* Små barn, små bekymmer...

Det var minsann inte igår. Och inte i förrgår.
Det var längre sedan än så som jag skrev några rader.
Självklart finns det förklaringar.

För det första så har datorn varit inlämnad hos doktor Johnny.
Det är alldeles sant. En släng av vinterkräksjuka tror jag visst att det var.
Eller kanske någon annan form av influensa. Lite hängig, seg, blek och glåmig.
Där försvann en vecka. Ja och de andra dagarna har liksom gått åt till alla andra,
allt och annat, men mest ingenting. Man kan väl säga att det varit ganska vanligt,
med andra ord och utan vare sig överdrift eller försköning!



Vi har haft middagsfrämmande, fikafrämmande, varit på middagsbjudningar, sovit över, haft nattgäster, hälsat på, blivit påhälsade, fikat där, ätit, druckit, spelat spel, jobbat, pluggat, slappat, träffat goda vänner, promenerat, dejtat, opererat oss, varit på sjukhus, åkt stjärtlapp, ätit chorizokorv så att det har känts som om tänderna ska gå av, promenerat, skrattat, gråtit... Vi har haft det bra - och ganska omväxlande!

Nu lämnar vi det som har varit och blickar framåt!

Imorgon är det en alldeles vanlig måndag. Men lite annorlunda. Johanna har varit hemma sedan den 18:e december och är nu tillbaka i Hjo igen. Helt underbart att ha henne hemma - det blir mera helt och fullkomligt så. Hon tar plats på många sätt. På gott och ont - och överallt! Nu har hon som sagt åkt "hem" igen och lämnat oss med tystnad som också tar plats... Skillnaden är dock att det med henne också försvann en massa väskor, prylar och pinaler. Med ens blev det mera luft att andas... OK, jag erkänner - alla plus och minus till trots, jag längtar redan efter att hon ska komma hem igen! :)

I helgen har jag, tillsammans med Jimmie, Josefin, Nemo och Johanna, varit och hälsat på Anita och Göran långt ut på Vindö. Anita var Jimmies dagmamma i Tumba och hela familjen Holmström har kommit att betyda mycket för oss alla. Hur mycket får man klart för sig när man träffas, minns och tänker tillbaka tillsammans. Det är så fint med vänner som är på riktigt. Anita och Göran är på riktigt.

Vi kom hem igår på eftermiddagen och barnen hängde med upp. Tillsammans började vi knåpa med det som ska bli en hyllning till Roland på hans 50-årsdag. Det är ingen lätt uppgift men det är viktigt att det blir bra. Bitvis känns det som om vi sågar honom vid fotknölarna och det är alls inte meningen. Men, som Mari, just sa: Han har minsann inte varit en näktergal genom åren...



Vi hoppas och tror att han tar hyllningen som en man och att han minns slutet på sången mest. Den innehåller mängder av superlativer!! :)

På tal om Roland - pratade med honom igår. Han ringde och berättade att han pratat  med vår gamle vän Björne Areskoug. Björne, Roland och Cia har gått i samma klass och han har därmed funnits i vårt liv sedan barnsben. En fin gammal vän som också han är på riktigt. Björne har en plats i allas våra hjärtan. Roland hörde, redan då han svarade i telefonen, att Björne lät annorlunda på rösten. Långt ifrån på det vis vi har blivit vana att höra honom. Långsamt och en smula sävligt berättade han att han i höstas drabbades av en massiv hjärnblödning. Det var med nöd och näppe han överlevde. Idag kämpar han med sin vardag och jobbar envist med sin rehabilitering. Björne har en liten son på fyra år tillsammans med Linda samt en stor kille sedan tidigare - med andra ord har han massor att kämpa för. Sjukdomen gör att han inte kan komma på Rolands fest, vilket är en stor förlust för oss alla, extra tråkigt för födelsedagsbarnet och Björne. Alla tankar, styrka, mod och kärlek till Björne med familj.

Ja, ingenting vara för evigt och allra minst vi. En annan gammal och mycket nära vän, Kjelle Skanning, har i dagarna mist sin pappa Börje. Börje skulle fylla 86 år och var rätt nöjd med de åren. Hans ambition att bli äldre var sedan länge borta och det har under hösten mer varit en fråga om när hans liv skulle ta slut - inte om...  Kjell och Hans mamma Gunvor gick bort redan 1988. Strax därefter träffade Börje en kvinna vid namn Eina som han delat sina dagar med - de som kom att bli resten av sitt liv.

Familjen Skanning har funnits som en del av vår familj i snart fyrtio år. Jag har en massa varma minnen från min barn- och tonårstid tillsammans med Gunvor, Börje, Kjell och Hans. Tack för att ni finns, tack för att ni alltid har funnits där. Börje, jag vet att du i ditt hjärta har burit en längtan och kärlek så stark till Gunvor. Jag är glad att ni äntligen fått mötas igen. Snart är vi alla där...

När döden knackar på och kommer nära intill så startar alltid processer. Jag har de senaste dagarna funderat en del på vad som kommer att hända den dag min pappa dör. Kanske kommer skillnaden inte bli så stor... Jag har lärt mig leva med min sorg över att min pappa försvann för så många år sedan. Jag kan idag se mig själv i spegeln och med handen på hjärtat upprepa orden: Jag har gjort allt som stått i min makt för att saker och ting skulle vara annorlunda. Men ensam har jag inte haft styrkan att förändra något. Den dagen min pappa dör, om jag överlever honom, tänker jag inte gå på hans eventuella begravning. Jag har heller ingen önskan att stå med som sörjande i hans dödsannons. Allt detta för att visa honom respekt. Jag har också för avsikt att avsäga mig den del av ett eventuellt arv som han juridiskt inte kan undanhålla mig. Detta till förmån för mina barn. Måste komma ihåg att ordna det - hur man nu går till väga.

Imorgon är en annan dag än den som var igår. Jag får ta det då.


Älskar er!

Kram, god natt, sov gott och dröm sött.
Det ska jag göra...
I en säng som plötsligt känns alldeles för stor och full av tomhet!