* Små barn, små bekymmer...

Du JTA,
jag har tänkt på en sak.
Jodå, det händer ibland.
Att jag tänker, alltså.
Och ibland så är det
dig jag tänker på.

Igår träffade jag några
som alla har någon slag
relation till dig.
Nej, det vore en överdrift
att kalla de för dina vänner.
Hur som helst - de har
någon slags relation till dig.

Jag hade först inte alls
tänkt att berätta något.
Ingenting om dig.
Men, ibland är det svårt.
Du är ännu en bit av mig.
En del av mitt liv.

Alla dessa tre blev så
överraskade. Så förvånade.
De hade alla så svårt att
tro. Så svårt att förstå.
Att det jag berättade var
sant och faktiskt hade hänt.

När vi till slut gått igenom allt.
Vridit och vänt på varenda sten.
Så kom de fram till en slutsats.
Eller, två slutsatser.

Antingen är du på det vis du nu
är därför att du har kommit till
en punkt där du var tvungen att
erkänna att allt det som varit
bara var en lögn. Ett påhitt.
Tio år av osanningar.

Är det sanningen kan man lättare
förstå varför du inte vågar mötas.
Varför du inte vågar se någon av
oss inblandade i ögonen. Att bli
ertappad med en livslögn måste
vara allt annat än bekvämt.

Och om det är sanningen så kan
jag lättare förstå varför jag har
upplevt dig som falsk och inte helt
ärlig. Det är inte viktigt att ha rätt
i sakfrågan, men det känns ändå
skönt att få bekräftat att känslan
i magen inte var fel. Inte den här
gången heller.

Det andra alternativet, som skulle
kunna förklara ditt beteende, är att
du använder oss i allmänhet och mig
i synnerhet som ett verktyg i den
fas du just nu är inne i, i den process
du går igenom. Du änvänder mig
för att du litar på mig. För att du
vet att jag står kvar när stormen
lagt sig.

Om det är sanningen så är det en
smickrande, svidande tanke.
Men, kanske inte så sannolik.
Tyvärr.

Det är nog så att det första alternativet
är det som kommer sanningen närmast.

Därmed har jag lärt mig att än tydligare
våga lite på känslan i min mage. När jag
tänker tillbaka på den där kvällen för
snart tre år sedan då vi satt hemma hos
er för att prata ut, så känner jag mig
nästan lite generad.
Och ledsen.
Och olycklig.

Minns du att jag fick be dig om ursäkt
för att jag sagt till dig att jag tyckte att
du var falsk och oärlig? Och jag gjorde
det. Minns du? Starkt jobbat JTA...

Om jag någon mer gång hamnar i en
försoningssoffa så kommer jag alrdig mer
att gråtandes be om ursäkt för mina känslor
och uppfattningar.

Jag ska lita på känslan i magen!


Kram


PS) Om jag skulle kunna förlåta saker och ting?
Kanske, kanske inte... Jag skulle nog kunna lära
mig att leva med det på ett för mig hanterbart
sätt. Med tiden skulle minnena blekna - men
aldrig skulle de försvinna. Aldrig. Och du skulle
få be mig om ursäkt hur många gånger som
helst. Och få lära dig att leva med att jag alltid
skulle vara på min vakt på något vis...

Om jag ska lita på känslan i magen så är det
inget jag egentligen behöver spekulera omkring.
Jag tror aldrig att det kommer att bli aktuellt.