* Små barn, små bekymmer...

Söndag förmiddag. Lucia. Tredje advent. Grått. Mulet.

Helgen börjar, så smått, lida mot sitt slut. Och tur är väl det. Det kostar på att vara ledig. Fredagskvällen var lugn. Vi kollade på IDOL-finalen precis som alla andra i vårt avlånga, vintermörka land. Fel kille vann. Kan inte låta bli att tycka att Calle hade varit en mer värdig vinnare, men jag är föga förvånad över att Erik vann. Det har liksom känts så ända från början. Att det var förutbestämt. Som alla andra blev jag frustrerad över Eriks flickvän Ninnie - vad i hela friden hade hon på scenen att göra. Och vad fick henne att vägra kliva åt sidan? Hur kan man låta bli att förstå att just den stunden tillhör någon annan? Så makalöst egoistiskt.






Igår träffade vi tomten. Jojomensan - först en snabbis på Vasagatan, sedan på IKEA och avslutningsvis på Toys R Us. Trots att man försöker hålla igen kan man bara konstatera att denna jul kommer att bli en lika dyr historia som alla andra jular. Minst. Skillnaden är kanske att paketen är färre - vilket i sin tur betyder att innehållen är dyrare! Skrämmande att konstatera när man letar julklappar åt Nemo att han har allt redan. När man sedan tänker efter en gång till kommer man på att man själv bidragit till det. Ibland undrar man, med all rätt, vad man håller på med och varför?!?



När vi äntligen kom hem och klev in - fullastade med paket, kassar och kartonger - så blev vi inte mötta på sedvanligt sätt. Inget svartlurvigt litet troll som överöste oss med pussar och glada skall... Winston? Hallå... Denize hörde honom pipa och gnälla från Johannas rum. Herre gud - han kunde knappt gå! Vad hade hänt? Vi klämde, kände och syndade honom från nos till svans. Allt verkade sitta där det skulle. Jag bar ner honom för trapporna och ut på den plötsligt vintervita gården. Han kissade som han skulle, men vägrade att röra sig. Bar upp honom till Lena som kikade på honom utan att se något anmärkningsvärt heller. Så skumt. Kan han kanske ha trampat snett då han hoppat från sängen (!) ned på golvet? Hade det hänt något vid sista promenaden innan vi åkte iväg? Många frågor, inga svar. Vi tyckte att han blev lite bättre och bestämde oss för att avvakta.

Årsta Torg väntade celebert besök. Klockan 18.30 skulle Sveriges Lucia äntra scenen med sina tärnor. Vi slängde i oss maten, värmde glögg i termosmuggar och galloperade ner i det ymniga snöfallet... Härligt! Dagen och Lucia till ära hade jag bestämt mig för att behålla den röda vinterjackan jag köpte förra helgen, så den åkte på! Nere på torget hade Lions ordnat det jättefint. Det var julmusik, en massa marknadsknallar och massor med folk. Lucian kom och Lucian gick efter att ha spridit lite ljus och fägring. Vi skyndade oss hem igen för att se till Winston...






...som hade blivit mycket sämre! Vi kastade snabbt på oss kläderna och slängde oss i bilen. Full fart mot Djursjukhuset i Bagarmossen. Efter lång, och orolig, väntan blev han undersökt och genast bestämdes det att han skulle läggas in för obeservation. De tyckte att hans symptomer visade att han blivit förgiftad... Herre gud! Vi fick fylla i en massa papper och erbjöd oss att ta en sista promenad med honom innan vi åkta. Döm av vår förvåning när han plötsligt bara blir frisk igen! Helt sjukt - eller friskt, kanske... :)  Vi knackade på igen och berättade vad som hänt. De tog några blodprover på honom - som inget alarmerande visada - och sa OK till att vi tog hem honom för egen observation under natten.

Kalaset kostade 2.900:- och jag insåg snabbt att denna lördag kommer att gå till min historia som en av de mest kostsamma! När jag väl skulle betala var jag tvungen att föra över pengar från ett annat konto till det som är kopplat till kortet. Det hade funkat alldeles utmärkt om det inte varit för att telefonbanken stängt kl 23!! Nu var goda råd dyra... Jag erbjöd mig att lämna Denize i pant, men det funkade inte. Slutligen såg jag ingen annan råd än att ringa en räddare i nöden - som flera gånger förr! Jag fick "låna" hans kortnummer och via det kunde jag reglera betalningen så att vi kunde åka hem igen. TACK allra finaste du för att du ALLTID finns där. Jag har "vakat" mer eller mindre hela natten över Winston och haft stenkolla på honom! Vid 5-tiden verkade allt lugnt och fridfullt så jag kunde lägga mig ordentligt.

Vaknade tidigt av att Winston skällde i takt med Lenas knackningar på dörren. Gulliga henne som kom förbi efter en natts jobb på sjukhuset bara för att se hur han mådde. Denize blev också, motvilligt, väckt och "uttvingad" på morgonens första runda. Jag slängde mig glatt över väntande jobb... Och här sitter jag ännu kvar! Nu börjar texterna bli klara och eftermiddagen tänker jag ägna åt... Mig själv, mina nära och kära!

Fortsatt trevlig Lucia önskar jag och Winston er alla!