* Små barn, små bekymmer...

Att bli berörd är väl fantastiskt?

Det kan handla både om att bli berörd
rent fysiskt eller känslan av när något
tar tag i en. Så där riktigt ordentligt.
Som en stor kram inifrån.
Under skinnet.
Runt hjärtat.

Det är svårt att sätta fingret på
exakt vad det är som tar tag i en.
Vad det är som utlöser det.
Varför det ibland känns mer,
andra gånger mindre.

Jag tror att det är många faktorer
som spelar in och har betydelse.
Många saker som tillsammans
gör skillnad.

När jag lyssnade på ett klipp
på Youtube och hörde Mary Byrne
sjunga så blev jag sådär alldeles
väldigt berörd.

Jag kunde inte hindra det.
Hade ingenting att sätta emot.
Det var som att stångas mot
den sjunde vågen.

Tårarna strömmade ur mina
ögon och rann i floder utmed
mina kinder.

Så härligt.
Så skönt.
Underbart att 
känna att man lever.

Varsågod,
lyssna på Mary du med.
Och berätta sedan för
mig hur du reagerade.
Om du också lever.

Fortsatt trevlig dag!


Kram

Har tänkt på en sak.
På det här med kaninkokning.
Det kanske inte är så bra ändå.
Inser att både Kerstin, Vilda och
Winston skulle ligga rätt risigt tll.


Kram

Planera inte för mycket
för morgondagen.
Livet är nu - inte sen.

Tiden går inte i repris.
Dagarna kommer inte igen.

Det är nu.
Det är här.
Här är jag.
Du är där.

Livet är nu.


Kram

Undrar vart man kommer om man går till höger?






Kanske värt ett försök?


Kram

Vanära.
Va' nära.

Närhet.
Het när?




Kram

Heléna!

Ett visst mått av synd är att få ihop det med redan
tjingade, plingade och tingade män.
Och kvinnor.

Ett annat mått på synd kan vara när män -eller kvinnor -
inte respekterar att man redan är tjingad, plingad och tingad.

Ett tredje mått på synd kan vara att det inte kokas fler kaniner
i det här landet. 

Av män.
Till kvinnor.

Av kvinnor.
Till män.

Av män.
Till män.

Av kvinnor.
Till kvinnor.



Det klassiska receptet på hämnd:

Kaningryta

Pratade med Gunnar i lördags på morgonen.
Pratade med Gunnar i lördags på förmiddagen.
På någon halvtimme hände det saker som gjorde skillnad.
Saker som fick en alldeles vanlig lördag att bli en alldeles ovanlig lördag.
Saker som gjorde skillnader för många människor.

Gunnar och hans kollegor som alla ingår i den frivilliga
räddningskåren på Muskö fick ett larm.
En bilolycka hade skett vid Muskötunnelns mynning på Yxlö.
Inom loppet av någrs minuter var de på väg.
Utan att ha en aning om till vad.

Kraschen hade skett i hög hastighet.
Någon pratade om minst 140 km/h.
Av bilen fanns just ingenting kvar.
Av föraren fanns just ingenting kvar.
I full fart hade han kört in i bergväggen.
Döden var lika oundviklig som omedelbar.

OM det nu är så att mannen bakom ratten hade bestämt
sig för att avsluta sitt liv på detta hemska sätt.
OM det nu är så att detta inte var en olycka...

Oavsett vad det var som hände är det en tragedi.
Så fasansfullt och hemskt.
Så obeskrivligt och bedrövligt.

Mina tankar går till alla anhöriga.
Till alla hjältar på olycksplatsen som maktlösa bara
kunde konstatera att det inte kunde göra något för
att rädda livet på föraren.

Mina tankar går också till den man i 35-års åldern
vars liv släcktes i samma sekund bilen dundrade in
i bergväggen.




Vi måste bli bättre på att ta hand om varandra.
Vi måste bli bättre på att finnas för varandra.
På att se och höra varandra.

Vi måste sträcka ut våra händer och dela
med oss vårt mod till de som förlorat sitt.
Vi måste dela med oss vårt hopp,
vår tro och av vår kärlek.




Kram

Tänka sig - det är inte så dumt med helger i alla fall.
I alla fall inte alla. Det här ser ut att bli en bra helg,
och ännu är den inte slut!

I fredags kväll gjorde vi just ingenting.
Eller, så lite som möjligt på mesta möjliga tid.
Denize var ute på galej och sov, som sagt var, hos Kevin.
Johanna villa softa för att vara pigg och utvilad inför
lördagen stora invigning av kardeologikongressen vid
Stockholmsmässan, där hon skulle jobba. Hennes uppgift
var främst att leende hälsa ca 30.000 människor från hela
världen varmt och hjärtligt välkomna!

Lite mys, pys, lite lagom av det mesta.
Och lite till.

Somnade sent och vaknade tidigt av att telefonen ringde.
Var allt annat än utvilad - men, som man bäddar får man ligga.
Om om man bäddar får man ligga. Ibland i alla fall!

Tog en promenad med Winston i härligt väder och bestämde
möte med sköna Heléna vid Årstaberg. Heléna kom farandes
med tåget från Sollentuna och jag hann nätt och jämt hem
från första promenaden för att kamma till mig lite innan det
var dags att ta sig till stationen där hon stod och väntade
i solskenet.



Vi promenerade över Årstabergsbron in mot söder.
Väl över på andra sidan så valde vi att promenera en sväng mot
Tanto och Hornstull för att kolla läget lite. Vi skramlade ihop lite
pengar och frossade i oss varsin Langos i Tanto. Typiskt att de
inte skulle ta kort...

När vi var mätta och belåtna fortsatte vi fram till Loopen under
Liljeholmsbron. Där unnade vi oss varsin kall Carib i solen.
På väg därifrån träffade vi på Helénas kompis Mia och hennes
nygamle pojkvän Anders. Raskt bestämde vi oss för att
beställa varsin öl till. Tänk hur enkelt kan det inte vara att fatta
stora beslut ibland?! :)



När glasen var tomma - till sista droppen - bestämde vi att vi
skulle göra sällskap med M + A bortåt Hornstull! Vi passerade Street,
tvärnitade och bestämde snabbt att tacka för oss och gå tillbaka.
Märkligt det där med vibbar och kemi när det gäller människor. 
Heléna och jag var rörande överens om att hennes kompis Anders, 
eller rättare sagt; hennes kompis Mia's nygamle pojkvän Anders,
sände ut de mest märkliga signaler som ingen av oss klarade av!

Vi tågade glatt mot Skanstull, i solen längs vattnet. Gladast av alla
var nog Winston som rätt snabbt blir uttråkade på restauranger och
liknande ställen. Han kan för sitt liv inte begripa varför han vare sig
får bada, jaga fåglar eller tigga mat från gästerna runt omkring.

När vi närmade oss Skanstull blev vi jättetörstiga igen. Är det inte
märkligt så säg? Som tur var hade Nyfiken Gul öppet... En öl och lite
nachos med tillbehör smakade ljuvligt i eftermiddagssolen!!



Winston ruttnade totalt och rätt snabbt! Vi smackade i oss av
godsakerna och styrde våra steg i rask takt mot Årsta. Det dåliga
samvetet - för allt vi hade stoppat i oss - var oss självklart hack
i häl... Tänk att det alltid ska vara så!! Heléna förklarade glatt
att bilringarna jag beklagade mig över, inte alls är "bilringar"...



Nej, enligt Heléna är det bara en massa kostcirklar - staplade
på varandra!! Jag smakade på vad hon sa - och tänka sig,
det kändes genast mycket bättre! Bara att slippa höra
samvetet flåsa mig i nacken var en befrielse!!




Heléna och jag skildes åt vid busshållplatsen utanför skolan - med en kram!
Hon fortsatte med buss mot Årstaberg och jag promenerade vidare mot ICA.

Johanna har tjatat hela veckan om att vi ska äta surströmming och så fick
det bli. Jag handlade för säkerhets skull två burkar med filéer och en burk
vanlig strömming, mandelpotatis, getmesost, tunnbröd, lök, folköl...

När Johanna kom hem från jobbet på Stockholmsmässan puttrade redan
potatisen på spisen samtidigt som jag som bäst höll på med Stroganoffen
hon beställt till söndagens lunchlåda. Vi satte oss till bords lagom till klockan
åtta. Guuuuuuud, så gott det skulle bli. Guuuuuuud, så gott det blev.
Guuuuuuud, så lagom gott det var - tyckte Johanna. Hon får ändå med beröm
godkänt för sin insats. Inte fy skam att äta fyra filéer så här första gången.
Och detta utan fåniga grimascher, gnäll och stön!



Denize var inte hemma i lördags kväll... Vilken överraskning, inte sant?!
Nu var det tvillingarna på Djurö som skulle firas för att det fyllt 18!
Det bjöds först på middag och sedan på taxi in till stan för tjejerna.
Mmmmm, fint ska det vara!! Glädjande nog så valde Denize i alla fall
att sova hemma och strax före fyra natten mot söndagen kom hon
tassandes...

Johanna och jag var rätt nöjda i lördags kväll. Johanna på grund av
jobbet på mässan, jag på grund av för lite sömn och en liten nätt
promenad på dryga milen. Efter maten gjorde vi just ingenting. Jag hade
fullt schå med att släcka törsten efter middagen. Hur mycket jag än drack
så var jag hela tiden mer törstig. När jag klunkat i mig en liter mjölk,
en jättebalja med thé samt en halv flaska bubbelvatten somnade jag
i soffan - av ren utmattning!

Söndag morgon började okristligt tidigt för en del av oss.
Eller, för en av oss.
Nej förresten, för fyra av oss.
Johannas väckning drog igång vid 05.30-tiden. Jimmie, Josefin och Nemo
var uppe långt före det. De hade en resa till Spanien att se fram emot
och planet lyfte redan vid sextiden i morse. De hörde av sig med ett sms
vid lunchtid för att berätta att de hade kommit fram till Fias hus välbehållna.

Självklart ville de också ge mig en väderprognos... Alltså, jag tycker att det
är så larvigt - om jag eventuellt skulle vara intresserad av att veta hur
många grader över trettio termometern visar och hur varmt det är i poolen
så frågar jag väl, inte sant?! Trams.

Denize och jag slängde i oss lite Stroganoff till lunch och bestämde sedan
att vi skulle ta en promenad. Kom sedan och snacka om promenad...




Vi gick hemifrån, via koloniområdena upp till Skanstull. Där valde vi den
äldsta av de tre broarna. Passerade Eriksdal och Badmintonhallen, in
mot söder. Traskade vidare mot Nytorget och upp för trapporna mot
Sofia Kyrka och Vitabergsparken.



Men alltså, ärligt talat... Stockholm är verkligen helt fantastiskt vackert.
Snudd på magiskt på sina ställen. Man borde verkligen lalla runt mer i
stan än vad man gör.



Vidare knallade vi genom Tengdahlsparken och hamnade så småningom
på Folkungagatan som vi korsade. Uppför backen mot Ersta och med
raska steg mot glasskiosken. Vi stannade till och mumsade i oss varsin
glass och en latte.



Med magarna fulla av glass promenerade vi vidare ned mot Tjärhovsgatan
och fortsatte upp mot Björns Trädgård och Medborgarplatsen. Götgatan
fram mot Ringen och sedan vidare över Skanstullsbron.

Ja, ja... Okej då, vi stannade till vid Ringen och shoppade lite innan vi tog
fart över bron. Ett par sommarskor för halva priset, en mascara och lite
annat smått och gott.

Hittade ett bar superfina stövlar.
Som kostade supermycket pengar.
Och, som fick stå kvar i affären.
Kommer drömma om dem inatt... Denize vet hur de ser ut - om någon
kanske vill överraska mig! Märket är Tommy Hilfiger och 37:orna satt
som gjutna!! :)

Via Gullmarsplan, Bolidenplan och Lill-ICA var vi till slut hemma igen.
Denize, Winston och jag med alla våra kostcirklar, ömmande fötter
och drömmar om nya vinterstövlar.

Johanna kom, så småningom.
Denize gick så småningom.

Laga mat.
Äta.
Diska.
Laga mer mat till Johannas matlåda.
Diska lite till.
Tvätta.
Vika tvätt.
Tvätta lite till.
Dammsuga.
Plocka.
Pilla.
Säga god natt till Johanna.
Plocka lite mer.
Kvällspromenad med Winston.
Duscha.
Krypa ned i sängen.
Sova gott.
Drömma sött.
Om nya stövlar från Tommy Hilfiger.

Tack alla fina för en härlig helg.
Snart är det äntligen måndag.


Kram

Men hallå - är det sant?
Redan fredag?
Är det möjligt?
Är det någon som vet vart
den här veckan tog vägen?

Jag har jobbat som en tok med
att få klar Generalprogrammet
till Storkyrkan, FoB nr 4,
Specialtidningen om och med
Svenska Kyrkan, haft middagsgäster,
huvudet fullt med tankar och funderingar,
nattliga sms-äventyr med någon, städning,
tvätt, matlagning, handling, promenader,
ännu fler tankar och funderingar. Jag har
fattat stora beslut och rivit upp dem igen.
Jag har försökt att ändra riktning och
inställningar, men halkat tillbaka igen...

Man kan säga att det varit en ganska
typsik vecka i mitt liv. Kanske lite mer
och lite högre tempo bara.

Upptäckte i veckan att min hjärtmedicin
började ta slut och att jag inte kunde
hämta ut mer på apoteket. Ringde således
Globen Heart Center och sökta farbror
doktorn - som hade slutat för att börja 
jobba som avdelningsläkare på kardiologen
på Danderyd. 

-Jaha, sa jag och bad snällt om att kanske
kunna få en annan doktor istället för den
jag hade. Då fick jag reda på att hela kliniken
höll på att packa ihop för att de inte fått avtalen
förlängda med Försäkringskassan...
Vad är det för trams? 

Den snälla sköterskan visakde i luren att hon
tidigare har arbetat tillsammans med hjärtchefen
på Ersta; David Waldenhjort (fint namn, inte sant?.
Och honom kunde hon verkligen rekommendera.
Måste komma ihåg att ringa honom på måndag
för att höra efter om han vill ha en patient till att
ta hand om... Har satt upp en stor lapp framför
näsan, men påminn mig gärna!! :)





Jag har haft värsta fredagslyxeftermiddagen.
Kände att jag var värd det. Häromdagen när
Winston och jag var ute på vår lunchpromenad
gick vi förbi en lite, relativt nyöppnad, klinik på
Stora Nygatan. Precis som vi passerad kånkade
tjejen som har den ut en skylt som berättade att
de just nu har en drive: en ansiktsbehandling +
en ryggmassage för 395:- - ordinarie pris 895:-!!
Jag tvärnitade och bokade snabbt tid tills idag
på eftermiddagen. Nu sitter jag här på jobbet igen
och känner mig som en nyponros. Jag har blivit
masserad av både händer och gummikoppar (!),
fått ansiktet rengjort på alla möjliga sätt,
ansiktsmassage. inpackning, insmörjning...
Ja, gud vet allt! Självklart gick jag därifrån
med en kasse produkter jag absolut behöver
ha. Eller inte.





Helgen är en öppen historia. Det enda jag säkert
vet är att vi, Winston och jag, ska ta oss söderöver
nu för att möta Johanna. Ikväll blir det nog bara
mys, imorgon ska Johanna jobba och imorgon
kväll har jag lovat henne att vi ska äta surströmming
minsann. Guuuuuud, så gott!!! Eventuellt ska jag
träffa Helena imorgon på eftermiddagen för en
promenad runt Årstaviken.

Denize ska på fest ikväll och på fest imorgon kväll.
Och sova hos Kevin. Och inte dricka för mycket.
Och uppföra sig väl. Med beröm godkänt...
Det är härligt att vara 18 och nykär - jag minns
allt hur det var!

Trevlig helg om vi inte hörs...
Eller ses!?


Kram

Kissekissekissemissen...





Jag måste berätta en sak.
Gör inte jag det så kommer ni att
få höra det som ett rykte på stan
rätt snart i alla fall.
Jag och Ernst har tillbringat natten tillsammans.

Nu ska ni få höra den sanna versionen:
När jag skulle gå och lägga mig inatt så var
jag sådär störigt pigg som man kan vara ibland.
Johanna sov sött, Winston och katterna likaså.
Denize hade bortamatch - som så ofta nu för tiden.

Jag vred och vände på mig.
Öppnade fönstret.
Stängde fönstret.
Tog en kudde till och puffade till den.
Tog bort kudden och plattade till den under.

Plötsligt kände jag var jag var sugen på;
att sätta på Ernst.

Sagt och gjort. Jag klev än en gång ur sängen,
tog på mig morgonrocken, tog en sväng runt i
lägenheten.

Lät morgonrocken falla,
pillade på musen
och ser man på... Där var han.
Plötsligt var han precis framför mig -
så nära men ändå så långt bort.
Långt bort och nära.

Lite generat lade jag mig till rätta i sängen.

Allt blev precis som vanligt.
Precis som det brukar.
På bara några minuter var allt över.
Ernst hade tagit med mig på en välbehövlig
tur till månen. Upp bland alla stjärnor.

När man inte pillar på musen lite nu och då
blir det svart. Ja, alltså skärmen går ned i ett
viloläge. På något märkligt sätt att hade jag lyckats
mixtra med datorn så att programmet jag tänkte
titta på repriserade sig själv - gång på gång på gång.

När jag vaknade i morse strax efter kl 06.00 var han
fortfarande där. Det kändes som om jag hade Ernst
i hela mig. Han röst malde, malde och malde i mina
öron. Hans mantran ekade i hela mig.

Tack tv4 Play - det är verkligen fantastiskt att
somna till en gammal repris när inget annat
fungerar. Tack Ernst för alla kloka ord!


Kram


PS) Säga och tycka vad man vill om denne man,
men Herre Jösses så fin hyttan i Bergslagen är.
Vilket drömställe...

Trist - det går inte att blunda längre.
Det är dags att fejsa den bistra sanningen.
Det går inte att låtsas som om...
...det fortfarande är sommar!

Det är bara att inse att sommaren
har tagit semester över hösten.
Och vintern. Kommer tillbaka med
nya krafter efter nästa vår.
Kanske.

24 augusti 2010, kl 22.33...
och 13 grader ute!


Kram å god natt

Alla har gått hem. Bara jag kvar.
Emelie är i London. Gustav får jag inte tag på.
Och jag inser med förskräckelse att jag inte
har den blekaste aning om hur jag ska göra
för att bli klar med Generalprogrammet för
Storkyrkan tills imorgon.

Antingen lyssnade jag inte på vad Emelie sa.
Eller så tänkte jag på något helt annat.
Eller så har jag drabbats av ett akut hjärnsläpp.
Eller ett kroniskt.

Oavsett vad det beror på så inser jag att jag
att jag tagit mig vatten över huvudet.
Nej, inte för att jag inte klarar av uppgiften
som sådan utan snarare av den anledningen
att jag alltså inte vet hur de vill ha det.

Jag är klar med förstasidan och den ser inte
alls ut som de manus jag fått av Emelie.
Jag har hittat på själv... En hel massa.
Undrar vad de kommer att tycka om det?
Mailar jag över filen till Emelie finns det väl
risk för att hon sätter en scones i halsen.
Nej, jag visar henne då hon kommer hem
istället. Och så ringer jag henne och berättar
som det är. Att jag inte har den blekaste om
vad det är jag ska göra.

Sanningen är alltid bäst, inte sant?

Grattis mig!

Jodå, jag överlevde dagen.
Den blev inte värre än den började.

Det flöt på bra på jobbet,
om än att min ambition var att jag skulle
ha hunnit mycket mer än vad jag gjorde.
Så kan det vara ibland,
inte minst på måndagar.

Denize tittade in på eftermiddagen med
en nypiercad Kevin. De kom just från en
sådan där suspekt studio, lite längre ned
i gränden, där de inte gör annat än tar
hål i folk. Kevin hade slagit till med två
- ett i underläppen och ett rejält i örat.
Vitsen med att ha hål i läppen har jag
svårt att förstå.

Winston hängde med K + D och till slut
hamnade de hos Kevin i Jarlaberg.
Mötte Johanna när jag kom hem strax
efter klockan sju. Vi tog en promenad
till veterinären vid Bolidensplan där vi
köpta värsta, värstaste bantningsmaten
till Kerstin. Någon gång ska vi lyckas
- i alla fall några kilon!

Från veterinären raka vägen förbi
Satzumas där en påsen med Sushi och
Misosoppa stod och väntade. In på ICA för
att handla lite mjölk och annat smått och
gott. Därefter raka vägen hem till
Fångarna på fortet!

Knallade iväg och mötte Denize och Winston
på deras promenad hem från Gullmarsplan...
Och nu är klockan strax midnatt och jag tänker
överraska mig själv med en någorlunda tidig kväll
- för att orka med att vakna tidigt imorgon bitti.

Kontentan av detta? Jo...
OM dagen börjar som skit - unna dig Sushi till middag!





Kram

Och det bästa av allt denna dag är att Cia + Lasse har kommit helskinnade hem från sin motorcykelsemester...


Kram

Vilken härlig helg!

Vaknade skapligt tidigt igår och tog en lång skön promenad med Winston.
Hem och donade lite och sedan iväg på en snabbfika hos en granne.
Hem igen och blev osams med Johanna som blev förbannade för att jag
knyckte en av hennes tio skivor som hon skulle fördela på två rostade mackor.
Hallelulja!

Skyndade mig på till Gullmarsplan och hoppade på samma t-bana som
Jimmie, Josefin och Nemo. Det hade barnvagnen full med godsakeroch
min enda uppgift var att bistå med en flaska bubbel!

Johanna och jag, som då alltså hade hafr en dispyt om en korvskiva,
åkte för säkerhets skull varsin buss till G-plan men med samma t-bana!!





Vid Gärdet hoppade vi av och tågade med bestämda steg mot den
stora flygdagen och de väntande helikoptrarna samt Janne Österwall.
Vi hann nätt och jämt fram då det brakade till och värsta Hollywoodregnet
svepte in över stan. Vi rev, snabbt som attan, ihop den framdukade picknicken
och tog skydd i Jannes gamla Chevrolet Bronco! Ni som ännu inte har picknickat
i en gammal Cheva i störtregn borde absolut pröva på det...
En fantastisk upplevelse, jag lovar!


Mellan skurarna sprang vi bort till Janne för att åka helikopter
 - en upplevelse nästan större än ost och vin i en gammal Cheva!
Vi var alla lite osäkra på Nemo skulle banga när det var hans tur,
men icke! Han tog världsvant på sig hörlurar med mikrofon och tog
plats fram intill piloten och sedan bar det av upp i det blå...
Eller, grå - rättare sagt!

Framåt kvällen begav vi oss in mot stan och Sveavägen. Nemo
somnade som en stock i vagnen under vår promenad från Gärdet.
Herre jösses så många bilar och häftiga ekipage vi såg - allt från
välpolerade, klassiska bilar till mindre lastbilar med vedeldade
badbaljor på flaken. Vi placerade oss i hörnet Kammakargatan-
Sveavägen och stod därmed på första parkett till nyvaknade
Nemos stora förtjusning. Säga och tycka vad man vill, men
det är en viss känsla i alla fall...



Ni får ursäkta bildkvaliteten... :)

Hemma i Hökis väntade Zulu på att J x 2 + N skulle komma hem, så vid 21-tiden bestämde
vi oss för att åka söderut. Johanna hade redan åkt för att träffa Hedda och Denize
tillbringade kvällen med Kevin och Winston. De hade också varit inne i stan och kollat
på bilarna, men lite mer på tu man hand... Eller; på tre man hand! Denize är helt
fantastisk med Winston...

Just det, Kjellman och Tratten... Vad hände med dem? Kjellman och jag missuppfattade
varandra - jag trodde att han skulle höra av sig och han väntade på att jag skulle göra det.
Resultatet blev att ingen gjorde det! Jag fick ett sms där han berättade att han tröttnat på
att vänta och i stället bestämt sig för att gå på en kräftskiva.





188,5 cm fylltratt var inte en talbar under förmiddagen. Inte helt oväntat! Han lyckades få
ur sig något slags läte bara i telefonen... En blandning av ångest, gnäll, stön, stånk och
gammal alkohol - fräscht! Att han inte skulle vara körduglig förstod jag redan natten mellan
fredag och lördag då har ringde från Utö!!

På väg hem fick jag ett sms från Micke - som jag träffade på Trianon i fredags kväll.
Han undrade om jag skulle tycka att det vore trevligt med sällskap och ett glas vin
på balkongen - och det tyckte jag! Jag handlade lite mjölk på 7-11 i väntan på bussen.
Hann precis tända ljusen innan det knackade på dörren...

Vi pratade och hade det trevligt värre ända tills imorse. Plötsligt var klockan 06.30 och det
hade blivit söndagsmorgon. Han konstaterade att det var så himla trevligt här att han kunde
tänka sig att vara kvar till frukost. Jag hade heller inte det minsta emot sällskapet men kände
plötsligt hur trött jag var samt hur halvjobbigt det skulle bli om han var kvar här tills alla vaknade.
Det finns alltid folk som ser, hör och som sedan glatt snickrar ihop egna sanningar som de delar
med sig av. Kände inte att jag hade den minsta lust att bjuda på det just nu.


Vaknade redan vid 9-tiden i morse - allt annat än utsövd! Idag har ingenting gått snabbt -
det har nätt och jämt gått framåt! Johanna kom hem strax efter lunch för att byta om och
packa ihop lite innan tågresan mot Läggesta och Åkers Styckebruk. Jag tror bestämt att den
unga fröken är lite mer än förtjust i Niklas. En söt historia det med... Vi bodde, som bekant,
grannar då barnen var små på Muskö och via Facebook har de nu fått tag på varandra igen!
Det ska bli spännande att se vart detta slutar.

Denize kom hem ganska sent ikväll. Hon hade tillbringat eftermiddagen och kvällen hos
pappa Baki tillsammans med Winston - såklart! För att få lite frisk luft gick jag dem till
mötes och tillsammans tog vi en promenad genom skogen hem.

Nu är jag så trött att jag nästan inte vet vad som är upp eller ned, bak eller fram.
En snabb kvällskiss med Winston och sedan är det tack-och-god-natt! Veckan som kommer
kommer inte att bli nådig vad gäller jobb och tider. Usch - men jippie - det är massor att göra!



Sov gott och dröm sött!

Kram

Alltså dessa dagar som infaller sådär med en 5-6
veckors mellanrum är mer galna än andra på jobbet.
Det är nu - och då - man på allvar undrar varför
man överhuvudtaget jobbar med det man gör.
Och det är nu - och då - man på allvar
förstår varför man gör det... :)

Igår, fredag, bar jag på jobbet strax efter 08.00 och
släckte ned vid 21-tiden. Med dåligt samvete...
Jag hade kunnat vara kvar en stund till. Minst.

Orkade inte laga middag utan föreslog tjejerna en
pizza på Trianon och så fick det bli. Johanna dök
upp efter en eftermiddag kväll tillsammans med
Niklas. Och Denize dök upp för att fortsätta
kvällen med Kevin & co. Kom sedan och snacka
om att gå om varandra.

På Trianon, som vi i fortsättningen kommer att
kalla för Köping, blev vi sittandes en stund Johanna
och jag. Vi som liksom vara rätt klara med dagen.
Plötsligt dök ett bekant ansikte upp...

Vi har setts förr och hälsat på varandra.
Jag har förstått att han bor i kvarteret.
Jag vet att vi har stött på - alltså sprungit på
varandra (!) - någon annan stans, någon annan gång.
Jag tror att det var i samband med ett jag jobbade
på ASKO Möbler för hur länge sedan som helst.

Nu stannade han upp vid vårt bord och växlade
några ord som bland annat bekräftade att det var
på ASKO vi sprang på varandra. Han berättade att han
just slutat en anställning på PEAB, men fortfarande
hade med dem att göra. Att han har med MORNEON
att göra. Att han jobbar bland annat med fukt och
våtrum, att bostadsrättsföreningar tillhör de största
uppdragsgivarna, att han ROTar runt med än det ena
- än det andra inom den världen...

...som ju också och på sätt och vis är min värld -
fast ur ett annat perspektiv! Lite världsvant plockade
jag fram ett visitkort och sa till honom att han gärna
fick höra av sig vid tillfälle - till exempel om han skulle
snubbla över något spännande projekt.
Så var det inte mer med det.

Inatt började det surra i telefonen. Mycket riktigt -
det kom sms... Inte bara ett utan ett gäng.
Njae, det vore inte helt sant att påstå att det var
projekt och artiklar han ville prata om!! :)
Till slut - när jag för artonde gången - önskade honom
en god natt och lovade att vi kanske kunde ses idag
i stället så tystnade telefonen.

Inte nog med det. En annan gammal vän ringde inatt.
Jag bara undrar - hur full kan man bli och vara när
man är 40 år och 188,5 cm lång? Grattis hjärtat -
jag slår vad om att du sprängt alla gränser och slagit
alla rekord. Och jag är glad att jag inte är du idag.
Usch och fy så fasansfullt du säkert kommer att må...
Att det är självförvållat är sällan en tröst!

Vad ska det bli av dagen? Ja, planerat är följande -
på ett ungefär sisådär: Vi 14-tiden åker vi in mot stan
för att bland annat träffa Jimmie, Josefin & co på Gärdet.
Där är det flyguppvisningar hela dagen och Janne Österwall
har minsann lockat oss med en svängom i hans helikopter.

Ett annat scenario skulle kunna vara Barkarby där det är ett
annat motorevent idag. Det avslutas med en crusing i karavan
- kan man skriva så eller blir det kaka på kaka? - i stan ikväll.
Denna cruising ska vi se hur som helst. Och sedan har jag lovat
Lars Kjellman att vi ska ses och ta en öl. Och nu är jag bjuden på
brunsch hos ASKO-killen. Och sedan undrade Gunnar om inte vi
kunde hänga med honom och hans kompisar ikväll. Och Wínston
- som inte är speciellt motoríntresserad - vet inte vad han ska göra.
Och jag måste handla mjölk. Och kanske kräftor. Blir det sol?
Kommer det att regna? Långt eller kort? Byxor eller kjol?
Kanske klänning?

Jodå - det finns att göra och det känns inte som om denna
dag kommer att gå till historien som den då ingenting hände.

Önskar er alla en trevlig helg!



Kram



PS) Just det - min käre kollega Frank gav mig en fin komplimang
igår. Eller inte. Eller kanske. Han konstaterade:
Therése - du är liksom inte vanlig tjej eller kvinna,
du är mer som ett världskrig!!

Det finns skäl till att denna blogg har det namn den har.
Små barn, små bekymmer = stora barn, stora bekymmer!




Fick just ett samtal från Jimmie där han berättade att han
varit ute med Nemo under eftermiddagen - i dinosaurieskogen!
Jättespännande tycker Nemo och förmodligen Jimmie också.

Beväpnade med varsin pangare - varsin gammal torr gren -
smyger de omkring, spanar och spejar efter dinosaurierna.
Nemo tar på sig rollen att gå lite före, Jimmie håller rent bakåt.

Plötsligt får Jimmie för sig att rusa ikapp Nemo, plocka upp
honom i famnen och rusa vidare samtidigt som han tjoar
något om att de är jagade av en hel flock skräcködlor.
Nemo tjuter hysteriskt av skratt samtidigt som han lite
oroligt kastar blickar över axeln.

-Däråt pappa, spring däråt.. Där kan vi ta skydd!
-Japp, vrålar Jimmie och springer rakt ut i
ingenstans med Nemo i famnen.

Plötsligt kommer de fram till en bergknalle som Jimmie
graciöst skuttar upp på. Utan att veta vad som finns där
bakom. Att det där inte fanns någonting annat än ett nätt
litet stup på nästan 4 meter hade han ingen aning om!!

Det fanns inte tid att stanna och heller inte tid att tänka.
Plötsligt befann han sig nedanför stupet med en något
förvånad Nemo fortfarande i famnen.

När Jimmie ställde sig upp så var det något som kändes
konstigt. Lite annorlunda. Rätt snart förstod han vad det var.
Han måste ha rutchat utför berget på sitt eget ben på
någotvis och nu var benet mest bara trasigt.

-Det gör inget pappa, tröstade Nemo. Det är inte så farligt...
Var inte ledsen. Det var inte meningen... Såja pappa!

Jimmie haltade hem med Zulu och Nemo och insåg
snart att det nog var tvunget med en resa till SÖS.
Johanna mötte upp dem i Gullmarsplan
och tog hand om Nemo medan Jimmie fortsatte.

-Typiskt killar, suckade jag. Ett skrubbsår är väl inget
att oja sig över, eller?

Jag känner mig mer bekymrad över vad doktorn ska
tro om Jimmie berättar att såret kom till då han var
tvungen att sätta sig i säkerhet för en flock galna
dinosaurier!!

Tänk om de låser in honom på en annan typ av
avdelning och trasslar in honom i en sådan där skjorta
som man knäpper med remmar bakpå ryggen?






Jaha, nu har Jimmie ringt från SÖS!
Jag får be om ursäkt för att jag trodde att det var
ett mer ordinärt skrubbsår det handlade om...

När doktorn var klar med sitt, var Jimme 22 stygn rikare!!

Snyggt jobbat, älskling! Och tack gode gud att det inte
blev ännu värre - inser att detta hade kunnat sluta hur som helst!

Du är en riktig Rambo-Indiana Jones-Superman-hjälte!






Puss


PS) Jag tror att jag minst har sju par kryckor i källaren
- säg till om du behöver låna ett par!

...som kan ha svårt med att få ihop det då det gäller engelska!
Skillnaden mellan mig och denna bulgariska pingla är att jag är har lite mer självinsikt.

I alla fall så saknar jag hennes mod. Det i sin tur innebär att mina språkliga problem
är ett större problem, ett större handikapp!!

I mitt nya liv tänker jag bli modigare och kliva över ännu fler hinder.
Är det någon som vet när IDOL-uttagningarna i Stockholm äger rum?
Någon som har numret till Anders, Andreas eller Laila?






Kram

Alltså jag kan inte låta bli att bli berörd av texter.
Av svenska texter i första hand.

Man kan, som bekant, både höra och lyssna.
Det är skillnad.

Lyssna på denna text...







Kram