Världen är bra liten!
För nu ganska många år sedan jobbade jag
lite extra på ASKO Möbler. Det var i samband
med skilsmässan och jag tänkte att det skulle
vara en bra sysselsättning de helger Johanna
skulle vara hos sin pappa. Allt för att slippa
vara ensam med sig själv och dessutom få
betalt för det...
Jag tror att jag jobbade där i kanske tre år.
Eller om det var fyra? Eller två?
Hur som helst och strunt samma.
ASKO Möbler var på många sätt en speciell
arbetsplats - med speciella arbetskamrater
och många väldigt speciella kunder.
Speciellt minns jag några.
Andra inte alls.
En jag minns var en man som alltid
tycktes dyka upp de helger jag jobbade.
Han lyckades alltid få till det så att han
blev "min" kund och jag blev alltid lika
glad då just han dök upp. Nej, inte på
det viset utan just bara för att han var
en väldigt glad och trevlig kund.
Och för att hade ett sådant varmt leende.
Och fina ögon... Okej då - han såg bra ut!
En dag så kom det ett blomsterbud
farandes upp för rulltrapporna. Och OM jag
inte missminner mig så var det exakt samma
dag som jag hade bråttom för att jag skulle
åka direkt till Linköping för att lyssna på
en konsert med JS och gå ut och äta med
honom.
Blommorna var till mig. De var bedövande
vackra och kanske var detta den största
blombukett jag någonsin förärats.
På kortet stod något i stil med att de
var just till mig bara för att jag var så
glad, trevlig och söt...
Kortet var undertecknat med namnet "Håkan"
- inget mer än så.
Som jag funderade. Hela vägen till Linköping.
Jag minns att jag ringde min x-svåger för att
höra om det var han - och det var det då inte.
Så ringde jag till en dåvarande arbetskompis
till min nu mer föredetta man och frågade.
Nähe, det var inte han heller!! Och några
fler med namnet Håkan kände jag inte
vid den tidpunkten!
Jag kunde inte släppa det här med blombuketten.
Vem i hela friden kunde det vara som skickat den?
Dagen därpå - jodå, jag kom direkt från Linköping -
så luskade jag rätt på att den var skickad från en
blomsteraffär vid Telefonplan. Ante, som jag då
jobbade tillsammans med, bodde där - och, jodå,
han visste exakt var blomsteraffären låg!
Självklart erbjöd jag honom skjuts hem den kvällen
för att få butiken utpekad...
Sakta körde vi förbi ett par gånger innan Ante
tackade för skjutsen och hoppade ur bilen.
Inne i affären så kunde vi skymta folk och kanske
ett någon såg bekant ut - men inte mycket mer
än så. Dagen därpå ringde jag och berättade hela
historien med en förhoppning om att de skulle kunna
hjälpa mig med vem denna hemliga beundrare var.
Jag vet inte vem som blev mest generad - tjejen
jag pratade med i butiken eller jag - då vi kom på
att denna "Håkan" var samma man som ägde den
aktuella butiken... Jag bad henne hälsa honom och
framföra mitt varmaste tack!
Sedan dess har många år passerat - mycket vatten
har runnit under mina broar och sannolikt också under
hans. Jag har inte glömt bort buketten - men heller inte
funderat så mycket mer på den. Det har, som sagt,
gått några år sedan dess.
Ikväll när vi satt och åt middag så sa plötsligt Denize
att hon ville ha hjälp med att skriva ett bra CV.
Hon tänkte försöka börja söka ett jobb redan nu
efter nyår för att ha sitt på det torra då skolan
slutar i vår. Denize har på senare tid - i takt med
slutproven nu hopar sig och läxorna blir allt fler
och mer omfattande - börjat prata om att hon vill
bli något helt annat än vad som från början var
tänkt. Hon är inte sugen på något "akademiskt"
yrke och vidare utbildning utan hon känner för
att bli något där hennes kärlek och känsla för
kreativitet och skapande kommer mer till sin
rätt. Att bli florist är en av många drömmar...
Vi började prata allmänt om det här med yrken,
utbildningar och olika val man gör i livet.
Den erfarenhet man med åren har lärt en att
lycka och glädje är viktigt. Att ha ett jobb eller
sysselsättning som inte får en att må bra är
tämligen värdelöst. Jag föreslog Denize att
helt enkelt försöka söka ett jobb i någon
blomsteraffär för att få chansen att "prova på"
innan hon måste göra vidare val vad gäller
skolan.
Plötsligt säger Johanna:
-Min kompis, Mikaela du vet, hennes pappa
har en massa blomsteraffärer. Du kanske
skulle kunna höra med honom?
Han heter Håkan, har ett jättefint leende,
fina ögon och ser jättebra ut...
Plötsligt så mindes jag buketten som kom
farandes uppför rulltrappan på ASKO.
Snabbt tuggade jag ur munnen, började skratta
och frågade om hon vet om han har en blomsteraffär
som ligger vid Telefonplan?
Johanna tittade på mig, nickade och började skratta hon med.
-Ja, det har han. En liten butik precis vid tunnelbanan...
Varför frågar du?
- Därför att världen ibland är så märkligt liten, svarade jag.
Kram
Kommentarer
Trackback