* Små barn, små bekymmer...

Jo, jag tänkte faktiskt tacka dig för en sak.
Du minns att du för bara några veckor sedan,
fast det känns som en evighet sedan,
använde ett telefonnummer och en inloggning
som egentligen tillhör mig - sedan minst 15 år.
Visst minns du? Bra!

Jo, jag minns att jag erbjöd dig att låna numren,
då det just var det enda jag hade att erbjuda.
Och jag tycker om att hjälpa till - när jag kan!

Hur som helst alla dessa nummer tillsammans blev
så småningom en trea. Och det var i den vevan det
hände något - som jag inte kan förstå. När det
bekräftande brevet väl ramlade ner i brevlådan
var du liksom helt försvunnen.

Du skulle träffa min dotter fick jag höra.
Jag bad henne framföra till dig att brevet
hade kommit samt att hälsa att du var tvungen
att kontakta dem som kontaktas borde för
att meddela om dina ändrade planer.

Enligt henne så hälsade hon det jag hade bett
henne om. Du svarade med att arrogant fnysa
och säga att det var alls inget du tänkte göra
för att det behövdes inte. Stort, moget och
ansvarsfullt...

Men tänka sig, min vän, det var precis så du
borde ha gått till väga. Det hör liksom till vanligt
sunt förnuft och det vet jag att du har. Att du hade,
i alla fall.

När jag i helgen använde mina nummer blev
det inget napp alls. Det spelade ingen roll hur
jag än försökte och vilka val jag än gjorde.
Detta var något nytt och jag mindes inte att
det någonsin varit så tidigare.

Driftstörningar, tänkte jag och försökte igår igen.
Samma resultat. Inte ett napp.
Idag ringde jag på vanligt sätt och fick prata med
en trevlig tjej som förklarade vad som hänt...

Tack vare att du inte gjorde som du blev ombedd
utan bara fnös åt det hela så förlorade jag minst
15 år på ett bräde. Sådana är bestämmelserna,
ser du.

Nu har jag skrivit ett brev och förklarat vad som hänt
eller inte hänt. Och detta utan att egentligen veta
vad som hänt!? Därefter så kommer de att behandla
detta som ett ärende. Och efter det kommer de att
lösa spärren. Kanske.

Än en gång tack.
För allt.


Kram