* Små barn, små bekymmer...

Tillsatt, insatt, påsatt, avsatt...

Natt mot måndag. Jobbardag efter jobbarhelg. Jag gillar att jobba, det har jag alltid gjort. Jag gillar tystnaden om natten, det har jag också alltid gjort. Tid för tankar och funderingar. Sammanfattningar och värderingar. Eftertanke och summeringar.

Helgen har varit... Bra! Det har inte hänt så mycket. Det har varit ganska tyst. Och sedan detta regnande. Dagar som alrdig blir ljusa. Längtar efter snön.





Igår kväll var en vän förbi på middag. Vi har en relation. Den är lika omöjlig nu som den var då. Och den kommer aldrig att förändras. Jag undrar varför. Jag rycker och drar - han klamrar sig fast. Allt detta slit för ingenting. Hopplöst. Vi saknar kraft att föra relationen framåt. Vi saknar kraft att avsluta. Det är nog konsekvenserna som skrämmer. Vi behöver varandra men vill sedan inte ha varandra. Att vara vänner är bra. Det räcker långt. Det är nog så vi ska ha det. Om vi orkar och vill.

Jag har handlat lite julklappar till barnen. Såg att finaste Johanna skrivit på Facebook att hon hatar julen. Jag hatar den också och jag hatar att jag hatar. Julen, alltså. Julen vill man längta till och planera med släkt och vänner. Men, hur gör man om släkten inte vill och vännerna är upptagna? Är själv? Jag var själv förra julen - sånär som på några eftermiddagtimmar på julafton. Då var jag hos mina allra bästa - och äldsta vänner - i Bålsta. Johanna var i Thailland. Jimmie och Josefin var här dagen före julafton och sedan var de borta. Hela helgen. Ensamt och tyst. Förtvivlad och eländig. Aldrig mer, bestämde jag. Hjärtinfarkten kom som ett väntat brev på posten. Sorgen och smärtan var det som fick min bägare att rinna över. Många bär skulden och själv är jag inte utan ansvar. Jag har kommit på att en känsla jag ibland kan få, är känslan av bli utnyttjad och trampad på. Jag har kommit underfund med att det är jag själv som bidrar mest till att det blir så. Om man envist väljer att lägga sig under folks skor eller mattan de går på så blir man trampad på. Jag måste sluta göra mig liten och osynlig. Jag måste våga ställa mig upp och ta lite plats. Jag måste bli tydligare på att säga till - och ifrån. Sätta ord på mina egna känslor och inte alltid och jämt bara vara andra till lags. Så kommer det att bli i mitt nya liv.




Denna jul skulle bli bra, bättre, bäst. Konsekvenserna av förra julens fiasko har förstört stora delar av detta år för mig. I alla fall skuggat de flesta av mina dagar. Tack-o-lov är Johanna hemma i år. Denize firar med sin pappa, syster och bror. Jimmie, Josefin och Nemo firar jul med mormor och morfar. Som förra året - ja, bortsett från de timmar de hälsade på Anna-Karin och farfar Roland på julaftonseftermiddagen. Vi kom tidigt övrens om den ny variant, för att inte låta förra julen gå i repris. Vi skulle ses på julaftonsmorgonen - antingen i Årsta eller i Hökarängen för en grötfrukost med värme och klappar, innan de åker vidare mot Muskö. Jag hittade också ett hus för 15 personer med bra läge i Sälen. För 12.000:- skulle det bli vårt mellan den 27:e december och 3:e januari, inklusive flyttstädningen. För mig skulle detta bli underbart. Jag skulle få flera dagar tillsammans med barnen. Det spelar faktiskt ingen roll när man ses, huvudsaken är att man ses när det är jul. Diskuterade detta med barnen som slutligen levererade det svar jag hoppats så på: JA! Snabbt tog jag plats under mattan och erbjöd mig  - som den självklaraste sak i världen - att jag inte behövde vara där hela tiden om det var så att de ville upp en massa kompisar till nyår. Självklart skulle detta inte påverka hyran av huset - jag betalar hela summan lika glatt!

Plötsligt fick Jimmie ett arbetsschema i sin hand och förutsättningarna förändrades drastiskt. Han börjar jobba tidigt på nyårsdagens morgon vilket påverkar deras resa till Sälen. De ändrade planerna innbar att de nu skulle komma till Sälen sent den 27:e och sedan åka därifrån den 30:e, alltså efter 2,5 dag. Johanna deklarerade snabbt att hon inte tänkte fira nyår i Sälen om inte Jimmie och Josefin ska vara där. Jag räknade snabbt ut att detta skulle bli de dyraste dagarna i mitt liv. 12.000:- för 2,5 dag i Sälen! Vis av erfarenhet och livrädd för att riskera grötfrukosten, suckade jag lagom högt över beskedet. Valde att inte göra någon affär av det. Allt för husfridens skull, i signad juletid. Amen.

Förra måndagen ringde Jimmie mig. Jag hörde på honom att det var något han ville berätta. Plötsligt kom det... -Mamma, vi har bestämt en sak. Vi kommer inte att äta gröt med dig och Johanna på julafton. Vi åker till Muskö redan dagen innan jul. Jag trodde knappt det jag hörde. Inte en gång till. Inte i år igen. Jag blev tyst. Jimmie frågade hur det kändes och jag svarade viskandes; för jäkligt...

Så, nu står vi här igen. Det nalkas en jul som nästan blir precis lik förra julen. Jag är så glad över att Johanna är hemma, men samtidigt så besviken över att jag inte - för hennes skull - lyckades skapa en jul med kärlek och värme. 




Jag är också så besviken på Jimmie och Josefin. De argument Jimmie kommer med, för att förklara sitt beslut, är så dåliga. Jag hör på honom att detta inte alls är hans idéer. Jag hör att det är andras ord han framför. Saker han säger bekräftar mina misstankar. Jag talade med Josefin dagen innan Jimmie ringde mig. Hon sa inte ett ord. Inte ens då jag pratade om grötfrukosten och skojade om att Nemo kanske kunde komma naken för att jag bestämde tror att tomten kommer att överraska med mjuka paket. Inte ens då hade hon modet att säga att de ändrat sina planer. Jag är ledsen Josefin, men jag blir faktiskt jättebesviken på dig. Det gör mig ont att än en gång konstatera att du inte värdesätter mig och vår relation högre än så. Ärligt talat tror jag inte heller att detta är din idé, Josefin. Jag tror att önskemålen framförts från högre ort. Trots de märkliga familjer jag och Roland kommer ifrån så har det alltid sett så annorlunda ut. Det har aldrig varit vi och dom. Mormor, morfar, farmor och farfar har alltid haft en fungerande relation som helt har stått på egna ben. Den har aldrig gått via mig och Roland. Jag vet att ni har haft det annorlunda och att ni är annorlunda oss. Jag lägger ingen värdering vare sig i det ena eller andra, men jag kan inte låta bli att tycka att hela grejen är sjukt märklig. Och det som gör mig mest förbannad är att denna typ av utspel påverkar relationen mellan mig och mina barn på ett negativt sätt. Ett sätt som jag inte accepterar eller tänker finna mig i. Inte en gång till.

Det som har hänt det sista året har fått mig att förstå saker jag tidigare inte förstod. Jag ser saker med andra ögon. Jag kan förstå saker på ett annat sätt. Detta gör mig starkare idag än då.

Jag älskar er - det kräver mod. Jag hatar julen - trots att det är fegt.
Tack Johanna. Tack Denize.

Kram och god natt