* Små barn, små bekymmer...

Dan efter dan efter... Dopparedan!

Allt är lugnt och stilla. Typiskt Annadagen på någotvis.
All luft har liksom gått ur och inte riktigt kommit tillbaka.
Stiltje.

Igår träffade jag Jimmie, Josefin och Nemo i Kungsträdgården tillsammans med Johanna, Denize och Winston. Vi hade från början bestämt Medborgarplatsen men Denize hjälpte oss att tänka om! Tumvantar på, termos i ryggsäcken och taggade till tusen tog vi bussen strax före 13.30. För några ögonblick hängde dagen på en skör tråd men vi räddade den. Vi bestämde helt sonika att ingen, någon, ingenting eller någonting skulle få förstöra den. Och vi vann. Tillsammans är vi starka.

Tillsammans med flera juldagsförvirrade friskusar körde vi runt några varv i snöyran på den spolade isen. Nemo var måttligt road och hade modet att säga till när han hade åkt klart. Ungefär som det brukar vara och bli när 2,5-åringar ska halka runt på isen med hopplösa skridskor på fötterna. Farmor hade, som tur var, med sig varm saft och pepparkakor...








OK, jag erkänner - om än motvilligt - att det märktes och kändes att det var ruskigt länge sedan jag åkte skridskor. Och då menar jag verkligen ruskigt länge sedan... Johanna minns inte ens att hon sett mig med skridskor på fötterna en endaste gång. Jag tror att hon förträngt dessa upplevelser på samma sätt som jag hoppas att hon kommer att förtränga upplevelserna och minnena av gårdagen! :) Att säga att jag åkte hellre än bra skulle vara en underdrift av guds nåde. Det var värre än så. Dagen till ära hade jag ett par hockeyrör utan minsta tillstymmelse till stoppning och foder. Jag ber om att få tacka för lånet... :)

Bortsett från mina färdigheter på isen så blev eftermiddagen mysig. Den avslutades med att Nemo hängde med mig och Denize hem med tunnelbanan. De andra tog bilen.

Hemma väntade en massa julklappar, god mat och dryck, mysigt snack och WII-spel för hela slanten. Nemo blev jätteglad för alla sina julklappar... Framförallt för alla hårda paket med leksaker i. Sparkcykeln med hjälm och en massa skydd var en klar favorit! Jimmie och Josefin tackade för sig vid 2-tiden och tog sig hem till Hökis. Nemo fick sova kvar i farmors säng.




Det är svårt att med ord förklara hur total lyckan är när man kryper ner under samma täcke samt vaknar upp nära intill världens, finaste Nemo. Der är näst intill magiskt att vakna vid halvniotiden av att någon klappar en på kinden och viskar: Farmor, jag är vaken nu... Sover du?

-Nemo, farmor är vaken... Och vet du en sak?
-Jaaa, för tänk att jag vet en sak...
-Vad vet du?
-Att du älskar mig, såklart!



 God fortsättning på julhelgen alla nära och kära. Och alla andra.


PS) Nemo, farmor älskar dig...
Du vet rätt!!