* Små barn, små bekymmer...

Alltså  - jag blir galen.
Galen på alla dagar
som bara försvinner.

Imorse var Winston superseg.
Han liksom vägrade att vakna.
Han vägrade att kliva upp ur
Denizes säng... Till slut gick
jag in för att hämta honom.
Är man en liten hund så måste
man vara kissnödig när klockan
är elva.

Winston vägrade. Han liksom
sov räv och knep intensivt med
sina små söta ögon. När jag
sträckte fram händerna för att
ta tag i honom så morrade han
morskt... What???

Jag visade vem som bestämde
- i alla fall just då och just där.
Med bestämd och barsk röst
sa jag åt honom på skarpen.
Med berått mod lyfte jag ned
den lille illbattingen...

Å, herre jösses ett sådant
pipande och gnällande.
Han fullkomligt vägrade att
röra sig ur fläcken.
Pip, pip.
Gnäll, gnäll.
Skrik, skrik.

Jag tog snabbt på mig skorna
och bar ner honom för trappan.
Ut på gräset. Han satte sig på
rumpan och vägrade gå en
endaste meter. Inte ens en ynka
centimeter. Ringde Jimmie - som
om han vore någon veterinär.
Han sa åt mig att börja nedifrån
och klämma mig uppåt.

Vänster framtass: Check.
Vänster baktass: Check.
Höger framtass: Aaaaaaaj,
en tumme kortare...
- Jag tror du har hittat stället han
har ont på, sa Jimmie i telefonen.

Ringde upp till Denize som till slut
svarade med hela huvudet inpackat
i balsam. - Jag kommer om fem, svarade
hon då jag frågade om hon ville henka
till Bagis.

In i bilen med ynkepynkeplutthund
och full fart mot djursjukhuset...
- Varför ska det alltid hända saker
på söndagar när alla taxor är dubblerade?
Jag bara undrar...

Väl framme så kunde vi i alla fall konstatera
att det inte var så jättemånga före oss i alla
fall. Skönt att folk har annat för sig soliga,
vackra dagar som denna.

När det var dags för veterinärundersökning
var Winston allt annat än medgörlig. Attans,
så illa han uppförde sig och genast blev det
en konsekvens av det...



De bestämde att det nog var bäst att droga
ner den lilla kraken för att röntga benet i lugn
och ro. Det tog en stund innan de var helt
överens om att det faktiskt var i tassen och
i benet han hade ont. På sitt sedvanliga maner
pep och gnydde han vilt så fort de tog i honom...
Kom sedan och snacka om dramaqueen!!!

Han somnade sött i min famn och vi traskade
snällt med till röntgenavdelningen där vi fick
hänga på oss både blyförkläden och halsskydd.
När veterinären Karin kollat plåtarna så kunde
hon konstatera det vi faktiskt redan misstänkte...
Det fanns inga skelettskador!! Hon kunde heller
inte se något annat som kunde göra ont.

Winston fick en vakna-till-spruta och en till med
något smärtstillande. Vi fick förhållningsorder
och ett recept... Och på vägen ut fick vi glatt
betala 4.900:- för kalaset. Muntert!!

Hoppas att du haft en skönare - och billigare -
söndag!! Självklart är vi glada över att det
inte var något allvarligt - men någon liten
spricka och ett litet gips hade känts bra...


Kram


PS) Nu blir det rosévin och sallad på balkongen
- inte så tokigt avslut på dagen i alla fall!!