* Små barn, små bekymmer...

Alltså, hur snabbt kan man utveckla ett beroende så
starkt att det redan efter några veckor skapar en
jobbigt stark abstinent?

Detta känns lovande - jag hade det på känn redan
då vi träffades för första gången...



Längtar tills vi ses...
Snart!

Tack allra finaste Ess
för de allra vackraste sms:en.

Jag längtar så efter att få
träffa dig - bara för att prata,
skratta, gråta och vara nära
en stund.

Välkommen tillbaka -
du är så efterlängtad.
Så älskad.
Och aldrig bortglömd.

Det fanns stunder då jag tvivlade.
Men det gjorde aldrig vackraste Ji.
Hon visste - i sitt hjärta.


Kram

Fubbigt när man vinner på fusk...
Även om det finns något behjärtansvärt i priset!

Nästa gång tycker jag att vi hoppar över middag
på restaurang. Du har något att leva upp till,
vännen, och jag har något att se fram emot!



Kramkram

En liten solskenshistoria - hämtad direkt ur livet...
- i Hökarängen, en tisdagsmorgon i mitten av maj.
Och sedan lånad från Jimmies facebook:

Vi ligger och drar oss i sängen, plötsligt säger Nemo...
- Jag älskar dig, pappa och jag älskar mamma. Ja, jag älskar alla!
- Är det sant, frågar jag. Alla i hela världen?
- Ja, svarar Nemo...
- Usama Bin Laden då, frågar jag.
- Vad är det för nåt?
- Ja, det är en gubbe, berättar jag...
- NÄÄÄ, du skojas pappa - man kan inte heta så...
- Jo, det är sant - det är en gubbe...
- OK, i så fall älskar jag han också! svarar Nemo.

Behöver jag förklara min kärlek till er bägge? Behöver jag
utveckla och beskriva varför du, Nemo, är min dyrbaraste skatt?
Du är luften jag andas, nattens alla stjärnor, solen på himlen,
lyckan, glädjen, skrattet... Du är ALLT!



Kram

Hur man än vrider och vänder på det så är
ett silver inget annat än ett förlorat guld...

Frågan är om en vunnen bronsmedalj inte
slår högre?


Kram

Igår på vägen hem i bilen så sa plötsligt Nemo:

-Farmor, man blir så mjuk i det där huset...

Ett fint sätt att beskriva en fin känsla av ett
fint barn... Världens finaste barn.

Man blir verkligen "mjuk" av att vara i Russtorp.
Som en lisa för själen - som balsam och honung...




Kramar och kärlek

Tänkte på en sak som handlar om alla spöken som dyker upp
i kommentatorsfälten i denna blogg.

Många av kommentarerna handlar om att jag inte ska lägga mig
i - vare sig det ena eller det andra, den ena eller den andra.

En enkel och genial lösning på det mesta vad gäller detta vore
kanske att ni slutar att lägga er i det jag skriver - och inte skriver
- på bloggen, eller?

Vid närmare eftertanke lägger ni er i så mycket mer än vad jag
någonsin har gjort...

Intressant, inte sant?! :)



Kram

Imorgon kväll - eller natt - vid den här tiden är vi i Rimforsa...

Guuuud, så skönt det ska bli och oj, så vi ska ta hand om
oss själva och varandra!


Kram och sov gott


PS) Om mindre än 15 timmar ses vi, älsklingen min...

Alltså det är så fascinerande, spännande och intressant
det här med kommentarer på inlägg i en blogg.
Det är oerhört smickrande att se hur många det är
som läser det jag skriver - och då menar jag verkligen
läser... Inte bara ögnar igenom, minsann!

Vissa läsa lägger ner en massa energi och ett väldigt
engagemang. Man försöker läsa mellan rader, man försöker
komma underfund med vem, vilka och vad jag egentligen
menar...

Vissa läsare känner sig oerhört träffade av det jag skriver.
Det hela blir så känsligt att man till och med upplever det

Jag kan för mitt liv inte förstå hur du tänker.
Jag kan för mitt liv inte förstå varför du inte tänker.

Du går från klarhet till klarhet.

Det är väldigt jobbigt
att tycka väldigt illa
om någon.

Det är lite mindre jobbigt
att nöja sig med att inte
tycka om.

Att låtsas tycka om någon
fast man inte gör det är
snudd på omöjligt.

Att envist tycka om någon
som ingalunda förtjänar
ens kärlek känns oerhört
slösaktigt och riktigt dumt.

Så, hur gör vi?

Jag tror att det smartaste
är att du ser till att hålla
dig på ett behörigt avstånd.
Att du noga planerar för att
inte komma i min väg.

Jag jobbar med känslan att
du inte finns. Och försöker
acceptera vetskapen om att
du aldrig fanns. För om sanningen
äntligen ska fram så gjorde du
ju aldrig det. Inte på riktigt...

Respekt förtjänar man.
Nej, jag hyser inte minsta
respekt för dig...

Vilken tur att man inte gjorde sig besväret
och åkte till Grimsta en vackar försommar-
kväll som denna...

Hur i hela friden är det möjilgt att Hammarby
förlorar med 1-0 mot BP och att målet
dessutom är ett självmål?





Finns det inte någon annan idrott detta arma
lag kan ägna sig åt? Boule? Kubb? Rodd? Gång?
Kast med liten stövel? Eller varför inte boccia?
Det är ju ett lättsamt och trevligt sätt att umgås!?

Någon som har något annat bra förslag?


Suck

Vilken sjukt galen dag...

Och morgondagen kommer bli än värre:
Till Göteborg för att medverka på fyra möten
och sedan hem igen.

100% på jobbet på onsdag.
IKEA + lite annat onsdag kväll.
Nej, det blir inga tio täcken och ingen taxi därifrån.

Jobba halvdag på torsdag.
Hämta finaste barnet och finaste hunden.
Hem och packa släp tillsammans med finaste Gunnar.
Hämta finaste mamman, finaste "mostern"
och allra finaste "morbrorn".
Två bilar till Rimforsa.
Äta middag efter vägen.
Grilla korv mitt i natten.

Och sedan - på fredag morgon...
Då får man lön för mödan.


Kramar och kärlek

Just det, det har hänt annat också de senaste veckorna.
Saker av kanske mer världslig karraktär än ett trasigt
hundben - som inte ens var ett trasigt hundben.
Knappt ens en vrickad tass.

Vi börjar med den roliga saken: Det har varit kungligt
bröllop i England, minsann. Mellan Wille och Kate.
Och snyggast av alla på tillställningen var såklart Vickan
- med en draperad klänning som genast satte fart
på rykten och spekulationer. Är hon eller är hon inte?

Pippa var inte så pjåkig hon heller, minsann.
Vilken pudding. Och visst singel... Nu lär det bli fart
på alla giftaslystna mistrar på andra sidan havet.

Jag vill framföra mina varmaste gratulationer
till de unga tu och hoppas för allt i världen att lyckan
står er bi. Håller tummarna för att det inte går troll
i förlovningsringen...



Det var en av de roliga händelserna. En annan sak som
hänt - som kanske inte är lika rolig men ändå rätt skön
är att Usama Bin Laden inte längre finns bland oss.
Han är sänkt i havet efter det att han blivit attackerad
av en amerikansk stridhund med sylvassa titantänder
- ja, det är faktiskt sant - och sedan skjuten till döds.
Attacken var sedan länge minutiöst planerad och allt
gick enligt planerna... Som var made in USA - såklart!
Otroliga 19 biljoner kostade kalaset - sanslöst!
En annan sak som är förvånande - om än kanske inte
så viktig i sammanhanget - är att jag faktiskt helt säkert
trottt att karln var minst hundra år gammal. Det är inte
utan att jag blir lite förvånad när jag konstaterar att
han bara var fem år äldre än mig...
Kan det verkligen stämma? :)



Vad kan ni om hans historia? Inte så mycket?
Inte jag heller... Jag kan dock berätta lite av det jag
vet - och har tagit reda på:

Usama bin Ladin växte upp i staden Jidda i Saudiarabien
där hans far, Muhammed Awad bin Ladin, var en välbärgad
byggherre. Muhammed bin Ladin var gift 22 gånger,
men bara med fyra fruar åt gången enligt sharialagarna.
Han hade officiellt 54 barn. Usama bin Ladin var den ende
sonen till Muhammed bin Ladins tionde fru, Hamida al-Attas
(född A'alia Ghanem). När Usama var fyra eller fem år
skildes föräldrarna och hans mor gifte om sig med en av
cheferna i faderns byggföretag, Muhammad al-Attas,
och fick fyra barn med honom. Usama bodde i det nya
hemmet med tre styvbröder och en styvsyster...

Kul att dela man med ett tjugotal andra...
Kul att dela pappa med drygt femtio andra...

Det här är däremot kul, tycker jag:

Bin Laden är död men, hans lite mörkare bror Choko Laden
finns kvar. Samma sak vad gäller kusinerna: Marme Laden,
partyprinsen Pinaco Laden, veggokillen Sal Laden och den
livsfarlige vissångaren Bal Laden. Glöm heller inte heller
hans senila farbror, Var Fan Var De Ja Laden...
Samt den livsfarlige vissångaren Bal Laden :)



Kram

Alltså  - jag blir galen.
Galen på alla dagar
som bara försvinner.

Imorse var Winston superseg.
Han liksom vägrade att vakna.
Han vägrade att kliva upp ur
Denizes säng... Till slut gick
jag in för att hämta honom.
Är man en liten hund så måste
man vara kissnödig när klockan
är elva.

Winston vägrade. Han liksom
sov räv och knep intensivt med
sina små söta ögon. När jag
sträckte fram händerna för att
ta tag i honom så morrade han
morskt... What???

Jag visade vem som bestämde
- i alla fall just då och just där.
Med bestämd och barsk röst
sa jag åt honom på skarpen.
Med berått mod lyfte jag ned
den lille illbattingen...

Å, herre jösses ett sådant
pipande och gnällande.
Han fullkomligt vägrade att
röra sig ur fläcken.
Pip, pip.
Gnäll, gnäll.
Skrik, skrik.

Jag tog snabbt på mig skorna
och bar ner honom för trappan.
Ut på gräset. Han satte sig på
rumpan och vägrade gå en
endaste meter. Inte ens en ynka
centimeter. Ringde Jimmie - som
om han vore någon veterinär.
Han sa åt mig att börja nedifrån
och klämma mig uppåt.

Vänster framtass: Check.
Vänster baktass: Check.
Höger framtass: Aaaaaaaj,
en tumme kortare...
- Jag tror du har hittat stället han
har ont på, sa Jimmie i telefonen.

Ringde upp till Denize som till slut
svarade med hela huvudet inpackat
i balsam. - Jag kommer om fem, svarade
hon då jag frågade om hon ville henka
till Bagis.

In i bilen med ynkepynkeplutthund
och full fart mot djursjukhuset...
- Varför ska det alltid hända saker
på söndagar när alla taxor är dubblerade?
Jag bara undrar...

Väl framme så kunde vi i alla fall konstatera
att det inte var så jättemånga före oss i alla
fall. Skönt att folk har annat för sig soliga,
vackra dagar som denna.

När det var dags för veterinärundersökning
var Winston allt annat än medgörlig. Attans,
så illa han uppförde sig och genast blev det
en konsekvens av det...



De bestämde att det nog var bäst att droga
ner den lilla kraken för att röntga benet i lugn
och ro. Det tog en stund innan de var helt
överens om att det faktiskt var i tassen och
i benet han hade ont. På sitt sedvanliga maner
pep och gnydde han vilt så fort de tog i honom...
Kom sedan och snacka om dramaqueen!!!

Han somnade sött i min famn och vi traskade
snällt med till röntgenavdelningen där vi fick
hänga på oss både blyförkläden och halsskydd.
När veterinären Karin kollat plåtarna så kunde
hon konstatera det vi faktiskt redan misstänkte...
Det fanns inga skelettskador!! Hon kunde heller
inte se något annat som kunde göra ont.

Winston fick en vakna-till-spruta och en till med
något smärtstillande. Vi fick förhållningsorder
och ett recept... Och på vägen ut fick vi glatt
betala 4.900:- för kalaset. Muntert!!

Hoppas att du haft en skönare - och billigare -
söndag!! Självklart är vi glada över att det
inte var något allvarligt - men någon liten
spricka och ett litet gips hade känts bra...


Kram


PS) Nu blir det rosévin och sallad på balkongen
- inte så tokigt avslut på dagen i alla fall!!

Lena, om jag hittar en påse med pengar så tänker jag
överraska dig med den här alldeles fantastiska soffan
som är så mycket av dig...





Och om jag inte hittar en påse med pengar så
tycker jag att du ska önska dig den av Klaes!

Jag tycker du är värd den!


Kramar, sol, värme och kärlek
i mazzor till dig från mig!

Det finns människor som har tagit plats i mitt
liv under många herrans år och som jag har
älskat av hela mitt hjärta.

Det finns människor som har velat ta plats i mitt
liv, men som jag har stoppat. Jag har inte ens
öppnat dörren. Jag har låtsas som om jag inte
varit hemma...

Du är en av de människor som har släppts in.
Du är en av de som jag har älskat och trott på.
De första åren var min kärlek villkorslös.
Sedan började du sätta villkor och i takt
med det växte mina tvivel.

Jag har inte fått gehör för mina tvivel.
Jag har brottats med dem i ensamhet.
Flera är de gånger då jag har uttryckt
dem och satt ord på dem.
Du vet, du minns.
Jag vet, jag minns.

Jag minns också att jag har fått be om ursäkt
för mina känslor. För mina tvivel och för min osäkerhet.

Det skulle vara lätt för mig att säga: Vad var det jag sa?
Jag tänker inte göra det men kan inte låta bli att känna
den känslan i magen: Vad var det jag sa?
Denna gång, som så många andra gånger,
hade det känts bättre om jag hade haft fel.
Om jag hade misstagit mig.
Om ingenting av det jag kände och
anade hade varit sant.
Nu är det inte så och det gör mig ont.

Jag kan leva med att det gör ont i mig.
Att du gör mig illa.
Jag har svårare att leva med och acceptera
att du skadar människor som står mig nära.

Samtidigt finns det något befriande i ditt sätt
att gå till väga. I ditt egoistiska sätt att leva ditt
nya liv. Du visar vägen och bestämmer var ribban
ska ligga. Och det kommer du en dag att ångra.
Jag vet det. Och jag tror att du vet det också.
Det är bara det att du väljer att blunda i stunden.

Som man bäddar får man ligga.
Och om man inte bäddar får man ligga...
Om man sover dåligt om nätterna för att
sängen är slarvigt bäddad - eller inte bäddad alls -
får man leva med det också. Du kommer att få
många sömnlösa nätter...

Jag är ärlig när jag säger att jag önskar dig
ett lyckligt liv med mycket kärlek. Men jag vill
rekommendera dig att skynda långsamt.
Att nå sin egen lycka genom att trampa på andra
är inte okej och heller inte hållbart. Det slår tillbaka
på en förr eller senare. Jag lovar att det är sant.
Jag vet att det är sant.

Att försöka rättfärdiga sättet man beter sig på
genom att med ord ge sig på andra för att ursäkta
sig är lågt. Att vägra komma till insikt om sina egna
tillkortakommande är en brist. Att vägra se vad man
själv har gjort och inte gjort är fegt.

Fega, falska, rädda människor utan insikt som sover
dåligt i obäddade sängar samt trampar på andra för
att komma framåt, kommer sällan långt...

Och du är inte välkommen tillbaka.

Gud som haver barnen kär,
se till honom som liten är.
Vart han sig i världen vänder,
står hans lycka i era händer.

Skynda långsamt.
Skynda varsamt.

Just det - jag har glömt att berätta om och tacka för
min alldeles fantastiskt trevliga Valborgsmässokväll
i Stuvsta.

Det är något speciellt med gamla vänner.
Och då menar jag riktigt gamla vänner...
Tänka sig - vi har känt och känt till varandra i
över 40 år... Visst är det alldeles fantastiskt?

Tack snälla och bästaste syrran och min
absoluta favoritsvåger för en jättemysig kväll
tillsammans med er och era vänner.
Jag hoppas att vi ses snart igen.

Kärlek i massor till er!

Knappt har man hunnit med att avsluta jobbet om
och med Upplands Väsby Kommun förrän det var
dags att sätta sig på tåget till Karlstad.

Den 4:e maj bar det av med tåg tillsammans
med Janne... Nej, han kunde inte sköta sig
utan fick rött kort när vi klev av tåget på
stationen och jag fick gå på mötena utan
honom. Och jag gjorde det - med bravur!!



När vi klev av tåget så vi jag en deja vu...
Jag har varit här förrut och jag har haft med
denna station att göra tidigare. Senast jag
var här - det är många år sedan - så var det
för att käka middag med en människa jag
aldrig hade träffat tidigare men däremot
pratat en del med. Usch, så nervös jag var
den gången... Vilken knäpp grej! Nej, det
blev aldrig mer än en middag och dagen
efter då jag satte mig på tåget hem så
visste jag att vi aldrig skulle ses igen.
Det var liksom inte helt rätt för någon
av oss.

Den andra gången jag hade med Karlstad
att göra var när jag skapade rubriker på
stationen och utförde ett smärre attentat.
Jag var förtvivlad, förkrossad och tappade
helt fotfästet. Och jag har minst tusen gånger
bett de inblandade om ursäkt. Denna händelse,
som jag inte ens orkar prata om, är en av de
saker jag ångrar mest av allt dumt jag gjort.



Som sagt - mötet jag var på gick bra vilket gör
att jag kommer att få anledning att återkomma hit
inom kort, inte bara en gång utan flera. Spännande.
Extra spännande med tanke på att du bor sådär en
6-7 mil härifrån. Tänk om vi springer på varandra...
Vore inte det kul? Eller inte? Förmodligen inte.

Det ena ger det andra och ringar på vatten har vi
varit med om förr. Det gamla talessättet: Alla vägar
bär till Rom stämmer också - i alla fall ibland.

Förutom det jobb jag/vi nu ska göra med Maria & co
i Karlstad så kommer vi också att jobba en del med:



som består av åtta olika kommuner i Värmland...
Nej, det är inte mitt fel att just kommunen där du bor
finns med bland dessa åtta. Det är en slump - jag lovar!

Som om detta är det enda jag har att göra framöver.
Jag har dessutom tackat jag till ett spännande projekt-
uppdrag inom WWF i samband med lansering och sjösättning
av deras stora barn- och ungdomssatsning. Som om jag inte
har nog med det som är och lite till... Jag måste dock erkänna
att det känns ganska spännande med nya utmaningar -
parallellt med alla de andra. Med tungan rätt i mun -
och framförallt i rätt mun - så ska nog detta också
gå vägen.

...och det finns väl inget som säger att sommar
självklart betyder semester, eller hur?



Kram