* Små barn, små bekymmer...

Hej alla finaste ni - det var minsann inte igår!

Nu igen! Tänker inte ens försöka hitta på en massa
bra ursäkter utan nöjer mig med att konstatera att
det är mycket nu. Och att det är för mycket för ofta.
Med andra ord är livet som mitt liv brukar vara.



Jag får väl börja med att gratulera Micke och Anders
på sina respektive födelsedagar... Som var igår,
för nu har det som var igår - blivit en ny dag... Du ser
så otäckt snabbt tiden rusar iväg. Snälla, kan inte
någon dra i nödbromsen? Hur som helst: Hipp, hipp
hurrraaaaa! Kanske lite långsökt, men ändå!
Kul att överraska...  Handen på hjärtat: Du blev inte
så jätteöverraskad, eller hur? Visste väl det -
du är inte lite självgod du!! :)

Vad har hänt sedan sist kan man undra?
Herre Jösses - massor, som vanligt! I påskas så
flyttade vi in med buller och bång i Rimforsa.
Så himla mysigt! Jag hämtade den jäääättteestora
bilen i Veddesta, Barkarby redan på skärtorsdagen
efter jobbet. Och hela fredagen gick åt till att fylla
det 21 kbm stora skåpet med möbler, kartonger
och allehanda pryttlar... Vilket jobb! Jag var helt
färdig innan dagen var till ända. Tack snälla, söta
Denize för all din ovärderliga hjälp. Utan dig hade
jag aldrig fått ihop det!



Vaknade tidigt på påskaftonsmorgonen. Full av pirr
och förväntan - lite som ett barn på julafton.
Var, för en gång skull, klar i god tid innan jag skulle
åka söderut. I mycket god tid, till och med!

Första anhalten var Gunnars föräldrars sommarställe
knappa timmen från stan. Där skulle vi få in mer saker
i skåpet samt njuta en jättegod påsklunch på den
soliga verandan. Att få in fler saker i bilen, var minsann
inte plättlätt... Det innebar att vi fick packa om hela
bilen vilket tog sin stund - och kostade en massa
energi, dyrbar tid, tålamod, envishet och muskelkraft!
Men, skam den som ger sig, vi lyckades till slut!
Jag bidrog just inte med mycket annat än glada tillrop,
men någon ska ju göra det också!

Planerna var att vi skulle komma till Rimforsa tidig
eftermiddag. Så blev det inte. Och sen eftermiddag
hann med att att bli tidig kväll! Maggan och Åke hade
redan hunnit med att vara där, lasta av och åka igen.
Jättetråkigt och jättetypiskt! Än mer typiskt var att det
visade sig att de tappat en soffkudde efter vägen som
de var tvungna att leta rätt på... Och de hittade den,
som tur var! Tack snälla ni för de fina sakerna och för
att ni tog er besväret att åka alla milen till Rimforsa.
Jag hoppas att snart få se er där igen!



Vi hade nätt och jämt hunnit med att leta reda på
alla nycklar, sätta på el och vatten, gå en liten
husesyn och öppnat skåpet på bilen förrän ett
lika bekant som efterlängtat motorljud hördes på
den lilla grusvägen.. En Citroën V5 av årsmodell
2003 - full med världens finaste och mest underbara
barn! Äntligen... Välkomna!

Och sedan var det bara att börja bära och kånka.
Vi bar upp, vi bar ner. Fram och tillbaka. In och ut.
Och in igen. Kvällen avslutades med korvgrillning
och ett glas rött samt värme från en av kakel-
ugnarna. Alla var vi överens om känslan av att
detta är och kommer att vara ett ställe för oss
att må bra på. Hoppas nu bara att vi alla kommer
att utnyttja det så mycket vi bara kan så att det
stackars huset inte behöver stå ensamt och längta.



Söndagen började tidigt. Men en kopp kaffe på en
solig trappa - utan att någon såg. Precis så som
det har sett ut i den dröm jag burit med mig
genom åren. Johanna ägnade större delen av
dagen åt att plugga och vi andra plockade och
fixade med än det ena, än det andra. Det klipptes
gräsmattor, byggdes utomhusduschar och stökades
inomhus. Nemo for runt och var alldeles salig över
allt som fanns att göra. Det finns hur många kojor
och gömställen som helst. Han strålande lyckligt
ikapp med solen... Älskade unge - du är farmors
lycka! Tack för att du finns i mitt liv och låt mig
alltid få vara en del av ditt!

På måndagen var det dags för hemfärd. Och det
mest fantastiska var att ingen av oss hade någon
egentlig brådska. Tvärtom. Det kändes som om vi
medvetet dröjde oss kvar... En bra och bekräftande
känsla.

När vi väl hade stängt och låst var klockan cirka 16.
Vi räknade med att vara hemma senast klockan 19.
Så blev det såklart inte. Efter allt som skulle lämnas,
kastas och hämtas så hade klockan passerat midnatt
med marginal då vi var klara med allt.

Jag vill tacka er alla för all hjälp och för att ni finns i
mitt liv - Gunnar, Johanna, Jimmie och Nemo.
Jag tänker aldrig låta er försvinna,
tänker aldrig låta er gå.


Kärlek i massor till er alla
och vi ses snart igen i Rimforsa!


PS) Då hoppas jag att vi inte blir störda av en
massa ledsamt skvaller pga att människor
i vår närhet gör en massa osedvanligt
dumma saker som sårar. Man slutar
aldrig att förvånas...