Relationer
Hur man än vänder sig har man rumpan bak...
Relationer kan vara spännande, givande, intressanta, varma, kärleksfulla, avskyvärda, underbara, livsviktiga, nödvändiga, berikande,påtvingade, lättsamma, utarmande... Och vissa helt obegripbara.
Jag sparar på relationer och har flera av olika sorter och modeller. Några unika. Andra dubletter. Vissa är stora och starka, andra små och svaga. Några har jag envist släpat runt på i hela mitt liv, andra har jag nyss hälsat välkomna. En del har jag drömt och längtat efter, men aldrig lyckats få. Andra relationer har jag haft, tackat nej till och sedan ångrat... För sent för att få dem tillbaka.
Relationen man har med sina barn är en av de starkare länkarna i kedjan. Så borde det vara i alla fall men det är inte alltid verkligheten stämmer överens med hur det borde vara. Jag har ingen kontakt med min pappa. Det är hans val och vi har vare sig setts eller hörts av på över tio år. Jag tänker på honom ofta - om än inte längre dagligen. Varje gång jag blir påmind om honom - eller påminner mig själv om honom - känner jag hur sorgen kramar om mitt hjärta. I somras fick jag veta att jag skulle genomgå en operation som oroade mig. Jag bestämde mig för att skriva ett brev till pappa innan jag lades in på sjukhus, vilket jag också gjorde. Jag avslutade raderna med att än en gång be honom höra av sig, innan jag skulle operera mitt hjärta. Han svarade med tystnad.
Efter operationen, som gick bra, kände jag ett starkt behov av att rensa upp lite bland relationerna i mitt liv. Jag visste i vilken ände jag skulle behöva börja och redan dagen efter min hemkomst träffade jag den första - och kanske en av de viktigaste personerna i mitt liv; min mamma. Hon kom hem till mig kl 18.15 en torsdagskväll i början av augusti... Efter två koppar kaffe och lika många cigaretter reste mamma på sig och sa att nu får det väl ändå räcka! Klockan visade 18.40 då hon lämnade mig med en halvt kraschad relation i knäet och huvudet fullt med frågetecken. Ett par dagar efteråt kontaktade jag mamma på nytt och föreslog att vi kanske skulle gå på familjerådgivning. Mamma fnös så högt att jag blev kladdig i hela örat; Vad är det för trams? Vad ska jag prata om där? Ge mig ett enda skäl till att jag ska slösa bort min tid åt sådant...
Efter idel påtryckningar både från mig och min son Jimmie gav hon vika. Några veckor senare träffade vi en underbar terapeut i Huddinge. Maria hälsade oss välkomna med ett lugnt, klokt leende. Jag tyckte genast om henne. En av de inledande frågorna till oss var vilka vi var, varför vi sökt denna hjälp och vilka våra förväntningar var. När mamma var klar mitt sitt anförande förstod jag att detta aldrig skulle vägen. När hon efter fjärde mötet - i en serie av sex gånger - förklarade att hon inte tänkte komma mer, att hon kände sig färdig, tror jag inte att någon blev förvånad. Jag blev det inte, men jag blev ändå besviken på att hon inte hade lyckats ta till sig något. Att hon valt att vara för stängd för att komma till en endaste ny insikt. Jag känner mig, trots min besvikelse, nöjd. Dessa samtal fick mig att inse vad det är i vår relation som gör så ont i mig. Jag måste respektera och acceptera min mammas oförmåga till förändring och utefter det kan jag fatta de beslut som är bäst för mig och mitt mående. Just nu är det att vi inte har någon nära relation. Vi vet, bägge två, att vi finns. Det får räcka. Jag måste säga nej till att ha min mamma nära inpå mig i mitt liv. Jag kan inte, efter allt som hänt, lita på henne och därmed inte heller anförtro henne saker. Jag måste en tid framöver ta avstånd från hennes vardagsgnäll, sjukdomar, åkommor, suckar och förberåelser. Jag måste aktivt täppa till alla mina egna läckage av energi och inte släppa in en massa dåliga energier. Jag måste ta ett ökat ansvar för mig själv.
Min syster har jag heller ingen kontakt med. Det är däremot inte mitt val utan hennes. Hur mycket jag än funderar kan jag för mitt liv inte komma på vad det är jag gjort som förtjänar detta. Vi har egentligen aldrig stått varandra nära utan alltid varit varandras värsta rivaler. Hela vår uppväxt är kantad av avundsjukor, bråk och gräl. Jag kan se detta som en tydlig konsekvens av hur våra föräldrar axlade sin roll som just föräldrar. Jag tror inte för ett ögonblick att de medvetet ställde till det för oss. Jag tror absolut att de gjorde sitt allra bästa men att det inte kunde bli bättre än så här med de erfarenheter och referenser de hade i sina respektive bagage som två ensambarn. Jag vet att de bägge är uppväxta i hem utan egentlig värme och kärlek. Pappa hade det nog rätt märkligt tillsammans med farfar och farmor har jag förstått. Detta har jag fått bekräftat under senare år då jag talat med släktingar till honom som jag fortfarande har viss kontakt med. I mammas föräldrarhem var det också mycket som var konstigt. Morfar drack en hel del och mormor kämpade på. Mormor var i sin tur uppväxt som statarunge i Sörmlands mörka skogar i en syskonskara bestående av fem ungar. Morfar hade fått en borgerlig uppväxt i Stockholm med både hembiträden och barnsköterskor.
Jag har många gånger haft anledning att fundera på min roll i detta. Jag har aktivt sökt svar på frågor som skulle kunna få mig att tydligt se vad jag ska göra för att få en förändring till stånd. Jag har inte hittat svaren och ingen har kunnat visa mig dem. Det jag idag kan känna mig glad över är att jag i alla fall, med handen på mitt numer trasiga hjärta, kan säga att jag verkligen försökt allt. Jag har det senaste året tydligt närmat mig den punkt som för min del sätter stopp för denna fortsatta kamp och idoga försök. Det är orimligt för mig att själv hitta lösningar och ingen av de inblandade visar minsta intresse ett hjälpa till. Jag har bett mina barn, som har viss kontakt med min syster, att fråga henne vad det är jag gjort. Det hon då ofta hänvisar till är att jag inte var snäll emot henne som liten. Och det är sant. Det var jag inte alltid men jag anser fortfarande att det är orättvist att ge mig, som det lilla barn jag var, skulden för detta. Om C vågade ge mig 10 minuter i sitt liv så vet jag att jag skulle kunna få henne att se på saken från en annan vinkel, ur ett nytt perspektiv. Det är inte detsamma som att hon skulle ändra uppfattning - det krävs mod för sådant. Men kanske, kanske, kanske att det skulle få henne att se på allt i ett annat ljus. Kanske, kanske, kanske...
Jag träffade R, pappan till mina barn, när jag var just fyllda 13. Han var 15 och körde moppe... Det känns som om det var igår, men snabbt inser jag att det var på den tiden det fanns två kanaler på tv:n, tre på radion, datorer var stora som hus och miniräknaren ansågs vara en oerhörd suspekt uppfinning som väckte stor uppmärksamhet. Det var, med andra ord, väldigt länge sedan.
Den 27 oktober 1978 var mina föräldrar bortresta. Pappa var på Ålandskryssning och mamma var på Teneriffa tillsammans med mormor. Det var med andra ord fritt fram på Granbacken 1 i Huddinge. R hade tidigare samma vecka frågat om han fick bjuda mig på middag hemma hos mig, och jag tackade ja. Det serverades kyckling med pommes frites, vin och och sallad. På bordet stod tända ljus, och i vinglasen var servetterna piffigt nedstoppade. Det kändes så vuxet och stort. Efter maten, i vår bruna manchestersoffa i gillestugan, frågade R chans på mig och jag svara rodnande ja.
Den första maj 1980 flyttade vi ihop. Jag hade inte ens fyllt 18 år. Våra föräldrar skakade på huvudena och sa skrattandes att det verkade onödigt att vi ens skulle packa upp. De menade att det väl bara var en tidsfråga tills dess att vi skulle flytta hem igen. Vi blev sittandes ett tag bland våra flyttkartonger men kände bägge två att vi menade allvar med detta. Så mycket allvar två rätt trasiga barn kan mena. Vi bägge hade rätt tråkiga erfarenheter och referenser med oss i våra respektive bagage. Kanske var kraften av att vi bägge ville flytta hemifrån större än kärleken till varandra? Jag vet inte, men nu i efterhand kan jag inte se annat än att det faktiskt på förhand var dömt att misslyckas. Men, vi lyckades i 20 år och dessa år har inneburit en massa gott. Också.
Idag, drygt nio år efter separationen, kan jag inte förstå varför jag inte lämnade vårt förhållande tidigare. Upprepade otroheter och andra tråkigheter har ställt till det för mig. Ingen av oss hade det verktyg som krävs för att vårda en relation på bästa sätt. Vi var för unga och våra erfarenheter var inte de bästa. Vi gjorde nog det bästa vi kunde, och bättre än så här blev det inte. Se, historien upprepar sig och mönstret sträcker sig från generation till generation. Denna insikt har fått mig att på senare år, som jag tidigare nämnde, aktivt arbeta med mig själv på olika sätt. Jag hoppas att allt det destruktiva och dumma ska få ett stopp. Att inte våra barn får med sig lika mycket trasigt i sina bagage. Det har tagit mig nästan nio år att våga hoppas och tro igen.
Jag vill här och nu samt än en gång be alla jag har sårat på vägen om ursäkt. Ni har varit fantastiska som funnits vid min sida. Jag inser att man inte kan lägga ansvaret för egen lycka i någon annans händer, att svaren på alla mina frågor finns att söka i mitt eget hjärta. Det var aldrig min mening att såra er aller att göra er illa. Mest sårade jag och gjorde mig själv illa. Mitt mod svek mig och jag vågade inte bli älskad eller att ta emot den kärlek som erbjöds mig. Min självbild var trasig och min förmåga att se mitt egenvärde fanns inte i mitt känslokaos. Jag var ärlig varje sekund och minut. Jag menade allt jag sa och lovade. Min övertygelse var stor. Det fanns bara en väg och den var vår. Jag ville så mycket men mitt eget mod svek mig och blev till den lilla tuva som stjälpte hela lasset. Förlåt.
Jag mår bättre nu. Kanske att jag kommer att våga lita och tro på kärleken igen.
