* Små barn, små bekymmer...

Kissekissekissemissen...





Jag måste berätta en sak.
Gör inte jag det så kommer ni att
få höra det som ett rykte på stan
rätt snart i alla fall.
Jag och Ernst har tillbringat natten tillsammans.

Nu ska ni få höra den sanna versionen:
När jag skulle gå och lägga mig inatt så var
jag sådär störigt pigg som man kan vara ibland.
Johanna sov sött, Winston och katterna likaså.
Denize hade bortamatch - som så ofta nu för tiden.

Jag vred och vände på mig.
Öppnade fönstret.
Stängde fönstret.
Tog en kudde till och puffade till den.
Tog bort kudden och plattade till den under.

Plötsligt kände jag var jag var sugen på;
att sätta på Ernst.

Sagt och gjort. Jag klev än en gång ur sängen,
tog på mig morgonrocken, tog en sväng runt i
lägenheten.

Lät morgonrocken falla,
pillade på musen
och ser man på... Där var han.
Plötsligt var han precis framför mig -
så nära men ändå så långt bort.
Långt bort och nära.

Lite generat lade jag mig till rätta i sängen.

Allt blev precis som vanligt.
Precis som det brukar.
På bara några minuter var allt över.
Ernst hade tagit med mig på en välbehövlig
tur till månen. Upp bland alla stjärnor.

När man inte pillar på musen lite nu och då
blir det svart. Ja, alltså skärmen går ned i ett
viloläge. På något märkligt sätt att hade jag lyckats
mixtra med datorn så att programmet jag tänkte
titta på repriserade sig själv - gång på gång på gång.

När jag vaknade i morse strax efter kl 06.00 var han
fortfarande där. Det kändes som om jag hade Ernst
i hela mig. Han röst malde, malde och malde i mina
öron. Hans mantran ekade i hela mig.

Tack tv4 Play - det är verkligen fantastiskt att
somna till en gammal repris när inget annat
fungerar. Tack Ernst för alla kloka ord!


Kram


PS) Säga och tycka vad man vill om denne man,
men Herre Jösses så fin hyttan i Bergslagen är.
Vilket drömställe...