* Små barn, små bekymmer...

Hur lång tid är inte så lång tid?
Kan den vara hur lång som helst?
Eller finns det gränser?

Fyrtioen dagar är en lång tid.
Är vi överens?
Bra!


Kram

Tack trevliga du på Bilprovningen i Södertälje för ett rakt
streck och önskningar om ett Gott Nytt År.




Tack Evelina för att du visade Johanna vägen till
de arga fåglarna. Hade hon det inte förr så har
hon defintivt fått pippi nu... :)




Tack Denize och Johanna för god mat -
framtförallt för de fantastiskt goda potatisarna.




Tack Johanna för en trevlig - men dyr - dag.
Skönt att du själv står för fiolerna!





Tack Denize för kraftfull bärhjälp och för att du
är en sådan fantastisk Winston-matte.




Kramar och kärlek...
Och snart nytt år!

Tack för att jag inte fått fler konstiga brev
och skumma sms.

Det känns som om vi klarar oss bättre utan,
inte sant?


Love you!


Puss

Ja, just det...

Slutbeskedet vi alla väntat på
vad gäller sjuksköterskestudierna
i Sollefteå kom häromdagen!

Grattis Maria till att du knep
en av platserna.

Grattis Johanna som nu
kommer att bli pluggsambo
med allt positivt det kommer
att innebära.






Lycka till tjejer!


Kärlek

Nu ska du få höra något jättemärkligt.
Nästan magiskt.

På julaftonsmorgonen när vi satt och åt tomtegröt
så säger Johanna plötsligt att det nu gått så lång
tid sedan Patrik dog att minnena har börjat blekna.
Minnena av hur Patrik lät då han skrattade och pratade,
minnena av hur han kändes och doftade.
Vi konstaterarde att det nu till våren är sex år sedan
bilolyckan hände som förändrade våra liv.

Efter frukosten så skulle Johanna föna sig julaftonsfin.
Hon stog framför spegeln i sitt rum och smågnolade på
en julvisa. Plötsligt så hörs ett rejält brak. Sedan tystnad.
Johanna ropade och bad mig komma - på en gång...

Jag släppte det jag hade i händerna och rusade in på hennes rum.
Hon såg smått skräckslagen ut, med tårar i ögonen och ett leende på
sina läppar.

Det som hade hänt var att den stora tavlan (70 x 100) som står lutad
mot väggen på hennes skåp - den med hjärtat på som Jimmie faktiskt
har målat - plötsligt vek ut sig från väggen och ramlade rakt ut i
rummet. Med sig i fallet tog tavlan med sig Johannas boklåda med
alla böcker i (= ganska tung!). Böckerna ramlade ut och inte nog
med det - ut över golvet rullade en dvd-film som Johanna inte ens
visste fanns där. Skivan lade sig på hennes fot när hon försökte
rädda situationen så mycket hon kunde - och hann.

Dvd-filmen var inte vilken som helst - det var Stuart Little.



Månaderna innan bilolyckan - som ägde rum den 22 april 2005 -
bestämde sig Patrik för att förändra sitt liv. Han hade kommit till
insikt om att det kanske inte bara vara alla andra det var fel på
jämt utan att han också hade sidor och sätt som behövde förändras.
Han kände att han på många sätt var en liten kille i en snart en
vuxen mans kropp. Han kände sig som Stuart Little
- liten och missförstådd. Nu var det dags att bli vuxen och stor.

Stuart Little fick sedan symbolisera Patriks väg till förändring.
En resa som blev alldeles för kort och som fick ett brutalt slut
den 22 april 2005.

Vad kan denna händelse betyda? Att tavlan plötsligt
kom farandes och rev med sig boklådan ur vilken
dvd-skivan kom rullandes och lades sig på Johannas fot?
Efter det att vi ätit gröt och pratat om minnen som bleknar
med åren?

För oss är svaret lika enkelt som självklart.
Såklart att det var Patrik som kom förbi med hälsningar
om en god jul samt för att få oss att förstå att han inte
alls vill bli bortglömd...

Patrik - du finns alltid med oss och hos oss.
I våra hjärtan av kärlek och i våra sinnen.
Vi glömmer dig aldrig.

Du mal i mitt huvud.
Du värker i mitt hjärta.
Du gör mig illamående
och yr. Du får mig
att känna mig som ett
korkat frågetecken.
Du väcker frågor i mig
som jag vill ha svar på.

Kan du tillexempel förklara
för mig varför jag ska vara
snäll och schysst mot dig
för - när du inte är det mot
mig?

Du hade med lätthet kunnat
välja en helt annan väg för
ditt egorace. En väg som
varit mer skonsam för
oss alla - både stora och små.

Ibland kan jag längta efter
att få hämnas. Ordentligt.
Det vore så himla lätt...
Och det skulle nog kännas
rätt skönt - att bli av med
just det.

Men nej, ändå inte.
Men inte för din skull
utan för någon annans
skull.

Älskar dig.

Jag har faktiskt varit ledig under mellandagarna.
Skönt och förmodligen välbehövligt.
Jag tycker att hösten - i alla fall den senare delen
- har varit en rätt jobbig resa.
En skitjobbig tid.
Faktiskt.


Dels har det här med separationen mellan
Jimmie och Josefin varit ledsam. Jag förstod att det
egentligen inte fanns något jag - eller någon annan -
kunde göra denna gång för att få dem på andra tankar.
Nu var det på allvar.

Märkligt var att jag minns att jag tänkte, då Jimmie
berättade om vad som var på gång, att det skulle
bli skönt på något vis. Jag kände mig, och känner mig,
så trött på att aldrig höra att de har det bra. Att det
alltid ska vara en massa strul mellan dem. Att de aldrig
är riktigt lyckliga. Jag är trött på att höra Josefin sucka
högt över Jimmies vara eller icke vara. Trött på att höra
henne gnälla över allt och det mesta. Trött på hennes
oförmåga och ovilja... Och jag är på samma sätt trött
på att aldrig se Jimmie riktigt lycklig och glad.

Jag har hållt mig på min kant. Jag har balanserat på
gränsen - rädd för att kliva över. Jag har funnits där
för Jimmie, när han har velat. Jag erbjöd mig i ett
tidigt skede att finnas där också för Josefin, om hon
ville. Hon ville inte och jag fick acceptera och respektera
det. Om sanningen ska fram så kändes det rätt skönt
att slippa. Det hade kanske blivit knepigt att ha dem
bägge allt för nära i denna process.

Inte kunde väl jag ens ana att denna process, denna
resa, skulle bli ett sådant bakslag för mig. Inte kunde väl
jag ens drömma om att det var Jimmies uppväxt, hans
föräldrar och mig de skulle diskutera mest hos de terapeuter
de gått hos. Och inte kunde väl jag i min vildaste fantasi
ens tänka mig att det skulle resultera i att Jimmie skulle
bli tvungen att bryta med mig för att visa andra att han
visst är en ansvarskännande ung man med de mest
fantastiska förmågor att lösa saker och ting själv -
utan mammas hjälp.

Ett sådant trams. Jag har pratat med flera som har
erfarenhet av olika slags terapier - vissa av dem känner
till och med både mig, barnen och Roland sedan tidigare -
och samtstämt tycker de att hela grejen är märklig.
Att det knappast kan vara vårt fel att de inte lyckas hålla
ihop sin relation. Att det inte är på grund av oss kärleken
tagit slut.

Vissa av de jag pratat med har, som sagt, följt oss på
ganska nära håll genom åren. Och de håller inte med om
mycket av det som nu sägs... Förvisso är jag den första
att mena att en känsla aldrig kan vara fel. Viktigt är dock
att den är grundad på någon slags sanning och verklighet.
Jag vet vad som är sant.
Jag vet hur verkligheten var.
Jag var, i allra högsta grad, med...

En vacker dag kommer pusselbitarna i sanningens mosaik
att trilla på plats. Också för Jimmie...



En annan sak som också tagit kraft och energi under hösten
är jobbet. Som vanligt. Tempot har varit högt och belastningen
likaså. Det har varit många knivar mot strupen - samtidigt.
Men, vi har klarat det. Jag har klarat det.
Nu håller vi tummarna för att våren blir något ljusare...
Fast, om sanningen ska fram, jag är tveksam.
Kom just på att vi måste hinna med att producera
fyra tidningar på 1,5 månad samtidigt som vår
medverkan vid EnergyFusion i Göteborg måste fixas.
Å, herre gud - här sitter jag i julklappsmorgonrocken och
bloggar med en kopp kaffe i lugn och ro...
Jag borde vara på jobbet!!

Johanna har varit mest arbetslös under hösten. Lite ströjobb
här och var, men inget fast arbete. Sådant tär både på självkänsla,
självförtroende, humör och på innehållet i plånboken. Mycket,
för att inte säga allt, blir påverkat. Självklart har Johanna också
påverkats mycket av det som händer och inte händer i Hökarängen.
Och utav att ha en mamma med vallningar och svallningar...

Denize har kämpat på tappert med skola - och pojkvän.
Och med bror, svägerska, brorsbarn, relationer, läxor, analyser,
labbrapporter, pappas sjuka mage, mamma... Och inte mamma.
Med tanke på att vi lever och bor väldigt nära varandra på alla
sätt så blir vi alla påverkade av varandra. Är Denize på dåligt
humör så smittar det av oss på oss andra. Är Johanna eller jag
ledsna eller på dåligt humör så smittar det också. Märkligt
hur snabbt man kan fylla 57 kvm med dåliga energier.
Och med bra energier, kärlek, värme och glada skratt.

Även fast det svider så måste jag nog erkänna att det här
med att vara 48 år inte är min grej. Jag minns inte att jag
hade det så speciellt jobbigt känslomässigt i tonår och
pubertet. Kanske är det så att jag får min beskärda del nu.
Humörssvängningarna tar en med på nya äventyr nästan
varje dag. Vallningar och svallningar påminner mig hårt
och brutalt om att klimakteriet inte är något att leka med.
Märkligt tillstånd. Och självklart är det så att det också
känns trist att så tydligt få förklarat för sig att man
liksom passerat ett bäst-före-datum med råge.
Usch, jag vill inte bli stor.
Vill inte bli tant.



Jag måste hitta ett sätt att förhålla mig till det hela.
Måste inse att jag inte kan göra något åt det.
Att det är som det är.
Och att det är som det ska.
Får byta ut Amelia och Tara mot Adamos tidning "M",
eller vad den heter. Borde kanske skaffa hormonplåster?
Pratade med en barndomsvän på självaste julafton som
berättade att han dagarna före jul varit hos doktorn och
fått en massa tabletter utskrivna för en massa vuxen-
åkommor. Högst upp på hans julklappsönskelista stod
en sådan där doseringslåda för piller med uppgift att
hjälpa en att hålla ordning på alla små tabletter för
än det ena, än det andra. Vuxet och moget, inte sant?
Och jäkligt tråkigt.

Nääää, nu längtar jag till nyårsafton och till ett nytt år.
Jag är säker på att 2011 kommer att bli så mycket
bättre på så många sätt. Det kommer att bli ett
förändringarnas år. Johanna flyttar till Sollefteå i
mitten av januari. Denize tar studenten och flyttar
(kanske) under sommaren. Jimmie får ordning på
sitt kaos och jag kommer att vara världens bästa
farmor. Om jag får...

Förutom en massa tankar och funderingar har
dessa lediga dagar ägnats åt att laga en punktering,
åt att ha kört runt med Johanna och hämtat en
massa Blocketfynd som ska med till Sollefteå.
I tisdags kväll var faktiskt mammas kusin Barbro
här tillsammans med sin dotter Malin - som också
står på tröskeln till ett år fullt med förändringar.
Den 19:e november så meddelade den äkta mannen
sedan ett 20-tal år och tre barn att han nog ville
skiljas. Bara så där - och lite till... Nu är radhuset
till försäljning och jakten på ny bostad pågår för
fullt och lite till. Jag försökte ingjuta lite hopp hos
Malin för att få henne att förstå att en skilsmässa
inte behöver innebära ett slut. En skilsmässa kan
lika gärna ses som början till något nytt...
Vi hinkade i oss duktigt med vin och cider - vilket
kändes igår morse då jag skulle upp och iväg in
till stan i ett ärende. Så orutinerat, inte sant?


Orutinerat, omoget och otantigt... Visst?
Jippie - det finns hopp!!!

Nej, nu ska jag väcka Johanna.
Klockan två ska bilen besiktigas i Södertälje och
vi ska passa på att handla en massa när vi ändå
är ute och far. Ett besök på ÖB vore bra och vem
vet - kanske blir det sex kvardratmeter heltäcknings-
matta också!!


Gott slut och Välkommen 2011!

Jodå, på något underligt sätt så hann vi med allt på
checklistan. Varenda punkt och lite till. Det är tur att
man inte behöver så mycket sömn och att det är
24 timmar varje dygn i en vecka.
Också i självaste julveckan!

Nemo kom till oss på onsdagskvällen, da'n före da'n före
doppareda'n. Kvällen var vikt för julgodis, brödbak och
senapskokning. Nemo tyckte att det var jättekul -
framförallt vad gällde godiset. Och allra roligast
var att inte hjälpa till alls... Han hittade på tusen
saker för att slippa.
Och han slapp.



Denize och Johanna lade ner både själ och hjärta i julgodiset.
De gjorde polkabräck, turkisk pepparfudge, en jättegod
chokladkola samt någon slags choklad med en massa
nötter och marshmallows... Mums!

Själv så ägnade jag mig åt lingonlimpor, senap och revbensspjäll.
Och åt att göra julskinkan klar. Mamma överraskade med att
komma hit. För att kunna dricka lite glögg så valde hon att ställa
bilen hemma. Resan, som normalt tar tjugo minuter från dörr
till dörr med tåg och buss, tog dagen till ära nästan 1,5 timme.
Först var pendeltåget kraftigt försenat och sedan blev det spårfel
- som grädde på moset. Resan hem blev inte mycket bättre den,
trots att jag bjöd på taxi till stationen. Så typiskt!

På torsdagsmorgonen så åkte Denize och hämtade upp Erai som
skulle vara med och pyssla. Vi hjälptes åt och gjorde en massa
tomtar med både träkroppar och flirkulor. Jättefina... Småkillarna
trivdes bra i varandras sällskap och Nemo tog uppgiften - att visa
Erai och få honom att förstå att han inte behöver vara rädd för
Winston - på fullaste allvar... Farmors älsklingskille - du är bäst.



Vid 13-tiden tutade det utanför fönstret och del blev dags för
puss-å-kram-å-god-jul-å-jag-älskar-dig-mest-i-hela-världen.
Lika jobbigt varje gång - för man vet aldrig när vi ses igen.

Vi hann bli klara med allt och hittade till och med Bingolotter
till alla innan våra uppesittargäster knackade på dörren.
Som alltid och som vanligt lika trevligt att träffa Arvid
och tjejerna. Det känns verkligen att vi har något
speciellt ihop. En historia som blev allt för kort.

Gabrielle från jobbet kom också förbi. Jättemysigt.
Hon är en häftig brutta som har mycket spännande
att berätta. Jag känner mig helt säker på att hon
kommer att bli en tillgång - både för Rekord Media
och som en vän till mig.

Klockan hade hunnit med att bli julafton innan gästerna
tackade för sig och gick - med magarna fulla av julgodis,
skinksmörgåsar och Apotekarnas julmust i mängder...



På julaftonsmorgonen tände vi en massa ljus och åt en
lång och skön frukost med både gröt och skinksmörgåsar.
Vi gjorde oss i ordning och jag skjutsade Denize till
Bagarmossen för julfirande. Därefter åkte jag hem
och gjorde mig klar för nya äventyr.

Johanna och jag fyllde bilen - och då menar jag verkligen:
fyllde bilen - med julklappar, mat, dryck och godis. Lite lätt
försenade startade vi sedan resan mot Bålsta och hela familjen
Backlund-Folkestad. Extra kul i år var att Mikaela var på beök.
Vi fikade och glöggade tillsammans med Kalle och hans vänner.
Därefter blev det dags för julmiddag, julklappsspel och...
Knack, knack, knack på dörren!



- How, how... Finns det några snälla barn här?
Och det gjorde det - såklart!
Tomten såg verkligen annorlunda ut i år.
Det kändes nästan som om han var på rymmen från ett
Pridetåg!! Är lite osäker på om de var de glittriga kottarna
som dinglade i hans öron som fick mig att tänka regnbåge
eller om det var något annat!! Hur som helst - tomten var
jättefin. Och gammal. Och trött. Och törstig.



Lasse har sådan himla otur. Jämt... Jag fattar inte.
Förra året var han tvungen att åka och handla snus efter
maten - och då missade han tomten. I år var han tvungen
att gå och lägga sig för att vila en stund efter middagen
för att han kände sig förkyld och snorig... Och då dök
såklart tomten upp. Stackars Lars, han får aldrig träffa
tomten.

På juldagen åkte Cristina hem. Jag, Cia, Evelina, Johanna
och Mikaela värmde glögg och hällde upp i termosar och
begav oss iväg till värsta pulkabacken. Några pulkor och
tefat kunde vi inte hitta i de Backlundska gömmorna så
det fick bli plastpåsar, gummimadrasser och en massa
annat att åka på. Himla kul och härligt att få komma ut
med tumvantar, mössor och täckbyxor på!



Väl hemma igen så satte tjejerna fart med att göra sig
i ordning inför kvällens utgång. Är man i Bålsta och är
i rätt ålder så är det Rickards som gäller - också på
juldagskvällen.

Kön ringlade sig lång och otålig väntan bland partysugna
ungdomar fick luften att dallra. Plötsligt började det viskas
om att man - bara för att överraska - hade höjt åldersgränsen
till 20 år. Detta gjorde att vare sig Mikaela eller Evelina kom
in. Skruttungar... De kom hemtassandes igen redan vid
23-tiden jättebesvikna - såklart. Johanna blev kvar
tillsammans med Emelie och Jonathan.

Vi, lite mer vuxna, kollade på tv och slumrade sött i soffan
under juldagskvällen. Själv vaknade jag klockan två på
natten och tassade ner till vårt lilla krypin för att sova vidare.
Jag hade nätt och jämt somnat om då Johanna kom hem.
Hon var lite lagom glad i hatten och iskall efter att ha gått
vilse hem och blivit sittandes i snöhög övertygad om att hon
skulle få sitta där tills det ljusnade igen. Hur är det man brukar
säga?


Jonathan kom tassandes strax efter och smög förbi sängen
där vi låg med en tjej hack-i-häl. Vem denna donna var fick
vi aldrig reda på för hon var spårlöst försvunnen morgonen
efter. Inte ens Jonte var säker på hennes namn...

Efter en lugn och skön Annandag jul med film, Alvedon (för vissa i alla fall)
och hamburgare från grillen för vissa i sällskapet så åkte vi hemåt framåt
eftermiddagen. Denize var hemma och hade haft Kevin
på besök sedan dagen innan.



Borta bra - men hemma bäst. Och allra bäst och mest fantastiskt
är kanske känslan av att borta och också kan vara hemma.
Så är det  och så känns det när man varit tillsammans med
Backlund-Folkestad i Bålsta. Man vill liksom inte riktigt åka hem...
Vägen ut till bilen känns lång och tung. Det är en aning motvilligt
man släpar sig dit och man kommer på tusen ursäkter och lika
många skäl för att få stanna en liten stund till!

Tack finaste vännerna i hela världen för en fantastiskt mysig
julhelg med så mycket kärlek, värme och glada skratt.

Älskar er!

Måndag - Dan, före dan, före dan, före dan, före doppareda'n:

• Förbereda tisdagen.

Tisdag - Dan, före dan, före dan, före doppareda'n:

• Jobba
• Åka till IKEA + Skärholmen för att handla julklappar och julmat
• Åka till Panduro och köpa något julpyssel till Nemo
• Slå in julklappar
• Koka senap
• Kanske gör julskinka

Onsdag - Dan, före dan, före doppareda'n:

• Jobba
• Äta julbord
• Åka hem
• Ta emot mamma
• Ta emot Nemo
• Göra julgodis
• Baka julbröd
• Pyssla med Nemo
• Klä pyttegranen - kanske

Torsdag - Dan, före doppareda'n:

• Vakna med Nemo
• Äta frukost
• Pyssla klart
• Klä pyttegranen - om vi inte hann det igår
• Slå in julklapparna klart
• Städa
• Pynta
• Hälsa MAA välkomna för lite julmys
• Spela "uppesittarbingolotto"
• Spela WII
• Dricka glögg
• Ha mysigt

Fredag - Doppareda'n:

• Vakna med tjejerna
• Äta tomtegröt till bjällerklang
• Skjutsa Denize till Baki
• Åka till Bålsta
• Somna i soffan och drömma om tomten...

Kram

För nu ganska många år sedan jobbade jag
lite extra på ASKO Möbler. Det var i samband
med skilsmässan och jag tänkte att det skulle
vara en bra sysselsättning de helger Johanna
skulle vara hos sin pappa. Allt för att slippa
vara ensam med sig själv och dessutom få
betalt för det...



Jag tror att jag jobbade där i kanske tre år.
Eller om det var fyra? Eller två?
Hur som helst och strunt samma.
ASKO Möbler var på många sätt en speciell
arbetsplats - med speciella arbetskamrater
och många väldigt speciella kunder.

Speciellt minns jag några.
Andra inte alls.
En jag minns var en man som alltid
tycktes dyka upp de helger jag jobbade.
Han lyckades alltid få till det så att han
blev "min" kund och jag blev alltid lika
glad då just han dök upp. Nej, inte på
det viset utan just bara för att han var
en väldigt glad och trevlig kund.
Och för att hade ett sådant varmt leende.
Och fina ögon... Okej då - han såg bra ut!

En dag så kom det ett blomsterbud
farandes upp för rulltrapporna. Och OM jag
inte missminner mig så var det exakt samma
dag som jag hade bråttom för att jag skulle
åka direkt till Linköping för att lyssna på
en konsert med JS och gå ut och äta med
honom.




Blommorna var till mig. De var bedövande
vackra och kanske var detta den största
blombukett jag någonsin förärats.

På kortet stod något i stil med att de
var just till mig bara för att jag var så
glad, trevlig och söt...
Kortet var undertecknat med namnet "Håkan"
- inget mer än så.

Som jag funderade. Hela vägen till Linköping.
Jag minns att jag ringde min x-svåger för att
höra om det var han - och det var det då inte.
Så ringde jag till en dåvarande arbetskompis
till min nu mer föredetta man och frågade.
Nähe, det var inte han heller!! Och några
fler med namnet Håkan kände jag inte
vid den tidpunkten!

Jag kunde inte släppa det här med blombuketten.
Vem i hela friden kunde det vara som skickat den?
Dagen därpå - jodå, jag kom direkt från Linköping -
så luskade jag rätt på att den var skickad från en
blomsteraffär vid Telefonplan. Ante, som jag då
jobbade tillsammans med, bodde där - och, jodå,
han visste exakt var blomsteraffären låg!
Självklart erbjöd jag honom skjuts hem den kvällen
för att få butiken utpekad...

Sakta körde vi förbi ett par gånger innan Ante
tackade för skjutsen och hoppade ur bilen.
Inne i affären så kunde vi skymta folk och kanske
ett någon såg bekant ut - men inte mycket mer
än så. Dagen därpå ringde jag och berättade hela
historien med en förhoppning om att de skulle kunna
hjälpa mig med vem denna hemliga beundrare var.
Jag vet inte vem som blev mest generad - tjejen
jag pratade med i butiken eller jag - då vi kom på
att denna "Håkan" var samma man som ägde den
aktuella butiken... Jag bad henne hälsa honom och
framföra mitt varmaste tack!

Sedan dess har många år passerat - mycket vatten
har runnit under mina broar och sannolikt också under
hans. Jag har inte glömt bort buketten - men heller inte
funderat så mycket mer på den. Det har, som sagt,
gått några år sedan dess.





Ikväll när vi satt och åt middag så sa plötsligt Denize
att hon ville ha hjälp med att skriva ett bra CV.
Hon tänkte försöka börja söka ett jobb redan nu
efter nyår för att ha sitt på det torra då skolan
slutar i vår. Denize har på senare tid - i takt med
slutproven nu hopar sig och läxorna blir allt fler
och mer omfattande - börjat prata om att hon vill
bli något helt annat än vad som från början var
tänkt. Hon är inte sugen på något "akademiskt"
yrke och vidare utbildning utan hon känner för
att bli något där hennes kärlek och känsla för
kreativitet och skapande kommer mer till sin
rätt. Att bli florist är en av många drömmar...

Vi började prata allmänt om det här med yrken,
utbildningar och olika val man gör i livet.
Den erfarenhet man med åren har lärt en att
lycka och glädje är viktigt. Att ha ett jobb eller
sysselsättning som inte får en att må bra är
tämligen värdelöst. Jag föreslog Denize att
helt enkelt försöka söka ett jobb i någon
blomsteraffär för att få chansen att "prova på"
innan hon måste göra vidare val vad gäller
skolan.

Plötsligt säger Johanna:
-Min kompis, Mikaela du vet, hennes pappa
har en massa blomsteraffärer. Du kanske
skulle kunna höra med honom?

Han heter Håkan, har ett jättefint leende,
fina ögon och ser jättebra ut...



Plötsligt så mindes jag buketten som kom
farandes uppför rulltrappan på ASKO.
Snabbt tuggade jag ur munnen, började skratta
och frågade om hon vet om han har en blomsteraffär
som ligger vid Telefonplan?

Johanna tittade på mig, nickade och började skratta hon med.
-Ja, det har han. En liten butik precis vid tunnelbanan...
Varför frågar du?

- Därför att världen ibland är så märkligt liten, svarade jag.



Kram

Som vanligt skulle det inte
bli som man hade tänkt sig.
Och längtat efter.
Och sett fram emot.
Och som vanligt så blev
det himla bra i alla fall...
Kanske bättre!




Ja, det är den just avslutade
helgen jag pratar om.
Av de glada laxarna och
snuskhumrarna blev det
inte ett smack.
Det hände saker som ställde
till det och som gjorde skillnaden.
Nu orkar jag inte gå in på detaljer,
men jag kan avslöja att det handlar
om killar, män, kärlek eller inte kärlek,
brist på mod, rädslor, skratt, tårar,
löften och svek...
Och om en något märklig
och smått irriterad fru.
Och om en kantstött
älskarinna.

Träffade Ia istället på väg hem från
jobbet. Himla trevligt. Hon var jättefräsch,
hade glitter i sina ögon, bubblande skratt
och varmt leenden. Jodå, nog är hon
kär alltid. Härligt - go for it girl,
du är värd det!

Johanna var på fest tillsammans med
bland annat Sara Odell i Huddinge.
Kul att tjejerna hänger med varandra
fortfarande om än att det kanske inte
blir så ofta. Med "det" finns där mellan
dem och då blir allt så enkelt även om
tiden går. Gammal vänskap rostar inte...
Eller var det kanske "kärleken" som
var rostfri?

Denize hade myspyskväll med Kevin.
Jag lagade mat och vi åt tillsammans
hela gänget för en gångs skull.
Det händer alldeles för sällan nu för
tiden känner jag. Måste ta tag i det
efter jul... Har vi hört den förr?

Såklart att Johanna skulle bli drogad
på krogen. Igen. Stackars liten.
Eller var det tågsjuk hon blev på vägen
hem, kanske? Ellet matförgiftad?
Mamman fick i alla fall klä på sig och
möta upp på snöig Årstaväg mitt i natten.
Och tur var väl det!! :)
Nej då, så farligt
var det inte.
Bara lite.
Lite för mycket.

I lördags åkte jag taxi till SaltsjöBoo
(tack Janne och RMP) för att hämta en
lånebil. Såklart hann inte min bli klar
som utlovat i förra veckan. Passade
på att handla lite på vägen hem och
skjutsade sedan Johanna till Gullmarsplan
där hon skulle bli hämtad av Fia och Josefin.
De åkte sedan till Hökarängen för att plocka
upp Nemo och Jimmie innan det bar av till
Himmelsö för en mysig lilla-julaftons-
tillställning tillsammans med farfar
och Anna-Karin. Jimmie och Josefin åkte
med sista bussen hemåt igen, Johanna
och Nemo som kvar, Denize och Winston
sov hos Baki... Och därmed blev jag både
hund- och barnfri helt plötsligt!
Tjolahejsan, tjolahoppsan!

Gabrielle Boström heter en av de nya
tjejerna som börjat jobba med oss.
Hon är född i England, har en tysk
mamma och en svensk pappa.
Har bott växelvis både här och där.
Och på en massa ställen i USA bland
annat tillsammans med en portugisisk
man med vilken hon har en dotter som
heter Astrea. Så har hon jobbat inom
filmbranschen på WarnerBros, hatar
strumpor, har träffat prinsessan Diana,
älskar att rida, är en fantastisk konstnärinna...
Wow - vilken tjej!



I lördags kväll kom Gabrielle hem till mig.
Vi mumsade på nötter och choklad - och
drack en massa vin! Därefter gick
vi ned till LA Bar och käkade gott.
Kvällen avslutades vid 12-tiden då
hon hoppade på bussen för att sedan
ta tåget hem till Sumpan!

Sov länge i söndags och slöade runt
i morgonrock ända fram till lunch.
Janne dök upp så åkte vi tillsammans
till IKEA för att handla en massa nya
möbler till jobbet. Passade på att handla
en del ljus hem och några julklappar.



Denize var på hundmässan med Kevin.
De hade precis kommit dit då hon ringde
hem och förskräckt frågade om jag visste
om det hänt något... Det kryllade av poliser
- både uniformerade och civila runt omkring
Stockholmsmässan! Inte utan att man är lite
extra uppmärksam - och orolig - med tanke
på självmordsbombaren härom veckan!



Johanna tog tåget hem med Nemo från
Flemingsberg. De åkte med Roland och
Anna-Karin upp som skulle på julmiddag
hos Marielouise och Jeppe. När de klev av
tåget i Älvsjö som sprang de rätt i armarna
på ett 20-tal poliser i full mundering med
hjälmar och allt... Som på film!!



Aldrig har väl Nemos ögon varit större!!
Johanna frågade någon och fick reda på
att det var ett bombhot som utlöst att
polisiär aktivitet. Snabbt kastade de
sig på bussen mot Hökarängen för att
komma bort från Älvsjö. Hon ringde till
Denize och Kevin som fortfarande var på
mässan - och snabbt såg de till att också
komma därifrån.



Johanna hjälpte Jimmie med att flytta in
i nya lägenheten. Det skruvades IKEA-
möbler för glatta livet. Det var första gången
Nemo var uppe i lägenheten och han fattade
först ingenting... Blev alldeles förtvivlad när
Johanna lurade upp honom i "fel" port på
Pepparvägen!! Väl på plats så lugnade han
ner sig och när Jimmie och Josefin berättade
att pappa och Nemo skulle bo där och att han
därmed skulle få två "hus" att bo i och två
rum så skrattade han bara - och sedan var
det inget mer med det!! Vi får väl se vad som
kommer sedan - gissar att det är mycket som
snurrar i hans lilla huvud...

Helgen avslutades med en mysig
familjemiddag igen - tillsammans med Kevin.
Det blev lutfisk med sås, potatis och en massa
kryddpeppar. Sedan kunde jag inte låta bli att
köpa lite grönkål när jag ändå var i farten...





Mums fillibabba - och bara fem dagar kvar till julafton!

Oj, snart två veckor sedan sist.
Två ganska bra veckor.
I alla fall två bättre veckor.

Vi har haft besök från Horla.
Maria, Johannas kompis från Hjo.
Hjohjo mensan!



Tjejerna har varit ute och gjort stan.
Och kollat på Idol-finalen i Globen.
Hängt i baren på Debaser
och dissat Stureplan.
Träffat brorsan med sällskap.
Sovit länge.
Degat.
Segat.
Fnissat.
Skrattat.

Marias besök var välkommet och
det märks verkligen att hon och
Johanna trivs i varandras sällskap.
Härligt!

Som grädde på moset,
pricken över i:et eller
kronan på verket så kom
beskedet angående antagningen
till högskolan...




GRATTIS Johanna som kom
in i på sjuksköterskelinjen...
I Sollefteå - av alla ställen.

GRATTIS Maria till nionde reservplats.
Nu håller vi tummarna för att minst
åtta elever kommer på andra tankar
så att du också kommer in!



För en vecka sedan blev jag boostad.
Av stor liten kärlek.
Det allra största.
Jag åkte hem ett par timmar
på eftermiddagen.
Fram och tillbaka.
För säkerhets skull.
Liten Stor Störst stannade
kvar till middagen.
Så ringde telefonen och
förtrollningen bröts.
Innan han åkte så lovade
vi varandra en massa saker.
En massa saker som
är våra hemlisar och
som gör livet lite skönare.

JAG ÄLSKAR DIG.



Det är vinter.
Jättevintrigt.
Och väldigt vackert.
Det yr både kors och tvärs.
Och knarrar under skorna.
I år måste det bli en vit jul.
Det får inte bli en mörk jul.

På jobbet har det rullat på riktigt bra.
Det har känts att allt hör ihop.
Att det ena beror på det andra.
Och det första på det tredje.
Inte stabilt.
Men mindre labilt.



Det har gått 24 dagar och jag lever.
Jag finns i alla fall.

Så, nu när Johanna kommit in på en skola
i Sollefteå så blir det lite väl långt och bökigt
att pendla till och från Årsta = 104 mil om dagen.
Nej, går man i skola i Sollefteå
så måste man bo i Sollefteå.




Johanna har under veckan löst boendet
på ett imponerande och galant sätt.
Ber om att få gratuelera till 58 kvm
lägenhet på Djupögatan 29 mitt i stan.
Snyggt jobbat, tjejen!



Sen kan ju jag kanske tycka att det är lite fånigt
att Sollefteå ska ligga så förskräckligt långt
från Årsta... Femtioenmil är många mil när
man längtar!!

Nu är det mycket som ska ordnas fram till
inflyttningen. Herre gud, vid närmare eftertanke
så ska det mesta - för att inte säga ALLT - fixas!
Det lär bli många resor fram och tillbaka till
IKEA. Och med lite tur kommer det att bli
luftigare och plats över i källarförråden.
Den 13 januari planeras resan norrut med
fullastad bil + släp. Soffa och sekretär är
redan inhandlat - begagnat i Sollefteå!

Så himla spännande.
Så himla roligt.
Så himla spännande.
Så himla läskigt...

Modiga, bästa, älskade Johanna...
Det här kommer gå som en dans
- om än kanske lite i otakt ibland.
I alla fall till att börja med.
I alla fall för mig.
Du för och jag gör vad jag
kan för att hålla jämna steg.



Ett par julbord har jag hunnit med och ett par
väntar innan det riktigt julaftonsjulbordet serveras.
Det första avnjöts på StureCompagniets festvåning,
Arnoldshuset. Det kan ha varit ett av de märkligaste
julbord jag någonsin smakat. Det fanns inte ens skinka!
Julbord nummer två åt jag häromkvällen på Nürnbergska
på Björngårdsgatan på Söder. Helt OK, ganska lagom
men kanske inte heller något att rekommendera.
Imorgon väntar ett fisk- och skaldjursjulbord på Lisa
Elmqvist...




Det låter spännande och blotta tanken på alla
glada laxar, ostron, musslor, röror och skaldjur
får det verkligen att vattnas i munnen!

Innan jag slår mig ner vid det bordet vankas det
glögg och champagnemingel hos Hey People och
därefter en fördrink på Anglais. Jösses - det kan
bli en hur trevlig kväll som helst!

Nähej, nu är det hög tid att släcka lamporna
och krypa ner i sängen. Jag kan inte förstå
att något så enkelt - och skönt - ska vara
så himla svårt.


Kram å god natt!


PS) Nu är det 25 dagar...
Och en vecka kvar till julafton.

Jo, jag tänkte faktiskt tacka dig för en sak.
Du minns att du för bara några veckor sedan,
fast det känns som en evighet sedan,
använde ett telefonnummer och en inloggning
som egentligen tillhör mig - sedan minst 15 år.
Visst minns du? Bra!

Jo, jag minns att jag erbjöd dig att låna numren,
då det just var det enda jag hade att erbjuda.
Och jag tycker om att hjälpa till - när jag kan!

Hur som helst alla dessa nummer tillsammans blev
så småningom en trea. Och det var i den vevan det
hände något - som jag inte kan förstå. När det
bekräftande brevet väl ramlade ner i brevlådan
var du liksom helt försvunnen.

Du skulle träffa min dotter fick jag höra.
Jag bad henne framföra till dig att brevet
hade kommit samt att hälsa att du var tvungen
att kontakta dem som kontaktas borde för
att meddela om dina ändrade planer.

Enligt henne så hälsade hon det jag hade bett
henne om. Du svarade med att arrogant fnysa
och säga att det var alls inget du tänkte göra
för att det behövdes inte. Stort, moget och
ansvarsfullt...

Men tänka sig, min vän, det var precis så du
borde ha gått till väga. Det hör liksom till vanligt
sunt förnuft och det vet jag att du har. Att du hade,
i alla fall.

När jag i helgen använde mina nummer blev
det inget napp alls. Det spelade ingen roll hur
jag än försökte och vilka val jag än gjorde.
Detta var något nytt och jag mindes inte att
det någonsin varit så tidigare.

Driftstörningar, tänkte jag och försökte igår igen.
Samma resultat. Inte ett napp.
Idag ringde jag på vanligt sätt och fick prata med
en trevlig tjej som förklarade vad som hänt...

Tack vare att du inte gjorde som du blev ombedd
utan bara fnös åt det hela så förlorade jag minst
15 år på ett bräde. Sådana är bestämmelserna,
ser du.

Nu har jag skrivit ett brev och förklarat vad som hänt
eller inte hänt. Och detta utan att egentligen veta
vad som hänt!? Därefter så kommer de att behandla
detta som ett ärende. Och efter det kommer de att
lösa spärren. Kanske.

Än en gång tack.
För allt.


Kram

Ett: Grattis "du-vet-att-jag-menar-just-dig" till din "nya-du-vet-vad"!
En liten död är ett kommatecken som kommer till oss - som en skänk
från ovan. Dess budskap är att du ska stanna upp, andas in, andas ut
och fundera lite.   Nya dörrar öppnas när gamla stängs.

Två: Vad kan få en att tro att personalen ska jubla när de får veta att
den där roliga och hemliga aktiviteten som är planerad efter julbordet
den 22:a är hockeybiljetter? Ett Stockholmsderby i all sin ära - men snälla,
inte den här kvällen. Suck!!

Tre: JS - tack för samtalet men jag är fortfarande tveksam inför helgen.
Dessutom fyller faster Margareta 92 på söndag...

Fyra: Pratade med mamma idag - än en gång så fick hon mig att förstå
varför det är som det är. Och varför det ska fortsätta att vara så.

Fem: Julfest på onsdag!

Sex: Jag vill inte har vinterkräksjukan.

Sju: Hoppas att Johanna får en kul kväll.

Åtta: Tack Denize för en mysig kväll.

Nio: Kul att M kommer på onsdag - du är så välkommen!

Tio: Hoppas att den nya anti-kiss-kristall-maten kommen att göra susen.








Kramkram, sov gott och dröm sött

Vad är egentligen inte så lång tid annat än
ett godtyckligt mått på tid som bara går.

Minuter, timmar, dagar och veckor som
försvinner och som aldrig någonsin kommer
att komma tillbaka?

Tid som aldrig kommer att gå i repris...
Tretton dagar = en evighet av väntan
och längtan.

Stackars, finaste lilla du...

Du som alltid har varit frisk som en nötkärna har
verkligen haft ett skitår i år. Det började redan i
januari med ett gyningrepp under narkos. Strax
därefter blev det dags för en blindtarmsoperation.
Sedan har du haft två lunginflammationer, en
spricka i foten, förkylningar, hjärtesorg, en hjärn-
skakning och nu vinterkräksjukan med hög feber
och allt som dit hör till.

Välkommen 2011 - allt kan bara bli bättre!!



Älskar dig!


Puss

Du, jag tänkte på Så Mycket Bättre.
Och då kom jag att tänka på en annan sak också...

Minns du vad Geir mailade till dig?
Vad han skrev som var så extra fint?



Kram

Ska drömma om dig inatt...


Puss

-Åååååå, vad jag hoppas att
du såg Så Mycket Bättre
bättre just ikväll...

Visst gjorde du det?
Visst tänkte du?
Visst kände du?

Jag visste det.
Jag tänkte.
Jag kände.


Kram

Jag har haft anledning att tänka och fundera på ett annorlunda sätt den senaste tiden.
Jag har brottats med en massa saker jag inte har förstått. Jag har ställt frågor utan
att få svar. Situationen har tvingat mig att göra en massa omvärderingar. Den har
tvingat mig se saker jag tidigare blundat för. Det som har hänt kommer för all framtid
att påverka mina relationer. På gott - men också kanske på ont.

Jag tror på konsekvenser. Jag tror på sambandet mellan orsak och verkan,
ord och handling. Jag tror att vi alla har vår givna val att göra - och att det är viktigt
att se, förstå och respektera att det finns skäl till att vi har olika verktyg som styr.
Jag tror på det goda. På det snälla och varma. Jag tror på kärlek och respekt.
Ödmjukhet är något jag alltid har uppskattat. Jag tror på det lilla i det stora,
på det stora i det lilla.

Jag har haft mina skäl till att under det senaste dygnet fundera en massa på vad
ordet självständig innebär. Jag har tagit mig friheten att ställa mina uppfattningar mot
andras för att se om det finns ett enkelt givet svar eller om detta är ett ord - som så
många andra - som har lika många betydelser som tolkningar. En tolkning är i sig fri.
En tolkning bygger på en eller flera känslor. Känslor i sin tur vilar på de erfarenheter
och upplevelser vi har.

Om man sätter ordet självständiget i ett samband som har med länder och stater att
göra så betyder det att det aktuella landet är fullständigt oberoende gentemot andra.
Staten räknas som ett subjekt med handlingsförmåga i det internationella samfundet.
Det regleverk som styr självständighet regleras i folkrätten. Folkrätten är det rättsystem
som bland annat reglerar förhållandet mellan stater.

Självständighet behöver inte betyda att landet tidigare har varit en del av ett annat land.
Det kan likväl har varit ett obebott land som ingen har haft anspråk på. Det kan också ha
varit en protektorat - alltså en stat under ett stort indirekt inflytande från skyddsmakten.

En självständighetsförklaring görs när ett land utropar sig självständigt. Landet ifråga deklarerar
sin självständighet. Med tur och skicklighet lyckas sedan det aktuella landet få sin deklaration
erkänd av andra självständiga stater och medlemmar av organisationer såsom EU och FN.


Också vi människor kan vara mer eller mindre självständiga. Vi har alla olika behov av
att vara självstäniga, på vilket sätt och till vilken grad. Här finns det oändligt många olika
sätt att se på saken - och det är viktigt att man respekterar skillnaderna. Så länga alla som
står en nära och är direkt berörda finner en acceptans i situationen och relationen så är
den också accepterad och godkänd. Att vara alla människor till lags är en omöjlighet då
det, som sagt var, inte finns något facit som berättar vad som är rätt och fel.

Man kan, som ett ungefärligt mått, definiera självständighet som accepterandet att det är
ens personliga ansvar att forma sitt eget omdöme och att leva därefter.

Att ta ansvar, vara självständig och att ha förmågan att sätta sig in i en annan människas
situation är tre viktiga komponenter i den sociala utveckling. Dagens samhälle kräver ofta
att vi ska ha förmågan att kunna ta ansvar och att vara just självständiga. Detta är
färdigheter som tränas från tidig ålder genom att man ger det lilla barnet ett visst
mått av ansvar samt är tillåtande och uppmuntrande vad gäller självständigheten.
Det är viktigt att man tillåter barnet misslyckas. Inte bara en utan kanske flera
gånger. Att inte göra det kan hämma både lust och nyfikenhet att söka och hitta
egna vägar.

Social kognition = socialt tänkande = empati är namnet på ett av många områden
inom social utveckling. Det handlar om en persons kunskap om och förståelse för
andra människor och deras handlngar, tankar, känslor och motiv. Det handlar om
hur väl en människa kan sätta sig in i en annan människas situation och se saker
och ting utifrån hennes perspektiv eller utgångspunkter. Hur väl en vuxen eller
ett barn kan göra detta är avgörande för hur den personen fungerat i ett socialt
sammanhang.

Självständighet är en viktig egenskap men det är svårt att hitta ingångar i psykologisk
forskning. En självständig person tänker själv, men lyssnar gärna till andra. Hon vet
att hon kan ha fel och medger det utan prestigelåsningar. Hon är inte upptagen av
att vara *konformist men kan hantera sociala krav på ett smidigt sätt så att hon
undviker att provocera. (*= Konforism är rättning efter omgivningens normer
och regler och svårigheten att hävda en avvikande åsikt. Motsatsen kallas
nonkonformism och betecknar självständighet, originalitet eller excentricitet)




Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ned i detta ämne - för att det är aktuellt,
intressant och för att jag gillar att skriva. Jag väljer ändå att sätta punkt här.
Tänkte ägna lite tid åt mina tankar och funderingar. Mitt vridande och vändande.

Och mitt i allt så tänker jag också tillägna mina barn tankar fulla av värme, respekt
och kärlek. Jag är så stolt och glad över er på alla de tänkbara sätt - inte minst
för att ni är sådana självständiga och kloka människor...







Kram å trevlig lördagskväll

Nu har det vänt.
Det känns så.

Tack finaste Johanna
för att du är en sådan
underbart fantastisk
människa med så
magiska egenskaper.
Du fick mig att förstå.
Jag älskar dig.

Jimmie, du har rätt:
Kärlek är respekt.
Respekt är kärlek.
Jag förstår nu och
jag lovar att respektera.
Förlåt för på det vis jag
har betett mig.
Jag vet att du förstår.
Jag vet att du visste.
Förlåt för att jag blev så
rädd. Jag kunde inte hantera
det. Jag kunde inte andas.
Det finns ett mod i det du gör.
Och du gör det för att
du måste.
Jag vet.
Jag förstår.
Jag lovar att respektera.
Jag finns här och jag
älskar dig alltid.

Denize,
kloka fina...
Älskar dig.

Josefin...
Jag älskar dig.

Nemo, du är den
bästa av oss alla.
Den finaste,
den renaste
och den som
är mest ärlig.
Min finaste vän.
Min sol min måne,
min natt och dag.
Mitt hav,
min himmel...
Mitt allt.
Jag ÄLSKAR dig
min trollunge.

JAG ÄLSKAR ER och jag tänker aldrig
svikar er. Jag finns alltid här.
Och jag behöver inte vara rädd.


Puss, kram och två tända ljus i advent.

Jimmie, hur kunde det bli så här?
Till vilken nytta?

Är du säker?

Just nu finns det en människa som jag hatar.
Men som jag skulle vilja älska.
Som jag har älskat och haft nära.

Det känns som längesedan nu.
Märkligt, för det var igår.
Nästan.

Jag kommer aldrig att älska dig igen.
Jag kommer aldrig att förlåta dig.
Jag kommer aldrig att förstå.

Aldrig någonsin.
Och jag hatar det.

Jag tror inte att du kan förstå vad du har förstört.
Jag tror att du är för dum att förstå vidden av det som sker.
Och om du en dag vaknar - hur ska du kunna leva med detta?

Det kommer du säkert att kunna göra.
Jag tror inte att du har något samvete.
Jag tror att du kommer att lägga det bakom dig och gå vidare.
Som så många gånger förr.

I min ryggsäck får inte dina saker plats.
Där finns en massa saker som inte är mina.
Och inte heller dina.
Men, som jag bär runt på - för din skull.

Jag har större erfarenhet av livet än dig.
Jag väljer mina krig.
Och jag vet att den som ska ha ett straff,
kommer att få sitt straff.

Den dagen ska jag säga:
Du får faktiskt skylla dig själv.
Jag ska påminna dig om sambandet mellan
orsak och handling. Jag ska förklara vad
ordet konsekvens innebär.

Eller så nöjer jag mig med att inte säga
något alls och i stället hoppas på att du
själv kommer att förstå.

Så här hade det inte behövt bli.
Det hade räckt långt om du hade varit ärlig.
Ärlig mot dig själv och mot andra.

Kramar, värme och kärlek... Tack!