Att göra en anka som tiger kan kosta en svensk puma...
Att göra en anka som tiger kan kosta en svensk puma...
Jag vet. För jag har gjort det. Men inte som tiger utan som det lejon jag är.
Och inte kostade det en puma men det kostade massor.
Förlusten var stor, mycket större än vad jag hade tänkt mig.
Oersättligt.
Allt var en grodas fel. Eller många grodors fel.
Grodor som hoppade ur min mun och en annan groda jag trodde
skulle bli till en prins vid första kyssen...
Det stormar bland de svenska tjejerna på andra sidan Atlanten just nu.
Det finns inga vinnare, bara förlorare. Ja, bortsett från Paul då kanske...
Spontant så skulle man vilja gratulera honom utan att egentligen veta
till vad. Men man kan i alla fall anta att ett liv utan ankan från Bjuv blir
ett betydligt mer harmoniskt och lugnt liv i alla fall, eller?
Vad tycker vi om tigern då? Vilken ynkrygg... En riktig man!
En gång, är ingen gång. Två gånger är två gånger för mycket.
Sexton gånger är helt åt helsike. Hur kunde han?
Nej, här känner man kärlek och alla sympatier för puman Elin.
Vilken tjej. Från ord till handling, utan bomullsvantar.
Jag har varit en puma med. Eller, ingen puma kanske men väl ett lejon.
Jag kan utan större problem känna hennes smärta. Jag vet också att
tilliten aldrig kommer att komma tillbaka. Man lär sig med tiden att leva
med det som gör ont trots att skadorna är livslånga. Man lär sig aldrig
att helt och fullt hantera sin hjärtevärk. Den finns där genom dagarna
som går, blir till veckor, blir till år...
Länge leve kärleken. Den äkta. Den sanna. Den riktiga.
Syns man inte, finns man inte...
Jag känner mig alldeles rörd.
Det känns verkligt och på riktigt.
Det är stort och detta är en historisk stund...
Jag har just fått mitt livs första kommentar
på ett inlägg i min alldeles egna blogg.
Syns man inte, finns man inte...
Jag syns, jag är läst och kommenterad...
Jag finns!
Tack Johanna för att du bekräftat mig.
Två ljus från jul...
Tillsatt, insatt, påsatt, avsatt...
Natt mot måndag. Jobbardag efter jobbarhelg. Jag gillar att jobba, det har jag alltid gjort. Jag gillar tystnaden om natten, det har jag också alltid gjort. Tid för tankar och funderingar. Sammanfattningar och värderingar. Eftertanke och summeringar.
Helgen har varit... Bra! Det har inte hänt så mycket. Det har varit ganska tyst. Och sedan detta regnande. Dagar som alrdig blir ljusa. Längtar efter snön.
Igår kväll var en vän förbi på middag. Vi har en relation. Den är lika omöjlig nu som den var då. Och den kommer aldrig att förändras. Jag undrar varför. Jag rycker och drar - han klamrar sig fast. Allt detta slit för ingenting. Hopplöst. Vi saknar kraft att föra relationen framåt. Vi saknar kraft att avsluta. Det är nog konsekvenserna som skrämmer. Vi behöver varandra men vill sedan inte ha varandra. Att vara vänner är bra. Det räcker långt. Det är nog så vi ska ha det. Om vi orkar och vill.
Jag har handlat lite julklappar till barnen. Såg att finaste Johanna skrivit på Facebook att hon hatar julen. Jag hatar den också och jag hatar att jag hatar. Julen, alltså. Julen vill man längta till och planera med släkt och vänner. Men, hur gör man om släkten inte vill och vännerna är upptagna? Är själv? Jag var själv förra julen - sånär som på några eftermiddagtimmar på julafton. Då var jag hos mina allra bästa - och äldsta vänner - i Bålsta. Johanna var i Thailland. Jimmie och Josefin var här dagen före julafton och sedan var de borta. Hela helgen. Ensamt och tyst. Förtvivlad och eländig. Aldrig mer, bestämde jag. Hjärtinfarkten kom som ett väntat brev på posten. Sorgen och smärtan var det som fick min bägare att rinna över. Många bär skulden och själv är jag inte utan ansvar. Jag har kommit på att en känsla jag ibland kan få, är känslan av bli utnyttjad och trampad på. Jag har kommit underfund med att det är jag själv som bidrar mest till att det blir så. Om man envist väljer att lägga sig under folks skor eller mattan de går på så blir man trampad på. Jag måste sluta göra mig liten och osynlig. Jag måste våga ställa mig upp och ta lite plats. Jag måste bli tydligare på att säga till - och ifrån. Sätta ord på mina egna känslor och inte alltid och jämt bara vara andra till lags. Så kommer det att bli i mitt nya liv.
Denna jul skulle bli bra, bättre, bäst. Konsekvenserna av förra julens fiasko har förstört stora delar av detta år för mig. I alla fall skuggat de flesta av mina dagar. Tack-o-lov är Johanna hemma i år. Denize firar med sin pappa, syster och bror. Jimmie, Josefin och Nemo firar jul med mormor och morfar. Som förra året - ja, bortsett från de timmar de hälsade på Anna-Karin och farfar Roland på julaftonseftermiddagen. Vi kom tidigt övrens om den ny variant, för att inte låta förra julen gå i repris. Vi skulle ses på julaftonsmorgonen - antingen i Årsta eller i Hökarängen för en grötfrukost med värme och klappar, innan de åker vidare mot Muskö. Jag hittade också ett hus för 15 personer med bra läge i Sälen. För 12.000:- skulle det bli vårt mellan den 27:e december och 3:e januari, inklusive flyttstädningen. För mig skulle detta bli underbart. Jag skulle få flera dagar tillsammans med barnen. Det spelar faktiskt ingen roll när man ses, huvudsaken är att man ses när det är jul. Diskuterade detta med barnen som slutligen levererade det svar jag hoppats så på: JA! Snabbt tog jag plats under mattan och erbjöd mig - som den självklaraste sak i världen - att jag inte behövde vara där hela tiden om det var så att de ville upp en massa kompisar till nyår. Självklart skulle detta inte påverka hyran av huset - jag betalar hela summan lika glatt!
Plötsligt fick Jimmie ett arbetsschema i sin hand och förutsättningarna förändrades drastiskt. Han börjar jobba tidigt på nyårsdagens morgon vilket påverkar deras resa till Sälen. De ändrade planerna innbar att de nu skulle komma till Sälen sent den 27:e och sedan åka därifrån den 30:e, alltså efter 2,5 dag. Johanna deklarerade snabbt att hon inte tänkte fira nyår i Sälen om inte Jimmie och Josefin ska vara där. Jag räknade snabbt ut att detta skulle bli de dyraste dagarna i mitt liv. 12.000:- för 2,5 dag i Sälen! Vis av erfarenhet och livrädd för att riskera grötfrukosten, suckade jag lagom högt över beskedet. Valde att inte göra någon affär av det. Allt för husfridens skull, i signad juletid. Amen.
Förra måndagen ringde Jimmie mig. Jag hörde på honom att det var något han ville berätta. Plötsligt kom det... -Mamma, vi har bestämt en sak. Vi kommer inte att äta gröt med dig och Johanna på julafton. Vi åker till Muskö redan dagen innan jul. Jag trodde knappt det jag hörde. Inte en gång till. Inte i år igen. Jag blev tyst. Jimmie frågade hur det kändes och jag svarade viskandes; för jäkligt...
Så, nu står vi här igen. Det nalkas en jul som nästan blir precis lik förra julen. Jag är så glad över att Johanna är hemma, men samtidigt så besviken över att jag inte - för hennes skull - lyckades skapa en jul med kärlek och värme.
Jag är också så besviken på Jimmie och Josefin. De argument Jimmie kommer med, för att förklara sitt beslut, är så dåliga. Jag hör på honom att detta inte alls är hans idéer. Jag hör att det är andras ord han framför. Saker han säger bekräftar mina misstankar. Jag talade med Josefin dagen innan Jimmie ringde mig. Hon sa inte ett ord. Inte ens då jag pratade om grötfrukosten och skojade om att Nemo kanske kunde komma naken för att jag bestämde tror att tomten kommer att överraska med mjuka paket. Inte ens då hade hon modet att säga att de ändrat sina planer. Jag är ledsen Josefin, men jag blir faktiskt jättebesviken på dig. Det gör mig ont att än en gång konstatera att du inte värdesätter mig och vår relation högre än så. Ärligt talat tror jag inte heller att detta är din idé, Josefin. Jag tror att önskemålen framförts från högre ort. Trots de märkliga familjer jag och Roland kommer ifrån så har det alltid sett så annorlunda ut. Det har aldrig varit vi och dom. Mormor, morfar, farmor och farfar har alltid haft en fungerande relation som helt har stått på egna ben. Den har aldrig gått via mig och Roland. Jag vet att ni har haft det annorlunda och att ni är annorlunda oss. Jag lägger ingen värdering vare sig i det ena eller andra, men jag kan inte låta bli att tycka att hela grejen är sjukt märklig. Och det som gör mig mest förbannad är att denna typ av utspel påverkar relationen mellan mig och mina barn på ett negativt sätt. Ett sätt som jag inte accepterar eller tänker finna mig i. Inte en gång till.
Det som har hänt det sista året har fått mig att förstå saker jag tidigare inte förstod. Jag ser saker med andra ögon. Jag kan förstå saker på ett annat sätt. Detta gör mig starkare idag än då.
Jag älskar er - det kräver mod. Jag hatar julen - trots att det är fegt.
Tack Johanna. Tack Denize.
Kram och god natt
Relationer
Hur man än vänder sig har man rumpan bak...
Relationer kan vara spännande, givande, intressanta, varma, kärleksfulla, avskyvärda, underbara, livsviktiga, nödvändiga, berikande,påtvingade, lättsamma, utarmande... Och vissa helt obegripbara.
Jag sparar på relationer och har flera av olika sorter och modeller. Några unika. Andra dubletter. Vissa är stora och starka, andra små och svaga. Några har jag envist släpat runt på i hela mitt liv, andra har jag nyss hälsat välkomna. En del har jag drömt och längtat efter, men aldrig lyckats få. Andra relationer har jag haft, tackat nej till och sedan ångrat... För sent för att få dem tillbaka.
Relationen man har med sina barn är en av de starkare länkarna i kedjan. Så borde det vara i alla fall men det är inte alltid verkligheten stämmer överens med hur det borde vara. Jag har ingen kontakt med min pappa. Det är hans val och vi har vare sig setts eller hörts av på över tio år. Jag tänker på honom ofta - om än inte längre dagligen. Varje gång jag blir påmind om honom - eller påminner mig själv om honom - känner jag hur sorgen kramar om mitt hjärta. I somras fick jag veta att jag skulle genomgå en operation som oroade mig. Jag bestämde mig för att skriva ett brev till pappa innan jag lades in på sjukhus, vilket jag också gjorde. Jag avslutade raderna med att än en gång be honom höra av sig, innan jag skulle operera mitt hjärta. Han svarade med tystnad.
Efter operationen, som gick bra, kände jag ett starkt behov av att rensa upp lite bland relationerna i mitt liv. Jag visste i vilken ände jag skulle behöva börja och redan dagen efter min hemkomst träffade jag den första - och kanske en av de viktigaste personerna i mitt liv; min mamma. Hon kom hem till mig kl 18.15 en torsdagskväll i början av augusti... Efter två koppar kaffe och lika många cigaretter reste mamma på sig och sa att nu får det väl ändå räcka! Klockan visade 18.40 då hon lämnade mig med en halvt kraschad relation i knäet och huvudet fullt med frågetecken. Ett par dagar efteråt kontaktade jag mamma på nytt och föreslog att vi kanske skulle gå på familjerådgivning. Mamma fnös så högt att jag blev kladdig i hela örat; Vad är det för trams? Vad ska jag prata om där? Ge mig ett enda skäl till att jag ska slösa bort min tid åt sådant...
Efter idel påtryckningar både från mig och min son Jimmie gav hon vika. Några veckor senare träffade vi en underbar terapeut i Huddinge. Maria hälsade oss välkomna med ett lugnt, klokt leende. Jag tyckte genast om henne. En av de inledande frågorna till oss var vilka vi var, varför vi sökt denna hjälp och vilka våra förväntningar var. När mamma var klar mitt sitt anförande förstod jag att detta aldrig skulle vägen. När hon efter fjärde mötet - i en serie av sex gånger - förklarade att hon inte tänkte komma mer, att hon kände sig färdig, tror jag inte att någon blev förvånad. Jag blev det inte, men jag blev ändå besviken på att hon inte hade lyckats ta till sig något. Att hon valt att vara för stängd för att komma till en endaste ny insikt. Jag känner mig, trots min besvikelse, nöjd. Dessa samtal fick mig att inse vad det är i vår relation som gör så ont i mig. Jag måste respektera och acceptera min mammas oförmåga till förändring och utefter det kan jag fatta de beslut som är bäst för mig och mitt mående. Just nu är det att vi inte har någon nära relation. Vi vet, bägge två, att vi finns. Det får räcka. Jag måste säga nej till att ha min mamma nära inpå mig i mitt liv. Jag kan inte, efter allt som hänt, lita på henne och därmed inte heller anförtro henne saker. Jag måste en tid framöver ta avstånd från hennes vardagsgnäll, sjukdomar, åkommor, suckar och förberåelser. Jag måste aktivt täppa till alla mina egna läckage av energi och inte släppa in en massa dåliga energier. Jag måste ta ett ökat ansvar för mig själv.
Min syster har jag heller ingen kontakt med. Det är däremot inte mitt val utan hennes. Hur mycket jag än funderar kan jag för mitt liv inte komma på vad det är jag gjort som förtjänar detta. Vi har egentligen aldrig stått varandra nära utan alltid varit varandras värsta rivaler. Hela vår uppväxt är kantad av avundsjukor, bråk och gräl. Jag kan se detta som en tydlig konsekvens av hur våra föräldrar axlade sin roll som just föräldrar. Jag tror inte för ett ögonblick att de medvetet ställde till det för oss. Jag tror absolut att de gjorde sitt allra bästa men att det inte kunde bli bättre än så här med de erfarenheter och referenser de hade i sina respektive bagage som två ensambarn. Jag vet att de bägge är uppväxta i hem utan egentlig värme och kärlek. Pappa hade det nog rätt märkligt tillsammans med farfar och farmor har jag förstått. Detta har jag fått bekräftat under senare år då jag talat med släktingar till honom som jag fortfarande har viss kontakt med. I mammas föräldrarhem var det också mycket som var konstigt. Morfar drack en hel del och mormor kämpade på. Mormor var i sin tur uppväxt som statarunge i Sörmlands mörka skogar i en syskonskara bestående av fem ungar. Morfar hade fått en borgerlig uppväxt i Stockholm med både hembiträden och barnsköterskor.
Jag har många gånger haft anledning att fundera på min roll i detta. Jag har aktivt sökt svar på frågor som skulle kunna få mig att tydligt se vad jag ska göra för att få en förändring till stånd. Jag har inte hittat svaren och ingen har kunnat visa mig dem. Det jag idag kan känna mig glad över är att jag i alla fall, med handen på mitt numer trasiga hjärta, kan säga att jag verkligen försökt allt. Jag har det senaste året tydligt närmat mig den punkt som för min del sätter stopp för denna fortsatta kamp och idoga försök. Det är orimligt för mig att själv hitta lösningar och ingen av de inblandade visar minsta intresse ett hjälpa till. Jag har bett mina barn, som har viss kontakt med min syster, att fråga henne vad det är jag gjort. Det hon då ofta hänvisar till är att jag inte var snäll emot henne som liten. Och det är sant. Det var jag inte alltid men jag anser fortfarande att det är orättvist att ge mig, som det lilla barn jag var, skulden för detta. Om C vågade ge mig 10 minuter i sitt liv så vet jag att jag skulle kunna få henne att se på saken från en annan vinkel, ur ett nytt perspektiv. Det är inte detsamma som att hon skulle ändra uppfattning - det krävs mod för sådant. Men kanske, kanske, kanske att det skulle få henne att se på allt i ett annat ljus. Kanske, kanske, kanske...
Jag träffade R, pappan till mina barn, när jag var just fyllda 13. Han var 15 och körde moppe... Det känns som om det var igår, men snabbt inser jag att det var på den tiden det fanns två kanaler på tv:n, tre på radion, datorer var stora som hus och miniräknaren ansågs vara en oerhörd suspekt uppfinning som väckte stor uppmärksamhet. Det var, med andra ord, väldigt länge sedan.
Den 27 oktober 1978 var mina föräldrar bortresta. Pappa var på Ålandskryssning och mamma var på Teneriffa tillsammans med mormor. Det var med andra ord fritt fram på Granbacken 1 i Huddinge. R hade tidigare samma vecka frågat om han fick bjuda mig på middag hemma hos mig, och jag tackade ja. Det serverades kyckling med pommes frites, vin och och sallad. På bordet stod tända ljus, och i vinglasen var servetterna piffigt nedstoppade. Det kändes så vuxet och stort. Efter maten, i vår bruna manchestersoffa i gillestugan, frågade R chans på mig och jag svara rodnande ja.
Den första maj 1980 flyttade vi ihop. Jag hade inte ens fyllt 18 år. Våra föräldrar skakade på huvudena och sa skrattandes att det verkade onödigt att vi ens skulle packa upp. De menade att det väl bara var en tidsfråga tills dess att vi skulle flytta hem igen. Vi blev sittandes ett tag bland våra flyttkartonger men kände bägge två att vi menade allvar med detta. Så mycket allvar två rätt trasiga barn kan mena. Vi bägge hade rätt tråkiga erfarenheter och referenser med oss i våra respektive bagage. Kanske var kraften av att vi bägge ville flytta hemifrån större än kärleken till varandra? Jag vet inte, men nu i efterhand kan jag inte se annat än att det faktiskt på förhand var dömt att misslyckas. Men, vi lyckades i 20 år och dessa år har inneburit en massa gott. Också.
Idag, drygt nio år efter separationen, kan jag inte förstå varför jag inte lämnade vårt förhållande tidigare. Upprepade otroheter och andra tråkigheter har ställt till det för mig. Ingen av oss hade det verktyg som krävs för att vårda en relation på bästa sätt. Vi var för unga och våra erfarenheter var inte de bästa. Vi gjorde nog det bästa vi kunde, och bättre än så här blev det inte. Se, historien upprepar sig och mönstret sträcker sig från generation till generation. Denna insikt har fått mig att på senare år, som jag tidigare nämnde, aktivt arbeta med mig själv på olika sätt. Jag hoppas att allt det destruktiva och dumma ska få ett stopp. Att inte våra barn får med sig lika mycket trasigt i sina bagage. Det har tagit mig nästan nio år att våga hoppas och tro igen.
Jag vill här och nu samt än en gång be alla jag har sårat på vägen om ursäkt. Ni har varit fantastiska som funnits vid min sida. Jag inser att man inte kan lägga ansvaret för egen lycka i någon annans händer, att svaren på alla mina frågor finns att söka i mitt eget hjärta. Det var aldrig min mening att såra er aller att göra er illa. Mest sårade jag och gjorde mig själv illa. Mitt mod svek mig och jag vågade inte bli älskad eller att ta emot den kärlek som erbjöds mig. Min självbild var trasig och min förmåga att se mitt egenvärde fanns inte i mitt känslokaos. Jag var ärlig varje sekund och minut. Jag menade allt jag sa och lovade. Min övertygelse var stor. Det fanns bara en väg och den var vår. Jag ville så mycket men mitt eget mod svek mig och blev till den lilla tuva som stjälpte hela lasset. Förlåt.
Jag mår bättre nu. Kanske att jag kommer att våga lita och tro på kärleken igen.
Välkommen till min blogg...
Äntligen...
Tänka sig - den här stunden har jag längtat länge efter. På tok för länge. Nu är det äntligen dags och nu ska det äntligen bli lite ordning och reda. NU ska jag börja blogga. På riktigt och på allvar. Och det är alldeles sant.
Jodå, jag har gjort det förr. En stundens ingivelse som försvann lika snabbt som den kom. Som sommaren. Nu är det annorlunda. Nu är det på riktigt - och det är sant!
Jag kommer kanske inte att blogga varje dag. Eller, jo... Det kommer jag nog. Kanske. Tanken med denna blogg är att jag ska försöka tillfredställa mitt enorma behov att få uttrycka mina tankar, idéer och funderingar. Jag gör det mest i någon slags självterapeutiskt syfte. Tror det är nödvändig och tror att det kommer att få mig att må bättre och kanske bli en bättre människa. Om det jag skriver dessutom blir läst av något annan så är det bara en bonus. Som pricken över i:et eller som grädde på moset.
Redan nu vill jag be om ursäkt. För säkerhets skull. Det kan eventuellt bli så att jag kommer att utlämna en och annan i mitt liv. Det känns faktiskt sannolikt att det kommer att bli så. Redan nu vill jag göra er uppmärksamma på att allt jag skriver är sant. Det är mina sanningar. Mina upplevelser, känslor och intryck kommer att göra tydliga avtryck på denna sida. Kanhända är det så att min sanning inte alltid stämmer överens med din? Det betyder inte att jag hittar på och fantiserar. Det betyder inte att du gör det. Det betyder att våra sätt att se på samma sak kanske inte alltid stämmer överens med varandra.
Bloggen kommer att handla mycket om människor som finns i mitt liv. Både stora och små. Den kommer förmodligen att handla mycket om kärlek och knepiga relationer. Om sanningar och lögner. Och sjukdomar och hälsa. Om natt och dag. Om glädje och sorg. Om kärlek och hat. Om stort och smått. Om sex - och sju! Svart och vitt. Jag hoppas att bloggen både kommer att beröra och röra om, men också lägga saker och ting tillrätta. Jag hoppas att innehållet i bloggen kommer att provocera dig och krama dig. Väcka längtan och stilla nyfikenhet. Ge och ta.
Namnet på bloggen har jag valt för att jag tror att bloggen kommer att handla en del om mina barn också. Men också för att försöka ge anledning till omvärderingar eller kanske rentav nya insikter till den som läser. Jag hade lika gärna kunnat döpa den till "sila mygg och svälja elefanter" känner jag nu. Borde jag kankske ha gjort det?
Hur som helst och oavsett namn vill jag än en gång hälsa dig välkommen hit...
Äntligen!
