* Små barn, små bekymmer...

Alltså jag är rörd.
Känner mig berörd.
Lite stolt och mallig så där.
Jag kunde väl för mitt liv
inte tro att det skulle bli så här.

Tro mig, det här var verkligen
ingenting jag räknade med.
Ingenting jag i min vildaste
fantasi kunde tänka mig.
Inget jag drömde om eller
ens vågade hoppas.

Det här är snudd på fantastiskt.
Inte konstigt att jag känner mig
så rörd. Så berörd. Så mallig
och stolt så där.



När jag började skriva den här
bloggen för snart ett år sedan
så var det som en slags självterapi.
Som ett alternativ till den gamla
dagboken. Lite mer modernt sådär.

Ett sätt för mig att ventilera och
diskutera - saker med mig själv.
Jag har valt att bara berätta för
de som står mig allra närmast om
att denna blogg överhuvudtaget
finns. Mitt mål har, som sagt,
inte alls varit att den ska bli läst.
Tvärtom har det känt ganska
bekvämt att den har varit det.

Och sedan tycker jag ju att det
är så himla kul att skriva.
Ni som känner mig, och det är
inte många, vet att det är sant.

Namnet på själva bloggen har
sin historia. Ja, om barn som finns
här och nu kan ses som historia.
Och visst kan de det, eller?
Såklart att de kan!

Barnen är, har alltid varit och kommer
alltid att vara en central del i mitt liv.
Liksom navet i mitt hjul som håller ihop
alla spretiga ekrar kors och tvärs.
Jag tyckte att namnet Små barn små
bekymmer passade bra. Ett namn som
för mig säger mycket, om än inte allt.
Inte jämt.

Alltså: en liten försynt mamma-
ventilations-för-att-det-är-kul-
att-skriva-och-ingen-behöver-
läsa-blogg. Inte märkvärdigare än så.



Så händer det plötsligt.
Och det händer med besked.
Plötsligt blir min blogg något som
engagerar både berörda - och icke berörda.
Är det inte fantastiskt, så säg.
Grattis mig. Eller inte.

De senaste dagarna har min blogg både
diskuterats, analyserats och kommenterats.
Man har vridit ut och in på ord.
Man har läst mellan rader.
Och jösses så engagerade en massa
människor blivit som läst det jag skriver...
Med tanke på att tid är en bristvara
så måste jag säga att jag blir jättehedrad
och varm i hjärtat när jag förstår hur mycket
dyrbar tid vänner och ovänner lägger ned på mig.

Jag blir dock lite nyfiken på varför ni inte med ett
endaste ord har kommenterat alla mina tusen-
tals rader, ord och meningar som bara handlat
om kärlek, stolthet, värme och hyllningar av
de mina? Där kan ni komma och snacka om
att jag har hängt ut nära och kära -
i både text och bild minsann.
Jo, jo... Bläddra på så får ni se!



Jag har valt att inte lägga ut de kommentarer
jag fått de senaste dagarna. Mitt huvudskäl till
det är att jag inte vill genera de som gjort sig
besväret. Nej, det gäller inte alla kommentarer,
men en del.

Just det, jag har fått in en del förslag på till
vem jag tillägnade brevet i mitt förra inlägg.
Ett av de roligaste var det jag fick från dig,
Ullis. Riktigt jätteroligt, faktiskt - men ack så fel.
Faktiskt inte en siffra rätt någonstans... So what
och tack ändå för visat intresse!

Så - alla nära och kära,
alla inte nära och inte kära.
Och Ullis... 

Utan ert engagemang hade det aldrig gått.
Jag är rörd.
Jag är berörd.


Tack och tack igen.