* Små barn, små bekymmer...

Minsann har inte ännu en vecka passerat i våra liv.
Vecka trettiosju år tvåtusentio...
Tid som inte kommer att gå i repris.

Veckan har varit ungefär lika upphetsande och spännande
som en septembervecka brukar vara.
Tänk, detta bör vara min 189:e septembervecka...
Inte utan att man börjar få en viss rutin!




En viss rutin känns det som om vi börjar få också vad
gäller förkylningar och febertoppar. Johanna överraskade
med att i måndags än en gång få feber. Detta föranledde
ett samtal med SÖS samt ett besök på den relativt nyöppnade
jourmottagningen på Gullmarsplan. De konstaterade att
sänkan då fortfarande var hög samt att det försämrade
allmäntillståndet sannolikt hade att göra med att det
penicillin hon fick förra fredagen var fel - för just henne.
Nu blev det nya piller, nya förhållningsorder samt värsta
dunder-hostmedicinen!




Jag, som då besvärat hela huset med min hosta de senaste
dagarna, korkade glatt upp medicinflaskan och tog mig några
rejäla klunkar direkt så vi kom hem. Och ett par innan jag
skulle gå och lägga mig. Och ett par då jag blev hostig under
natten. Och vaknade galet illamående på morgonen. Alltså,
då menar jag riktigt galet illamående. Du vet; två steg,
kallsvettningar, skakningar, hulkningar... Två steg, kall-
svettningar, skakningar, hulkningar... Det planerade
morgonmötet på jobbet fick vackert skjutas upp ett
par timmar - jag och Winston flexade in först vid
09.30-tiden - grön-vit i ansiktet! Ja, alltså inte Winston
men jag... Och vad har vi lärt oss av detta? Jo, att inte halsa
i oss morfin-hostmedicin utan faktiskt använda doseringskoppen
och läsa vad som står angivet på flaskan vad gäller centiliter!




I tisdags kväll kom Johannas - och familjens - fina vän Sara över på
middag. Det är alltid lika trevligt när hon ramlar in så där nästan helt
apropå. Tjejerna överraskade med att ha middagen klar då jag kom
hem och det bjöds på god fläskfilé med tagliatelle. Efter maten pratade
vi om ditten och datten - det finns alltid en massa att avhandla tjejer
i mellan. Sara mår, som alla vi andra, ibland upp och ibland ner.
Ömsom vin, ömsom vatten. Ibland regn, ibland solsken. Idag var det
mest ner, vatten och regn. Vi vred och vände på våra liv och kom på
en massa bra saker vi själva kan göra för att nå förändring. Det handlar
inte bara om Sara och hennes liv utan också om våra andras. Det är
skönt och inspirerande att prata över generationerna. Sådant som jag
har fastnat i kan den yngre generationen hjälpa mig att komma loss
ifrån och jag kan som tack kanske vägleda dem med hjälp av den
erfarenhet och den klokhet man lyckats skaffa sig genom åren. Eller inte.



Jag brukar ibland tänka på hur det var när jag var tonåring. Jodå, ännu
är minnet intakt. Jag brukar tänka på alla de fester mamma och pappa
hade hemma i den panelklädda gillestugan med den mörkgröna heltäcknings-
mattan. Vi ungar fick, om vi hade tur, krypa ihop i en liten hög i hörnan av
den bruna manchestersoffan och titta på. Och det gjorde vi och vi gjorde
det gärna. Å, vad jag kunde längta efter att bli riktigt vuxen. Allt verkade
så glatt, enkelt och trevligt. Jag jämförde ofta med de fester vi själva hade
i den åldern. Alltid var det samma sak - från början till slut. Några, och oftast
var det desamma, som blev för fulla. Några kräktes. Några grät. Någon kom
på någon att hångla med någon - när denna någon egentligen borde ha
hånglat med någon annan. Några blev ihop. Några gjorde slut.

När jag sedan blev stor och vuxen nog att få ordna fester istället för hippor,
blev stor nog att bli bjuden på riktiga kalas, så insåg man ganska snart att
det var exakt samma saker som hände på dessa tillställningar...
Några, och oftast är det desamma, som blir för fulla. Några kräks. Några gråter.
Någon kommer på någon att hångla med någon - när denna någon egentligen borde ha
hånglat med någon annan. Några blir ihop. Några gör slut... Exakt samma sak på dessa
kalas som på våra tonårsfester. Skillnaden är att man som vuxen kan vara något mer
diskret med det som händer. Eller rättare sagt; man tror att man kan vara det.
Och barnögon ser inte lika bra i mörker. Och som barn har man svårt att tro att det
man ser verkligen är sant. När man är vuxen vet man att det oftast är det.

Sara gillar skor. Jag gillar skor. Men jag gillar inte alltid Saras skor. När jag i onsdags
morse skulle gå till jobbet så såg jag ett par stövlar jag aldrig sett tidigare. Liksom
ihopknycklade och inpulade längst in och underst i vår hög med skor i hallen. Jag tände
lampan, böjde mig ner och började dra... Och jag drog, jag drog och jag drog. Det var
liksom stövlar som aldrig ville ta slut. När jag väl lyckats få fram dem så kunde jag snabbt
konstatera att Sara gjorde det igen. Att Sara köpt stövlar som ingen vanlig människa kan
begripa sig på. Sara har köpt stövlar med muslånga skaft.


Jag kunde inte låta bli att knacka på tjejernas dörr innan jag gick.
Jag vara bara tvungen att höra hur Sara tänkte när hon köpte dem...
Yrvaket förklarade hon för mig att de är ascoola, superinne, brännheta
och att alla har sådana. Till exempel alla bloggare... Tack gode gud
att man inte är någon riktig bloggare tänkte jag snabbt!

I tisdags kom förresten Lena å Klaes hem från en skön semestervecka
i Portugal. Allt hade varit underbart och Lena mår som en prinsessa efter
en vecka i solen. De är så väl värda lite ledighet långt borta från vårdcentraler,
sjukhus och provtagningar. Dessutom väntade dem positiva besked från
banken och byggnadslovsnämnden vad gäller pool-byggandet så mycket
bättre kan det just nu inte bli. Jag längtar, som sagt, redan till premiärdoppet!

Min hosta vill inte ge med sig. Stackars tant Eriksson bankar i väggen varje
natt och Johanna hotar med att slå ihjäl mig om jag inte slutar. Och jag kan
inte annat än förstå henne. Inte nog med jag hostar - jag hostar konstigt
också. Jag får ta i så att jag nästan kräks och den kommer liksom i attacker.
Som om jag blir anfallen av min egen hosta. Efter den sista veckans nattliga
kraftansträngningar så är jag öm av träningsvärk i både armar, bröst och mage...
Jag huttar i mig hostmedicinen tre gånger om dagen och flåsar runt med min
astmamedicin med en förhoppning om att hostan ska ge med sig. Skam den som
ger sig och självklart ska hostan besegras - frågan är bara när! Jag, som är så
klok, har redan bestämt att jag ger den någon vecka till. Sedan är det väl min
tur att ringa farbror doktorn. Jag har, på eget bevåg, låtit Denize ta över Johannas
Kåvepenin-kur. Detta efter att Denize i veckan ännu en gång har klagat på halsont
och feberkänningar. Nu jäklar ska vi bli av med alla baskelusker och där med basta!

I torsdags kväll skulle Cia och Cristina ha träffats. För första gången på ett halvår.
Detta på Lill-C:s initiativ - till Stor-C:s stora och sanna glädje. Äntligen skulle de
få tid med varandra och tid för att prata igenom vad det var som hände, när det
egentligen hände och varför. Cia var så förväntansfull... Via ett simpelt sms lät
Cristina meddela under dagen att hon ställde in träffen. Och de skäl hon angav
var att hon kände sig för trött och i stället skulle gå hem och sova. Cia blev, självklart,
jätteledsen och besviken. Och jag delar hennes förtvivlan, har så lätt för att känna
med och förstå henne... Dumma småsystrar som gör så dumma saker hela tiden.
De beter sig egoistiskt och är så iskallt klara över att de ska slippa undan med alla
typer av konsekvenser. Nu som då som alltid. Jag kan för mitt liv inte begripa mig
på dem. Hur kan det bli så? Usch och fy...

Vi ska träffa Cia, Lasse och "barnen" i slutet av oktober för en något försenad
kräftskiva i Bålsta. Jag har sagt åt Cia att vad som än händer mellan henne och
Cristina så vill jag inte att hon blir inbjuden till denna helg. Eller rättare sagt;
såklart att Cia gör som hon vill med den saken men jag lämnar inga som helst
garantier vad gäller mitt eget uppförande. Jag har svårt att tro att jag skulle klara
av en hel kväll med Lill-C utan att fälla en massa onödigt dumma - men sanna -
kommentarer. Och sådan kan vara onödigt och dumt en kväll man ses för att ha
trevligt. Cia har lovat att jag inte behöver oroa mig, för vad som än händer så kommer
hon aldrig någonsin mer att vilja ha den typen av relation med Cristina igen vilket
innebär att hon inte kommer att vara ett självklart inslag på deras fester och
sammankomster framöver. Dumma, dumma småsyrror - vad ni ställer till genom att
ni beter er på det vi ni gör.



Jag måste erkänna en sak. Jag gillar alla dessa sköna program som drar igång när
sommaren drar vidare söderut och hösten tar vid. Alla dessa program som gör
hösten så dräglig och numer så lätt att ta sig igenom: Idol, Ensam mamma söker,
Bonde söker fru... I love them all! De senaste två veckorna har man kunnat följa
auditionturnén runt om i Sverige vad gäller Idol. Till och med jag kan konstatera
att det är betydligt högre kvalitet i år i jämförelse med förra året. Och då var ändå
förra året att betrakta som ett rekordår i jämförelse med året innan... Var kommer
alla stjärnor ifrån kan man undra? Eller så bryr man sig inte om att fundera utan
sätter sig till rätta i soffan, tänder en massa ljus och bara myser.

I fredags åkte Janne på semester till Kreta. Apa. Sol och värme... Äckligt!
Salta bad... Ofräscht! Stor pool... Full med kiss från överförfriskade turister.
Nej då, jag är inte det minsta avundsjuk. Inte ett dugg. Varför skulle jag?
Att han är bortrest betyder att jag är chef så nu blir det minsann andra bullar på
jobbet. Nu ska vi minsann visa att vi kan... Och att vi faktiskt klarar oss mer än väl
fast Janne inte är där.

I slutet av förra veckan ringde Björn Johansson upp mig. Jag ska villigt erkänna att
jag stelnade till då jag såg hans nummer dyka upp i min display. Den första tanke som
for genom mitt huvud var: Hjälp, vad har jag gjort för fel nu då? Han lugnade mig då jag
såklart berättade för honom vad jag hade tänkt - nej då, inte ville han något dumt och
elakt inte. Det han ville var "bara" att bjuda in mig på en tur med m/v Mälarprinsessan.
Han skulle tillsammans med gänget från Triewaldsgränd 2 åka ut med båten vid lunchtid
på tisdagen och vara ute under eftermiddagen. Jag tackade det allra varmaste för inbjudan
och vi bestämde att vi skulle höras i början av veckan.



Och det gjorde vi. Hade jag inte blivit så smått överrumplad av samtalet hade jag genast
tackat nej.Nu gjorde jag det i måndags i stället. Och det kändes så stort att göra det.
Så ärligt, rent och uppriktigt. Så respektfullt och så himla rätt. Jag gillar inte folk som
hycklar, lismar och som inte är ärliga i sådana här situationer. Jag har haft med Björn
att göra tidigare i mitt liv. Jag har generöst låtit honom kliva över mina gränser mer än
en gång, jag har stått ut med att han har klivit på mig, bråkat och varit dum emot mig.
Jag har stått ut med mycket - men inte längre. Visst kan jag hjälpa honom med något
som strikt har med jobbet att göra - om han ber snällt - men inte mer än så.
Jag mår bra av den distans vi har - och det vet han. Och så ska det få förbli.
Så, mitt nej tack till en tur med båten kändes så rätt och riktigt på mer än ett sätt!
Hur Iréne och Janne gjorde? De åkte med. Såklart.

Idag, lördag har det regnat. Jäklar anåda vad det har regnat. Det har regnat på ett
osannolikt sätt - som på film! Denize sov hos Kevin inatt så Johanna och jag
vaknade själva i morse efter ännu en jäkla hostnatt. Tant Eriksson har bankat
i väggen och jag är tacksam att Johanna inte gjorde slag i sak vad gäller mig och mitt
fortsatta liv. Hon höll på att bli galen mer än en gång. Och jag förstår henne.
Jag tog en skapligt lång morgonpromenad med Winston och gjorde mig i ordning för
dagen då jag kom hem. Johanna likaså. Vi åkte ned till Sickla där Johanna skulle köpa
ett par stövlar - ett par kloka stövlar med normala skaft - på Scorett. Jag hade tidigare
imorse sms:at till Roland och frågat om inte han skulle kunna tänka sig att hjälpa till.
Och det kunde han visst det. Ett par hundra kunde han i alla fall bidra med - och det
räckte ungefär till sulorna och skovaxet. Som vanligt drog man nitlotten...


Grattis Roland - du vann... Igen! :)

Efter Sickla så åkte vi raka vägen till Hökarängen. Johanna skulle träffa
Roland, Anna-Karin och Jimmie där för gemensam färd in till stan.
Kustbevakningen har något jippo idag och de skulle titta på en massa
båtar. Nemo, som redan sett dem, hängde med Josefin och Elina till
Skansen under tiden. Efter båtinspektionen så vankades det middag
för hela gänget i Hökis... Trevligt! Och så himla omtänksamt att bjuda
in Johanna till en familjelördag... Lyllos oss som omger oss av människor
som tänker ut så bra saker på egen hand, inte sant? Eller lyllos alla jag
omger mig med som har glädjen att ha en sådan klok och smart coach
i sina liv!! När ska jag sluta att tänka åt andra - det kan väl räcka med
att jag tänker på andra???

Denize pappa har på nytt hamnat på Södersjukhuset med sin galla som
envist bråkar. Nu ska de sätta in en annan sorts antibiotika och hoppas
att dessa piller ska få gallan att snygga till sig lite så att de därefter
kan operera bort eländet. Denize blir såklart jätteorolig varje gång det
händer och det kan man med enkelhet förstå. Efter att ha hälsat på
pappa på sjukhuset idag känner hon sig i alla fall lite lugnare. Till veckan
ska hon försöka få grepp på någon läkare att prata med för att få reda
på vad det är som egentligen händer. Varför det händer och vad som ska
hända sedan.

Ikväll blir det soffmys och hosta på hemmaplan. Johanna kommer hem vad
det lider och skulle inte bli sen. Det ska bli spännade att höra Rolands
kommentarer då han fick stövel-kvittot. Och det ska bli ännu mer spännande
att se om han eventuellt höjer bidraget något. Jag tycker, helt ärligt, att
det vore rättvist om han betalade hela stövlarna och inte bara sulorna.


Imorgon är det val. Gud, så spännande... Det är jämt in på målsträckan och
det kan gå precis hur som helst. Jag håller såklart tummarna extra hårt för
Alliansen och kan tycka att en rödgrön seger vore mer än olyckligt.
Jag ser fram emot att i samlad trupp med Denize och med bestämda steg
styra kosan ned mot Årsta-skolan imorgon förmiddag för att göra vad jag
kan i alla fall. Jag har försökt att övertyga - inte övertala - Denize som ännu
är osäker. Johanna har redan röstat och hennes motto lyder:
Drick rött och rösta blått...



OM det är så att Alliansen vinner valet så funderar jag allvarligt på
att börja engagera mig politiskt igen. Eller om Alliansen inte vinner
valet... Även om man inte kan göra mycket så kan man i alla fall
bidra med något. Kanske kan man göra en liten skillnad? Jag har
funderat på det ett tag men inte känt att tiden har funnits till.
Nu kanske den gör det? Vad tror ni?

Oj, så många jag känner som har fyllt år under veckan som gått:
Sussie, Bengan, Rosemari, Kent, Sandra, Matilda...
Ännu ett till grattis och en massa kramar till er alla!!

På tal om Bengan - Bengan Widell ringde mig idag. Det är alltid lika
kul att prata med honom och det sker minsann inte för ofta. Vi bestämde
att vi skulle höras i slutet av veckan för att se om vi inte skulle kunna
ses över ett glas vin. Bengan har alltid en massa spännande projekt på
gång - allt ifrån att bygga stora lador att bo i på Gotland, nya kärlekar,
gamla kärlekar och spännande filminspelningar. Han berättade att Alex,
Amanda och Charlie är i Columbia sedan i mitten av augusti. Där blir de
kvar hela hösten för att Alex är nästa säsongs programledare för
Paradise Hotel!! Hur han axlar den rollen ska bli spännande att se...



Nääähe, jag tror banne mig att det var allt för denna gång.
Jag måste till ICA och handla lite tomatsoppa - Denize fick bestämma
middagsmaten!! Vi har redan bestämt att äta Thaimat imorgon kväll
då vi ska valvaka under tiden Johanna jobbar med att räkna röster.
Och med tanke på middagsmaten imorgon så känns tomatsoppa helt
okej som middag en regnig och höstlik lördagskväll i september!





Kram