* Små barn, små bekymmer...

Jaha - då har det snart gått en vecka sedan sist.
Snart alltså.

En vecka är lång tid.
Fem och en halv dag något kortare...


...sextioen dagar är gräsligt lång tid.
Punkt.

Nu har Johanna flyttat.
På riktigt.
Förra torsdagen kom Maria farandes med tåg.
Eftermiddagen, kvällen och halva natten ägnades
åt att packa det sista, kånka kartonger och åt
att äta en Farwell-dinner... Johanna bestämde
och såklart att det blev Sushi!

Vi kom isäng vid tvåtiden och när väckarklockan
började väsnas så hade jag snudd på kunnat göra
vad som helst för att få sova ännu en stund.
En liten stund till i alla falll.
En pytteliten.
Snälla...

Johanna var inte snäll.
Knappt ens nådig.
Det var bara att pallra sig upp,
rusa in i duschen och att börja kånka på nytt.
Denna gång från källaren i riktning mot porten.

Roland kom farandes på utsatt tid.
Såklart.
Han var på ett kvittrande humör och kändes stabil.
Vi bad snabbt en stilla bön om att allt skulle flyta på
enligt planerna och att stämningen inte skulle påfrestas.
Allt fick plats på bil och släp utom en skänk och en stol.
Herre jösses så fullproppat det var i lasten.

06.20 rullade vi iväg.
Tjugo minuter senare än planerat -
men fortfarande med humöret på topp.




Strax innan vi kom fram till Tönnebro så meddelades
det på radion att en flisbil vält och blockerade vägen
både för trafikanter norr- och söderöver. Typiskt.
Enligt vad vi förstod fanns det två alternativa vägar
att väljar på. Bägge omvägar, men den ena något
kortare och den andra lite längre. Valet kändes givet
och vi skylten mot Axmar skulle vi svänga av...

Alldeles som vi var framme vid skylten så bröts
radioprogrammet än en gång av en röst som meddelade
att en flisbil vält... Eller, att ännu en flisbil vält.
Denna gång på vägen mot Axmar...



Men alltså ärligt talat - hur är det möjligt?
Och vad är det för fel på dessa flisbilar?

Glatt fick vi i stället välja vägen över Bollnäs och se där,
denna lilla svängom gjorde plötsligt den redan långa
resan ännu längre.

Sent på eftermiddagen var vi äntligen framme och backade
upp bilen mot porten med adress Djuövägen 29B
i Sollefteå. Vi vecklade ut våra stela stackars kroppar,
sträckte lite på oss, kavlade upp ärmarna och började
kånka och bära igen. Marias flyttlass anlände då vi nästan
var klara...



Kartonger.
Kartonger.
Kartonger.
Och ännu
fler kartonger.
Och kart-ånger.

Roland var fortfarande på glatt humör till allas glädje.
Så fort vi tyckte oss märka att det dippade något så
var vi snabbt där med dricka, frukt, godsaker och
glada tillrop.

När allt väl var inburet så satte vi oss på nytt i bilen
för att åka och handla och för att möta upp Johannas
blocket-fynd Andreas. Han guidade oss hem till sig och
när vi svängde upp på hans parkering skrek Roland rakt
ut... De allra hemskaste ord!!!

Vi tittade förskräckt på varandra och frågade sedan,
lite försikigt, vad som stod på...
-Men, det är så jäkla typiskt..,
muttrade Roland. Det kunde jag ge mig f-n på.
Karln bor i ett trevåningshus.
I trevåningshus finns det inga hissar...
Och jag slår vad om att han bor högst upp...

Grattis Roland.
Tre rätt av tre möjliga.

Att få ned den svulstiga soffan och den supertunga
gamla sekretären var minsann ingen lek. Jag tror inte att
endaste dörr i hela trappuppgången klarade sig helskinnad.
Jäklar, vad vi ställde till det!!!

På väg tillbaka till Djupögatan så körde vi förbi en pizzeria
för att mätta våra stackars magar efter en lång dag med
hårt arbete. Och för att klara av det som nu väntade.

Tillbaka i lägenheten satte vi fart med att packa upp,
stuva in, skruva ihop, såga, borra, spika och banka.
Några av grannarna i trappan kikade in och hälsade
tjejerna välkomna, vilket kändes bra både för dem
och för oss.

Roland tackade för sig och för dagen vid ett-tiden och
vi önskade honom en god natts sömn innan han tassade
in i Johannas illgröna rum och kröp ned i hennes säng.
Vi övriga stannade uppe ytterligare någon timme till
innan vi stöp i säng. Och på soffa...



När vi vaknade tidigt på lördagsmorgonen så visade
termometern på -28 grader. Det är sådana gånger man
är rätt nöjd med att man tillbringat natten på soffa inomhus
och inte på en parkbänk utomhus.

Vi kopplade ihop alla skarvsladdar vi kunde hitta och på
millimetern nådde vi fram till bilen och kunde därmed få
på motorvärmaren.

Vi fortsatte där vi slutat natten innan med allt som skulle
göras. Vid 16-tiden var allt vi tänkt oss att bli klara med
klart. Vi åt en sen lunch - eller tidig middag - med tjejerna
innan vi packade ut oss i bilen och styrde kosan söderöver.






Jag hade redan förberett mig på att resan hem skulle kunna
bli hur som helst. Gissade att Roland knappast skulle vara
någon solstråle efter mycket jobb, lite sömn, för många
minusgrader och slarv med maten. Men se där hade jag fel.
Inte ens lite rätt. Resan hem var jättetrevlig med många
glada skratt och djupa samtal om än det ena än det andra.
Man kan säga att han visade sina allra bästa sidor och då,
i dessa lägen, är han en riktig pärla...

Strax före midnatt så stannade vi till utanför porten och han
släppte av mig för vidare färd till Himmelsö och Anna-Karin.
Med tunga, trötta steg tog jag mig - nätt och jämt - upp för
alla trappor... I ett annat trevåningshus utan hiss.

Det kändes speciellt.
Och lite konstigt.
Och spännande.
Och märkligt.
Allt på en och samma gång.

Det kändes lite som om jag
med tunga steg lämnade mitt gamla
liv och nu var på väg mot mitt nya liv.

En spännande resa.



Kram