* Små barn, små bekymmer...

Jädrar anamma en sådan innehållsrik, spännande och fartfylld helg det här
blev då. Precis som de säger i Triss-reklamen: Ibland händer det...
Och de här helgen gjorde det det!

I söndags morse gjorde vi oss alla förväntansfull i ordning för att så snabbt
som möjligt ta oss in till Gröna Lund och Familjehemmens dag! Ett årligt
återkommande evenemang som är jätteuppskattat av stora och små.



Självklart blev vi några retfulla minuter sena på grund av Djurgårdsbåtarna.
Den första fick vi inte plats på. Den andra var försenad...
Och den tidsmarginal man borde ha sådana här gånger finns inte alls.
Har aldrig funnits.
Kommer aldrig att finnas.

När vi väl kommit in, och fått våra fina åkband på plats, ville Johanna
ha langos. -Ett besök på Gröna Lund utan langos, är inget Gröna Lunds-
besök, konstaterade hon och satte av i full galopp bort mot langos-
avdelningen - med oss hack i häl!

När vi ätit upp vår frukost-lunch och torkat oss om munnen kändes det
klokt att börja åkandet med Flygande Mattan som ligger precis intill.
När vi väl satt oss tillrätta kom karusellskötaren farandes och förklarade
bryskt att man minsann inte får ha väskan med sig när man åker varpå
han snabbt tog hand om min och placerade den precis vid utgången.
Och sedan bar det av... Tänk, jag är så barnsligt förtjust i att åka karusell.
I de flesta i alla fall! Flygande Mattan är jättehärlig!



När vi hade åkt färdigt bad jag Johanna, som är rask i steget, att snabbt
rusa iväg för att plocka upp min väska. Likt en kalv på grönbete for hon
iväg och precis som hon böjde sig för att plocka upp väskan så kom ett
helt gäng, ivriga små barn farandes bakifrån och fullkomligt mejade ned
henne. På något märkligt sätt så hamnade ena foten snett under henne
och det krasade till ordentligt... Då svartnade det för Johannas ögon.

När jag sekunderna efteråt kommer fram så hittar jag henne hängades över
ett räcke - hyperventilerande och helt hysterisk. Så ont gjorde det.
Sjukstugan nästan.

Sköterskan var jättegullig. Klämde och kände, vred och vände.
Och Johanna skrek.
-Hmmmm, sa sjuksystern... Vad tror ni om SÖS?
-Ånej, svarade Johanna käckt, torkade tårar och snorade.
Nu är vi här för att åka karuseller och det vill jag göra.
Och så fick det bli - med ett ordentligt bandage kring fot och ben!



Vi hjälptes åt bort till Insane, som var nästa karusell på tur.
Johanna tog sig upp för alla trappor med svettpärlor i pannan och
tårar i ögonen. Så var det vår tur att ta plats i vagnen. Denize
hade direkt anmält sig som "väskansvarig" för att slippa åka,
så det var bara Johanna och jag. Med envishet, ett jäklar
anamma och starka armar så lyckades Johanna komma på plats.
Och sedan bar det av...

Alltså, allvarligt talat - vet man säkert att inte en tur med Insane
ger bestående skador? Finns det någon som helst garanti för att
inte saker och ting kan lossna inuti kroppen? Jädrar i min lilla låda
vilken resa. Framåt, bakåt, vänster, höger, upp och ned, på rätt köl
och sedan upp och ned igen. Och allt detta i en rasande fart!
Tänk OM... Nej, så ska man inte tänka!! Vilket äventyr!!!
Och tack gode gud att jag lever! :)

När vi åkt klart och kravlat oss ur våra Insane-stolar så sa Johanna:
-Mamma, vi går tillbaka till sjukstugan. Det kanske är lika bäst att
vi åker till SÖS i alla fall! Envisa unge...

Sjuksyrran log rart och välkomnande när vi strax därefter knackade
på hennes dörr igen. Säkerhetschefen kom springades och Johanna
fick än en gång berätta vad som hade hänt. Vi blev ombedda att
kontakta Kaj inför nästa besök då han lovade oss tre en fridag på
Grönan i kompensation. Dessutom berättade han att de står för alla
kostnader, såsom taxi till SÖS samt entrébiljetten där! Hyvens kille,
inte sant? Och, som om det vore nog med det, mitt åkband klippte
de bort och Denizes pojkvän fick ett utan kosnad så att han kunde
göra Denize sällskap under dagen.

Taxichauffören hette Jakob men kallas för Jack. Han är från Israel
men har bott i Sverie i drygt 40 år... I Årsta, av alla ställen!
En jätthärlig farbror som tryggt kryssade mellan alla hoper av Tjejmilen-
löperskor hela vägen från Allmänna Gränd till Södersjukhuset. Han frågade
Johanna vid ett par tillfällen om hade ont i foten och innan hon han
svara ordentligt så bullrade han högt: -Jaha, ser man på... Då "måste" jag
bestämt ta bussfilen alternativt göra en vänstersväng just där vänster-
svängar var som mest förbjudna. Allt för att komma fortare fram.



När vi väl hade checkat in på SÖS kunde vi konstatera att vi minsann
inte var ensamma om att tillbringa söndagseftermiddagen på sjukhus...
Vilket kaos!! Självklart var ortopeden hårdast belastad. Snabbt kopplade
vi ihop ett och ett: tjejmilen + handbollsturnering i Eriksdalshallen.

Johanna skulle röntgas då man befarade att vadbenet var av.
Eller vilket ben det nu var. Jag fick frågan om jag ville hjälpa till med att
köra henne till röntgenavdelning för att vi därmed skulle tjäna tid. Snabbt
kavlade jag upp ärmarna och drog iväg med både säng och Johanna.
Vi kom in rätt snabbt och var lika snabbt klara. Full fart tillbaka till akuten
för att invänta resultatet.

Jag hade definitivt andra planer för kvällen än att sitta på sjukhus.
Men, ibland händer det - som sagt var. Händer små saker som förändrar
det mesta och plötsligt är ingenting på det vis man hade tänkt sig.
Tanken var att Mia och jag skulle ses, ta en promenix och sedan ett
glas vin på något mysigt ställe.

Plötsligt dök en bekant nuna upp i korridoren - taxichauffören Jack!!
Han hade fått en körning till en adress i närheten, berättade han och ville
så gärna titta in för att se hur "tjejerna" från Årsta hade det!!
Vilken omtänksam och jättegullig farbror, inte sant?

Strax därefter dök ett annat bekant ansikte upp; Mia! Hon hade cyklat
upp till SÖS då hon hörde att vi var där. Och se nu blev det ordning på
torpet. Inom loppet av någon timme hade vi fått ta del av röntgenplåtarna
vilka bekräftade Mias teorier om att det inte handlade om en fraktur utan
en ledbandsskada. Mia tryckte och klämde på foten och benet till Johannas
belåtenhet. Eller inte. Hon stod stundom i brygga på båren och vrålade.
Från ingenstans dök ett par kryckor upp och vi var utskrivna.
Tack Mia för hjälp och omtanke!



Vi såg till att Johanna kom hem till Årsta och därefter började vi
promenera. Och som vi gick sedan! Det känns som om promenaden
aldrig ville ta slut. Men, det gjorde den...



...på Sonjas Grek på Söder!!

Oj, vad det smakade gott med lite mat och ett glas vin. Eller kanske två.
Vi mumsade på allehanda delikatesser och satt och pratade till en bit in
på kvällen. Därefter blev det gemensam promenad mot Mosebacke, där Mia
svängde höger. Själv fortsatte jag till t-banan...

Somnade ganska ovaggad på söndagskvällen - rätt nöjd med helgen.
Den har liksom innehållit allt av det mesta.
Och lite till.


Kram