* Små barn, små bekymmer...

Finaste Helena...

Idag har solen skinit och snön som föll häromdagen
har till mångt och mycket fått ge vika för våren.
Härligt.

Jag har varit i Sundbyberg och fikat med en
kompis - Gabrielle. Du minns hon som var med
och firade nyårsafton med oss hemma hos din
vän Annika. Vi traskade gata upp och gata
ner tills vi hamnade på ett litet fik mitt i stan.
Det är egentligen en inredningsbutik som nu
har spänt bågen lite högre genom att parallellt
med - och mitt i - butiken också ha öppnat en
servering. Annorlunda och trevligt.

Vad jag än har gjort de sista dagarna så har
mina tankar hela tiden funnits hos dig. Jag har
pratat med Annika i telefonen minst en gång om
dagen. Hon har berättat om samtal hon haft med
KS, din syster och bror samt med x-Peter...

Jag hoppas att du inte ens är lite medveten om hur
sjuk du faktiskt är just nu, vännen. Att mediciner,
apparater och narkos gör dig lugn så att din själ
får vila och din kropp helt fokusera på att göra dig
frisk och stark igen. Annika har varit och hälsat på dig
idag. Jag skulle så gärna också vilja göra det, men väljer
att stå tillbaka för att inte vara ivägen. Jag bad Annika
hälsa dig så jättemycket från mig och det sa hon att
hon hade gjort... Det gjorde mig glad. Jag vill att du
ska veta att jag också finns hos dig och med dig...
Varje sekund och stund.

Annika berättade att de på sjukhuset sagt att de är
nöjda med på det vis du har svarat på antibiotikan du
får. Att ditt tillstånd alltjämt är kritiskt, att livet är skört,
men att du kanske, kanske, kanske kan ses som något
mer stabil. Vi tackar gud, vår lyckliga stjärna och dig för
varje litet steg i rätt riktning. Kämpa på tjejen... Vägen
är allt annat än enkel - men du är inte ensam. Vi är
många som finns nära dig.

Nu har det hunnit med att bli söndag. Klockan är snart
tio. Himlen är lika blå idag som igår och solen lyser lika
förhoppningsfullt. Jag vet att Annika tänker hälsa på
dig idag med. Undrar om du känner att hon är där?
Personalen sa igår att de trodde att du kände det.
Att de märkte det på din andning som blev mer rofylld.

Vet du - under tiden du har sovit har vi haft s.k.
supermåne. Nästa gång det sker kommer att vara om
arton år. Det var länge sedan månen befann sig så nära
jorden som nu. Nästan lite magiskt...



Jag hoppas att supermånen och vårsolen skänker
styrka till dig Helena. Att alla makter hjälps åt som
de aldrig samarbetat förr. Och att du inte ger upp
utan kämpar vidare. Minut för minut. Steg för steg
och dag för dag. Du har en lång väg att vandra,
men vi finns här och vi kommer att finnas för dig.
Vi kommer att hjälpa dig genom dag och natt med
det vi kan. Över mörka vatten och blommande
sommarängar.




Kramar, kärlek, vårsol och supermåne till dig
från mig, Helena.