* Små barn, små bekymmer...

Intressant det är med statistik.
Pappa sa alltid att statistik bara är trams.
- Djävla påhitt, suckade han och skakade på huvudet.
Därför har jag heller aldrig gillat statistik på riktigt.
- Lögn och förbannad dikt, det är vad det är...
Sa pappa.

Idag var jag inne och kollade besöksstatistiken
på min omåttligt fängslande och populära blogg.
Jag inser att det kommer att dröja innan jag kan
kalla mig bloggare... Som du Sara!

Och tack gode gud för det. Det är inte alls
min ambition. Denna blogg finns bara för att
tillfredsställa mitt eget behov av att skriva.
Och att skriv av mig.
Och kanske om dig.

Som en dagbok utan blyertspenna och suddigum.

Den sjätte april hade jag nästan sextio besökare
på denna sida. Herre gud - det är ju jättemånga.
Jag var tvungen att bläddra tillbaka för att se vad
det var jag skrev om då... Jaha, det kunde man
ju tänka sig - om död och elände. Eller rättare
sagt om sjukdom och elände. Märkligt vad bekymmer
lockar läsare? Vad är det för morbida vänner jag har? :)

Jag tycker ni är rätt dåliga på att kommentera det
jag skriver. Eller, det är ni inte - för herre jösses
så många kommentarer jag får, bakvägen, om jag
skriver sådant som inte passar alla... Vilket aldrig
varit min mening och ambition! Alla kan inte gilla allt
jämt och vissa människor kommer aldrig att kunna
älska varandra. Inte ens förstå eller respektera
varandra. Sån't är livet...



Det finns en funktion som gör att jag kan klura ut vilka alla
ni hemliga besökare är. Några av er har jag lärt mig att känna
igen... Men, vem orkar hålla på med sådant? Det finns annat
jag hellre lägger min energi på!

Och, en sak var det i början när det var enstaka besökare
och hälsade på. Det var tider det - nu kan det vara upp
emot sextio stycken... Varje dag!!

Coooolt!




Kram