* Små barn, små bekymmer...

Alltså jag måste erkänna en sak.
Och be om ursäkt.
Och hoppas på er förlåtelse.

Jag är en dålig människa.
Kanske.
Eller inte.
Kanske är jag bara en alldeles vanlig - människa?

För det första vill jag att ni förlåter mig för att jag har stulit pengar idag.
Det är lika sant som pinsamt.
Så här gick det till...

När jag hoppade av tunnelbanan vid Gullmarsplan ikväll var jag minsann inte ensam.
Det var fler som valt t-banan mot Skarpnäck och det fullkomligt vällde av folk - lika stressade och våta av regnet som mig. Jag var dock den enda som förutom väska och matkassar dessutom hade en genomblöt hund flåsandes i famnen.

Vi, Winston och jag, har gjort denna resa förr. Vi tittade på varandra, fokuserade och tog varsitt djupt andetag. Jag fällde ut mina vässade armbågar och Winston drog in sina. Så tog vi fart och stormade mot trappan. Tillsammans med alla andra som också längtade hem efter kanske den första arbetsdagen efter semestern.

Halvvägs upp i trapporna föll min blick, eller rättare sagt: sögs min blick, mot något som låg tappat på ett av de översta stegen. Jag sträckte ut stegen med hunden i famnen och utan att jag egentligen hann blinka så neg jag liksom till och rafsade åt mig... En massa hopknycklade sedlar - som jag snabbt knölade ner i fickan innan jag skyndade vidare... Som om ingenting hänt!!! Förstår du: Som om ingenting hänt!!





När jag kom igenom spärrarna och ut genom dörrarna började jag inse vad jag just gjort. Jag hade just stulit en massa pengar från en stackars någon. Jag ställde ned Winston på trotoaren och tittade mig nervöst omkring innan jag med fumliga fingrar stoppade ned handen i fickan och fick upp sedelbunten... - Herre gud - 120 svenksa kronor!!!

Så, vad göra nu? Vända om, gå tillbaka in och lägga tillbaka pengarna för att döva mitt dåliga samvete? En idé så god som någon annan men också ganska egoistiskt. Jag insåg snabbt att det skulle innebära att någon annan stackare skulle falla för samma frestelse och norpa pengarna. Och då skulle denna stackars någon få mitt dåliga samvete. Hmmm... Lämna in pengarna till spärrvakten kanske? Insåg snabbt att sannolikheten för att den arma krake som tappat pengarna ens skulle besvära sig med att återvända och fråga efter sina pengar, är lika med noll. Man räknar inte med att någon ska lämna in tappade pengar, eller hur? Alltså skulle det innebära att pengarna skulle bli liggandes och till slut skulle inte spärrvakten kunna hålla sig... Se där räddade jag ännu en från ett dåligt samvete!

Jag vred och vände både på mig själv och sedlarna. Till slut bestämde jag mig för att behålla dem och nu har jag bestämt att sätta in 120:- till Stadsmissionen imorgon till förmån för våra hemlösa i Stockholm. Jag lovar och svär att OM jag hade hittat pengarna i en plånbok eller liknande så hade jag ALDRIG någonsin tjyvat dem utan direkt lämnat in den någonstans. Det är alldeles sant.

Det var det.
Det var den bekännelsen.
Nu kommer nästa.

Jag är en kallhamrad sadist och mördare.
Jag hoppas och vill att ni ska förlåta mig också för dessa vansinnighetsdåd.
Med berått mod.
Så här gick det till...

På vår alldeles undebara balkong har vi den sista veckan inte varit ensamma.
Förutom att jag, Johanna, Denize, Winston. Kerstin och Vilda har hängt där så har det konstant surrat i luften av en massa otäcka getingar i varierande storlekar. En kväll i förra veckan tröttnade jag på dessa inkräktare och tänkte som så att det ilskna bzzzzzzzz-andet kanske hade att göra med att de kände sig irriterade och besvikna över att alla våra andra gäster alltid bjuds på mat och dryck? Alla, utom de stackars getingarna.

Sagt och gjort - jag blandade ordning en liten drink bestående av juiceextrakt och rejält. Jag hällde upp sörjan i en kristallskål minsann och placerade den på ett strategiskt ställe på altanen... Okej, på balkongen då!!

Idag konstaterade jag att jag bragt 42 getingar om livet.
Med berått mod, juice och strösocker.

Och inte kände jag mig nöjd utan snarare besatt av något ondskefullt.
Snabbt rusade jag in och blandade ordning en till drink.
Efter ett par timmar kunde jag räkna ihop ytterligare ett 20-tal döda getingar.

Om jag plusar på de 120:- till Stadsmissionen med 80:- så blir det 200:- till välgörande ändamål.
Kan vi inte glömma allt det här då? Låtsas som om det aldrig hänt, som om kvällen aldrig funnits?

Förlåt.
På riktigt.
Och från hjärtat.´
Snälla?






Kram och god natt!