* Små barn, små bekymmer...

Jag borde kanske börja med att be om ursäkt. Men det gör jag inte. Tycker inte att man får göra annat än just be om ursäkt. Hela tiden och överallt. Till stora och till små. För att man inte räcker till. För att man inte orkar. För att man orkar och vill ha mer. För att man finns. Nej, jag tänker inte be om ursäkt för att det var länge sedan. Tänker nöja mig med att säga:

Hej, så trevligt att träffas igen! Det är minsann på tiden att vi ses och pratar lite... Inte sant?

Det har gått minuter, timmar, veckor och månader sedan vi senast hördes av. Det har hänt massor men ändå just ingenting. Jobbet rullar på och jag känner mig nöjd med min insats under våren. Skönt att det äntligen är semestertider... Vilket betyder att de andra är lediga och att jag får jobba i lugn och ro. Hinna med allt det där som blivit till högar av dåliga samveten när tiden inte räckt till.

Jag är sams med mina barn - tror jag! Och de är sams med varandra - tror jag!. Det är bra. Jag har investerat lite i förhållandet mellan Jimmie och Josefin. Jag skickade ned dem till Helsingborg och Råå i början av juni för en långhelg ensamma med varandra. Tid för tankar, kärlek och samtal - från stor bokstav till punkt. Sådant är lyx när man har små barn och ett liv man inte styr över. Ett liv som inte är ens eget. Jag bad dem ta med tankar och idéer om hur de vill ha det. Om de vill ha det. Och hur de ska nå dit. Jag vet egentligen inte riktigt hur det gick. Jag vet att de åkte ned tillsammans, gjorde slut minst en gång, kom hem tillsammans och nu "jobbar på det". Varför ska man hela tiden behöva slita med sina relationer? Varför kan de aldrig bara få vara - helt självklart undebara? Livet är komplicerat, relationer jäkligare ändå. Tänk om det fanns ett facit till allt... Tänk om man kunde kika längst bak i boken när ingen såg. Snabbt och försiktigt med hjärtat hamrande i bröstet i rädslan för att bli upptäckt. Inte jämt, men de där gångerna när man hopplöst kört fast. De gånger man vet att det finns en lösning men man har svårt att komma på hur man ska nå dit och är innerligt trött på att försöka hitta nya vägar. Bara titta snabbt för att se om man i alla fall är på rätt väg. Eller inte alls.

Navelsträngar måste klippas och nya band måste knytas. Jimmie har med all tänkbar tydlighet fått mig att förstå att hans liv inte längre snurrar kring benen på mig. Att den tiden är förbi. Att jag är välkommen att snurra kring Jimmies och hans familjs ben om jag gör det på rätt sätt. På deras villkor. Jag har accepterat. Jag försöker att visa respekt. Det gör ont att förstå det nödvändiga och mest självklara ibland. Det är viktigt att man förstår att man just inte har några val. Att det handlar om att vinna eller försvinna.









Johanna och jag står mest och stampar. Eller, vi tassar runt på en smal lina med ett fasansfullt stup under oss. Vi har val att göra - och omständigheter att ta hänsyn till. Hela tiden. För mycket sol och värme gör oss yra. Det är lätt att trampa fel när man bli snurrig. Det stormar. Det blåser. Det regnar och det haglar. Vi ska klara detta tillsammans, hjärtat. Du och jag mot världens all djävlighet. Och när vi väl har fast mark under våra fötter kommer vi att vara de starkaste på jorden. Ingenting kommer någonsin att kunna få oss på fall.

Johanna har flyttat hem från Hjo. Ett år i ingenstans har gjort henne gott. Har gjort oss gott. Ännu har jag inte kommit på exakt på vilket eller vilka sätt, men jag vet det. För så säger alla och det är en självklarhet. Och om alla är överens är det en sanning.

Fina, älskade barn. Mitt lilla rödrufsiga, fräkniga kärleksmonster. Mitt allt. Välkommen hem igen. Nu känns mitt hjärta helt. Och lägenheten mer påtagligt trång.

Johanna kom hem i början av juni med ett helt år av sitt liv i kartonger. Papper, anteckningar, sladdar, bilder, handdukar, solkiga badrumsmattor från IKEA, minnen, erfarenheter, upplevelser, hemlängtan och 178 cm kärlek. Jo då, nu är hon allt lite kär. Nyfiken, förväntansfull, längtande, tvivlande. Skrattande drömmar och skrämmande mardrömmar. Nattliga samtal med hans använda tröja tätt intill. Förlägna fniss i mörkret. Han heter David och kommer från Göteborg. Äldst av fyra bröder. Bor med sin frånskilda mamma och sina syskon i en alldeles för liten lägenhet. Träffar sin pappa, som är präst, lite nu och då. Mest då. 178 cm försiktig, trevande osäkerhet. Ögonen avslöjar en bräcklig själ under kepsens skärm. Johanna blir glad av att ha honom nära, säger hon. Är Johanna glad så smittar det. Navalsträngar klipps och nya band ska knytas. Jag gör allt jag kan för din lycka, Johanna. Du är värd all kärlek. Och jag lovar att gömma mina tvivel och låta mig smittas av din glädje. Och att sova på soffan. Livet har sin gång.

Det är inte lätt att söka sommarjobb i Stockholm när man befinner sig i Hjo. Det kan väl alla förstå. Det måste jag förstå. Alla förstår och jag nöjer mig med att nicka och försöker få Johanna att tro att jag är en av dem. Hon ser igenom mig och hatar när jag tvivlar på henne. Jag förstår, Johanna. Förlåt.

Jodå, Johanna har sökt en massa jobb sedan hon kom hem. Alla tänkbara - och otänkbara. Långt bort och nära. Men, inte för nära. Det är pinsamt att bli igenkänd i kassan på ICA i Årsta. Det förstår alla, utom jag. Förlåt, Johanna.

Inget jobb = inga pengar. Inga pengar = inget liv. Inget liv = död. Jag skulle så gärna vilja hjälpa Johanna med att hitta ett jobb som hon trivs och mår bra med. Ett jobb som får henne att må bra, som får henna att växa och som kommer att stärka hennes självkänsla. Det är hon värd. Det är alla värda. Just nu känns det som om vi befinner oss i en negativ spiral som för oss nedåt. Djupare och djupare. Som själsligt tar död på oss. Det frusterar och det gör ont. Jag finns här för dig, min älskling. Du är inte ensam. Ingenting kan få oss på fall om vi hjälps åt. Om vi hjälps åt.








Så, just nu bor Johanna, jag och Denize tillsammans igen. Och Winston. Och Vilda och Kerstin som är fetare än någonsin. - Oj! utbrister folk som träffar henne för första gången. Eftet "ojet" ser de lite förlägna ut och försöker för en kort sekund att bädda in det något mjukt. -Jag menar, "oj" har ni två katter. Oss lurar ni inte. Vi vet att Kerstin är väl rund och go'. Mest rund.

Vi har bökat och stökat mycket med Denize under våren. Eller rättare sagt; för Denize. Allt tjafsande hit och dit gav resultat. David vann över Goliat och Stadsdelsnämnden rev till slut upp sina beslut och meddelade att Denize får bo kvar hos oss under sitt sista gymnasieår. Vi firade med champagne och sushi. Skålade med tårar i våra ögon, kramades länge och hårt. Ser du, hjärtat mitt, det finns ett värde i att kämpa för det man tror på. För det som är rätt.

Beskedet om att Denize beviljats ett år till och därmed slipper att - mot sin vilja - förflyttas till en träningslägenhet i ensamhet, mottogs med glädje av allas våra familjer. Det hurrades och gratulerades från både höger och vänster. Handläggarna på Kungsholmens Stadsdelsnämnd var kanske inte jublande glada. Ärendet har en längre tid handlat mer om prestige än om Denize. Att snubbla i gropar man själv har grävt är nesligt.

Denize har under våren, av förklarliga skäl, tappat en del i skolan. Tapp som ska hämtas hem nu under sommarlovet. Jag tror aldrig någonsin att jag träffat på en lika ambitiös tonåring som dig, Denize. Med de förmågor du har vännen kommer du att kunna gå långt. Hur långt bestämmer du själv. Det du däremot måste träna på och öva upp är uthållighet och tålamod. Du är oslagbar när det gäller att starta upp och dra igång allt möjligt - men inte fullt lika bra på att avsluta alla gånger. Jag blir så full i skratt när jag tittar in på ditt rum ibland. Där står påbörjade projekt staplade på varandra. Mitt i hela härligheten står en blomma och kippar efter andan. Den glömmer du bort att vattna. Jag påminner dig snudd på dagligen men oftast kommer ett nytt projekt emellan. När du blir stor Denize och tar plats i ditt ämbetsrum på ditt kontor i FN eller i EU - ha en personlig assistent som krav. Eller sidenblommor.

Denize har haft ont i själ och hjärta en tid. Hennes längtan och saknad efter sin mamma går inte att ta miste på. Relationen med Ertan och hans familj är inte heller den bästa. Och Denize olycka är ibland så stark och tydlig att man kan ta på den. Den fyller med lätthet våra 57 kvm. Vad gäller relationen med brorsan, svägerskan och dina två brorsbarn så vet jag att den en dag kommer blomma ut. Jag vet att den kommer att bli bra, hur den kommer att se ut. Den fas ni nu går igenom är en tid när ni ska lära er nya saker. Om er själva och om varandra. Exakt vad det är vet jag inte. En dag kommer du att förstå och se det klart. Om Ertan inte har din förmåga att lära sig och ta till sig det som händer kommer sannoikt inte er relation alls se ut som den gjort. Och då är det bra. Det bästa. Var stark tjejen. Var modig. Nu är det på dina villkor din mamma och bror får snurra kring dina fötter. Om du vill. När du vill. Hur du vill. Eller inte.

Precis som vi andra, vissa mer än andra, går Denize hand i hand med en längtan efter kärlek. På riktigt. En sann, äkta och innerlig kärlek. Den som manar fram den fantastiga känsla som bara kan bo i tvåsamhet. Som kan finnas i tvåsamhet. Du och jag. Hand i hand. Ingenting annat spelar längre någon roll. Osminkad. Uppklädd. Ledsen. Glad. Kravlös. Natt och dag. Sommar och vinter. Den sanna kärleken när den är som allra bäst. Som den alltid ska vara.

Det är inte alls så att Denize saknar uppvaktning. Inte alls. Hon är den som helt klart toppar blomsterbudslistan här hos oss. Jag har fått två sedan nyår. En som tack för ett bra jobb. En från Johanna på mors dag. Denize är, med all rätt, en kräsen ung dam. Här nöjer vi oss inte med att älska den vi får för att han vi älskar, älskar någon annan. Nej, vi väntar på den rätta och roar oss med annat under tiden. Här om kvällen kom Denize utfarandes från sitt rum. Nu hade hon kommit på det. Nu hade hon identifierat problemet som gör att hon är singel - mot sin vilja. Det har med ögonbrynen att göra!! När hon var ihop med Samir hade Denize lätt buskiga, limpliknande ögonbryn. Nej, det var inte fint tycker jag. Nej, det var inte fint tycker Johanna. Skitsnyggt var det, säger Denize. Det man sår får man skörda - kanske också när det gäller ögonbryn?!

Jag undrar om du förstår hur mycket du betyder för mig och för oss, Denize?
Jag undrar om vi är bra på att låta dig förstå det.

Älskar dig.
   

  



Solen skiner och det är sommar. Och det är väldigt varmt på vår balkong. Alla tänkbara värmerekord är redan slagna och vi längtar nog alla efter lite regn. Vi längtar i tystnad och i mörkret. Det finns inte en enda vettig människa som dansar regndanser när andra ser. Nej, vi älskar sommaren och dyrkar solen. Ibland hatar vi att älska sommaren och längtar efter hösten, när ingen ser och hör. Den befriande hösten som med sitt vemod låter oss bara vara. Precis här och nu. Precis där och då.





Nemo. Älskade, fina, underbara Nemo. Farnors allt och upphovet till nästan all glädje. Du lyser starkare än alla nattens stjärnor. Du strålar varmare än sommarsolen. Du är allt och lite till. Och mer än så. Du är mitt universum. Min kärlek till dig är så villkorslös. Den är så sann och så stark. Tänk att det skulle vara så här alldeles underbart att vara farmor. Tack snälla, för alla sekunder, minutrar och timmar tillsammans med dig. Du berikar världen och fyller mitt hjärta.

Du har blivit en liten stor, Nemo. Eller en stor liten. Du är allt. Mitt allt.

Blöjorna på dagen är borta. Napparna likaså. De kommer smygandes om natten. Du pratar helt fantastiskt bra. Och hela tiden och jämt. Om allt och inget. Du kan konsten att få inget att förvandlas till de viktigaste saker i världen för mig. Som ljuv musik letar sig dina vackra ord och underfundiga meningar in i mina öron. Genom min kropp. Till ditt alldeles egna rum i mitt hjärta. Du är viktig för mig. Min allra bästaste vän. Tack för att du finns. Och jag vill vara viktig för dig. Din allra bästaste vän. Tack för att jag får.


  



Josefina Krysmynta Eulalia Underbara Arrehnborgsdotter...
Hur mår du?
Tackar som frågar, jag mår också bra.
Eller gör vi det?
Gör du det?

Ibland får du mig att tro det hjärtat mitt. Ibland tvivlar jag. Ibland är jag övertygad. Ledsen och orolig.

Nu har jag bestämt mig. Jag tror inte att du är till freds med dig själv och livet. Och det gör mig så ont. Önskar så att jag kunde göra något. Göra mer. Ibland känns det som om någon slår in kilar i vår relation för att öka avståndet. Vi kan låta det ske. Vi kan göra något åt det. Jag vill att vi kämpar emot.

Jag är så stolt över dig. Jag är så glad över att just du är mamma till just Jimmies barn. Utan er, ingen Nemo. Ni är fantastiska. Var och en på sitt sätt. Tillsammans. Styrka och kärlek. Skratt och glädje. Ilska och tårar.

Jag tror att du har en släng av prestationsångest precis som jag. Men vi har olika sorter. Jag tror att du aldrig haft anledning att tvivla på den kärlek du är uppväxt med. Det är annat som spökar. Man kan inte vara alla andra till lags jämt. Det är inte fel eller fult att sätta sina egna behov i det första rummet. Jag önskar att du i större utsträckning skulle våga slå näven i bordet. Inte bara i mitt bord. Tvivla inte på dig själv och dina förmågor, Josefin. Du är fantastisk. Jag känner ingen som har allt det du har. Samtidigt. Jag beundrar dig.

Jag tror att först den dagen du vågar stöka om lite i ditt liv så kommer du att nå en förändring. Och när du når denna förändring så kommer mycket annat också att bli annorlunda. Du kommer att bygga den grund som ska bära dig i ditt liv. Och du kommer att göra det bra. Och jag tror att du kommer att bli förvånad, förundrad och glatt överraskad då du märker hur väl dina grundstenar passar överens med Jimmies. Jag tror på er. På den sanna. ärliga och äkta kärleken. Jag tror - på riktigt.

Att klippa navelsträngar gör ont. De nya trassligabanden som ska knytas blir till balsam för ömmande själar. Blir till plåster på hjärtesåren. All kärlek kommer att lindra och ditt hjärta kommer att få nya, starka vingar som kommer att bära dig genom livet, Josefin. Var inte rädd. Du vågar och har råd att vara modig. Du kan.

För något år sedan sa jag till dig att du är oärlig. Jag vet att det gjorde dig ledsen. Idag kan jag klarare se och förstå vad det var jag menade. Att vara oärlig är inte detsamma som att ljuga. Om man hela tiden väljer att först och främst vara andra till lags och leva upp till andras förväntningar blir man oärlig. Mot sig själv. Det var det jag kände. Jag snuddade vid din oärlighet och det gjorde ont. I dig och i mig.

Jag hyser en grym respekt för dig, Josefin. Oavsett om du är bekymrad, arg eller glad. Jag ger dig min kärlek för att du är den du är. Inte till och för den du inte är. Jag hoppas och tror att du vet och känner. Jag vill att du ska känna det.  Tack finaste du för att du finns i mitt liv. Jag älskar dig.






Min barn andras ungar. De är härliga och de är många. Jag har under våren haft ganska mycket kontakt med två av mina kärleksbarn - Amanda och Matilda. De var så små när de kom in i mitt liv. Två bräckliga, men starka, småtjejer på 6-7 år. Korviga strumbyxor kring de smala benen, gummistövlar med Bamse-motiv, pyjamaser och borttappade strumpor. En nyskild pappa. En nyskild mamma. Små prydliga klädeshögar på golvet i hallen i min lägenhet. Pappa plockade och staplade upp. Tjejerna fnissade och rörde runt. Rörde runt i mitt liv och tog plats i mitt hjärta. För alltid och för evigt vill jag ha er där. Jämt vill jag att ni stannar kvar.

Idag är tjejerna stora. Fortfarande bräckliga. Fortfarande starka. Massor med mascara tynger deras ögonfransar och osäkerhet tynger deras hjärtan. Tonåringar på språng in i vuxenvärlden med mamma, pappa och mig hack i häl. Kärleksbubbel, nyfikenhet och hävdelsebehov. Sökande efter sig själva. Med korviga strumpbyxor på de smala benen och trasiga Converse på sina fötter.

Jag älskar er på mitt vis, Amanda och Matilda. Tack för att ni kom och för att ni stannade kvar. När allt annat tog en annan väg och försvann.








Hur står det till med min egen kärlek? Ja, jag visste väl att den frågan skulle dyka upp för att sedan brutalt slungas mot marken. Ingen stilla, genomtänkt nödlandning. Man kan väl säga att mitt eget kärleksliv närmast är att likna med en katastrof. Nästan i alla fall. Mamma är mest oroad för att jag totalt ska torka ihop till både kropp och själ. Eller att jag kanske har kommit på att jag nog är lesbisk och som bäst håller på att tassa ut ur någon garderob. Nej mamma, du kommer inte att få se ett russin göra entré. In your dreams, baby!

Jag har, sedan ett par år tillbaka, sagt att jag känner mig rätt nöjd med mitt singelliv. Alltså helt färdig. Klar. All min längtan har tagit över och ny styr nu mitt skepp mot nya mål. Längtan efter att ingå i ett sammanhang, vara en del av någon och av något. Längtan efter att ha någon att dela livet med på ett vuxet sätt. Dela mitt liv. Dela någon annans liv. Skapa ett nytt gemensamt liv.

Men, sen då? Just ingenting har hänt. Jag längtar. Jag väntar. Men jag letar inte. Det är knepigt med relationer. Allra helst med ens egna. Jag måste ta ett ökat ansvar för mitt eget liv. Kan inte lägga min lycka i någon annans händer. Jag kan inte fråga andra om saker jag själv har svaren till. Jag måste börja våga se, höra och sätta ord på mina egna önskningar och behov. Bränna upp den tunga martyrrocken och springa naken över ängarna. I regn och sol. Natt och dag. Sommar och vinter. Dansa på hala vintergator. Leka kull på blomsterbäddar. Inte vara rädd för att halka och snubbla. Jag måste våga bejaka mig själv och livet. Mitt liv. Säga ja till kärleken. Öppna alla dörrar. Städa alla garderober. Vädra alla mina rum. Mina allra innersta rum. Bort med allt det gamla. Skapa plats för det nya.

Jag måste bättra på min självkänsla. Jag måste ta kommandot över min prestationsångest. Jag måste lära mig att hantera mitt bekräftelsebehov.

Ensamhet är skönt och fyller sina funktioner. Ibland. Min ensamhet har blivit alldeles för stor. Den tar för stor plats i mitt liv. Min ensamhet är inte längre min vän. Ensam ensamhet är bättre än ensamhet i tvåsamhet. Det är vidrigt. Så ska vi inte ha det, min vän och jag.

Jag kommer kanske inte att bli en bättre människa. Kanske inte en lyckligare människa. Men jag kommer i alla fall att kunna säga att jag sa ja till livet. Att jag inte bara stod och tittade på då det dansade förbi. Jag har testat det mesta. Allt utom knark och droger. Nu ska jag vända blad i boken och pröva nya saker. Det är dags nu.

Jag kan. Jag vill. Jag törs.

Kom och ta mig i dina armar.
Kom och luta ditt huvud mot mitt bröst.
Kom och flyg med mig.
Låt mig flyga med dig.
Kom, vi lyfter tillsammans.
Vi lyfter varandra.

Välkommen mitt nya liv. Välkommen mitt nya jag.







Under den senaste tiden har jag verkligen tackat nej. Och tackat nej. Och tackat nej igen. Jag har tackat nej till fester och kalas. Till middagar. Till biobesök. Till äventyr. Jag har verkligen tackat nej till allt. Till mig själv och till livet. Jag undrar varför. Jag vet varför.

Jag har haft ett behov av att dra mig undan. Ett behov av att slicka nya sår. Tid för tankar. Tid för funderingar. All min energi har kanske gått åt till att skapa något nytt. Till att bygga en ny plattform i livet. Till att lappa och laga den gamla. Jag har klistrat, spikat, sytt. Jag har bytt ut. Bytt in. Och bytt tillbaka. Testat och prövat. Smakat försiktigt.

Jag var bjuden på ett jättekalas på midsommarafton. En av mina allra käraste vänner fyllde 40 år och ställde till med fest. Jag blev överlycklig när inbjudningskortet dök upp i slutet av april. Jag bestämde mig i samma ögonblick jag öppnade kuvertet att tacka ja. Att vara den allra första som tackade ja, ja, ja. Och det gjorde jag. Och Gunnar, min vän, blev så glad över att just jag tackade ja. Han hade hoppats så sa han, men inte vågat tro att jag skulle göra det. Jag tror att det var just så han kände det. Att det han sa var sant. Jag vet att jag betyder mycket för honom. Han vet att han betyder mycket för mig.

Den 15:e maj skulle man senast svara på inbjudan. Jag var först med att tacka ja. Jag var först med tacka nej. Och jag var säkert först med att ändra nej till ja. Ja till nej. Den 15:e maj på kvällen tog jag ett allvarligt snack med mig själv. En diskussion som jag var så säker på att jag skulle gå segrande ur. Den 15:e maj på kvällen blev jag besegrad och tackade nej. Ett slutgiltligt och definitivt, ett artigt och sorgset, ett argt och förtvivlat: Nej tack!

Jag brydde mig inte om att hitta på ursäkter. Naken och avklädd snorade jag fram att jag helt enkelt inte vågade åka ut till Muskö. Inte vågade träffa alla dessa människor som jag har träffat så många gånger förr. Under de tio år jag bodde på Muskö. Jag bodde där men jag levde inte där. Bara ibland. Jag överlevde där. Jag dog där.

Fan också, jag ville så gärna vinna den här matchen. Jag önskade så innerligt att jag skulle våga. Jag förbannade modet som svek och allt som gjorde mig svag. Jag hatade att än en gång behöva konstatera att jag fortfarande är trasig inombords. Fan också.

Jag kom på ett sätt att vara närvarande i alla fall. Jag kom på ett sätt på vilket jag kunde visa upp mig och presentera mig på. Ett alldeles eget sätt och vis. Så typiskt mig. Ett sätt att göra Gunnar lite stolt och glad. Jag matade de glupska prestationsångesttigrarna med saftiga köttstycken och lät bekräftelsebehovslejonen få sin del när jag tog på mig uppgiften att laga all middagsmat till kvällens 150 gäster. När Gunnar tackade ja till mitt erbjudande så sträckte vilddjuren ut sig i sina burar. Mätta och belåtna. Hånfulla flin innan de slöt sina ögon för att sova en stund på maten.

Mina alldeles egna monsterspöken. Ni får inte bo hos mig längre. Ni får hitta en annan mage att flytta in i. Ni skaver. Ni gör ont. Jag vill inte längre leva upp till era orimliga krav. Schas. Bort. Försvinn. Ni förstör mitt liv.





Jag började mina förberedelser så smått redan veckan innan. Nu fick ingenting bli fel. Allt måste vara genomtänkt. Varenda millimeter. Varenda centiliter. Vartenda gram. Var förbi på IKEA och handlade lite smått och gott. Jättehäftiga uppläggningsfat på rea. Ordinarie pris 349:- styck. Nu 99:-. Jag köpte sex stycken. Stora, vackra och ovala i ljust trä. Köpte stora plastlådor med lock. Bra att ha till marineringen och att frakta maten i. Sedan kan Gunnar använda dem till raggsockor och viktiga papper i förrådet, i sitt stora nybyggda hus. Genomtänkt. Och så slank det ned lite annat bra att ha i vagnen. Som alltid på IKEA! Handlade lack på Panduro till faten. Förvissade mig om att den var giftfri och kunde inte låta bli att fnissa åt tanken på hur det skulle se ut om alla blev lackförgiftade på kalaset. Vilken katastrof. Så typiskt. Typiskt just mig. Köpte vackra lavendelplantor och zinkhinkar till bordet. Tänkte på allt. Duktig flicka.







Onsdagen för torsdagen som var dagen före midsommarafton började jag förbereda själva matlagningen. Fick hjälp Johanna och Denize. Vi blev alla tre förvånade över hur snabbt vi fick ihop 170 spett. Fläskfilé. Röd smal korv. Fläskfilé. Tjock korv. Fläskfilé. Stark korv. Fläskfilé. Jättestark korv. Snitsigt lade vi dem i snygga rader i en av plastbackarna. Där fick de samsas med en god marinad och en massa timjan. Vilade i mjölkkylen på ICA Nära.

På torsdagsmorgonen kom mamma och hennes kusin Barbro ångandes med uppkavlade ärmar på oömma kläder. Bordet i vardagsrummet var uppfällt till sin fulla längd och hela lägenheten omgjort till storkök. Vi gjorde en massa olika spett: Kycklingfilé, lax + tigerräkor. Förkokt färskpotatis med rosmarin och havssalt. Grönsaker. Lök. Jordgubbar + melon. Snabbt, smidigt och trevligt. Jag blandade marinader för glatta livet och levererade glada hejarrop och isvatten till tjejerna kring bordet. När klockan närmade sig åtta på kvällen var vi klara. Klara med drygt 1000 spett i olika modeller, smaker, färger och former. Och till det tio liter tzatsiki, tio liter limeaioli, tio liter chevrécreme och tio liter bearneissås. Genomtänkt, kärleksfullt och omsorgsfullt tillagade i vita plasthinkar med lock från Marin Olsson. Ingenting fick gå fel. Ingenting fick fattas. Allt måste stämma. Allt stämde. Och sakta men säkert hade vi fyllt mjölkkylen på ICA med Gunnars 40-års middag. På millimetern, grammet och centilitern genomtänkt.

Vi tackade varandra för gott samarbete och avslutade dagen på L.A. Bar med en god middag och en flaska vin.






På fredagsmorgonen, dagen med stort D, vaknade jag tidigt. Gjorde i ordning världens största sallad i den sista plastbacken med lock. Precis på det vis jag visste att Gunnar ville ha den. Väckte tjejerna som snabbt gjorde sig i ordning. In i bilen och raka vägen till ICA. Tack gode gud att vi inte blev stoppade på vägen ut mot Muskö. Aldrig har väl en Citroën C5 varit så totalt fullpackad med mat tidigare. Det var många glada midsommarleende som passerade på gatan då vi skulle försöka stänga dörrarna. Allt går utom nyfödda barn. Det gick. En sväng förbi Årsta Partihallar där vi köpte 40 halvmeterslånga röda rosor till jubilaren. Som grädde på moset. Som pricken över i. Jag hade dem mellan mina ben och pedalerna på vägen ut.





Kalaset blev lyckat. Maten fantastisk. Som om jag inte visste att den skulle bli det. Jag hade tjejerna i telefonen under tiden de dukade buffébordet och kunde därmed vara med hela vägen in till målet. Fantastiskt. Jag har fått en massa beröm från alla. Både under kalaset och veckorna efter. Bekräftelser på att jag duger. Att jag är bra. Att jag kan. De stora monsterspökena i min mage är mätta och belåtna.


Tack Johanna, Denize, mamma och Barbro. Och Hassan i kassan på ICA. Utan er hade detta inte varit möjligt.



Utanför mitt fönster, i gränden, i Gamla Stan pågår livet. Sommarsolen skiner med sin närvaro. Glada skratt från hänförda turister blandas med småbarnsgråt över glassen som alltid ska ta slut när den är som godast. Skavsår i nya sandaler, prasslet av kartor. Klappret av hovar på kullerstensgator. - Varsågod, två Carbonara klara. Vem har beställt? Smaklig måltid.

Två trappor upp sitter jag och jag jobbar. Nyfiket väntande på mitt nya liv. Det kanske redan har börjat? Ljummet vatten från igår i en Loka-flaska. Ljummet vatten mättar. Måste bli smal. Vill inte vara tjock, ensam och singel. Det finns gränser. Också för mig.

Jag känner mig nöjd och glad över känslan att jag tagit tag i mitt bloggande igen. Det känns som om jag behöver det i rent terapeutiskt syfte. Jag har inga krav på att det jag skriver ska läsas av någon. Heller inga önskemål. Ingen längtan. Jag skriver nog mest för mig själv. För min egen skull.

Monsterspökena morrar och skruvar oroligt på sig. Jag måste snabbt se till att de blir lugna igen. Hallå, har ni inte fattat att jag håller på med ett nytt gud-vad-du-är-duktig-projekt? Nu planerar jag en resa till Borneo tillsammans med nära och kära. Och nära som är kära. Och kära som är nära. Alla som vill får åka med. Den 14 december åker vi ifrån ännu en ångestladdad jul med snöglopp och bjällerklang. I år hoppas jag på en jul där jag slipper se ensamheten i röd luva. I år vill jag se ensamheten äta färsk frukt på stranden med sand mellan tårna.

Nu ska jag strax krypa ned i sängen och drömma drömmar som ska bli till verklighet i mitt nya liv. Jag ska dra täcket över huvudet tillsammans med Mia Skäringer - Dyngkåt och hur helig som helst.


Välkommen mitt nya liv.


PS) Jag lever, jag finns, jag är, jag kan, jag duger, jag är bra, jag vågar, jag vill.. Vill du?

Jag älskar er - alla mina stora och små barn med egna rum i mitt hjärta!

Nemo, du är den bästaste av alla. Du är min finaste vän i världen.

Söndag morgon. Klockan har just passerat nio. Det är drygt åtta grader kallt ute. Vintern håller i sig och håller våren på avstånd. Jag längtar.

Helgen har varit annorlunda och tack gode gud för det. Om detta hade varit en alldeles vanlig helg i mitt liv så hade jag behövt byta liv. Snarast!






I fredags kväll bestämde Denize och jag oss för att vi skulle äta Sushi och kolla på Let's Dance. Lite lagom mys sådär efter en rätt jobbig vecka med mycket att göra. Det bjöds på ett glas vin på jobbet innan vi gjorde helg för att fira en bra säljvecka. Någonstans mellan Gamla Stan och Årsta ringde det i telefonen. Det var RUSTA-mannen som ringde och frågade om kvällen. Jag berättade att inget speciellt var planerat annat än att vi skulle ta det ganska lugnt med tanke på 40-års festen på lördagskvällen. Han var sugen på Jägerté och undrade om inte vi kunde ha lite AfterSki hemma hos oss... Och blev det. Med besked.




Vi spelade WII för att få lite skidkänsla och rusade ut på balkongen för att frysa så att vi kunde värma oss med rykande hett Jägerthé. Och så höll vi på ända till morgonkvisten... Hade det inte varit för att Stråromen till sist tog slut så vet jag inte hur det hade slutat. Det räckte gott och lite till med det som var.





Alltså det här med Strårom är lömskt. Och när man höftar ihop Jägerthé och blandar den med rödvin, vatten, citron och en massa råsocker blir det rena giftet. Fullkomligt livsfarligt. Eller, kan det eventuellt vara så att det är mängden som avgör? Man kanske inte ska hinka i sig drycker av denna sort? Hur som helst - kvällen och natten var trevlig och vi var rörande överens om där vi stod på den kalla balkongen att "Jägerthét var schysst på det här haket"!! :)





När jag slog upp mina blå igår var klockan eftermiddag. Minns inte när det senast hände - tack och lov. Minns inte heller när jag senast mådde så katastrofalt dåligt. Att det dessutom är självförvållat är knappast någon tröst i det läget. Ägnade dagen åt att försöka överleva och åt att sms:a runt till nära och kära för att be om ursäkt för en massa fåniga sms jag skickade under gårdagskvällen och natten innan. Och som här såg ut. Som om det varit världens fest kvällen innan. Gud, vilket moget beteende - inte sant? Som grädde på moset blev det plötsligt stopp i duschavloppet i badrummet. Hur kul är det på en skala mellan ett och tio? Och är man dessutom inte vid full vigör så gör det sitt till...

Jag hade planerat min dag helt annorlunda än vad den blev. Bland annat så skulle jag iväg och handla present till Sanna inför lördagskvällens 40-års fest på WKB. Av allt detta blev det bara pannkaka. Jag smög ut vid 17-tiden och åkte ner till Sickla för att handla en present. Tack gode gud så mötte jag inte någon jag kände. Å' andra sidan är jag inte helt säker på att någon hade känt igen mig... Kom sedan och snacka om vrak. När jag var på väg hem vid 18-tiden insåg jag att det skulle bli svårt att bli klar och vara inne på söder på en halvtimme. Ringde Sanna och förklarade mig - i alla fall nästan!


Gjorde entré på kalaset strax efter sju. Kom sent - men inte sist. Skönt. Sanna hade festen tillsammans med sin barndomskompis Patrik och totalt var det ungefär 180 gäster. Jag kände ingen! Ja, förutom Sanna och Anders då.
Efter mingel och välkomstdrink satte vi oss till bords. Det bjöds en fantastisk WKB-buffé. Jag satt vid ett märkligt bord... Det var jag, en officerare från Ronneby, en barndomskompis till Sanna som föll ut i gråt hela tiden, tre människor som vanligtvis jobbar på WKB och som kom från Columbia, en liten asiatisk tjej från Göteborg (!), med jättekort blont hår som älskade att springa marathon och sedan en kille från... Pakistan, kanske?! En salig blandning, med andra ord.

Jag har svårt att känna mig bekväm i situationer där jag inte känner någon alls. Det blir knepigt att mingla naturligt och känns rätt fånigt. När klockan var elva tackade jag för mig och tog mig hemåt. Nöjd med det som varit så långt. Kom i säng vid 00.30-tiden och somnade ovaggad. Skönt. Kände mig pigg och utvilad när jag vaknade vid 8-tiden i morse.

ALLT talar för att den här dagen kommer att bli så mycket bättre än gårdagen på alla sätt och vis.

...och då, när jag erbjöd mig att göra smörgåsar åt dig för att du påpekade att du inte hinner, svarade du:

Jag kanske vill göra mina mackor själv. Jag kanske inte tycker om när du ska "leka med maten" som du alltid gör.

Och tänk - detta uttalande har nu retat och irriterat mig fem timmar. Och tänk - detta uttalande kommer att reta mig fem timmar till om jag inte gör något åt det. Eller om inte du gör något åt det, typ genom att be om ursäkt.

Man gör ALLT för sina barn alltid och jämt.
Så tveklöst, naturligt och självklart enkelt.

Och ändå kan det vara så svårt ibland.

Antar att det också kan kallas kärlek.

Det var minsann inte igår. Och inte i förrgår.
Det var längre sedan än så som jag skrev några rader.
Självklart finns det förklaringar.

För det första så har datorn varit inlämnad hos doktor Johnny.
Det är alldeles sant. En släng av vinterkräksjuka tror jag visst att det var.
Eller kanske någon annan form av influensa. Lite hängig, seg, blek och glåmig.
Där försvann en vecka. Ja och de andra dagarna har liksom gått åt till alla andra,
allt och annat, men mest ingenting. Man kan väl säga att det varit ganska vanligt,
med andra ord och utan vare sig överdrift eller försköning!



Vi har haft middagsfrämmande, fikafrämmande, varit på middagsbjudningar, sovit över, haft nattgäster, hälsat på, blivit påhälsade, fikat där, ätit, druckit, spelat spel, jobbat, pluggat, slappat, träffat goda vänner, promenerat, dejtat, opererat oss, varit på sjukhus, åkt stjärtlapp, ätit chorizokorv så att det har känts som om tänderna ska gå av, promenerat, skrattat, gråtit... Vi har haft det bra - och ganska omväxlande!

Nu lämnar vi det som har varit och blickar framåt!

Imorgon är det en alldeles vanlig måndag. Men lite annorlunda. Johanna har varit hemma sedan den 18:e december och är nu tillbaka i Hjo igen. Helt underbart att ha henne hemma - det blir mera helt och fullkomligt så. Hon tar plats på många sätt. På gott och ont - och överallt! Nu har hon som sagt åkt "hem" igen och lämnat oss med tystnad som också tar plats... Skillnaden är dock att det med henne också försvann en massa väskor, prylar och pinaler. Med ens blev det mera luft att andas... OK, jag erkänner - alla plus och minus till trots, jag längtar redan efter att hon ska komma hem igen! :)

I helgen har jag, tillsammans med Jimmie, Josefin, Nemo och Johanna, varit och hälsat på Anita och Göran långt ut på Vindö. Anita var Jimmies dagmamma i Tumba och hela familjen Holmström har kommit att betyda mycket för oss alla. Hur mycket får man klart för sig när man träffas, minns och tänker tillbaka tillsammans. Det är så fint med vänner som är på riktigt. Anita och Göran är på riktigt.

Vi kom hem igår på eftermiddagen och barnen hängde med upp. Tillsammans började vi knåpa med det som ska bli en hyllning till Roland på hans 50-årsdag. Det är ingen lätt uppgift men det är viktigt att det blir bra. Bitvis känns det som om vi sågar honom vid fotknölarna och det är alls inte meningen. Men, som Mari, just sa: Han har minsann inte varit en näktergal genom åren...



Vi hoppas och tror att han tar hyllningen som en man och att han minns slutet på sången mest. Den innehåller mängder av superlativer!! :)

På tal om Roland - pratade med honom igår. Han ringde och berättade att han pratat  med vår gamle vän Björne Areskoug. Björne, Roland och Cia har gått i samma klass och han har därmed funnits i vårt liv sedan barnsben. En fin gammal vän som också han är på riktigt. Björne har en plats i allas våra hjärtan. Roland hörde, redan då han svarade i telefonen, att Björne lät annorlunda på rösten. Långt ifrån på det vis vi har blivit vana att höra honom. Långsamt och en smula sävligt berättade han att han i höstas drabbades av en massiv hjärnblödning. Det var med nöd och näppe han överlevde. Idag kämpar han med sin vardag och jobbar envist med sin rehabilitering. Björne har en liten son på fyra år tillsammans med Linda samt en stor kille sedan tidigare - med andra ord har han massor att kämpa för. Sjukdomen gör att han inte kan komma på Rolands fest, vilket är en stor förlust för oss alla, extra tråkigt för födelsedagsbarnet och Björne. Alla tankar, styrka, mod och kärlek till Björne med familj.

Ja, ingenting vara för evigt och allra minst vi. En annan gammal och mycket nära vän, Kjelle Skanning, har i dagarna mist sin pappa Börje. Börje skulle fylla 86 år och var rätt nöjd med de åren. Hans ambition att bli äldre var sedan länge borta och det har under hösten mer varit en fråga om när hans liv skulle ta slut - inte om...  Kjell och Hans mamma Gunvor gick bort redan 1988. Strax därefter träffade Börje en kvinna vid namn Eina som han delat sina dagar med - de som kom att bli resten av sitt liv.

Familjen Skanning har funnits som en del av vår familj i snart fyrtio år. Jag har en massa varma minnen från min barn- och tonårstid tillsammans med Gunvor, Börje, Kjell och Hans. Tack för att ni finns, tack för att ni alltid har funnits där. Börje, jag vet att du i ditt hjärta har burit en längtan och kärlek så stark till Gunvor. Jag är glad att ni äntligen fått mötas igen. Snart är vi alla där...

När döden knackar på och kommer nära intill så startar alltid processer. Jag har de senaste dagarna funderat en del på vad som kommer att hända den dag min pappa dör. Kanske kommer skillnaden inte bli så stor... Jag har lärt mig leva med min sorg över att min pappa försvann för så många år sedan. Jag kan idag se mig själv i spegeln och med handen på hjärtat upprepa orden: Jag har gjort allt som stått i min makt för att saker och ting skulle vara annorlunda. Men ensam har jag inte haft styrkan att förändra något. Den dagen min pappa dör, om jag överlever honom, tänker jag inte gå på hans eventuella begravning. Jag har heller ingen önskan att stå med som sörjande i hans dödsannons. Allt detta för att visa honom respekt. Jag har också för avsikt att avsäga mig den del av ett eventuellt arv som han juridiskt inte kan undanhålla mig. Detta till förmån för mina barn. Måste komma ihåg att ordna det - hur man nu går till väga.

Imorgon är en annan dag än den som var igår. Jag får ta det då.


Älskar er!

Kram, god natt, sov gott och dröm sött.
Det ska jag göra...
I en säng som plötsligt känns alldeles för stor och full av tomhet!

Inte bara en ny dag - eller flera nya dagar - sedan sist. Nu är det minsann ett nytt år! Vi har just, med nöd och näppe, avverkat 2000-talets första decennium. Bye, bye 2009 - Välkommen 2010!





Sedan jag senast skrev har det just inte hänt så mycket... Jag jobbade måndag, tisdag och onsdag. Skönt med vanliga dagar. I alla fall nästan vanliga dagar. Fick undan en del men inte allt av det jag hade tänkt mig. När man är alldeles själv på jobbet är det lätta att falla in i någon märklig zombie-lunk och tappa fokus.

Nemo kom och hälsade på mig i måndags kväll och sov kvar till tisdag. Nej, nu tappade jag dagar igen. Han kom hit i tisdags och blev kvar tills i onsdags - så var det. När han kom, efter en vecka på landet, kändes det som om han var i behov av en dusch. Nemo hatar att duscha och tvätta håret. Vi försökte locka och pocka med allt vi kunde komma på, men han var obeveklig och inte ens intresserad av vare sig att diskutera eller vårt köpslående. Till slut bestämde vi oss för att göra det ändå. Kort därefter stod en gråtande och hulkande liten nakenfis i duschen tillsammans med sin faster. På nästippen guppade ett par på tok för stora glasögonbågar utan glas. Johanna fick honom att tro att det var världens bästa anti-vatten-glasögon han fått låna... Som grädde på moset föreslog Johanna att de skulle sjunga en trudelutt i duschen för att pigga upp stämningen. Älskade Nemo, förlåt mig för att jag inte lät dig vinna denna match. Ibland måste man faktiskt duscha och vi hjälptes åt för att det skulle gå så snabbt som möjligt. Jag älskar dig...



På onsdagsmorgonen vaknade jag med klump i magen. Usch, hur dåligt samvete kan man inte få för att man genomtvingat en dusch med hårttvätt? Det här är en av flera skillnader mellan egna barn och barnbarn. Med sina egna telningar har man genom åren vunnit flera liknande matcher, vilket har varit nödvändigt. När det gäller de små barnbarnen så skulle man egentligen inte behöva kriga om en sådan här sak. Det är sådant man med gott samvete kan överlåta till föräldrarna, inte sant? Som plåster på såren - för oss alla som medverkat till och i detta trauma - så lovade jag att bara jobba halvdag för att vi sedan skulle kunna åka till McDonalds och sedan raka vägen till Andys Lekhus i Sickla. Och så fick det bli!!!

Johanna vet att jag tycker att det är kul med lite spontana grejer ibland. Och att det alltid, nästan, är roligare att säga JA än nej! Det var i alla fall så hon sa till mig då hon skulle berätta att vi väntade främmande inför nyår... I nästa andetag berättade hon att ungefär 9,5 meter smålänningar var på väg mot Stockholm och Årsta för att fira nyår i vår kungliga huvudstad. Och att ingen av dem ville bo på hotell utan alla ville bo hos oss! Smickrande, jag vet... :) Nu blev plötsligt goda råd dyra. Vid 18-tiden i onsdagskväll så stod Tobias Sjöblom och fyra killar till i 20-års åldern utanför vår dörr! Välkomna!

Jag tillbringade, självvalt, hela kvällen på Johannas rum och upplät således resten av lägenheten till ungdomarna. Då vår "våning" inte tillhör de största i stan, inte heller i Årsta, blev det ganska trångt i sängen då Denize, Johanna och jag skulle sova i samma. Med tanke på att jag gillar spontana grejer samt att det alltid är roligare att säga JA än nej, opponerade jag mig inte då det äntligen var dags för sänggång...







På självaste nyårsafton var jag på en liten lunchdate i Globen av alla ställen! Jättemysigt och jättetrevligt och kanske är det någon jag får tillfälle och anledning att återkomma till, vad vet man? :) När jag stressad och dan, efter både fika och lite shopping, skulle hem höll jag inte på att komma ur parkeringsgaraget! Det var hyseriskt  mycket folk i omlopp och jag hade sju bilar efter mig in i fållan mot utpasseringsbommen. Glatt pillade jag in min biljett och genast talade apparaten om att jag stått för länge och därför skulle betala 20:- för att få komma ut. Lättare sagt än gjort - plånboken var försvunnen!

Efter att ha backat ut bilen, och knuffat med mig alla som redan hade bildat kö bakom mig, vände jag upp och ned på hela väskan i jakten på plånboken... Som inte fanns där! Skit också... Parkerade irriterat bilen på en lastplats i garaget och rusade in på ICA för att se om jag eventuellt glömt den där. Det hade jag... INTE!! Tillbaka ut till bilen, som just höll på att få en p-bot, vände jag upp och ned på väskan en tredje gång... Och ser man på - jag hittade plånboken. Drygt 25 skräckfyllda minuter senare styrde jag hemåt igen.

Väl hemma igen så snubblade jag in bland alla 45:or (= fem par = tio stycken!) mötte jag Denize i hallen som skulle till Ingarö för att fira nyårsafton med ett gäng tjejer. Johanna och hennes vänner degade runt överallt och jag satte fart för att själv snabbt bli klar för avfärd på nytt. Lyckliga jag satte mig i bilen vid 16.30-tiden och satte fart mot Heléna i Sollentuna tillsammans med Winston, gott vin och en tulpanbukett.

Väl framme hos Heléna kissade jag Winston och bättrade på fejset. Sedan gav vi oss av mot stan för att ta ett par nyårsdrinkar. Vid niotiden var vi tillbaka hemma hos Heléna och korkade upp kvällens första flaska vin. Hon bjöd på en fantastiskt god middag dagen till ära; Till förrätt var det tigerräkor, till varmrätt urgoda potatiskbakelser och förtrollande goda lammracks. Till efterrätt avnjöt vi varsin himmelskt god hallon-pannacotta, expresso och varsin chokladbit. Tänk att mat kan vara så magiskt gott i trevligt sällskap. Vi babblade och bubblade som bara tjejer kan och plötsligt knackade ett nytt decennium på dörren...



Vaknade i morse till strålande sol och vykortsvackert väder. Vi skyndade oss och var snart klara för en härlig promenad efter Edsvikens strand. Väl hemma igen tackade jag för mig och styrde kosan mot Stockholms södra förorter. Än en gång; Tack Heléna för en jättemysig kväll och för att jag fick sova över hos dig. Nästa gång är det min tur att få bjuda dig på middag och en skön säng!

Ett snabbt samtal med Johanna fick mig att förstå att jag inte skulle åka hem utan raka vägen till Barbro för en fika och för att överlämna biljetterna till dagens Nyårskonsert i Storkyrkan. När jag någon timme senare än en gång var på väg hem och förstod att läget var oförändrat bestämde jag snabbt att jag själv skulle nyttja den överblivna konsertbiljetten. Jag överraskade tanterna med att vara vid kyrkan då de kom dit! Meningen var att Anja skulle vara med, men hon fick akut andnöd på Slottsbacken och fick snabbt hjälpas in i en taxi för att åka hem igen. Det är skönt att man inte röker... Så ofta och mycket längre!!

Nyårskonserten var mäktig och pampig, platserna de allra bästa - precis som det brukar vara de gånger jag är där... Och det är inte allt för ofta! ;) Gustaf vevade på bra med dirigentpinnen och jag måste säga att det är ett speciellt jobb han gör i sitt podium. Jag förstår att hans roll är viktig men kan inte låta bli att fundera på hur viktig den är. Vad skulle hända om han tappade taget om pinnen och singlade iväg den utöver publiken, kören eller orkestern? Eller, tänk om han skulle slå av den mot något lampstativ? Eller om han plötsligt skulle överraska med att veva åt andra hållet? :) Jag tycker om Gustaf - hela han är en lisa för själen. Och faktiskt måste jag medge att det känns häftigt med konserter av detta slag i kyrkor. Att bara sitta där och ta in alla intryck ger avtryck. En stund för eftertanke... Kan inte låta bli att känna mig både upprymd och harmonisk. Undrar om det är miljön eller musiken? Eller kanske en både och?

Efter en och en halvtimme stod vi åter ute i vinterkylan. Vi hoppade på bussen och att kort därefter på "En grek på söder" med varsitt glas vin. En trevlig avslutning på en innehållsrik dag - en trevlig början på ett nytt år. Ett år som ska bli ett av de bästa åren i hela mitt liv. Det är mitt nyårslöfte till mig själv!

Bye, bye 2009. Välkommen 2010!

Dan efter dan efter... Dopparedan!

Allt är lugnt och stilla. Typiskt Annadagen på någotvis.
All luft har liksom gått ur och inte riktigt kommit tillbaka.
Stiltje.

Igår träffade jag Jimmie, Josefin och Nemo i Kungsträdgården tillsammans med Johanna, Denize och Winston. Vi hade från början bestämt Medborgarplatsen men Denize hjälpte oss att tänka om! Tumvantar på, termos i ryggsäcken och taggade till tusen tog vi bussen strax före 13.30. För några ögonblick hängde dagen på en skör tråd men vi räddade den. Vi bestämde helt sonika att ingen, någon, ingenting eller någonting skulle få förstöra den. Och vi vann. Tillsammans är vi starka.

Tillsammans med flera juldagsförvirrade friskusar körde vi runt några varv i snöyran på den spolade isen. Nemo var måttligt road och hade modet att säga till när han hade åkt klart. Ungefär som det brukar vara och bli när 2,5-åringar ska halka runt på isen med hopplösa skridskor på fötterna. Farmor hade, som tur var, med sig varm saft och pepparkakor...








OK, jag erkänner - om än motvilligt - att det märktes och kändes att det var ruskigt länge sedan jag åkte skridskor. Och då menar jag verkligen ruskigt länge sedan... Johanna minns inte ens att hon sett mig med skridskor på fötterna en endaste gång. Jag tror att hon förträngt dessa upplevelser på samma sätt som jag hoppas att hon kommer att förtränga upplevelserna och minnena av gårdagen! :) Att säga att jag åkte hellre än bra skulle vara en underdrift av guds nåde. Det var värre än så. Dagen till ära hade jag ett par hockeyrör utan minsta tillstymmelse till stoppning och foder. Jag ber om att få tacka för lånet... :)

Bortsett från mina färdigheter på isen så blev eftermiddagen mysig. Den avslutades med att Nemo hängde med mig och Denize hem med tunnelbanan. De andra tog bilen.

Hemma väntade en massa julklappar, god mat och dryck, mysigt snack och WII-spel för hela slanten. Nemo blev jätteglad för alla sina julklappar... Framförallt för alla hårda paket med leksaker i. Sparkcykeln med hjälm och en massa skydd var en klar favorit! Jimmie och Josefin tackade för sig vid 2-tiden och tog sig hem till Hökis. Nemo fick sova kvar i farmors säng.




Det är svårt att med ord förklara hur total lyckan är när man kryper ner under samma täcke samt vaknar upp nära intill världens, finaste Nemo. Der är näst intill magiskt att vakna vid halvniotiden av att någon klappar en på kinden och viskar: Farmor, jag är vaken nu... Sover du?

-Nemo, farmor är vaken... Och vet du en sak?
-Jaaa, för tänk att jag vet en sak...
-Vad vet du?
-Att du älskar mig, såklart!



 God fortsättning på julhelgen alla nära och kära. Och alla andra.


PS) Nemo, farmor älskar dig...
Du vet rätt!!

Samma sak varje år.
Plötsligt är det över.
Snipp, snapp, snut
så är julafton slut...
På gott.
På ont.

I år har vi haft ännu en annorlunda jul.
Det är lite av vår grej känns det som!
Igår kväll när jag kom hem så åkta jag direkt till ICA för att handla lite julmat.
Det blev mycket julmat.

Johanna hade varit i stan och träffat tomten. Hon kom raka vägen till min undsättning och hjälpte mig, sin onda rygg till trots, med att packa in alla kassar i bilen. Väl hemma så mötte Denize upp i porten. Hon hade ägnat hela dagen åt att pyssla och pynta, städa och fixa hemma... Herre jösses, så juligt och kuligt det var när jag kom hem.

Snabbt griljerade jag julskinkan och fixade fötterna... Ja, inte mina då utan två burkar med grisfötter. Gelén ska smältas bort och sedan ska alla små tassarna förpassa ned i en skål med en väl blandad ättikslag! Guuud, så gott!
Hann precis, eller; nästan precis, klart med allt till sju. Då knackade det på dörren och utanför stod Gunnar med världens finaste orchide i universums vackraste kruka. Än en gång; Tack snälla, fina du...






Vi bänkade oss i soffan och slog på tv:n för att ha uppesittarkväll tillsammans med Lotta Engberg, BingoLotto, glögg, mandlar, russin, nötter och knäck. Så himla traditionellt och inte så annorlunda, inte sant?!





Vi hann nätt och jämt få upp farten på plupp-pennorna förrän Sara knackade på. Hon kom direkt från jobbet och tog snabbt plats i soffan. När vi pluppat klart, och inte vunnit så mycket som en endaste sekin, så var det dags att smaka på skinkan... Den fick mer än väl godkänt! Vilken himla tur - för vad vore väl en jul med en misslyckad skinka?





När det viktigaste var provsmakat och alla hade sagt sitt om skinka, senap och hembakad lingonlimpa var det dags för mer spel och dobbel. Denna gång handlade det inte om plupp-pennor men väl om handkontroller och spelkontroller... Wii!!! Jag började vid den här tidpunkten känna mig rätt sliten, trött och bräcklig... Svininfluensa?, var den första tanken som dök upp. I samma sekund kom jag på att jag faktiskt är vaccinerad - därmed gick det bort! Vid nästa tanke kom jag på att jag varit uppe till strax efter kl 04.00 natten innan och bara sovit i drygt två timmar... Allt har sin förklaring - inte undra på att jag kände mig rätt seg!!!

Vi spelade fram till strax efter två - då slängde jag in handduken och gav upp. Hur mycket kan man längta till att krypa ned i sängen? Sara och Johanna spelade vidare och både Gunnar och Sara sov kvar tills idag.

Julaftonsmorgon = tomtegrötsmorgon med dopp i grytan! Härligt. Allt självklart preparerat och förberett enligt konstens alla regler.





Gunnar åkte tidigt för att fortsätta julfirandet med nära och kära. Vid lunchtid körde jag hem Denize med alla klappar till hennes pappa. Hem och plockade upp Sara, Johanna och Mr Churchill. Lämnade Sara på Huddinge Sjukhus och väntande jobb. Johanna och jag kvistade förbi Alpvägen 29 och önskade ALLA en riktigt god jul. Vi överraskades med varsin julklapp och överlämnade en chokladask, senap och hembakat bröd som bidrag till deras dignande julbord! Vi kom hem strax efter tre, värmde snabbt lite glögg och bänkade oss framför tv:n... Vi hade inga problem att välja Anka - det finns bara en riktig jul-anka... Kalle! Den andra Ankan liknar mer en kalkon!



 
Johanna slumrade till i slutet av Kalle och jag själv var farligt nära att också göra det. Tvingade upp mig ur fåtöljen och satte fart i köket - lutfisk till middag och helstekt oxfilé imorgon. Johanna vaknade till i soffan och fick ta över kockandet under tiden jag tog en promenad med Winston.  Han var så full med snökockor när vi kom in så att jag fick duscha bort dem med varmvatten!




Efter en god middag tillsammans med Johanna så knackade det på dörren igen... Minsann, där stod tomten och hoade! Tänk en sådan tur att han hittade hit med alla våra julklappar i år också!! Det är lika nervöst varje år innan man säkert vet... :)

Jag fick jättefina julklappar; en chokladfondeu av Denize med jordgubbar och choklad samt ett par jättefina örhängen. Johanna förärade mig en gammal hederlig slickepott och en komplett måttsats (kryddmått, tesked, matsked etc) i metall samt en fin blus. Av Janne fick jag en jättefin kofta och av mamma två (!) nattlinnen!!

Vi pratade som hastigast med Nemo och Jimmie. Nemo hade varit alldeles exalterad när tomten knackade på. Inte det minsta rädd... Eller så var det kanske så att han var för chockad för att våga visa det!?! Kavat och säkert hade han både hälsat på och kramat tomten. Nemo tyckte att det var jättetråkigt att Jimmie var tvungen att gå och köpa tidningen strax innan tomten kom och att de därmed missade varandra!! :) Johanna och jag avslutade vårt julaftonsfirande med att ta en uppfriskande kvällspromenad för att gå ned lite julmat och julgodisar.





Nu har dag blivit kväll och kväll lider mot juldagsnatt.
Johanna slumrar sött på soffan och Denize har just kommit hem från sitt julfirande.
Återstår gör bara att säga god natt så att man är utvilad tills imorgon då Jimmie. Josefin och Nemo möter upp oss vid Medborgarplatsen kl 13.00. Vi ska åka skridskor och idka lite fridluftsliv innan vi åker hem hit för att äta och dricka gott tillsammans. Och öppna fler julklappar.

Jag längtar redan och allra mest efter Nemo. Finaste ungen, farmors älskling och allt på jorden.

Sov gott och dröm sött.
Snipp, snapp, snut.
Nu är julafton slut.
På gott.
På ont.




PS) En liten sak till bara, som liksom hör till en dag som denna...
Viktor Rydbergs "Tomten":

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta ---
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» ---
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen ---
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; --

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick --- men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter.

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Idag är det en stor dag. Idag vänder mörkret... Äntligen!

Desto äldre jag blir, eller desto fler år jag fyller, så tycker jag att denna dag borde få betydligt mer uppmärksamhet än vad den får. Tänk själv och smaka på orden; från och med nu blir det bara ljusare och ljusare och ljusare igen. Och så kommer det att vara och så kommer det att bli ända fram till midsommar. Då vänder det på nytt.

Klockan har hunnit med att bli tisdag. Tjejerna är ute och kissar Winston en sista gång. Jag ska alldeles strax krypa ner i sängen. Har ett jätteviktigt Denize-möte redan klockan 08,00 imorgono bitti - håll tummarna för att det kommer att gå jättebra.

Johanna kom hem idag - igen. Hon åkte till Himmelsö igår för att fira lilla julafton tillsammans med pappa, A-K, Jimmie, Josefin, Nemo, farmor och Berit. Denize har tillbringar dagen med storasyster Ellan. Som vanligt och som alltid har D massor att berätta efter en dag tillsammans med Ellan... Är det inte det ena så är det det andra, eller ingenting eller allt på en och samma gång!!

Kram och god natt, kärlek och värme...

Hela familjen samlad - om än bara för en kort stund men SÅ skönt. Det känns så helt och fullkomligt... Underbart! Johanna har landat hemma efter en hösttermin på folkhögskolan i Hjo. Inom loppet av ingen tid alls har hon plötsligt fyllt hela lägenheten på ett sätt som bara hon kan! Hon är liksom genast överallt och jag gillar det. I alla fall ett tag!

Igår kväll hade vi den omtalade julmiddagen på jobbet. Tänka sig, jag fick stående ovationer och blommar samt vackra ord som tack för all mat jag lagat. Blev, min vana trogen, alldeles rörd. Blev hämtad redan vid 22-tiden av någon Speciell... Mysigt! Bägge tjejerna var hemma när vi kom = dubbelmysigt!

Idag har Jimmie varit här. Vi har haft ett väldigt bra samtal. Faktiskt det bästa samtal vi haft på länge och jag tror att vi bägge känner oss stärkta av det. All min kärlek till dig, Jimmie.

Denize ha varit sysselsatt med skolans numer traditionella julshow som visst var jättebra i år. Kul. Och jag som tackade nej just med hänvisning till förra årets mindre bra genomförda gala!! Tyckte att det kändes lite tokigt med en lördagkväll så här dagarna före jul. Denize var inte med i själva föreställningen. Hade hon varit det hade jag givetvis varit med i publiken!!

Johanna och jag uträttade en massa tomteärenden på rekordtid och sedan skjutsade jag henne till en fest i Trångsund. På vägen därifrån åkte jag och hälsade på hitte-faster-Margareta på Tavastgatan. Hon är en underbar människa. Just nu är hon frusterad över att hon känner sig yr och lite trött... Tror att hon kanske glömmer bort att hon är på sitt 92:a år!! Vilken liten krutgumma...

Vid 20-tiden tackade jag för mig och åkte vägen via Sickla för att plocka upp Denize innan jag åkte hem. Har småpysslat lite med ditten och datten under kvällen. Nu väntar jag på att Johanna ska dyka upp med tåget så att jag och Winston kan möta henne för att sedan ta en gemensam promenad hem i natten.

Kärlek

OM jag hade haft tid så hade jag bloggat ikväll. Då hade jag skrivit något ganska långt och underfundigt... Men, jag har inte tid att förlusta mig med en massa skriverier.

Vad jag gör? Förbereder en middag imorgon för 15 personer på jobbet... Vad det blir? Tja, lite smått och gott, pill och plock! Till förrätt blir det... Ingenting! Istället blir det lite bubbelmingel med tilltugg! Det blir baconlindade fikon, pepparkakskryddade kex med lingonphilafelfiaost och färska lingon på toppen, små skinsknittar på knäckebrödsbitar med senap, pepparkakskex med ädelost, ostkuber med oliver, kapris... Till varmrätt blir det Italiensk potatiskaka med parmensanost och bacon, helstekt oxfilé, gräddig savoykål, halstrade coctailtomater, rödvinssky och färskstekta kantareller. Och till efterrätt en liten saffranspannacotta med färsk frukt och valnötter... Det kan väl funka, eller?

Men, det var inte det jag egentligen hade på hjärtat. Det handlar om något helt annat. Mycket viktigare och så oändligt mycket mer värdefullt; Tillit och förtroenden. Jag stannar där och nöjer mig med att än en gång sända all min kärlek till världens bästa Johanna. Jag är så stolt, glad och lycklig över att just jag får vara just din mamma. Och att just du är min dotter... Att du finns i mitt liv och jag finns i ditt liv. Alltid.Det ska bli så obeskrivligt gott att äntligen få hem dig, Johanna. Jag längtar så.

Denize... Du är världens bästa Denize. Jag är så innerligt tacksam över vårt möte. Det kändes förutbestämt från första stund. Du är min allra finaste snart-18-åriga dotter. Du kommer alltid att bo i mitt hjärta - det kan ingen ändra på. Jag blir alldeles varm, berörd och full med kärlek när jag tänker på dig, ditt leende, dina glittrande ögon och ditt sätt att vara.

Jimmie... När jag tänker på dig blir jag stum. Jag finner inte längre några ord. Jag hittar inga svar men är full av frågor, tankar och funderingar. Rädsla och tvivel. Jag vill höra dig förklara med dina ord. Jag vill höra dina sanningar - de riktiga. Jag väntar...

Nähe, det här duger inte. Nu är det full fart tillbaka till köket som gäller.


Älskar er!


PS) Med risk för att bli tjatig och långrandig i alla fall... Jag måste sända ännu lite mera kärlek: Cia - du är mitt allt!

Nemo, farmor längtar efter dig.
Jättemycket och mer än så.

Kan vi inte ses snart?



Älskar dig.

Puss

Äntligen klar med sista numret av tidningen för året. Hann knapp pusta ut förrän det var dags att kavla upp ärmarna igen för att sätta full fart framåt med nästa nummer... Man skulle kunna säga att det går för runt!





Idag på lunchen fick jag sällskap på min vinterpromenad med Winston. En nära och för mig speciell vän mötte mig vid tunnelbanan och tillsammans gick vi efter Skeppsbron. Tänk bara på ett par dagar så har det blivit vinter på riktigt. Snön lyser upp de mörka gränderna i Gamla Stan och promenadvägarna i Årsta. Härligt! Det är skönt och känns renande att ta ett djupt andetag av vintern. Lycka.

Efter jobbet var jag bjuden på bio av en annan mycket nära och speciell vän. Jag lyckades än en gång presentera mig som den jag är. Var sen redan från starten, vimsade ihop tunnelbaneuppgångarna och valde såklart den som låg längst bort av dem alla. Sprang i snömodden med klackstövlar dagen till ära och kom fram då bion hade börjat. Fick banka mig in genom entredörrarna som var låsta (!). Hittade knappt mitt sällskap i mörkret i salongen. När jag väl återhämtat mig efter språngmarschen var det ett par saker jag bara var tvungen att säga just då vilket resulterade i att publiken intill hyschade mig. Blev godissugen och trasslade mig ut för att köpa popcorn och en dricka. Väl tillbaka i min biofåtölj somnade jag och halvsov mig sedan igenom större delen av filmen... Det känns som om det kommer att dröja innan han bjuder mig på bio igen och jag kan förstå honom! Så trist och typiskt mig. Jag kan vara världens sämsta film-, bio- och tv-människa!

Vilken film vi såg? Göta Kanal 3 som snart har premiär. Det här var någon slags förhandsvisning. Nej, det är ingen film jag kan rekommendera - inte ens på det lilla jag såg. Den övriga publikens reaktioner vittnade om att de inte heller var sådär överdrivet imponerade!



Nu är jag hemma igen och min vän har åkt efter en kopp värmande kaffe. Det har, som sagt, blivit riktig vinter ute och snöflingorna fortsätter att singla ned.

Hej mitt vinterland - det finns hopp om en vit jul!

Allra finaste...

Jag har inte så mycket egentligen. Men, det jag har - det har jag.
Och det jag har, det betyder så ofantligt mycket och det är jag så rädd om.

Jag har till exempel något som jag vet att många skulle vilja ha.
Jag har något som jag vet att jag är ganska ensam om och som många människor är avundsjuka på mig för.
Det är något unikt. Något så fantastiskt. Något oersättligt och dyrbart.

Det är inget nytt utan tvärtom väldigt gammalt. Det gör det än mer speciellt. Det är något som bara blir bättre och bättre, finare och finare, starkare och starkare för varje år som går.

En av de allra finaste saker jag har är vänskapen med C, min allra bästa vän.
Vi firar 40 år som vänner nästa år. Är det inte fantastiskt, så säg?
Vi har följt varandra genom barndom, ungdom och... vuxendom! Och vi ska följas åt in i ålderdom.
Vi har delat varandras skratt och gråt, lycka och elände, kärlek och hjärtesmul, smått och gott, dag och natt, sommar och vinter, i regn och sol, i vått och torrt, hemligheter, tissel, tassel...
Vi är en del av varandras liv. En viktig del.

Kärlek kan se ut på många olika sätt. Det finns säkert tusen och åter tusen olika kärlekar.
Den kärlek jag känner för min allra bästs vän C och hennes familj är den allra finaste av dem alla.

Älskar dig!

Kramar, kärlek, lycka, hälsa, sol och värme till dig och din familj från mig.

Jag älskar...

Jag tror inte att jag har sagt det. Kanske inte idag.
Men jag har tänkt det. Och jag känner det.
Hela tiden, sant och starkt.


Jag älskar er.
Ni är mitt allt.
Mina änglar.
Mina hjältar.







Puss

Du är min idol

Just hemkommen från en liten svängom med bilen. Denize och Winston är och hälsar på Winstons morfar Baki. Han är lyllig han. Han har en morfar Baki och en morfar Roland. Inte illa för att vara så liten. Jag har under jättelång tid glatt och tvärsäkert svarat tio månader när någon artigt undrat hur gammal Winston är. Inatt på Bagarmossens Djursjukhus upptäckte jag att han just fyllt nio månader... Å, andra sidan trodde jag att jag var 47 år och skulle fylla 48 i somras. Dagarna innan min födelsedag hade Johanna vänligheten att rätta mig - jag var bara 46!! Världens bästa födelsedagspresent - ett helt år till godo!! :)


Jag pratade som hastigast med Lena när jag var ute på min lilla svängom. Hon undrade lite om jag kommit igång med mitt bloggande och med gott samvete svarade jag ja. Och så fick hon adressen. Lena var mitt upp i middagen så hon kanske glömmer bort adressen hit. Om inte så kommer hon säkert och hälsar på. Och det känns lite pirrigt.

Lena är en av mina äldsta vänner. Vi har känt varandra i 1, 2, 3, 4... I trettio år!!! Helt galet. Galet fantastiskt. Underbart. Lena är en vän att beundra. Av tusen olika skäl. Jag värdesätter vår vänskap högt och jag hoppas så att hon känner det i sitt hjärta. Den kärlek Lena får och den kärlek Lena ger är den vackraste av dem alla. Om jag hamnar i samtal som rör kärlek och relationer - och tänka sig, det är inte ovanligt - brukar jag ofta berätta och skryta om Lena och Klaes. Men, såklart är det så att om allra finaste Lena träffar allra finaste Klaes - ja, då kan det inte bli annat än den allra finaste av kärlekar.

Och då kan man, med all rätt, ställa sig frågan varför det inte bara kan få vara just sådär vackert och fint. Det kan inte vara så att sagan är för vacker för att vara sann. Kanhända är det så att också de drabbas av ett visst mått av elände för att de är bäst rustade att tillsammans klara det? Men kan det då inte räcka med en gång? Två gånger? Varför en tredje gång?

Alla goda ting är tre. Kanske är också alla onda ting tre? Oavsett vilket och en sak är säkert - det är att det är tredje gången gillt som gäller. Det betyder att har man vunnit första matchen. Och andra. Och tredje, ja då blir det inga fler matcher. Det var bäst av fem som gällde och därmed kan inget besegra dig, Lena! Aldrig någonsin.

Du är en vinnare. En kämpe. En sann vän, Lena.
Din entusiasm, all din kärlek till livet och all din positiva energi övervinner allt.
Din kämparglöd är sanslös. Din personlighet trösterik. Ditt väsen gudomligt.
Du är... ALLT och lite till.

Tack för att jag får finnas i ditt liv och tack, tack, tack för att du finns i mitt liv.

All min kärlek, allt mitt mod och all min styrka till dig, Lena!


Kramiz

Söndag förmiddag. Lucia. Tredje advent. Grått. Mulet.

Helgen börjar, så smått, lida mot sitt slut. Och tur är väl det. Det kostar på att vara ledig. Fredagskvällen var lugn. Vi kollade på IDOL-finalen precis som alla andra i vårt avlånga, vintermörka land. Fel kille vann. Kan inte låta bli att tycka att Calle hade varit en mer värdig vinnare, men jag är föga förvånad över att Erik vann. Det har liksom känts så ända från början. Att det var förutbestämt. Som alla andra blev jag frustrerad över Eriks flickvän Ninnie - vad i hela friden hade hon på scenen att göra. Och vad fick henne att vägra kliva åt sidan? Hur kan man låta bli att förstå att just den stunden tillhör någon annan? Så makalöst egoistiskt.






Igår träffade vi tomten. Jojomensan - först en snabbis på Vasagatan, sedan på IKEA och avslutningsvis på Toys R Us. Trots att man försöker hålla igen kan man bara konstatera att denna jul kommer att bli en lika dyr historia som alla andra jular. Minst. Skillnaden är kanske att paketen är färre - vilket i sin tur betyder att innehållen är dyrare! Skrämmande att konstatera när man letar julklappar åt Nemo att han har allt redan. När man sedan tänker efter en gång till kommer man på att man själv bidragit till det. Ibland undrar man, med all rätt, vad man håller på med och varför?!?



När vi äntligen kom hem och klev in - fullastade med paket, kassar och kartonger - så blev vi inte mötta på sedvanligt sätt. Inget svartlurvigt litet troll som överöste oss med pussar och glada skall... Winston? Hallå... Denize hörde honom pipa och gnälla från Johannas rum. Herre gud - han kunde knappt gå! Vad hade hänt? Vi klämde, kände och syndade honom från nos till svans. Allt verkade sitta där det skulle. Jag bar ner honom för trapporna och ut på den plötsligt vintervita gården. Han kissade som han skulle, men vägrade att röra sig. Bar upp honom till Lena som kikade på honom utan att se något anmärkningsvärt heller. Så skumt. Kan han kanske ha trampat snett då han hoppat från sängen (!) ned på golvet? Hade det hänt något vid sista promenaden innan vi åkte iväg? Många frågor, inga svar. Vi tyckte att han blev lite bättre och bestämde oss för att avvakta.

Årsta Torg väntade celebert besök. Klockan 18.30 skulle Sveriges Lucia äntra scenen med sina tärnor. Vi slängde i oss maten, värmde glögg i termosmuggar och galloperade ner i det ymniga snöfallet... Härligt! Dagen och Lucia till ära hade jag bestämt mig för att behålla den röda vinterjackan jag köpte förra helgen, så den åkte på! Nere på torget hade Lions ordnat det jättefint. Det var julmusik, en massa marknadsknallar och massor med folk. Lucian kom och Lucian gick efter att ha spridit lite ljus och fägring. Vi skyndade oss hem igen för att se till Winston...






...som hade blivit mycket sämre! Vi kastade snabbt på oss kläderna och slängde oss i bilen. Full fart mot Djursjukhuset i Bagarmossen. Efter lång, och orolig, väntan blev han undersökt och genast bestämdes det att han skulle läggas in för obeservation. De tyckte att hans symptomer visade att han blivit förgiftad... Herre gud! Vi fick fylla i en massa papper och erbjöd oss att ta en sista promenad med honom innan vi åkta. Döm av vår förvåning när han plötsligt bara blir frisk igen! Helt sjukt - eller friskt, kanske... :)  Vi knackade på igen och berättade vad som hänt. De tog några blodprover på honom - som inget alarmerande visada - och sa OK till att vi tog hem honom för egen observation under natten.

Kalaset kostade 2.900:- och jag insåg snabbt att denna lördag kommer att gå till min historia som en av de mest kostsamma! När jag väl skulle betala var jag tvungen att föra över pengar från ett annat konto till det som är kopplat till kortet. Det hade funkat alldeles utmärkt om det inte varit för att telefonbanken stängt kl 23!! Nu var goda råd dyra... Jag erbjöd mig att lämna Denize i pant, men det funkade inte. Slutligen såg jag ingen annan råd än att ringa en räddare i nöden - som flera gånger förr! Jag fick "låna" hans kortnummer och via det kunde jag reglera betalningen så att vi kunde åka hem igen. TACK allra finaste du för att du ALLTID finns där. Jag har "vakat" mer eller mindre hela natten över Winston och haft stenkolla på honom! Vid 5-tiden verkade allt lugnt och fridfullt så jag kunde lägga mig ordentligt.

Vaknade tidigt av att Winston skällde i takt med Lenas knackningar på dörren. Gulliga henne som kom förbi efter en natts jobb på sjukhuset bara för att se hur han mådde. Denize blev också, motvilligt, väckt och "uttvingad" på morgonens första runda. Jag slängde mig glatt över väntande jobb... Och här sitter jag ännu kvar! Nu börjar texterna bli klara och eftermiddagen tänker jag ägna åt... Mig själv, mina nära och kära!

Fortsatt trevlig Lucia önskar jag och Winston er alla!

Lyllos mig som har världens finaste tjejer...

Älskar er!
Tack för att ni finns.
Nära. Intill.

Puss

Alldeles nyss ringde det i min mobiltelefon.
När jag svarade var ingen där.
Det enda jag hörde var en bekant melodi, Every Breath You Take...

Jag vet vem du är. Jag tycker om dig. TACK för att du är så fin.



Every Breath You Take

Every breath you take
Every move you make
Every bound you break
Every step you take
I’ll be watching you

Every single day
Every word you say
Every game you play
Every night you stay
I’ll be watching you

O’ can’t you see
You belong to me
How my poor heat aches
With every step you take

Every move you make
Every vow you break
Every smile you fake
Every claim you stake
I’ll be watching you

Since you’ve gone I been lost without a trace
I dream at night I can only see your face
I look around but it’s you I can’t replace
I fell so cold and I long for your embrace
I keep crying baby, please

Every move you make
Every step you take
I’ll be watching you


Tänk att så lite, kan göra så mycket.
Du har räddat min dag.

O’ can’t you see
You belong to me
How my poor heat aches
With every step you take

Jag har så många barn.

De har olika adresser, trots att alla bor i mitt hjärta
Några är stora. Andra är små. Vissa är små stora och en del är stora små.
Pojkar. Flickor. Killar. Tjejer. Mörka. Ljusa. Tjocka. Smala. Långa. Korta...

En del av dem har jag fått. Andra har jag fått låna. Vissa har jag stulit.
Oavsett vilket - alla bor de i mitt hjärta, inbäddade i kärlek.

Johanna, Jimmie, Josefin, Nemo, Denize, Amanda, Matilda, Gustav, Tobias,
Rasmus, Noah, Cristopher, Sandra, Emma, Michaela, Huda, Veronica, Emelie,
Felix, Malin, Lotta, Evelina, Jonathan, Emelie, Daniel, Robin, Rebecka, Viktor...

Är allt bra med er?

Jag har så många barn, i mitt hjärta.
Och det finns plats för fler. Många fler.