* Små barn, små bekymmer...

Alltså dessa dagar som infaller sådär med en 5-6
veckors mellanrum är mer galna än andra på jobbet.
Det är nu - och då - man på allvar undrar varför
man överhuvudtaget jobbar med det man gör.
Och det är nu - och då - man på allvar
förstår varför man gör det... :)

Igår, fredag, bar jag på jobbet strax efter 08.00 och
släckte ned vid 21-tiden. Med dåligt samvete...
Jag hade kunnat vara kvar en stund till. Minst.

Orkade inte laga middag utan föreslog tjejerna en
pizza på Trianon och så fick det bli. Johanna dök
upp efter en eftermiddag kväll tillsammans med
Niklas. Och Denize dök upp för att fortsätta
kvällen med Kevin & co. Kom sedan och snacka
om att gå om varandra.

På Trianon, som vi i fortsättningen kommer att
kalla för Köping, blev vi sittandes en stund Johanna
och jag. Vi som liksom vara rätt klara med dagen.
Plötsligt dök ett bekant ansikte upp...

Vi har setts förr och hälsat på varandra.
Jag har förstått att han bor i kvarteret.
Jag vet att vi har stött på - alltså sprungit på
varandra (!) - någon annan stans, någon annan gång.
Jag tror att det var i samband med ett jag jobbade
på ASKO Möbler för hur länge sedan som helst.

Nu stannade han upp vid vårt bord och växlade
några ord som bland annat bekräftade att det var
på ASKO vi sprang på varandra. Han berättade att han
just slutat en anställning på PEAB, men fortfarande
hade med dem att göra. Att han har med MORNEON
att göra. Att han jobbar bland annat med fukt och
våtrum, att bostadsrättsföreningar tillhör de största
uppdragsgivarna, att han ROTar runt med än det ena
- än det andra inom den världen...

...som ju också och på sätt och vis är min värld -
fast ur ett annat perspektiv! Lite världsvant plockade
jag fram ett visitkort och sa till honom att han gärna
fick höra av sig vid tillfälle - till exempel om han skulle
snubbla över något spännande projekt.
Så var det inte mer med det.

Inatt började det surra i telefonen. Mycket riktigt -
det kom sms... Inte bara ett utan ett gäng.
Njae, det vore inte helt sant att påstå att det var
projekt och artiklar han ville prata om!! :)
Till slut - när jag för artonde gången - önskade honom
en god natt och lovade att vi kanske kunde ses idag
i stället så tystnade telefonen.

Inte nog med det. En annan gammal vän ringde inatt.
Jag bara undrar - hur full kan man bli och vara när
man är 40 år och 188,5 cm lång? Grattis hjärtat -
jag slår vad om att du sprängt alla gränser och slagit
alla rekord. Och jag är glad att jag inte är du idag.
Usch och fy så fasansfullt du säkert kommer att må...
Att det är självförvållat är sällan en tröst!

Vad ska det bli av dagen? Ja, planerat är följande -
på ett ungefär sisådär: Vi 14-tiden åker vi in mot stan
för att bland annat träffa Jimmie, Josefin & co på Gärdet.
Där är det flyguppvisningar hela dagen och Janne Österwall
har minsann lockat oss med en svängom i hans helikopter.

Ett annat scenario skulle kunna vara Barkarby där det är ett
annat motorevent idag. Det avslutas med en crusing i karavan
- kan man skriva så eller blir det kaka på kaka? - i stan ikväll.
Denna cruising ska vi se hur som helst. Och sedan har jag lovat
Lars Kjellman att vi ska ses och ta en öl. Och nu är jag bjuden på
brunsch hos ASKO-killen. Och sedan undrade Gunnar om inte vi
kunde hänga med honom och hans kompisar ikväll. Och Wínston
- som inte är speciellt motoríntresserad - vet inte vad han ska göra.
Och jag måste handla mjölk. Och kanske kräftor. Blir det sol?
Kommer det att regna? Långt eller kort? Byxor eller kjol?
Kanske klänning?

Jodå - det finns att göra och det känns inte som om denna
dag kommer att gå till historien som den då ingenting hände.

Önskar er alla en trevlig helg!



Kram



PS) Just det - min käre kollega Frank gav mig en fin komplimang
igår. Eller inte. Eller kanske. Han konstaterade:
Therése - du är liksom inte vanlig tjej eller kvinna,
du är mer som ett världskrig!!