* Små barn, små bekymmer...

Det känns tjatigt att konstatera att det äntligen är fredag.
Känns som om det är det nästan hela tiden på något vis.
Det som är extra skönt med att det är fredag nu är att
det innebär två dagar med möjlighet att kunna kurera sig
lite. Usch, det här med att vara förkyld är inte min grej
och tack gode gud att det inte sker så ofta.

Sannolikt är det så att det känns mycket värre än vad
det är. Man blir så snygg på något vis när man är snorig,
inte sant? Näsan blir röd och sårig, den rinner i kapp med
ögonen. Man hostar, slemmar, nyser, dreglar och beter sig.
Usch och fy.

Vet ni - jag efterlysta ju några av mina barn häromdagen.
De är återfunna - i alla fall en av dem. Jimmie ringde mig
idag på dan, på väg mot Södertälje tillsammans med Nemo
för en 50-års uppvaktning ombord på hans kvb-båt. Vi pratade
lite ditt och datt och bestämde sedan att vi ska äta middag
tillsammans på söndag. Det känns stort! :)



Denize kom förbi jobbet idag på eftermiddagen för att hämta
Winston. Hon hade varit med klassen och kolla tänkbara lokaler
för studentskivan. Helt galet vilken industri detta har blivit.
De stackars eleverna hinner knappt börja sista året på
gymnsiet förrän de fullkomligt bombas med brev, reklam,
information och mail gällande den stundande studenten.
Och vilka galna pengar det handlar om. Jag minns när
Johanna tog studenten. Hon och Sandra lyxade till och med
till det med det flottaste paketerbjudandet då de skulle köpa
sina mössor etc. I paketet fanns flip-flops, nyckelring,
penna, partyhatt, en sådan där fånig liten flörp man ska
blåsa i, trosor... Och allt var märkt med Student 2008.
OJ - så dessa grejer har använts... Eller, inte!

På tal om Johanna... Hon skulle ha jobbat i fredags kväll.
Vi käkade middag tillsammans alla tre till Idol - framför tv:n.
En jättegod chiligryta med vita bönor och nachos. Jag tyckte
att Johanna såg rätt suddig ut på blicken och var misstänkt
rödblossig om sina kinder. Till slut gick hon med på att ta tempen
- som såklart visare 39,1!! Dessutom hade hon som ett pärlband
av svullna lymfkörtlar bakom öronen och ner på halsen. Ömmade
under armarna. Att hon dessutom varit sjuk, blivit nästan frisk och
nu insjuknat igen känns som lunginflammation tycker jag...
 Snabbt bröt en diskussion ut om huruvida hon skulle jobba eller inte.

-Vansinnigt, sa jag. Ring och sjukanmäl dig...
-Det går inte, sa Johanna. Jag petar i mig ett par Alvedon och biter ihop.

Johanna hänvisade till senast hon skulle jobba som blev en halvdan insats
med kryckor och att det faktiskt handlar om att tjäna pengar! Tänk så
enkelt det var innan barnen fyllde 18 när man faktiskt kunde bestämma
Nu kan man bara vädja till deras eras klokhet och det funkar inte alltid.

Sagt och gjort. Hon begav sig iväg mot Debaser och jag passade på att
ta en promenad med Winston. En stund senare ringde telefonen. När jag
svarade så var Johanna i andra änden. Jätteledsen och ynklig. Hon berättade
att hon hade världens hjärtklappning, att pulsen var skyhög, att hon kände sig
svimfärdig... Och att det omöjligt gick att jobba! Vi bestämde snabbt att hon
skulle ta sig mot SÖS och att jag skulle komma efter. Jag kammade till mig
och skyndade ut till bussen. Ett glas vin till maten gjorde att jag inte ville
köra. När jag kom upp till SÖS hitta jag henne på en brits i ett bås. De hade
tagit en massa prover på henne och nu väntade man på provsvaren.

Någon som kan gissa vad detta är?



Just det - en närbild på lunginflammation!! Johannas sänka var
uppe i 80 vilket tillsammans med övriga provsvar och symptom
var att betrakta som en typisk lunginflammation. Dubbelsidig,
för säkerhets skull! Så, nu blir det Kåvepenin, slemlösande
hostmedicin, alvedon och till att ta det lugnt i ett par veckor.

Tänk om ni kunde lyssna på mamma lite oftare:
Mamma vet bäst!!

Återbesök hos farbror doktorn om cirka sex veckor för att
fastställa att lungor och annat mår bra. Tänk, jag som hade planerat
att vara lite sjuk i helgen för att få lite extra uppmärksamhet och
ompyssling... Plötsligt var jag friskast i familjen. Typiskt!! :)
Nåväl - en dag hann jag i alla fall med... Nästan i alla fall!


Vi åkte hem tillsammans i den ljumna septembernatten.
När vi var på akuten så dök Denize upp där och spred lite
solsken. Hon var där en stund och åkte sedan för att möta
Kevin. När vi kom hem var både Denize och Kevin hemma.

I lördags morse tog jag en långpromenad med Winston.
Ungdomarna softade lite och när jag kom hem så åt vi
middagsrester till lunch, fikade och spelade lite kort.
Johanna känner sig långt ifrån hundra så det blev en del
vila under dagen. Denize och Kevin åkte iväg tidiga eftermiddag
tillsammans med Winston och jag åkte till BEA för att handla.
Har nog inte varit där sedan de renoverade... Det har blivit
jättefint. Åkte hem med kassarna och passade sedan på att
åka och sola lite...

Denize åkte hem till sin pappa - som fortfarande ligger på SÖS
med sin mage - för att få lite studiero och för att se över lägenheten
innan Baki kommer hem. Eventuellt blir han utskriven under helgen.
Jag hoppas att de har honom kvar på sjukhuset tills dess att de
säkert vet vad det är som bekymrar. Det låter jättekonstigt i mina
öron att samtidigt drabbad av dubbla magsår, någonting i urinen som
inte är som det ska plus en infekterad gallblåsa!!

Johanna och jag ägnade delar av kvällen åt att laga mat och baka.
Hör och häpna! Vi gjorde Sjömansbiff till ett helt kompani samt ett jättegott
matbröd fullt med nyttigheter såsom alla tänkbara sorter av nötter och
fröer.



Och idag är det söndag. Så här långt en innehållsrik och skön helg. Förövrigt
andra helgen på SÖS-akuten med Johanna. Nästa helg är det banne mig
Rolands tur!

Barnen kommer hem och äter på eftermiddagen. Det ska bli kul att träffa dem.
Det känns som om det var ett tag sedan sist. Jag hörde av Johanna att
Roland redan har börjat rycka i julen... Hoppas att vi får tillfälle att prata
om stundande helger om än att de känns som långt bort. Om jag fick bestämma
så är Malaysia definitivt alternativ ett. Alternativ två skulle gott kunna vara en
jul tillsammans med Anna-Karin och Roland. Dock lite tveksam till vad de skulle
tycka om förslaget. Johanna är övertygad om att det inte skulle gillas - att de
inte ens skulle se det som ett alternativ...

Usch, jag gillar överhuvudtaget inte det här med jul och andra storhelger.








Kram