så blev det konstigt igen.
Plötsligt började tårarna strömma ned för mina kinder igen.
Jag blev ståendes innanför dörren och försökte andas lugnt.
Märklig känsla.



Lisa och Gabrielle dök upp helt apropå.
Gick ut med dem en stund. Så kom Maria och anslöt sig.
Tillsammans gick vi genom dörrarna och in i avgångshallen.
Med bestämda steg och utan tårar.

Valde att sätta mig nära de övriga - men med distans.
Maria skulle absolut fika och ta en macka innan incheckningen.
Jag väntade på henne och de andra gick före.
Fram till incheckningsdisken.
Upp med väskan på bandet.
Bort med väskan från bandet.
Upp med väskan.
Ned med väskan.
Bestämde mig för att ta den som handbagage.

Raska steg till nästa kontroll.
Av med jackan.
Av med stövlarna.
Packade fint i gråa små plastbackar.
In genom kontrollen utan problem.
På med jackan.
På med stövlarna.



-Ursäkta, är det här din väska? frågade säkerhetsvakten.
-Japp, svarade jag med ett leende. Ska ta den strax...
-Hmmm, svarade vakten och sa att hon ville prata med mig...

Då kom jag på det.
Jäklar. Skit. Bajs. Fan.
I väskan fanns en flaska mousserande vin och
en flaska gin till kvällen och på begäran.
Som om jag inte vet att man inte får ta med vätskor ombord.
Fan, fan, fan.

Jag kastade en snabb blick bort mot incheckningen.
Jodå, där stod personalen kvar. Jag bad vakten att snabbt be
dem stanna så att jag skulle kunna skynda dig.
-Ingen idé, svarade vakten trött. Jag ser att de står där,
men de borde redan ha gått för det är redan stängt.
Du kommer inte att hinna...
Jag protesterade och sa att jag såklart visst skulle göra det!
Vakterna skakade på huvudet och meddelade surt att mitt enda
alternativ för att hinna med planet var att hälla bort allt flytande:
vinet, ginen, min nya parfym, hårshampo, duschtvål, lotion...

Jag tittade snabbt på de bägge tuggummituggande väktarna.
Så dryga och så märkbart mysande över makten de kunde
utöva mot mig. Trodde de, ja'!

Jag meddelade snabbt att jag minsann inte tänkte flyga med
deras fula plan i alla fall. Så det så. Så plockade jag ner alla
mina saker i väskan, vände på klacken och gick...
I samma ögonblick lyfte planet med alla mina kollegor från
Bromma mot Malmö och jag stod kvar med min packning och
nya tårar.



Gick fram till incheckningen, där personalen fortfarande
stod kvar. Frågade om de skulle kunna hjälpa mig att
boka om min biljett till 12.15-planet. De kikade på biljetten
och konstaterade snabbt att det var en biljett som man
kunde boka om - OM det fanns biljetter av samma sort
lediga till nästa flight... Och det gjorde det INTE. Däremot
fanns det en hel hög andra biljetter för 2.800 kronor enkel
resa. Tvåtusenåttahundra kronor... Helt vansinnigt!

Jag frågade ödmjukt om de inte kunde vara lite schyssta
med tanke på omständigheterna. Om jag inte skulle kunna
få byta biljett rakt av OM de dyra biljetterna inte var sålda
tills dess att planet skulle lyfta? Nähe, det gick inte alls...
De hänvisade till några luddiga lagar och regler som inte
gick att rucka på.


Jag letade snabbt upp numret till Malmö Aviations huvudkontor.
Killen som skulle kunna förändra beslutet var inte anträffbar
förrän efter halvtre... = för sent!

Fan, fan, fan...

Jag var i alla fall inte ensam på Bromma.
Här fanns minsann både kreti och pleti.
Och Alexander Schulmans rosa kanin...



Det var liksom bara det som fattades.
Det mesta påminde om en dålig tv-serie...

Plötsligt var det en man som vinkade till mig.
Han stod i Kullaflygs disk och log med hela ansiktet.
Han sa att han sett mig springa runt under förmiddagen,
frågade artigt vad som hänt och om han kunde hjälpa mig.
Och det kunde han.



Plöstligt hade jag köpt en biljett till Ängelholm med avresa
klockan 12.15. Äntligen på väg!



Strax efter klockan ett landade jag i Ängelholm.
Därifrån flygbuss till Helsingborg.
Därifrån tåg till Malmö...

Strax efter halv fem var jag framme på hotellet på
Stortorget i Malmö.
Strax efter halv fem var konferensen klar på hotellet
på Stortorget i Malmlö.



Jag fick såklart börja med att be alla om ursäkt
för mitt mående som jag inte kunde kontrollera
och som fick sådana dumma konsekvenser för
alla - inte minst för mig själv.

Det kändes som om alla godtog mina ursäkter,
utom Iréne...
För hon har kortast ben!

Strax efter kl 19 så träffade vi Christer och Kim
på en restaurang dit de bjudit oss. Vi fick alldeles
fantastisk mat och i vacker miljö och med ett
alldeles underbart värdpar som grädde på moset.

Jag gjorde vad jag kunde för att hålla flaggan
i topp, men allt för mycket var redan förlorat.
Vid 23-tiden tackade jag för mig och tog en
promenad hem genom Malmö.

Vaknade tidigt på lördagsmorgonen.
Kände mig någorlunda fit for fight efter åtta timmars
välbehövlig sömn. Duschade, klädde på mig och blev
plötsligt lite sällskapssjuk. Tassade in till Janne för att
se hur det stod till. Och det gjorde det - såklart och inte
helt otippat!

Blev kvar där en stund innan jag gick ned till frukosten.
Har man nu missat allt annat så vill man för allt
i världen inte missa hotellfrukosten också.



Janne som lovat att sätta fart syntes inte till.
Och klockan tickade på.

De flesta hade nu ätit, hämtat sina väskor och
checkat ut. Och Janne syntes inte till. Jag bredde
snabbt ett par mackor och gjorde ordning en kopp
fika som jag skyndade med till hans rum.
Och tur var väl det...

Helt klart var att han hade varit inne hos mig och
hälsat på när jag inte var där... Angående detta rådde
inga tvivel. Jag fick packa ned hans grejer, se till
att han blev klädd och sedan - med bestämda steg -
fösa honom framför mig mot utgången och in i taxin.
Dumma sjukdom, dumma sprit...

Alla - till och med jag - kom med planet hem.
På Bromma väntade Jimmie. Janne, Frank, Björn
Asplind, Zulu och jag klämde ihop oss i bilen och rullade
in mot stan. Till min fasa och förskräckelse så skulle
killarna in till Gamla Stan och festa vidare...
Själva åkte vi hem till Årsta och tog en långpromenad
med hundarna. Jättehärligt!

Jimmie hade lite bråttom iväg. Josefin var på landet
med Nemo och skulle komma hem under eftermiddagen.
Jimmie, Nemo och farfar Roland skulle till Globen för
att se MonsterJam... Äntligen, som Nemo har väntat.



Efter en del strul och ledsamheter - som vanligt numer -
mellan Jimmie och Josefin så kom de slutligen iväg.
Fulla av förväntan alla tre - och mest Nemo.

Denna gång gick det bättre - nu när farfar vad med.
Nemo fick en MonsterJam-bil,  en på tok för stor
t-shirt OCH en hel hög med flaggor. Det var annat än
förra gången det då ALLA barn utom Nemo fick flaggor.
Han fick minsann bara en varm korv... Något som Jimmie
fått äta upp sedan dess!




Jag ägnade kvällen åt så lite som möjligt på mesta möjliga
tid. Kollade lite på tv. tog hand om mig och njöt av de fina
blommorna som levererats via blomsterbud - utan avsändare.
Alla mina beundrare och uppvaktare till trots (!?) så lyckades
jag pricka rätt med mitt "tack" redan vid första försöket...



Än en gång TACK för vackra blommor och en värmande
kram i novembermörkret.

Pratade med Janne som hastigast i telefonen på söndagen
och kunde konstatera att minan farhågor besannats.
Jag förstod att veckan jag stod inför skulle bli ännu
en utmaning...


Kram