Ett dyrt pris
Ibland kan jag känna mig rätt less
på att få betala priset för saker som
egentligen inte är mina.
Det kan handla om allt från
konsekvenser av folks beteenden
till dricksen vid lunchen.
Ibland är priset högt.
Långt mycket dyrare än vad jag egentligen
har råd med.
Jag säger just inget.
Kostar med möda på mig ett halvdant leende
samtidigt som jag tömmer mina fickor.
Ibland räcker pengarna nätt och jämt.
Andra gånger inte ens nästan.
Får jag låna?
Jag får låna.
Av mig själv.
Av andra.
Och jag betalar.
Trots att det är jag som får betala,
eller som gör det för att jag tror att jag måste,
så känner jag mig alltid så tyngd av skuld.
De andra har redan försvunnit.
Med lätta steg har de dansat iväg.
Det har gått framåt och vidare i livet.
Kvar står jag och min skuld.
Och med mitt halvdana leende.
Nu får det bli ett slut på det här.
Och det är nu - inte sen.
Ni får ta ett eget ansvar för era grejer.
Jag kan omöjligt betala det dyra priset jämt.
Det är inte rättvist.
Jag har inte råd.
Jag kan inte låna mer.
Jag är intecknad - upp över öronen.
Och orättvist avtecknad - i märkliga mail.
Det känns som om till och med tiden är lånad.
Kram
Kommentarer
Trackback
