* Små barn, små bekymmer...

Det finns människor som har tagit plats i mitt
liv under många herrans år och som jag har
älskat av hela mitt hjärta.

Det finns människor som har velat ta plats i mitt
liv, men som jag har stoppat. Jag har inte ens
öppnat dörren. Jag har låtsas som om jag inte
varit hemma...

Du är en av de människor som har släppts in.
Du är en av de som jag har älskat och trott på.
De första åren var min kärlek villkorslös.
Sedan började du sätta villkor och i takt
med det växte mina tvivel.

Jag har inte fått gehör för mina tvivel.
Jag har brottats med dem i ensamhet.
Flera är de gånger då jag har uttryckt
dem och satt ord på dem.
Du vet, du minns.
Jag vet, jag minns.

Jag minns också att jag har fått be om ursäkt
för mina känslor. För mina tvivel och för min osäkerhet.

Det skulle vara lätt för mig att säga: Vad var det jag sa?
Jag tänker inte göra det men kan inte låta bli att känna
den känslan i magen: Vad var det jag sa?
Denna gång, som så många andra gånger,
hade det känts bättre om jag hade haft fel.
Om jag hade misstagit mig.
Om ingenting av det jag kände och
anade hade varit sant.
Nu är det inte så och det gör mig ont.

Jag kan leva med att det gör ont i mig.
Att du gör mig illa.
Jag har svårare att leva med och acceptera
att du skadar människor som står mig nära.

Samtidigt finns det något befriande i ditt sätt
att gå till väga. I ditt egoistiska sätt att leva ditt
nya liv. Du visar vägen och bestämmer var ribban
ska ligga. Och det kommer du en dag att ångra.
Jag vet det. Och jag tror att du vet det också.
Det är bara det att du väljer att blunda i stunden.

Som man bäddar får man ligga.
Och om man inte bäddar får man ligga...
Om man sover dåligt om nätterna för att
sängen är slarvigt bäddad - eller inte bäddad alls -
får man leva med det också. Du kommer att få
många sömnlösa nätter...

Jag är ärlig när jag säger att jag önskar dig
ett lyckligt liv med mycket kärlek. Men jag vill
rekommendera dig att skynda långsamt.
Att nå sin egen lycka genom att trampa på andra
är inte okej och heller inte hållbart. Det slår tillbaka
på en förr eller senare. Jag lovar att det är sant.
Jag vet att det är sant.

Att försöka rättfärdiga sättet man beter sig på
genom att med ord ge sig på andra för att ursäkta
sig är lågt. Att vägra komma till insikt om sina egna
tillkortakommande är en brist. Att vägra se vad man
själv har gjort och inte gjort är fegt.

Fega, falska, rädda människor utan insikt som sover
dåligt i obäddade sängar samt trampar på andra för
att komma framåt, kommer sällan långt...

Och du är inte välkommen tillbaka.

Gud som haver barnen kär,
se till honom som liten är.
Vart han sig i världen vänder,
står hans lycka i era händer.

Skynda långsamt.
Skynda varsamt.