Hjärnsläpp
Alla har gått hem. Bara jag kvar.
Emelie är i London. Gustav får jag inte tag på.
Och jag inser med förskräckelse att jag inte
har den blekaste aning om hur jag ska göra
för att bli klar med Generalprogrammet för
Storkyrkan tills imorgon.
Antingen lyssnade jag inte på vad Emelie sa.
Eller så tänkte jag på något helt annat.
Eller så har jag drabbats av ett akut hjärnsläpp.
Eller ett kroniskt.
Oavsett vad det beror på så inser jag att jag
att jag tagit mig vatten över huvudet.
Nej, inte för att jag inte klarar av uppgiften
som sådan utan snarare av den anledningen
att jag alltså inte vet hur de vill ha det.
Jag är klar med förstasidan och den ser inte
alls ut som de manus jag fått av Emelie.
Jag har hittat på själv... En hel massa.
Undrar vad de kommer att tycka om det?
Mailar jag över filen till Emelie finns det väl
risk för att hon sätter en scones i halsen.
Nej, jag visar henne då hon kommer hem
istället. Och så ringer jag henne och berättar
som det är. Att jag inte har den blekaste om
vad det är jag ska göra.
Sanningen är alltid bäst, inte sant?
Grattis mig!
Kommentarer
Trackback
