* Små barn, små bekymmer...

Klockan har passerat midnatt.
Det har blivit torsdagen den
14:e oktober - eller, om man så
hellre vill:

Dan före dan före dan före dan före
dan före dan före dan före dan före
dan före dan före dan före dan före
dan före dan före dan före dan före
dan före dan före dan före dan före
dan före dan före dan före dan före
dan före dan före dan före dan före
dan före dan före dan före dan före
dan före dan före dan före dan före
dan före dan före dan före dan före
dan före dan före dan före dan före
dan före dan före dan före dan före
dan före dan före dan före dan före
dan före dan före dan före dan före
dan före dan före dan före dan före
dan före dan före dan före dan före
dan före dan före dan före dan före
dan före dan före dopparedan...

70 dagar kvar till självaste julafton.
Hur klokt är det då?
Inte ett dugg, snarare helt galet.

Det känns som om vi får se hur julen
blir i år. Den planerade resan till Borneo
blir kanske en operationsresa till Thailand
eller fyra dagar i Duved.

Oavsett vart vi kommer att fira jul så
kommer vi att fira den tillsammans på
något vis. I alla fall jag och barnen.
Och hur det än blir så kommer det att
bli en fin jul i år. Nu har vi haft nog med
fula jular ett tag kan jag tycka. I alla fall
halvfula.

Förra julen var en annorlunda kompromiss
i ett behändigt miniformat. När jag tänker
efter så var den faktiskt till och med halvfin.
Eller, himla fin. Tack.

Det var förrförra julen som var den fulaste
julen av dem alla. Usch, jag får ont i magen
bara jag tänker på den. Så, nu tänker jag
bort den istället.

Den här veckan har så här långt varit en
rätt märklig resa den också. Först så hände
det som hände förra helgen. Det vi någonstans
väntat på - men inte hoppats på. Det som till
slut var oundvikligt... Dumma ungar.

Och sedan hände det som hände mellan Denize
och Kevin. Det som också var lite väntat -
men inget vi heller hoppats på.
Dumma ungar - igen.

I måndags hälsade jag diskbråcket välkommen
tillbaka - samtidigt som Iréne på jobbet sa
tack-å-hej till sin 92-årige svärfar. Jag har haft
förmånen att vid ett flertal tillfällen få träffa
farfar Bengt. En fantastisk gammal man med glimten
i ögat. Ett långt och rikt liv, en fantastisk historia.
Och så hade vi gemensamma bekanta genom John
i Tumba. Dessa bägge herrar har båda ett förflutet
inom bland annat Linjeflyg. Under det sista året så
har Bengt ibland haft möjlighet att få bo på ett s.k.
avlastningshem för äldre. Detta för att hans fru
Kerstin skulle få lite ledigt i mellanåt. I måndags morse
så skulle Kerstin hämta hem Bengt. Hon kom dit och
började packa ihop hans saker. Bengt var som vanligt 
- han skrattade, skojade och pratade på. Så skulle han
gå på toaletten. Plötsligt hör Kerstin en duns och skyndar
dit för att se vad som hänt. Där satt Bengt - med huvudet
emot väggen och var allt annat än kontaktbar.

Larm, larm. Personal, personal. 112, 112.
Ambulans, ambulans. SÖS, SÖS. Död, död.

Tänk ett sådant smått fantastiskt sätt att få avsluta
ett långt och innehållsrikt liv.
Så vill jag ha det.
Det ska vara enkelt att dö.
Och snabbt ska det gå.

I tidags var det jobb och kryckor.
Aj, aj.
Ont, ont.

Denize hade middagsdate med Kevin + övernattning.
Johanna tog Winston under armen och åkte till Josefin.
Och jag klippte mig på vägen hem.
Och färgade håret.
Och slingade lite.

Så blev det dags för den efterlängtade matchen
mellan Holland och Sverige. En match vi längtat
efter, redan har glömt bort och ALDRIG mer ens
vill prata om. Vi låtsas som om den aldrig ens ägt rum.

Onsdag = jobb, jobb...
Och - en BRA dag på jobbet.
Tänk, ibland går allt så lekande lätt.

Hämtade Jimmie vid Centralen vid 19.30-tiden
och skjutsade honom till Hökarängen.
Snackade lite i bilen om hur det är och vad som väntar.
Jimmie känns helt säker på att det är en separation som
närmast står på tur. Han känns obeveklig.
Och jag känner mig lugn.
Och jag tänker inte försöka övertala någon.
Och värst av allt är: att jag kan tycka att det nog är
lika bäst att de gör slag i sak.

Johanna är på galej ikväll.
Och inatt.
Och kommer hem i morgon.

Denize och jag har haft tv-kväll.
I alla fall jag.
Och lite Denize.

Och - nu är Kevin + Denize ihop igen
Det känns så i alla fall, säger Denize och rodnar lite lätt.
Och, grattis säger vi andra.


God natt.
Sov gott.
Dröm sött.