* Små barn, små bekymmer...

Äntligen så var det då dags för en helg full av bus,
överraskningar, kärlek och en massa hemligheter...
Som vi har väntat och längtat, Nemo och jag!





Trio med J begav sig av redan på torsdagsefterniddagen
mot Sunne. Det vankades 40-års fest och ALLA var bjudna...
Ja, utom Nemo och jag då förstås!

Som jag tidigare har berättat så styrde vi i stället kosan mot
Västerås för att bekanta oss med Hoover - eller Clark Hoover
som han faktiskt heter.

Kvällen blev sen för Nemo som till slut somnade av ren
utmattning strax före midnatt. Och med det var första
hemligheten avklarad, kom vi överens om!

Fredag morgon snusade vi och sov fram till niotiden då
dagen så stilla tog fart. Jag ringde givetvis ett par jobbsamtal
innan det var dags för oss att åka mot Gävle och Furuvik.





Vi stannade till vid Dragon Gate vid Älvkarleby för att kolla läget
lite på vägen upp. Vilket sjukt, märkligt och i allra högsta grad
mystiskt ställe. Till Nemos stora förtjusning fanns det bilar att
låna på den stora innergården. Bilarna var säkert 1,5 meter långa
samt försedda med ratt och gaspedal. Nemo skrattade så att tårarna
sprutade när han tog upp jakten på mig i sina försök att faktiskt köra
på mig. Det var med nöd och näppe jag lyckades komma undan -
med blotta förskräckelsen. Gunnar älgade efter och hade fullt sjå
med att hinna med den lilla fartdåren som körde som en tok med
de ljusa lockarna virvlande i vinden...
Kom sedan och snacka om fartfylld start! :)





Väl framme i Gävle visade det sig - såklart - att jag valt fel hotell,
vad annars!? OM det nu finns två olika Scandic-hotell, varför skulle
man välja rätt på första försöket? Det visade sig att mitt hotell låg
en bra bit utanför stan, vilket såklart är jättetråkigt när man är
uppe en helg för att ha lite skoj. Hur som helst - man är inte sämre
än att man kan ändra sig, och de kunde - tack och lov - de som hade
han om bokningarna också. Vi bytte helt enkelt hotell - ett Scandic mot
ett annat Scandic!

Efter att ha installerat oss i vårt pytterum - vilket alltså snart var gjort -
begav vi oss ut på stan för att hitta något att äta. Plötsligt kom vi på
att vi "glömt bort" att äta ordentligt under dagen och att Nemo, med
andra ord, förmodligen var superhungrig... Det visade sig vara
alldeles sant! Schhhhh, hemlighet nummer två som i en liten ask!




Efter att ha traskat runt en stund, denna vackra och soliga augustikväll
i Gävle, kom vi fram till Söderhielmska Gården - som vi faktiskt hade
blivit rekommenderade. Vi knuffade in vagnen på grusgången och blev
genast hänvisade till ett bord med härlig kvällssol. En öl var vi värda
i väntan på maten och så fick det bli!




Servitrisen frågade världsvant, redan då vi beställde in vår mat, om Nemo
skulle få sin varmrätt samtidigt som vi fick in förrätten, vilket vi tyckte lät
som en utmärkt idé! -Ja, sa servitrisen - man lär sig efter tag inom restaurang-
branschen! Otåliga och hungriga barn gör man vad man kan för att slippa!

Förrätten - ett stort fat med allehanda delikatesser - dök upp efter en stund.
Men inte Nemos mat. Vi delade rättvist på maten och stackars Nemo åt
som om han aldrig sett mat förrut...

Och sedan var det dags för varmrätten... Eller, hade vi missat något?
Ingen varmrätt vare sig till oss eller Nemo syntes till. Gäster vid borden intill
kom, åt, betalade, tackade för sig och gick vidare. Och ingen mat till oss.
Vi gungade, klättrade i klätterställningarna och gungade lite till. Ingen mat.
Nemo hittade ett buskage i ena hörnan och såg genast till att ta plats i snåret
tillsammans med en nypåsatt blöja. Ingen mat. Vi gick in på toaletten, fixade
och donade... Ingen mat! Men alltså, allvarligt talat - vad är det frågan om?

Så, till slut så kom servitrisen farandes med våra tallrikar. Jag har redan glömt
vad de andra två stackarna hade beställt - kan det ha varit en plankstek och en
tallrik pannkakor med glass kanske? Som ni förstår lämnade maten inga större
avtryck än så och därmed gjorde den heller inga djupare intryck!

Jag kommer däremot sannolikt aldrig att glömma min mat! Det var det värsta jag
varit med om... Nej, jag åt inte upp! Nej, jag lyckades inte heller byta bort den mot
någon annans mat vid bordet. Det skulle föreställa någon slags toast med bland
annat oxfilé. Jag är mycket tveksam till om de sega, förkolnade köttbitarna ens
har sett en ko, mycket mindre en oxe! Fy bubblan vilken besvikelse!





När det väl var dags att betala framförde jag alla mina och våra
klagomål på ett artigt och hövligt sätt. Snabbt blev jag erbjuden
en ny toast vilket kändes allt annat än aktuellt.

-Efterrätt?
-Nej, tack...
-Kaffe och kaka?
-Nej, tack - det är bra som det är, svarade jag!

Återstod gjorde då endast att stryka toasten från notan och så fick det
bli.

-Det är viktigt för oss att våra gäster är nöjda, sa servitrisen och strök lite
nervöst en hårslinga ur pannan samtidigt som hon önskade oss en trevlig
fortsättning på kvällen!

Vi hade andra planer än att ta oss hem till hotellet. Vi hade fått nys om ett
spektakel som kallas Sommaryra i Gävle och dit styrde vi raskt våra steg.
Å, herre jösses vilken yra... Tänk ett helt fält fullt med karuseller, sockervadd,
popcorn, kulörta lyktor, blink-blink, bling-bling, stoj-stoj, chokladhjul, vinst-
varje-gång, skräp-skräp, kö-kö... Nemo var snudd på i extas! Tack gode gud
för att vi var två - tack Gunnar för att du var med. Jag hade med lätthet fått
minst en hjärtinfarkt redan första kvarten!





Alltså, när man är på denna typ av tillställningar kan man med lätthet
konstatera att man faktiskt börjar bli äldre. Och att det finns en massa
saker som är riktigt bra med det - t ex att man själv kan välja om
man vill snurra runt på en Sommaryra i Gävle eller inte!
Tänk alla stackare som hänger där i klasar i tron om att man måste!!

En annan sak... De som anställer folk till dessa lotteristånd etc, vem
eller vilka är det? Jag vill tro att det är den som är ansvarig för själva tivolit -
alltstå Axel den yngre. Eller någon ännu yngre? Hur som helst - nu när
man börjar bli lite äldre är det mycket man kan reta upp sig på.
En sak, bland flera, är attityder hos folk. Hur snyggt är det med slöa
och arroganta ungdomar som står och hänger i själva lotteribåset,
snackandes i en Iphone och med en cigarett i andra handen? Det är
snudd på att man får inleda konversationen med att be om ursäkt för
att man stör mitt i samtalet och rökpausen!! Ska det vara så? Jag bara
undrar? Man får liksom spontant lust att gå fram och ge dem en
avhyvling som heter duga och som de sent ska glömma!!
Är det någon som har numret till Axel? Den yngre? Den yngsta?

På tal om "ungdomar" - är det någon mer än jag som noterat att ungdomar
bara blir äldre och äldre? För några år sedan var det tonåringar man menade
när man sa "ungdomar". Plötsligt hade man tänjt gränserna och nu kunde
de man pratade om faktiskt vara runt 20 år. Idag kan ungdomar vara så
pass gamla som runt 25 år och några år därtill... Lustigt, inte sant?

För att få lite ordning och struktur på vårt tivoli- och marknadsbesök
i Gävle gjorde jag något riktigt smart. Ja, om jag får säga det själv alltså...
I ett av marknadsstånden sålde de svarta t-shirts i alla tänkbara storlekar som man
själv fick bestämma trycket på. I priset, 129:-, ingick en tröja + 12 vita bokstäver
eller tecken.

Jag ställde mig snällt i kön bland fnissiga tonårstjejer som rodnande valde bland
glittriga playboy-kaniner och bokstäver i guld. De mascaraklumpiga ögonfransarna
svepte över alla askar med figurer under tiden de skulle välja... Och som de valde!
Jag kan tycka att det finns något mer än tragiskt i småflickor som väljer texter i stil
med "Kom och ta mig" och "I natt är jag din" och sedan, som pricken över i:et eller
grädden på moset, trycker dit en fånig glitterkanin!! Det är inte okej, tycker jag.
Alla ni som idag är föräldrar till vilsna tjejer i mitten av tonåren - var är ni?
Vad gör ni? Hur reagerar ni? Dessvärre förmodligen inte alls... Pinsamt!

När det var min tur att beställa hade jag redan bestämt mig. Nemo skulle minsann
få en "farfarsfar" på bröstet och texten: "NEMO, tel 0708-29 31 03" centrerat på ryggen.
Men hallå - hur smart är inte det då? Tänk om man skulle tappa bort honom till exempel...
Håll med - det var en lysande idé, inte sant?




Efter ett par timmars jagande, trampande i köer och snurrandes
i olika karuseller kände vi oss rätt nöjda. Vi stuvade ner Nemo i vagnen
och lutade honom tillbaka. Väl hemme igen återstod just bara att natta
Nemo, skaka i ordning en flaska välling, pussa god natt och invänta
John Blund som rätt snart tittade förbi.

Om vi tvättade fötterna innan det var tack-och-god-natt?
OM vi tvättade fötterna...




Lördag morgon sov vi till strax efter klockan nio.
Då var det upp-å-hoppa och snabbt ned till väntande
frukostbuffé. Säga vad man vill, men dessa hotellfrukostar
är rätt mysiga. Jösses vad man plockar på sig och jösses
vad man skäms över allt man inte äter upp på tallriken.

Nemo pekade på en hel massa saker han verkligen
var jättesugen på. Och han skämdes då inte det minsta över
allt det som låg kvar på tallriken när han tackade för maten
med magen full av bacon, salami och pannkakor med smält
smör och strösocker...

Det är skillnad på liten och stor.
Det ska vara skillnad på liten och stor.

När det väl var dags för avresa berätta Gunnar glatt att vi
på vägen till Furuvik skulle kvista förbi Gefle Yachts och kolla
på en massa onödigt dyra båtar... Men väldigt fina båtar!
-Jippie, tjoade Nemo och jag artigt - men yvigt!
Skepp-å-hoj - det här låter skoj!

När vi knallat klart på bryggorna bland alla båtar var det då
äntligen dags för djurparken. Precis när vi satte oss i bilen kom
en av oss på - säger inte vilken men ett tips är att hon är farmor -
att biljetterna som skulle ha hämtats ut i receptionen på hotellet,
sannolikt låg kvar - i receptionen på hotellet!



Herre gud - skulle vi aldrig komma fram? Nemo var vid gott mod,
trallade och sjöng oavbrutet i baksätet... Världens bästa Nemo!

Äntligen kom framme. Ur bilen med pick och pack, sedan det långa
benet före det korta och snabbt in genom grindarna...
Hey Furuvik - here we come!



Som det sig bör började vi det hela med att kolla lite
i kartorna för att få en snabb uppfattning om vad vi absolut
måste se - och vad vi kunde hoppa över! Nemo visste precis vad
han ville se i alla fall: Dinosarier, ödlor, krokodiler och tigrar.
Vi insåg direkt att Furuvik kanske inte var rätt park...

När vi sedan kunde berätta om alla cowboysar som vi sannolikt
skulle springa på lite här och var, blev plötsligt Furuviksparken väldigt rätt!

Nemo fick bestämma och vi rantade snällt efter. Eller, småsprang - rättare sagt!
Tänk att det kan vara så mycket spring i en treårings ben - helt otroligt!

Dagen till ära kom vi ihåg att äta lunch, om än att den blev lite sen.
Vi rekommenderar, å' det varmaste, ALLA att ta med sig egen matsäck till Furuvik!
Hur i hela friden kan de med gott samvete servera sådan skräpmat för
så dyra pengar? Helt otroligt!

Se där, nu känner jag mig sådär lite gammal igen.
I alla fall väldigt jättemogen.

Nemo gjorde allt - och lite till! Och han gjorde samma sak flera gånger.
Tillexempel så bytte han en leksak han fick tre gånger under dagen.
Själv och på eget initiativ! Först en orm, sedan en krokodil och slutligen
blev det en grön och grann ödla.

Vi såg en massa djur, klappade ormar och åkte små tunnor i en fors.
Eller i en slags å, kanske det var?! I hoppborgen blev Nemo snabbt
kung och gjorde glatt de mest våghalsiga akrobatiska skutten.
Själv blundade jag hårt och höll för öronen!

Desto senare klockan blev, desto fler cowboysar dök upp i parken.
Stora, runda, korta, smala, gubbar, tanter, killar, tjejer...
Vissa var superballa - andra såg, snällt sagt, anskrämliga ut!
Nemo kippade efter andan så snart han såg en "riktig" pangare glida förbi,
dinglandes i någons hölster! Själv tittade jag nog mer på själva höften där hölstret satt. :)


När klockan började närma sig sju, kände vi oss ganska nöjda
med dag ett på Furuviksparken och något ville vi gärna ha kvar tills
på söndagen då vi planerat att komma tillbaka.

Nemo var mer än nöjd och belåten. Han kröp nöjd ner i vagnen då vi
rullade mot entrén. Avslutningen på dagen i parken hade knappast
kunna bli bättre med alla cowboysar. Att han sedan - som grädde på moset -
fick en alldeles egen cowboy som kompis gjorde knappast saken sämre...





Kvällen avslutades med en jättemysig restaurang, Helt Enkelt...
Ja, restaurangen heter alltså så: Helt Enkelt!

Supergod mat till ett jättebra pris och fantastisk personal.
Nemo fick välja själv från menyn och slog till med en oxfilé med
pommes och bea... Fint ska're vara!

Skillnaderna mellan att vara liten på restaurang och att vara stor
är flera. Till exempel får man välja glass efter maten! Och när man
blir trött kan man lite diskret pilla fram sina nappar och sedan bara
somna i soffan bakom farmor. Om det är så att någon upptäcker en
så blir man minsann inte utkastad!

Det är skillnad mellan skit och pannkaka - och tur är väl det! :)

Söndag morgon försov vi oss. Nästan. Det blev en jädrans fart när
vi vaknade. Vi skyndade ner till frukosten och proppade i oss så mycket
vi orkade. Och lite till. Som vanligt... Typiskt!

Jag sprang iväg ut på stan för att hämta pengar under tiden killarna
plockade ihop våra pinaler innan utcheckning. När jag väl löst ut oss
rattade vi på nytt mot Furuvik. Vi hade en liten tanke om att kanske
hoppa över parken och i stället åka hemåt tidigare. När vi fått väderrapporten
från vår kungliga huvudstad tänkte vi snabbt om och bestämde oss för att
stanna och njuta av bad och sol - från en nästan blå himmel!




Efter att ha plaskat, skvätt, åkt vattenrutchkana, kastat frisbee,
fikat och badat lite till så kände vi oss nöjda. Nemo var nöjd utan
att ha åkt kana - se, det ville han inte alls! Han nöjde sig med att
titta på alla oss andra som åkte och tyckte att det räckte mer än
väl.

Däremot tyckte han inte att räckte med själva djurparken.
Vi lät oss övertalas att ta ännu en svängom på de slingrande vägarna.
Vi promenerade ut till inspelningsplatsen för Wild Kids och lattjade en
stund innan vi vände om och traskade mot bilen. Jag gjorde vad jag
kunde för att lura in oss på vägen mot marknaden och alla knallar med
en förhoppning om att det skulle vara tokrea på just de där stövlarna
jag så gärna ville ha... Men, se det gick inte för sig - det blev med
andra ord inga cowboyboots! Inte den här gången i alla fall!
Jag har redan lyckats hitta dem på nätet så ännu känns det inte
som om sista ordet är sagt... Visst är de snygga? Ärligt talar nu?!
Visst är det precis sådana här stövlar jag borde ha, eller?




Guuuuud, så snygga... Det känns som om jag skulle
ha på mig dem till och med när jag sover!! Eller inte?
Äsch, drömma kan man alltid - det kostar ingenting, sägs det!!

Vid fyratiden satte vi oss i bilen och åkte raka vägen till en
grill strax före Skutskär där vi proppade i oss varsin pizza 
- nästan!
Vissa åt lite mer.
Andra åt lite mindre.


Vid 19.30-tiden anlände vi på Hjälmarsvägen där vi alla
återförenades. Trio med J hade just kommit tillbaka från Sunne
- i betydligt sämre och mer slitet skick än de var då de åkte,
kunde vi snabbt konstatera.Vi fikade tillsammans och snackade
snabbt igenom helgen - både vår och deras.

Nemo hade minst tusen saker att berätta. Och han gjorde det -
gång, på gång, på gång. Hela tiden med nya små detaljer och
underfundiga kommentarer.

Alla var vi trötta och nöjda. Mest nöjda och glada var utan tvekan vi
som varit tillsammans i Furuvik. Oss har det då verkligen inte gått
någon nöd på alls. Tvärt om. Mycket tvärt om till och med.

Nemo var jättetrött då vi skildes åt med en massa pussar, kramar och fniss.
Vi lovade varandra att snart ses igen. Jättesnart.




Sov gott och dröm sött, farmors älskling och
bästaste vän i hela världen. Du är mitt allt och lite till.
Mycket till...

Tack Nemo för några alldeles underbara dagar tillsammans
med dig. Dagar med dig är de bästa av alla dagar.

Tack Gunnar för att du har gjort oss sällskap i helgen.
Tack för ditt tålamod.
Tack för att du finns.
Tack för att du är min vän.
Tack för all kärlek och omsorg du visat Nemo.
Tack för att jag fick skratta åt dig när du trodde att Pakistan ligger i Europa.