* Små barn, små bekymmer...

Jag har faktiskt varit ledig under mellandagarna.
Skönt och förmodligen välbehövligt.
Jag tycker att hösten - i alla fall den senare delen
- har varit en rätt jobbig resa.
En skitjobbig tid.
Faktiskt.


Dels har det här med separationen mellan
Jimmie och Josefin varit ledsam. Jag förstod att det
egentligen inte fanns något jag - eller någon annan -
kunde göra denna gång för att få dem på andra tankar.
Nu var det på allvar.

Märkligt var att jag minns att jag tänkte, då Jimmie
berättade om vad som var på gång, att det skulle
bli skönt på något vis. Jag kände mig, och känner mig,
så trött på att aldrig höra att de har det bra. Att det
alltid ska vara en massa strul mellan dem. Att de aldrig
är riktigt lyckliga. Jag är trött på att höra Josefin sucka
högt över Jimmies vara eller icke vara. Trött på att höra
henne gnälla över allt och det mesta. Trött på hennes
oförmåga och ovilja... Och jag är på samma sätt trött
på att aldrig se Jimmie riktigt lycklig och glad.

Jag har hållt mig på min kant. Jag har balanserat på
gränsen - rädd för att kliva över. Jag har funnits där
för Jimmie, när han har velat. Jag erbjöd mig i ett
tidigt skede att finnas där också för Josefin, om hon
ville. Hon ville inte och jag fick acceptera och respektera
det. Om sanningen ska fram så kändes det rätt skönt
att slippa. Det hade kanske blivit knepigt att ha dem
bägge allt för nära i denna process.

Inte kunde väl jag ens ana att denna process, denna
resa, skulle bli ett sådant bakslag för mig. Inte kunde väl
jag ens drömma om att det var Jimmies uppväxt, hans
föräldrar och mig de skulle diskutera mest hos de terapeuter
de gått hos. Och inte kunde väl jag i min vildaste fantasi
ens tänka mig att det skulle resultera i att Jimmie skulle
bli tvungen att bryta med mig för att visa andra att han
visst är en ansvarskännande ung man med de mest
fantastiska förmågor att lösa saker och ting själv -
utan mammas hjälp.

Ett sådant trams. Jag har pratat med flera som har
erfarenhet av olika slags terapier - vissa av dem känner
till och med både mig, barnen och Roland sedan tidigare -
och samtstämt tycker de att hela grejen är märklig.
Att det knappast kan vara vårt fel att de inte lyckas hålla
ihop sin relation. Att det inte är på grund av oss kärleken
tagit slut.

Vissa av de jag pratat med har, som sagt, följt oss på
ganska nära håll genom åren. Och de håller inte med om
mycket av det som nu sägs... Förvisso är jag den första
att mena att en känsla aldrig kan vara fel. Viktigt är dock
att den är grundad på någon slags sanning och verklighet.
Jag vet vad som är sant.
Jag vet hur verkligheten var.
Jag var, i allra högsta grad, med...

En vacker dag kommer pusselbitarna i sanningens mosaik
att trilla på plats. Också för Jimmie...



En annan sak som också tagit kraft och energi under hösten
är jobbet. Som vanligt. Tempot har varit högt och belastningen
likaså. Det har varit många knivar mot strupen - samtidigt.
Men, vi har klarat det. Jag har klarat det.
Nu håller vi tummarna för att våren blir något ljusare...
Fast, om sanningen ska fram, jag är tveksam.
Kom just på att vi måste hinna med att producera
fyra tidningar på 1,5 månad samtidigt som vår
medverkan vid EnergyFusion i Göteborg måste fixas.
Å, herre gud - här sitter jag i julklappsmorgonrocken och
bloggar med en kopp kaffe i lugn och ro...
Jag borde vara på jobbet!!

Johanna har varit mest arbetslös under hösten. Lite ströjobb
här och var, men inget fast arbete. Sådant tär både på självkänsla,
självförtroende, humör och på innehållet i plånboken. Mycket,
för att inte säga allt, blir påverkat. Självklart har Johanna också
påverkats mycket av det som händer och inte händer i Hökarängen.
Och utav att ha en mamma med vallningar och svallningar...

Denize har kämpat på tappert med skola - och pojkvän.
Och med bror, svägerska, brorsbarn, relationer, läxor, analyser,
labbrapporter, pappas sjuka mage, mamma... Och inte mamma.
Med tanke på att vi lever och bor väldigt nära varandra på alla
sätt så blir vi alla påverkade av varandra. Är Denize på dåligt
humör så smittar det av oss på oss andra. Är Johanna eller jag
ledsna eller på dåligt humör så smittar det också. Märkligt
hur snabbt man kan fylla 57 kvm med dåliga energier.
Och med bra energier, kärlek, värme och glada skratt.

Även fast det svider så måste jag nog erkänna att det här
med att vara 48 år inte är min grej. Jag minns inte att jag
hade det så speciellt jobbigt känslomässigt i tonår och
pubertet. Kanske är det så att jag får min beskärda del nu.
Humörssvängningarna tar en med på nya äventyr nästan
varje dag. Vallningar och svallningar påminner mig hårt
och brutalt om att klimakteriet inte är något att leka med.
Märkligt tillstånd. Och självklart är det så att det också
känns trist att så tydligt få förklarat för sig att man
liksom passerat ett bäst-före-datum med råge.
Usch, jag vill inte bli stor.
Vill inte bli tant.



Jag måste hitta ett sätt att förhålla mig till det hela.
Måste inse att jag inte kan göra något åt det.
Att det är som det är.
Och att det är som det ska.
Får byta ut Amelia och Tara mot Adamos tidning "M",
eller vad den heter. Borde kanske skaffa hormonplåster?
Pratade med en barndomsvän på självaste julafton som
berättade att han dagarna före jul varit hos doktorn och
fått en massa tabletter utskrivna för en massa vuxen-
åkommor. Högst upp på hans julklappsönskelista stod
en sådan där doseringslåda för piller med uppgift att
hjälpa en att hålla ordning på alla små tabletter för
än det ena, än det andra. Vuxet och moget, inte sant?
Och jäkligt tråkigt.

Nääää, nu längtar jag till nyårsafton och till ett nytt år.
Jag är säker på att 2011 kommer att bli så mycket
bättre på så många sätt. Det kommer att bli ett
förändringarnas år. Johanna flyttar till Sollefteå i
mitten av januari. Denize tar studenten och flyttar
(kanske) under sommaren. Jimmie får ordning på
sitt kaos och jag kommer att vara världens bästa
farmor. Om jag får...

Förutom en massa tankar och funderingar har
dessa lediga dagar ägnats åt att laga en punktering,
åt att ha kört runt med Johanna och hämtat en
massa Blocketfynd som ska med till Sollefteå.
I tisdags kväll var faktiskt mammas kusin Barbro
här tillsammans med sin dotter Malin - som också
står på tröskeln till ett år fullt med förändringar.
Den 19:e november så meddelade den äkta mannen
sedan ett 20-tal år och tre barn att han nog ville
skiljas. Bara så där - och lite till... Nu är radhuset
till försäljning och jakten på ny bostad pågår för
fullt och lite till. Jag försökte ingjuta lite hopp hos
Malin för att få henne att förstå att en skilsmässa
inte behöver innebära ett slut. En skilsmässa kan
lika gärna ses som början till något nytt...
Vi hinkade i oss duktigt med vin och cider - vilket
kändes igår morse då jag skulle upp och iväg in
till stan i ett ärende. Så orutinerat, inte sant?


Orutinerat, omoget och otantigt... Visst?
Jippie - det finns hopp!!!

Nej, nu ska jag väcka Johanna.
Klockan två ska bilen besiktigas i Södertälje och
vi ska passa på att handla en massa när vi ändå
är ute och far. Ett besök på ÖB vore bra och vem
vet - kanske blir det sex kvardratmeter heltäcknings-
matta också!!


Gott slut och Välkommen 2011!