* Små barn, små bekymmer...

Minsann har inte ännu en vecka passerat i våra liv.
Vecka trettiosju år tvåtusentio...
Tid som inte kommer att gå i repris.

Veckan har varit ungefär lika upphetsande och spännande
som en septembervecka brukar vara.
Tänk, detta bör vara min 189:e septembervecka...
Inte utan att man börjar få en viss rutin!




En viss rutin känns det som om vi börjar få också vad
gäller förkylningar och febertoppar. Johanna överraskade
med att i måndags än en gång få feber. Detta föranledde
ett samtal med SÖS samt ett besök på den relativt nyöppnade
jourmottagningen på Gullmarsplan. De konstaterade att
sänkan då fortfarande var hög samt att det försämrade
allmäntillståndet sannolikt hade att göra med att det
penicillin hon fick förra fredagen var fel - för just henne.
Nu blev det nya piller, nya förhållningsorder samt värsta
dunder-hostmedicinen!




Jag, som då besvärat hela huset med min hosta de senaste
dagarna, korkade glatt upp medicinflaskan och tog mig några
rejäla klunkar direkt så vi kom hem. Och ett par innan jag
skulle gå och lägga mig. Och ett par då jag blev hostig under
natten. Och vaknade galet illamående på morgonen. Alltså,
då menar jag riktigt galet illamående. Du vet; två steg,
kallsvettningar, skakningar, hulkningar... Två steg, kall-
svettningar, skakningar, hulkningar... Det planerade
morgonmötet på jobbet fick vackert skjutas upp ett
par timmar - jag och Winston flexade in först vid
09.30-tiden - grön-vit i ansiktet! Ja, alltså inte Winston
men jag... Och vad har vi lärt oss av detta? Jo, att inte halsa
i oss morfin-hostmedicin utan faktiskt använda doseringskoppen
och läsa vad som står angivet på flaskan vad gäller centiliter!




I tisdags kväll kom Johannas - och familjens - fina vän Sara över på
middag. Det är alltid lika trevligt när hon ramlar in så där nästan helt
apropå. Tjejerna överraskade med att ha middagen klar då jag kom
hem och det bjöds på god fläskfilé med tagliatelle. Efter maten pratade
vi om ditten och datten - det finns alltid en massa att avhandla tjejer
i mellan. Sara mår, som alla vi andra, ibland upp och ibland ner.
Ömsom vin, ömsom vatten. Ibland regn, ibland solsken. Idag var det
mest ner, vatten och regn. Vi vred och vände på våra liv och kom på
en massa bra saker vi själva kan göra för att nå förändring. Det handlar
inte bara om Sara och hennes liv utan också om våra andras. Det är
skönt och inspirerande att prata över generationerna. Sådant som jag
har fastnat i kan den yngre generationen hjälpa mig att komma loss
ifrån och jag kan som tack kanske vägleda dem med hjälp av den
erfarenhet och den klokhet man lyckats skaffa sig genom åren. Eller inte.



Jag brukar ibland tänka på hur det var när jag var tonåring. Jodå, ännu
är minnet intakt. Jag brukar tänka på alla de fester mamma och pappa
hade hemma i den panelklädda gillestugan med den mörkgröna heltäcknings-
mattan. Vi ungar fick, om vi hade tur, krypa ihop i en liten hög i hörnan av
den bruna manchestersoffan och titta på. Och det gjorde vi och vi gjorde
det gärna. Å, vad jag kunde längta efter att bli riktigt vuxen. Allt verkade
så glatt, enkelt och trevligt. Jag jämförde ofta med de fester vi själva hade
i den åldern. Alltid var det samma sak - från början till slut. Några, och oftast
var det desamma, som blev för fulla. Några kräktes. Några grät. Någon kom
på någon att hångla med någon - när denna någon egentligen borde ha
hånglat med någon annan. Några blev ihop. Några gjorde slut.

När jag sedan blev stor och vuxen nog att få ordna fester istället för hippor,
blev stor nog att bli bjuden på riktiga kalas, så insåg man ganska snart att
det var exakt samma saker som hände på dessa tillställningar...
Några, och oftast är det desamma, som blir för fulla. Några kräks. Några gråter.
Någon kommer på någon att hångla med någon - när denna någon egentligen borde ha
hånglat med någon annan. Några blir ihop. Några gör slut... Exakt samma sak på dessa
kalas som på våra tonårsfester. Skillnaden är att man som vuxen kan vara något mer
diskret med det som händer. Eller rättare sagt; man tror att man kan vara det.
Och barnögon ser inte lika bra i mörker. Och som barn har man svårt att tro att det
man ser verkligen är sant. När man är vuxen vet man att det oftast är det.

Sara gillar skor. Jag gillar skor. Men jag gillar inte alltid Saras skor. När jag i onsdags
morse skulle gå till jobbet så såg jag ett par stövlar jag aldrig sett tidigare. Liksom
ihopknycklade och inpulade längst in och underst i vår hög med skor i hallen. Jag tände
lampan, böjde mig ner och började dra... Och jag drog, jag drog och jag drog. Det var
liksom stövlar som aldrig ville ta slut. När jag väl lyckats få fram dem så kunde jag snabbt
konstatera att Sara gjorde det igen. Att Sara köpt stövlar som ingen vanlig människa kan
begripa sig på. Sara har köpt stövlar med muslånga skaft.


Jag kunde inte låta bli att knacka på tjejernas dörr innan jag gick.
Jag vara bara tvungen att höra hur Sara tänkte när hon köpte dem...
Yrvaket förklarade hon för mig att de är ascoola, superinne, brännheta
och att alla har sådana. Till exempel alla bloggare... Tack gode gud
att man inte är någon riktig bloggare tänkte jag snabbt!

I tisdags kom förresten Lena å Klaes hem från en skön semestervecka
i Portugal. Allt hade varit underbart och Lena mår som en prinsessa efter
en vecka i solen. De är så väl värda lite ledighet långt borta från vårdcentraler,
sjukhus och provtagningar. Dessutom väntade dem positiva besked från
banken och byggnadslovsnämnden vad gäller pool-byggandet så mycket
bättre kan det just nu inte bli. Jag längtar, som sagt, redan till premiärdoppet!

Min hosta vill inte ge med sig. Stackars tant Eriksson bankar i väggen varje
natt och Johanna hotar med att slå ihjäl mig om jag inte slutar. Och jag kan
inte annat än förstå henne. Inte nog med jag hostar - jag hostar konstigt
också. Jag får ta i så att jag nästan kräks och den kommer liksom i attacker.
Som om jag blir anfallen av min egen hosta. Efter den sista veckans nattliga
kraftansträngningar så är jag öm av träningsvärk i både armar, bröst och mage...
Jag huttar i mig hostmedicinen tre gånger om dagen och flåsar runt med min
astmamedicin med en förhoppning om att hostan ska ge med sig. Skam den som
ger sig och självklart ska hostan besegras - frågan är bara när! Jag, som är så
klok, har redan bestämt att jag ger den någon vecka till. Sedan är det väl min
tur att ringa farbror doktorn. Jag har, på eget bevåg, låtit Denize ta över Johannas
Kåvepenin-kur. Detta efter att Denize i veckan ännu en gång har klagat på halsont
och feberkänningar. Nu jäklar ska vi bli av med alla baskelusker och där med basta!

I torsdags kväll skulle Cia och Cristina ha träffats. För första gången på ett halvår.
Detta på Lill-C:s initiativ - till Stor-C:s stora och sanna glädje. Äntligen skulle de
få tid med varandra och tid för att prata igenom vad det var som hände, när det
egentligen hände och varför. Cia var så förväntansfull... Via ett simpelt sms lät
Cristina meddela under dagen att hon ställde in träffen. Och de skäl hon angav
var att hon kände sig för trött och i stället skulle gå hem och sova. Cia blev, självklart,
jätteledsen och besviken. Och jag delar hennes förtvivlan, har så lätt för att känna
med och förstå henne... Dumma småsystrar som gör så dumma saker hela tiden.
De beter sig egoistiskt och är så iskallt klara över att de ska slippa undan med alla
typer av konsekvenser. Nu som då som alltid. Jag kan för mitt liv inte begripa mig
på dem. Hur kan det bli så? Usch och fy...

Vi ska träffa Cia, Lasse och "barnen" i slutet av oktober för en något försenad
kräftskiva i Bålsta. Jag har sagt åt Cia att vad som än händer mellan henne och
Cristina så vill jag inte att hon blir inbjuden till denna helg. Eller rättare sagt;
såklart att Cia gör som hon vill med den saken men jag lämnar inga som helst
garantier vad gäller mitt eget uppförande. Jag har svårt att tro att jag skulle klara
av en hel kväll med Lill-C utan att fälla en massa onödigt dumma - men sanna -
kommentarer. Och sådan kan vara onödigt och dumt en kväll man ses för att ha
trevligt. Cia har lovat att jag inte behöver oroa mig, för vad som än händer så kommer
hon aldrig någonsin mer att vilja ha den typen av relation med Cristina igen vilket
innebär att hon inte kommer att vara ett självklart inslag på deras fester och
sammankomster framöver. Dumma, dumma småsyrror - vad ni ställer till genom att
ni beter er på det vi ni gör.



Jag måste erkänna en sak. Jag gillar alla dessa sköna program som drar igång när
sommaren drar vidare söderut och hösten tar vid. Alla dessa program som gör
hösten så dräglig och numer så lätt att ta sig igenom: Idol, Ensam mamma söker,
Bonde söker fru... I love them all! De senaste två veckorna har man kunnat följa
auditionturnén runt om i Sverige vad gäller Idol. Till och med jag kan konstatera
att det är betydligt högre kvalitet i år i jämförelse med förra året. Och då var ändå
förra året att betrakta som ett rekordår i jämförelse med året innan... Var kommer
alla stjärnor ifrån kan man undra? Eller så bryr man sig inte om att fundera utan
sätter sig till rätta i soffan, tänder en massa ljus och bara myser.

I fredags åkte Janne på semester till Kreta. Apa. Sol och värme... Äckligt!
Salta bad... Ofräscht! Stor pool... Full med kiss från överförfriskade turister.
Nej då, jag är inte det minsta avundsjuk. Inte ett dugg. Varför skulle jag?
Att han är bortrest betyder att jag är chef så nu blir det minsann andra bullar på
jobbet. Nu ska vi minsann visa att vi kan... Och att vi faktiskt klarar oss mer än väl
fast Janne inte är där.

I slutet av förra veckan ringde Björn Johansson upp mig. Jag ska villigt erkänna att
jag stelnade till då jag såg hans nummer dyka upp i min display. Den första tanke som
for genom mitt huvud var: Hjälp, vad har jag gjort för fel nu då? Han lugnade mig då jag
såklart berättade för honom vad jag hade tänkt - nej då, inte ville han något dumt och
elakt inte. Det han ville var "bara" att bjuda in mig på en tur med m/v Mälarprinsessan.
Han skulle tillsammans med gänget från Triewaldsgränd 2 åka ut med båten vid lunchtid
på tisdagen och vara ute under eftermiddagen. Jag tackade det allra varmaste för inbjudan
och vi bestämde att vi skulle höras i början av veckan.



Och det gjorde vi. Hade jag inte blivit så smått överrumplad av samtalet hade jag genast
tackat nej.Nu gjorde jag det i måndags i stället. Och det kändes så stort att göra det.
Så ärligt, rent och uppriktigt. Så respektfullt och så himla rätt. Jag gillar inte folk som
hycklar, lismar och som inte är ärliga i sådana här situationer. Jag har haft med Björn
att göra tidigare i mitt liv. Jag har generöst låtit honom kliva över mina gränser mer än
en gång, jag har stått ut med att han har klivit på mig, bråkat och varit dum emot mig.
Jag har stått ut med mycket - men inte längre. Visst kan jag hjälpa honom med något
som strikt har med jobbet att göra - om han ber snällt - men inte mer än så.
Jag mår bra av den distans vi har - och det vet han. Och så ska det få förbli.
Så, mitt nej tack till en tur med båten kändes så rätt och riktigt på mer än ett sätt!
Hur Iréne och Janne gjorde? De åkte med. Såklart.

Idag, lördag har det regnat. Jäklar anåda vad det har regnat. Det har regnat på ett
osannolikt sätt - som på film! Denize sov hos Kevin inatt så Johanna och jag
vaknade själva i morse efter ännu en jäkla hostnatt. Tant Eriksson har bankat
i väggen och jag är tacksam att Johanna inte gjorde slag i sak vad gäller mig och mitt
fortsatta liv. Hon höll på att bli galen mer än en gång. Och jag förstår henne.
Jag tog en skapligt lång morgonpromenad med Winston och gjorde mig i ordning för
dagen då jag kom hem. Johanna likaså. Vi åkte ned till Sickla där Johanna skulle köpa
ett par stövlar - ett par kloka stövlar med normala skaft - på Scorett. Jag hade tidigare
imorse sms:at till Roland och frågat om inte han skulle kunna tänka sig att hjälpa till.
Och det kunde han visst det. Ett par hundra kunde han i alla fall bidra med - och det
räckte ungefär till sulorna och skovaxet. Som vanligt drog man nitlotten...


Grattis Roland - du vann... Igen! :)

Efter Sickla så åkte vi raka vägen till Hökarängen. Johanna skulle träffa
Roland, Anna-Karin och Jimmie där för gemensam färd in till stan.
Kustbevakningen har något jippo idag och de skulle titta på en massa
båtar. Nemo, som redan sett dem, hängde med Josefin och Elina till
Skansen under tiden. Efter båtinspektionen så vankades det middag
för hela gänget i Hökis... Trevligt! Och så himla omtänksamt att bjuda
in Johanna till en familjelördag... Lyllos oss som omger oss av människor
som tänker ut så bra saker på egen hand, inte sant? Eller lyllos alla jag
omger mig med som har glädjen att ha en sådan klok och smart coach
i sina liv!! När ska jag sluta att tänka åt andra - det kan väl räcka med
att jag tänker på andra???

Denize pappa har på nytt hamnat på Södersjukhuset med sin galla som
envist bråkar. Nu ska de sätta in en annan sorts antibiotika och hoppas
att dessa piller ska få gallan att snygga till sig lite så att de därefter
kan operera bort eländet. Denize blir såklart jätteorolig varje gång det
händer och det kan man med enkelhet förstå. Efter att ha hälsat på
pappa på sjukhuset idag känner hon sig i alla fall lite lugnare. Till veckan
ska hon försöka få grepp på någon läkare att prata med för att få reda
på vad det är som egentligen händer. Varför det händer och vad som ska
hända sedan.

Ikväll blir det soffmys och hosta på hemmaplan. Johanna kommer hem vad
det lider och skulle inte bli sen. Det ska bli spännade att höra Rolands
kommentarer då han fick stövel-kvittot. Och det ska bli ännu mer spännande
att se om han eventuellt höjer bidraget något. Jag tycker, helt ärligt, att
det vore rättvist om han betalade hela stövlarna och inte bara sulorna.


Imorgon är det val. Gud, så spännande... Det är jämt in på målsträckan och
det kan gå precis hur som helst. Jag håller såklart tummarna extra hårt för
Alliansen och kan tycka att en rödgrön seger vore mer än olyckligt.
Jag ser fram emot att i samlad trupp med Denize och med bestämda steg
styra kosan ned mot Årsta-skolan imorgon förmiddag för att göra vad jag
kan i alla fall. Jag har försökt att övertyga - inte övertala - Denize som ännu
är osäker. Johanna har redan röstat och hennes motto lyder:
Drick rött och rösta blått...



OM det är så att Alliansen vinner valet så funderar jag allvarligt på
att börja engagera mig politiskt igen. Eller om Alliansen inte vinner
valet... Även om man inte kan göra mycket så kan man i alla fall
bidra med något. Kanske kan man göra en liten skillnad? Jag har
funderat på det ett tag men inte känt att tiden har funnits till.
Nu kanske den gör det? Vad tror ni?

Oj, så många jag känner som har fyllt år under veckan som gått:
Sussie, Bengan, Rosemari, Kent, Sandra, Matilda...
Ännu ett till grattis och en massa kramar till er alla!!

På tal om Bengan - Bengan Widell ringde mig idag. Det är alltid lika
kul att prata med honom och det sker minsann inte för ofta. Vi bestämde
att vi skulle höras i slutet av veckan för att se om vi inte skulle kunna
ses över ett glas vin. Bengan har alltid en massa spännande projekt på
gång - allt ifrån att bygga stora lador att bo i på Gotland, nya kärlekar,
gamla kärlekar och spännande filminspelningar. Han berättade att Alex,
Amanda och Charlie är i Columbia sedan i mitten av augusti. Där blir de
kvar hela hösten för att Alex är nästa säsongs programledare för
Paradise Hotel!! Hur han axlar den rollen ska bli spännande att se...



Nääähe, jag tror banne mig att det var allt för denna gång.
Jag måste till ICA och handla lite tomatsoppa - Denize fick bestämma
middagsmaten!! Vi har redan bestämt att äta Thaimat imorgon kväll
då vi ska valvaka under tiden Johanna jobbar med att räkna röster.
Och med tanke på middagsmaten imorgon så känns tomatsoppa helt
okej som middag en regnig och höstlik lördagskväll i september!





Kram

Det var inte bara du som hade tårar i ögonen igår.
Det hade hon med.

Jag tror att ni delar tårar med varandra.
Jag tror att ni har samma längtan.
Jag tror att ni bär samma önskan i era hjärtan.



Det finns så mycket som är Starkare än ord.


Kramar och kärlek till dig från mig

Johanna berättade för mig igår att hon tänker bjuda sin Hjo-vän Maria
på en helg i stan i mitten på december. Som tack för allt.
För att Johanna så gärna vill det och trots att hon
alls inte har råd. För att Maria är en sådan fin vän...

Då slog det mig...
Äpplet faller verkligen inte långt från päronträdet.
I alla fall inte jämt.


Johanna - du är en fin människa...

Jag gillar dessa sidor hos dig och hoppas att du aldrig
någonsin slutar tro på det vackra och fina. Inte ens
då det blåser motvind och regnar från alla håll och kanter.


Älskar dig!

Det känns tjatigt att konstatera att det äntligen är fredag.
Känns som om det är det nästan hela tiden på något vis.
Det som är extra skönt med att det är fredag nu är att
det innebär två dagar med möjlighet att kunna kurera sig
lite. Usch, det här med att vara förkyld är inte min grej
och tack gode gud att det inte sker så ofta.

Sannolikt är det så att det känns mycket värre än vad
det är. Man blir så snygg på något vis när man är snorig,
inte sant? Näsan blir röd och sårig, den rinner i kapp med
ögonen. Man hostar, slemmar, nyser, dreglar och beter sig.
Usch och fy.

Vet ni - jag efterlysta ju några av mina barn häromdagen.
De är återfunna - i alla fall en av dem. Jimmie ringde mig
idag på dan, på väg mot Södertälje tillsammans med Nemo
för en 50-års uppvaktning ombord på hans kvb-båt. Vi pratade
lite ditt och datt och bestämde sedan att vi ska äta middag
tillsammans på söndag. Det känns stort! :)



Denize kom förbi jobbet idag på eftermiddagen för att hämta
Winston. Hon hade varit med klassen och kolla tänkbara lokaler
för studentskivan. Helt galet vilken industri detta har blivit.
De stackars eleverna hinner knappt börja sista året på
gymnsiet förrän de fullkomligt bombas med brev, reklam,
information och mail gällande den stundande studenten.
Och vilka galna pengar det handlar om. Jag minns när
Johanna tog studenten. Hon och Sandra lyxade till och med
till det med det flottaste paketerbjudandet då de skulle köpa
sina mössor etc. I paketet fanns flip-flops, nyckelring,
penna, partyhatt, en sådan där fånig liten flörp man ska
blåsa i, trosor... Och allt var märkt med Student 2008.
OJ - så dessa grejer har använts... Eller, inte!

På tal om Johanna... Hon skulle ha jobbat i fredags kväll.
Vi käkade middag tillsammans alla tre till Idol - framför tv:n.
En jättegod chiligryta med vita bönor och nachos. Jag tyckte
att Johanna såg rätt suddig ut på blicken och var misstänkt
rödblossig om sina kinder. Till slut gick hon med på att ta tempen
- som såklart visare 39,1!! Dessutom hade hon som ett pärlband
av svullna lymfkörtlar bakom öronen och ner på halsen. Ömmade
under armarna. Att hon dessutom varit sjuk, blivit nästan frisk och
nu insjuknat igen känns som lunginflammation tycker jag...
 Snabbt bröt en diskussion ut om huruvida hon skulle jobba eller inte.

-Vansinnigt, sa jag. Ring och sjukanmäl dig...
-Det går inte, sa Johanna. Jag petar i mig ett par Alvedon och biter ihop.

Johanna hänvisade till senast hon skulle jobba som blev en halvdan insats
med kryckor och att det faktiskt handlar om att tjäna pengar! Tänk så
enkelt det var innan barnen fyllde 18 när man faktiskt kunde bestämma
Nu kan man bara vädja till deras eras klokhet och det funkar inte alltid.

Sagt och gjort. Hon begav sig iväg mot Debaser och jag passade på att
ta en promenad med Winston. En stund senare ringde telefonen. När jag
svarade så var Johanna i andra änden. Jätteledsen och ynklig. Hon berättade
att hon hade världens hjärtklappning, att pulsen var skyhög, att hon kände sig
svimfärdig... Och att det omöjligt gick att jobba! Vi bestämde snabbt att hon
skulle ta sig mot SÖS och att jag skulle komma efter. Jag kammade till mig
och skyndade ut till bussen. Ett glas vin till maten gjorde att jag inte ville
köra. När jag kom upp till SÖS hitta jag henne på en brits i ett bås. De hade
tagit en massa prover på henne och nu väntade man på provsvaren.

Någon som kan gissa vad detta är?



Just det - en närbild på lunginflammation!! Johannas sänka var
uppe i 80 vilket tillsammans med övriga provsvar och symptom
var att betrakta som en typisk lunginflammation. Dubbelsidig,
för säkerhets skull! Så, nu blir det Kåvepenin, slemlösande
hostmedicin, alvedon och till att ta det lugnt i ett par veckor.

Tänk om ni kunde lyssna på mamma lite oftare:
Mamma vet bäst!!

Återbesök hos farbror doktorn om cirka sex veckor för att
fastställa att lungor och annat mår bra. Tänk, jag som hade planerat
att vara lite sjuk i helgen för att få lite extra uppmärksamhet och
ompyssling... Plötsligt var jag friskast i familjen. Typiskt!! :)
Nåväl - en dag hann jag i alla fall med... Nästan i alla fall!


Vi åkte hem tillsammans i den ljumna septembernatten.
När vi var på akuten så dök Denize upp där och spred lite
solsken. Hon var där en stund och åkte sedan för att möta
Kevin. När vi kom hem var både Denize och Kevin hemma.

I lördags morse tog jag en långpromenad med Winston.
Ungdomarna softade lite och när jag kom hem så åt vi
middagsrester till lunch, fikade och spelade lite kort.
Johanna känner sig långt ifrån hundra så det blev en del
vila under dagen. Denize och Kevin åkte iväg tidiga eftermiddag
tillsammans med Winston och jag åkte till BEA för att handla.
Har nog inte varit där sedan de renoverade... Det har blivit
jättefint. Åkte hem med kassarna och passade sedan på att
åka och sola lite...

Denize åkte hem till sin pappa - som fortfarande ligger på SÖS
med sin mage - för att få lite studiero och för att se över lägenheten
innan Baki kommer hem. Eventuellt blir han utskriven under helgen.
Jag hoppas att de har honom kvar på sjukhuset tills dess att de
säkert vet vad det är som bekymrar. Det låter jättekonstigt i mina
öron att samtidigt drabbad av dubbla magsår, någonting i urinen som
inte är som det ska plus en infekterad gallblåsa!!

Johanna och jag ägnade delar av kvällen åt att laga mat och baka.
Hör och häpna! Vi gjorde Sjömansbiff till ett helt kompani samt ett jättegott
matbröd fullt med nyttigheter såsom alla tänkbara sorter av nötter och
fröer.



Och idag är det söndag. Så här långt en innehållsrik och skön helg. Förövrigt
andra helgen på SÖS-akuten med Johanna. Nästa helg är det banne mig
Rolands tur!

Barnen kommer hem och äter på eftermiddagen. Det ska bli kul att träffa dem.
Det känns som om det var ett tag sedan sist. Jag hörde av Johanna att
Roland redan har börjat rycka i julen... Hoppas att vi får tillfälle att prata
om stundande helger om än att de känns som långt bort. Om jag fick bestämma
så är Malaysia definitivt alternativ ett. Alternativ två skulle gott kunna vara en
jul tillsammans med Anna-Karin och Roland. Dock lite tveksam till vad de skulle
tycka om förslaget. Johanna är övertygad om att det inte skulle gillas - att de
inte ens skulle se det som ett alternativ...

Usch, jag gillar överhuvudtaget inte det här med jul och andra storhelger.








Kram

Jag minns inte när jag senast kände mig lite halvdäckad
av en vanlig simpel förkylning.

Jag vet att jag, tidigt 90-tal, var hemma en torsdag +
fredag från jobbet för att jag helt osannolikt åkt på halsfluss
+ öroninflammation samtidigt!!

Kanske är det så att den gången var sista gången...
Fram till nu!!!

Vaknade vid 5-tiden imorse av att det kändes som om någon
kört ner både fot och ben i min strupe. Helt galet...
Jag kravlade mig ur sängen och satte fart på vattenkokaren.
Preppade muggen med honung, halstabletter, citron, panodil,
tepåsar och hett vatten. Tror att jag fick i mig tre baljor av
denna häxbrygd innan jag huttrade iväg till jobbet
- hysteriskt nysande!

Jodå jag var först på jobbet och gick sist därifrån. Och ändå
har jag just inte fått mycket gjort. Det känns som om jag
har snor i hela huvudet, det bubblar i ögonen, sticker i halsen...
Och så har jag feber, såklart!

Nu har jag handlat, fixat med maten, dukat in, dukat ut, torkat
spisen, diskat TRE gånger, tagit reda på tvätten, dammsugit,
lagt på mattor, plockat, dammat, städat i badrummet, tagit en
långpromenad med Winston... Och nu tänkte jag strax gå och
lägga mig - ska "bara" ett par saker först!

Vad tjejerna gör? Denize har pratat i telefonen, sms:at, facebookat,
lyssnat på musik, pluggat lite... Och Johanna är på Cirkus med sin
pappa och ser We Will Rock You!



Johanna har haft en mysdag idag. Har softat lite och liksom bara
varit. Skrutteluttan - hon glömde till och med att diska upp sin
disk! Usch, ja det kan verkligen vara lätt hänt - att saker faller
mellan stolarna.

Men, vad gör väl det? Vem dyker upp då - från ingenstans?
Jo, det gör lilla mamsen!! Som en liten ängel glider hon runt
- rum för rum - och fixar ALLT... Det där som ingen annan
någonsin gör! Inte ens skulle komma på tanken att göra.

Oj, låter jag sarkastisk? En smula ironiserande? Gör jag?
Förlåt - det var verkligen meningen.





Kram

Men hur kan man vara så himla sur?
Nej, inte jag men Johanna.
Som givetvis säger att hon inte alls är sur...
Med vresig röst!

Undrar vad det kan vara? Vad det beror på?
Kanske hennes resa söderöver inte blev som
hon hade hoppats på? Eller var det kanske omvägen
förbi Gamla Stan som var för jobbig? Eller att hon
fick komma upp och hämta Winston istället för att
jag sprang ned? Hon har kanske inte ätit idag?
Trött? Mens? Munsår? Skavsår? Ont i foten?

Någon som har något förslag?


Suck!


Kram

Har någon sett mina barn?
Är det någon som vet var de håller hus?
Om de mår bra? Om allt är okej med dem?

De försvann för 1,5 vecka sedan.
Jag vet att de skulle till Spanien men sedan
vet jag just inte mycket mer än så.

Har de haft en skön vecka? Sol och bad?
Glädje och skratt? God mat och dryck?
Gick resan till och från bra?

Många tankar.
Många funderingar.
Inte ett ljud.
Ett spel?
Kanske...

Har någon sett mina barn?
Har någon hört ett endaste ljud från dem?

Jag har inget sett.
Jag har inget hört.


Kram

Jag har just varit i trångmål.
Med mig själv.
I en provhytt.

Tack gode gud att det
är 8-9  månader kvar
innan bikinin ska på igen.
Om den någonsin kommer på igen.





Kanske är bättre att man fokuserar
på att se skaplíg ut i kläder än utan.
Det gäller att sätta upp delmål,
inte sant?






Suck!


Kram

Jädrar anamma en sådan innehållsrik, spännande och fartfylld helg det här
blev då. Precis som de säger i Triss-reklamen: Ibland händer det...
Och de här helgen gjorde det det!

I söndags morse gjorde vi oss alla förväntansfull i ordning för att så snabbt
som möjligt ta oss in till Gröna Lund och Familjehemmens dag! Ett årligt
återkommande evenemang som är jätteuppskattat av stora och små.



Självklart blev vi några retfulla minuter sena på grund av Djurgårdsbåtarna.
Den första fick vi inte plats på. Den andra var försenad...
Och den tidsmarginal man borde ha sådana här gånger finns inte alls.
Har aldrig funnits.
Kommer aldrig att finnas.

När vi väl kommit in, och fått våra fina åkband på plats, ville Johanna
ha langos. -Ett besök på Gröna Lund utan langos, är inget Gröna Lunds-
besök, konstaterade hon och satte av i full galopp bort mot langos-
avdelningen - med oss hack i häl!

När vi ätit upp vår frukost-lunch och torkat oss om munnen kändes det
klokt att börja åkandet med Flygande Mattan som ligger precis intill.
När vi väl satt oss tillrätta kom karusellskötaren farandes och förklarade
bryskt att man minsann inte får ha väskan med sig när man åker varpå
han snabbt tog hand om min och placerade den precis vid utgången.
Och sedan bar det av... Tänk, jag är så barnsligt förtjust i att åka karusell.
I de flesta i alla fall! Flygande Mattan är jättehärlig!



När vi hade åkt färdigt bad jag Johanna, som är rask i steget, att snabbt
rusa iväg för att plocka upp min väska. Likt en kalv på grönbete for hon
iväg och precis som hon böjde sig för att plocka upp väskan så kom ett
helt gäng, ivriga små barn farandes bakifrån och fullkomligt mejade ned
henne. På något märkligt sätt så hamnade ena foten snett under henne
och det krasade till ordentligt... Då svartnade det för Johannas ögon.

När jag sekunderna efteråt kommer fram så hittar jag henne hängades över
ett räcke - hyperventilerande och helt hysterisk. Så ont gjorde det.
Sjukstugan nästan.

Sköterskan var jättegullig. Klämde och kände, vred och vände.
Och Johanna skrek.
-Hmmmm, sa sjuksystern... Vad tror ni om SÖS?
-Ånej, svarade Johanna käckt, torkade tårar och snorade.
Nu är vi här för att åka karuseller och det vill jag göra.
Och så fick det bli - med ett ordentligt bandage kring fot och ben!



Vi hjälptes åt bort till Insane, som var nästa karusell på tur.
Johanna tog sig upp för alla trappor med svettpärlor i pannan och
tårar i ögonen. Så var det vår tur att ta plats i vagnen. Denize
hade direkt anmält sig som "väskansvarig" för att slippa åka,
så det var bara Johanna och jag. Med envishet, ett jäklar
anamma och starka armar så lyckades Johanna komma på plats.
Och sedan bar det av...

Alltså, allvarligt talat - vet man säkert att inte en tur med Insane
ger bestående skador? Finns det någon som helst garanti för att
inte saker och ting kan lossna inuti kroppen? Jädrar i min lilla låda
vilken resa. Framåt, bakåt, vänster, höger, upp och ned, på rätt köl
och sedan upp och ned igen. Och allt detta i en rasande fart!
Tänk OM... Nej, så ska man inte tänka!! Vilket äventyr!!!
Och tack gode gud att jag lever! :)

När vi åkt klart och kravlat oss ur våra Insane-stolar så sa Johanna:
-Mamma, vi går tillbaka till sjukstugan. Det kanske är lika bäst att
vi åker till SÖS i alla fall! Envisa unge...

Sjuksyrran log rart och välkomnande när vi strax därefter knackade
på hennes dörr igen. Säkerhetschefen kom springades och Johanna
fick än en gång berätta vad som hade hänt. Vi blev ombedda att
kontakta Kaj inför nästa besök då han lovade oss tre en fridag på
Grönan i kompensation. Dessutom berättade han att de står för alla
kostnader, såsom taxi till SÖS samt entrébiljetten där! Hyvens kille,
inte sant? Och, som om det vore nog med det, mitt åkband klippte
de bort och Denizes pojkvän fick ett utan kosnad så att han kunde
göra Denize sällskap under dagen.

Taxichauffören hette Jakob men kallas för Jack. Han är från Israel
men har bott i Sverie i drygt 40 år... I Årsta, av alla ställen!
En jätthärlig farbror som tryggt kryssade mellan alla hoper av Tjejmilen-
löperskor hela vägen från Allmänna Gränd till Södersjukhuset. Han frågade
Johanna vid ett par tillfällen om hade ont i foten och innan hon han
svara ordentligt så bullrade han högt: -Jaha, ser man på... Då "måste" jag
bestämt ta bussfilen alternativt göra en vänstersväng just där vänster-
svängar var som mest förbjudna. Allt för att komma fortare fram.



När vi väl hade checkat in på SÖS kunde vi konstatera att vi minsann
inte var ensamma om att tillbringa söndagseftermiddagen på sjukhus...
Vilket kaos!! Självklart var ortopeden hårdast belastad. Snabbt kopplade
vi ihop ett och ett: tjejmilen + handbollsturnering i Eriksdalshallen.

Johanna skulle röntgas då man befarade att vadbenet var av.
Eller vilket ben det nu var. Jag fick frågan om jag ville hjälpa till med att
köra henne till röntgenavdelning för att vi därmed skulle tjäna tid. Snabbt
kavlade jag upp ärmarna och drog iväg med både säng och Johanna.
Vi kom in rätt snabbt och var lika snabbt klara. Full fart tillbaka till akuten
för att invänta resultatet.

Jag hade definitivt andra planer för kvällen än att sitta på sjukhus.
Men, ibland händer det - som sagt var. Händer små saker som förändrar
det mesta och plötsligt är ingenting på det vis man hade tänkt sig.
Tanken var att Mia och jag skulle ses, ta en promenix och sedan ett
glas vin på något mysigt ställe.

Plötsligt dök en bekant nuna upp i korridoren - taxichauffören Jack!!
Han hade fått en körning till en adress i närheten, berättade han och ville
så gärna titta in för att se hur "tjejerna" från Årsta hade det!!
Vilken omtänksam och jättegullig farbror, inte sant?

Strax därefter dök ett annat bekant ansikte upp; Mia! Hon hade cyklat
upp till SÖS då hon hörde att vi var där. Och se nu blev det ordning på
torpet. Inom loppet av någon timme hade vi fått ta del av röntgenplåtarna
vilka bekräftade Mias teorier om att det inte handlade om en fraktur utan
en ledbandsskada. Mia tryckte och klämde på foten och benet till Johannas
belåtenhet. Eller inte. Hon stod stundom i brygga på båren och vrålade.
Från ingenstans dök ett par kryckor upp och vi var utskrivna.
Tack Mia för hjälp och omtanke!



Vi såg till att Johanna kom hem till Årsta och därefter började vi
promenera. Och som vi gick sedan! Det känns som om promenaden
aldrig ville ta slut. Men, det gjorde den...



...på Sonjas Grek på Söder!!

Oj, vad det smakade gott med lite mat och ett glas vin. Eller kanske två.
Vi mumsade på allehanda delikatesser och satt och pratade till en bit in
på kvällen. Därefter blev det gemensam promenad mot Mosebacke, där Mia
svängde höger. Själv fortsatte jag till t-banan...

Somnade ganska ovaggad på söndagskvällen - rätt nöjd med helgen.
Den har liksom innehållit allt av det mesta.
Och lite till.


Kram

Vaknade lagom tidigt.
Eller lagom sent med tanke på att det faktiskt är lördag!
En snabb dusch och sedan en lika snabb fika innan det
bar av mot Lena och Klaes på Värmdö.
Stannade till för att handla lite smått och gott på vägen ut.
Herre gud, det känns som om det var tusen år sedan jag var där.
Och som om det var hundra år sedan vi sågs.

Lena kom och mötte oss på tomten när vi klev ur bilen.
Åååååå, så himla fräsch hon såg.
Strålade i kapp med septembersolen och hade hela havets glitter i sina ögon.
Denna tjej är helt otrolig på alla tänkbara och otänkbara sätt.
Det finns bara en av dig, och det är du Lena.



Vi fikade och smaskade på hembakta hallonmuffins.
Vi fikade och smaskade på bortbakta blåbärsmuffins.

Jag har pratat så mycket om Lenas och Klaes hus så det var riktigt
kul att få visa upp det för G. Jag vet inte exakt vad det är jag gillar
mest hemma hos familjen Igemo. Förmodligen är det allt!



Det senaste av deras projekt är att anlägga en swimmingpool på sidan
av huset. Och intill ska det sedan bli en ny byggnad med förråd, bastu
och ett gästrum. Ska banne mig redan nu boka in både sommar-
och vinterveckor i det... Kan det bli bättre - eget kryp in med bastu, pool,
sol hela dagarna, sjöutsikt och en massa muffins?

Vi blev kvar till sen eftermiddag och kramades sedan hej då länge och väl.
Som vanligt lovade vi varandra att ses lite oftare än med 1,5 års intervaller!
Med mig, när vi åkte, hade jag en jättejättefin ljuslykta som Lena köpt till
mig i present med tanke på min balkong. Utan bastu och swimmingpool.
Den är inhandlad på Dennys Home och den butiken blir man alldeles lycklig
bara av att tänka på. Tack - snälla, finaste ni för en jättefin lykta.

Denize hade ändrat i sin planering när jag kom hem.
Det blev en hemmakväll med Kevin istället för en bortakväll hos Kevin.
Vi hann med att äta middag tillsammans innan Johanna for iväg till Debaser
där nattens jobb väntade. Vi andra roade oss med att spela kort och hade
det mysigt i största allmänhet.



Och sedan fick jag främmande igen.
Ett annat främmande.
Fredagsfrämmande hade redan åkt hem.
Det här sena lördagsfrämmande
fick den äran att vara kvar en stund.
Sedan kavlade jag upp ärmarna,
öppnade ytterdörren och mer eller mindre kastade ut karln.

Jojo, det är skillnad på skit och pannkaka ska jag säga.
Stor skillnad.



Kram

Tack finaste du för den vackra buketten med rosor...


PåK


PS) Nej, det var inte mitt främmande som hade med sig den!!!

Grattis Marielouise + Jeppe
på er 10-åriga bröllopsdag...


Kramar från oss alla i Årsta med omnejd.

Fredagen den 3:e september.
Inte klokt
och på tok för mycket höst.
Och för mycket jobb.
Som man bäddar får man ligga.
Och man ligger får man bädda.
Minsann.

Längtar hem till sköna soffan
och ett glas vin. Eller två.

Fast det som kommer att hända
är något annat - långt därifrån.
Nu ska jag jobba en stund till...

Och sedan ska jag gå och handla ett par presenter.
Och sedan ska jag gå hem.
Och sedan ska jag torka golven.
Och sedan får jag främmande.
Och sedan ska jag gå ut och äta en bit.
Och sedan ska jag gå hem en stund.
Och sedan ska jag ta mig hem till Mia och Janne.
Och främmandet ska med.
Och sedan ska jag gå hem.
Och främmandet ska med.
Och sedan ska jag sova.
Och de ska främmandet också.
Och sedan blir det morgon.
Och då blir det frukost.
Och efter det så ska jag till Lena å Klaes.
Och då hänger främmande med.
Och sedan åker vi tillbaka från Värmdö.
Och det gör främmandet också.
Och sedan ska främmandet åka hem.
Och det blir kanske skönt.
Och det blir kanske tråkigt.
Och imorgon vet jag mer om just det.

Och det var allt.
Och trevlig helg.
Och allt det där andra.

Och tusen kramar till dig.
Och dig.
Och dig.
Och dig.

Idag fick jag ett överraskande
och oväntat besök på jobbet.
Plötsligt stod hon bara där.
Lika strålande och vacker som vanligt.
Lika bubblande och full av liv.

Full av drömmar, visioner, tankar och idéer.
Som vanligt entusiasmerande och full av kärlek.
Så full av egna sanningar - lika klara
som luften en tidig septembermorgon.

Vi har känt varandra i snart 12 år.
Att vi träffades var av ödet förutbestämt.
Det fanns en mening med mötet.

Du dyker upp, du dyker ner.
Du är nära fast ofta långt borta.
Alltid på väg. Alltid på flykt.
Undan allt det som gör ont.
Allt det du valt att inte bli vän med.

Bakom glittret i dina ögon,
bakom ditt vackra leende
och bakom ditt smittande
skratt vilar sorg.

Jag kan höra gråten
i ditt hjärta.
Jag kan höra suckarna
i din själ.
Jag vill finnas nära dig
den dag du vågar möta
dig själv och de sanningar
som inte är tillrättalagda.
De sanningar som är dina
för att du ska orka.

Kate - hela du är en gåta utan svar.

...hon är Båttokig!!



(Kolla i slutet på detta klipp - se hela programmet på Svt Play!)



Kram