Visst är det konstigt...
Idag, när min hambo hade slagit upp sina blå,
skulle vi åka inte till söder för att uträtta ärenden
och för att träffa barn. När vi kom ned till bilen såg
jag att det satt en lapp under vindrutetorkaren.
Hmmm, reklam? Här hemma på parkeringen?
Lattjo... Jag tog bort lappen, såg att det stod
något om veckotidningen Allers. Lade den på
sätet och så åkte vi iväg.
När jag tittade till såg jag att det såg ut som om
det var något skrivet på baksidan av lappen.
Jag tog upp den och tittade, under tiden jag
körde...
Jodå, mycket riktigt - där stod något textat...
Det började med Hej tjejer... Och slutade med
ett telefonnummer och Kram Niklas.
Men, visst är det konstigt. Nu när jag kan se
slutet på tre veckors mer eller mindre konstanta
helvete så dyker Niklas upp som gubben i lådan.
Vi har sökt honom till och från men inte hört
ifrån honom på minst fem år.
Jag ringde och fick svar. Imorgon ska vi höras
av igen - kanske ses. Om jag orkar, vill och törs.
Kanske, om Johanna väldigt gärna vill.
En sak är dock alldeles säkert.
Nu får det vara nog.
Nu ska jag tänka på mig själv ett tag.
Varför drar jag till mig sådana här livsöden?
Så trasiga, så tragiska och så tröstlöst hopplösa?
Kram
PS) Niklas, jag blev glad av att höra från dig... <3
Kommentarer
Trackback
