* Små barn, små bekymmer...

Veckan som har gått har varit märklig.
Kanske en av de jobbigaste veckorna
jag någonsin upplevt. Men kanske också
en bra vecka. Jo faktiskt är det nog så
att denna vecka har varit en bra vecka.
Kanske en av de bästa och förhoppningsvis
början på något nytt. Framtiden får utvisa det.

J d.ä. har varit sjuk sedan förra veckan.
Första två dagarna lite halvkrasslig och från
och med förra onsdagen så har det eskalerat
till att nå fullständig botten och totalt kaos.
Djävla sjukdomselände.

Allt har rörts till. Och rörts om.
Förtvivlan. Gråt. Bedjan. Utskällning.
Förra söndagen, efter hemkomsten från Sollefteå,
var jag där hela eftermiddagen. Och tidigt i måndags
morse. Vi kom så långt som till en jourläkarmottagning
men där var det stopp. Han ville inte längre.
Till jobbet. Katastrof. Bokade tider både till i
onsdags och till i fredags. J d.ä. kom inte till jobbet
i tisdags. Han sa med grötig röst att han skulle vara
inne till lunch. Pyttsan. Han ringde en massa gånger
i tisdags kväll. Var rädd för att dö. Ångest. Ångest.
Jobbigt. Bad mig komma in, jag stålsatte mig och
svarade nej. Och stod fast vid det trots alla tårar.

Onsdag morgon. Uteblev från läkarbesöket kl 08.00.
Jag orkade inte svara då han ringde. Kraftlös.
Lovade komma till lunch. Kom inte till lunch. Borta.
Väck. Försvunnen. Förtvivlad. Vill inte dö. Ångest.
Ångest. Ångest.

Maria och Anders åkte dit tidig eftermiddag.
Bra snack trots röran som var total. Krama mig.
Håll om mig. Hjälp mig.

Lennart kom vid 15.30-tiden och stannade i ett
par timmar. När han skulle gå så gick J d.ä. med
för att handla "mat". Ringde mig hundra gånger
där jag satt på jobbet och försökte komma ikapp
och få ordning på både det ena och det andra.
Lovade till slut att höra av mig på vägen hem
och att hämta bilen och sedan honom. Stod
utanför på gatan i nästan en timme. Ringde
honom säkert en sju, åtta gånger. Tills slut
gav jag upp. Han kunde då inte ens längre
prata ordentligt. Åkte hem. Ringde Maria på
vägen som plötsligt kom på en idé. När hon
ringde tillbaka hade hon pratat med en
trevlig kille på 112 som var villig att ställa upp.
Hade pratat med J d.ä. som sa OK på ett villkor:
Att jag var med hela tiden...

Ner i bilen igen och ny färd mot stan.
Kom dit före ambulansen. Väntade i porten.
Åkte upp tillsammans. En mer än sorglig syn.
Kramar. Gråt. Förvirring. Förtvivlan. Tacksamhet.

Satt med J d.ä. hela natten på akuten.
Han var helt slut. Har blivit mager.
Helt kraschad. En annan människa.
Ville ha mig nära hela tiden.
Fick ha mig nära hela tiden.
Hela vägen fram till dörren som
skulle ta honom till en avdelning
där han skulle bli inlagd.

Äntligen.
Tack gode gud.