Yes!
Vad hände sedan?
Ja, i söndags alltså?
Jo, Denize och jag gled in på
världens lääääängsta loppis i
Aspudden någon timme innan
stängning. Det blev gatlopp för
att hinna med två kilometer krimskrams.
Och vi hann. Nästan.
Denize loppade ihop en jättefin klänning,
en tunika och en kjol. Till Johanna köpte vi
ett par skor och jag själv lyxade till det med
en skinnjacka. Nu är jag inte helt säker på
att jag kommer att använda den, men för 30:-
kan man låta bli utan att ha dåligt samvete, inte sant?
Årsta skolan för att rösta. En gul, en blå
och en vit. Ett kryss här, ett kryss där
och ett kryss mitt i mellan. Ner i kuverten,
slick, slick och sedan med bestämda steg
fram till avprickarbordet. Legitimation.
Högläsning. Och sedan en gul, en blå och
en vit ned i en gul, en blå och en vit trälåda.
Så, klart. Tack å hej - ses om fyra år igen!
Denize blev akutsugen på PadThai. Sådana
gånger är man extra glad över att man bor
där man gör. Årsta kan vara en av världens
mest restaurangtäta "förorter". Givetvis är
Thailand representerade. Vi åkte dit och
köpte varsin portion som vi sedan tog med
hem.
Lite senare så kom Kevin och Gunnar förbi.
Fast tvärtom: först kom Gunnar, sedan kom Kevin.
Nu skulle här valvakas. Och småätas. Och spelas kort.
Och tändas ljus. Och hållas tummar. Och diskuteras.
Och analyseras. Och så blev det.
Och trevligt var det.
Det hela slutade lyckligt. Nästan jättelyckligt.
Alliansen regerar vidare i fyra år till = jättebra.
Sverigedemokraterna kom in i riksdagen i rollen
som vågmästare = jättedåligt.
Nu hoppas vi alla att MP möter Alliansens utsträckta
hand vilket skulle resultera i att SD:s roll blir mindre
på alla sätt. Mona och Socialdemokraterna gjorde
sitt sämsta val i mannaminne. Fredrik och Moderaterna
gjorde sitt bästa. Centern och Folkpartiet backade...
I mitten av veckan ska alla röster vara räknade,
så ännu kan det hända grejer med fördelningen av mandat.
Dock inte så stora. Inte heller så många.
När allt gäster gått hem, Kevin och Denize sagt
god natt och den lilla valförrättaren var hemkommen
igen kände jag att ett toalettbesök skulle få avrunda
kvällen. Ja, jag vet att det kanske inte är så jättespännande
att läsa om, men jag måste ändå nämna det.
Jag tänker inte avslöja några detaljer, men jag var
vaken hela natten. Och jag satt på toaletten hela natten.
Och då menar jag precis hela natten. Jag sov inte en blund.
När jag fick mitt diskbråck i vintras hamnade jag på
sjukhus. När jag gick, eller hasade, därifrån tre dagar
senare hade jag en hel kasse med medicin med mig.
Bland annat starka värktabletter med morfin. Av läkaren
fick jag veta att det var av högsta vikt att jag under tiden
jag åt dessa tabletter också drack ett vitt pulver som
skulle lösas upp i ett halvt glas vatten för att inte magen
skulle cementeras. Det är tydligen en inte helt ovanlig
bieffekt av morfinpreparat. När jag satt och grät på toaletten,
natten mellan söndagen och måndagen, kom jag plötsligt på
varför jag satt där jag gjorde och led alla helvetes kval.
Sista veckans sörplande av Cocillana-Entyfen hade givit
konsekvenser - av icke önskat slag. Dumt av mig att
glömma bort vad diskbråcksdoktorn sa...
Ni som har varit riktigt, ordentligt förstoppade vet säkert
vad jag talar om. Ni som inte varit det - bli det aldrig.
Jag lovar - det är värre än de värsta förlossning.
Jag gjorde allt och lite till för att få rätsida på det hela.
Ingenting hjälpte. Absolut ingenting.
Jag hittade två Microlax som jag använde. Jag drack
litervis med sådant där vitt pulver uppblandat med vatten.
Jag tog raska promenader. Jag masserade magen. Jag stod
i duschen och duschade mig med hett vatten både här och där.
Mest där. Jag hinkade i mig svart kaffe. Fikonsirap.
Ingenting hjälpte. Absolut ingenting.
Det ända som hände var att det gjorde
mer och mer ont.
Cia brukar vara morgontidig med första Wilma-promenaden.
Jag sms:ade henne vid 5-tiden för att fråga om goda råd.
Vid halvsjutiden ringde hon äntligen. Jag berättade om vad
som hänt, eller rättare sagt; inte hänt. Cia skrattade.
Jag skrattade. Vad annat kan man göra åt denna dråpliga
situation. Snabbt mindes hon hur det var när hon jobbade
på ett sjukhem. Där fick man helt sonika plocka ut avföringen
då inget annat hjälpte... Men tjena, hejsan - det känns ju
troligt att jag skulle försöka mig på det.
-Du måste, sa Cia, annars kan du kräkas upp det.
-Hellre dör jag, svarade jag.
Jag sms:ade till Iréne och Maria på jobbet, tidigt på morgonen.
Jag berättade lite kort om natten, att jag hade saker jag
behövde bli av med och att jag därefter skulle dyka upp.
Kevin och Denize vaknade och skulle iväg till skolan.
Kevin har en enorm förkärlek till att duscha länge på mornarna.
Sådär en 40 minuter intstängd i badrummet är inga problem.
Inte för honom, men för oss andra. Speciellt en morgon som denna
när vad som helst kan hända när som helst. Och hur som helst.
Jag förklarade myndigt att denna morgon var speciell på många sätt.
Bland annat för att han skulle få pröva på göra badrummet upptaget
i max 5 minuter. När jag var övertygad om att han förstått att det
var allvar, försvann han in i duschen som ett frågetecken.
Snabbt berättade jag läget för Denize som fnittrade medlidsamt...
Hon fnittrade i alla fall.
När klockan blev åtta ringde jag Vårdcentralen
och berättade om min natt. Sköterskan skrattade
men kammade snabbt till sig och bad mig hänga på
låset när Apoteket öppnade klockan 10. Syster Lisa
rekommenderade lavemang och om inte det heller
skulle fungera var jag välkommen att återkomma!
-Tack, svarade jag utmattad och undrade hur jag skulle
kunna ta mig så långt som till Apoteket.
Väckte Johanna vid halvtiotiden och bad henne snabbt
kliva upp, klä på sig samt ställa sig i startposition med
siktet inställt på Apoteket. Hon masade sig ut sängen
- utan ett uns av empati.
När Johanna väl var hemma igen och förstod att jag
behövde mer hjälp av henne än så här tittade hon
på mig som om jag inte vore klok...
-Du måste, sa jag, annars kan jag kräkas upp det.
-Hellre dör jag, svarade Johanna.
Vi fyllde upp påsen med ljummet vatten och pressade ur
all luft, enligt instruktionerna. Jag lade mig tillrätta på det
kalla, hårda badrumsgolvet och sedan...
Nu tänker jag inte bjuda på fler detaljer. Däremot kan jag
konstatera att jag från och med denna stund och resten av
mitt liv kommer att ha en helt annan relation till bajs.
Den kommer att vara närmre, mer naturlig, inte så märkvärdig
och jag kommer inte att känna samma respekt som tidigare.
Och jag kommer aldrig någonsin mer cementera min mage.
Ingen av oss kräktes.
Ingen av oss dog.
Ett tag efter lunch var jag på jobbet.
Lättad. Lycklig. Leende.
Tack Johanna för all hjälp.
Utan den hade jag dött.
Utan dig hade jag dött.
Älskar dig.
Kommentarer
Trackback
