* Små barn, små bekymmer...

Vad annat kan jag säga än...
TACK?

Ska kanske vara
TACK SÅ VÄLDIGT MYCKET då...




Kram


PS) Operation i april... Najs!!

Förlåt att jag säger det,
men när jag är inne på
din Facebook och tittar,
blir jag gråtfärdig...

Du är dig inte lik.
Du ser snudd på
förskräcklig ut på
vissa bilder.

Du skrämmer mig.
Och än mer skrämd
blir jag när jag tänker
på att du faktiskt skulle
kunna göra något åt
det - men väljer att
inte göra det...

Än är det inte
försent, men snart.
Snälla, tänk om -
gör annorlunda.


Kramar i massor

Lena & Klaes...

Nej, jag har inte glömt bort att det nu snart bara är
timmar kvar tills dess att planet lyfter mot Maldiverna.
Nej, jag har verkligen inte glömt det och därmed inte
heller frågan om huruvida ni har resfeber eller inte...

Det kanske bara är så att jag inte orkar?
Eller har lust? Eller är intresserad?
Eller är avundsjuk!?

Eller så är det just det jag är:
Full av ork.
Full av lust.
Jätteintresserad.
Superavundsjuk...

Ni är värda varenda sekund i paradiset.


Love you!



Kramiz

Idag har det gått 80 dagar.
Det är inte okej.
Åttio dagar.
Det är helt sjukt.
Vill bara informera dig om
att du, enligt mitt sätt att räkna,
bara har 100 dagar på dig.
Hundra dagar är om tjugo dagar.
Därefter är det min klocka som gäller.

Så, nu var det sagt.
Och det var skönt att få det sagt.

Välkommen hem Denize!
Jag har saknat dig.
Winston har kanske saknat dig än mer...
Nej förresten, vi har längtat och saknat
lika mycket och hela tiden.

Veckan har varit intensiv, bra, forcerad,
intensiv, snabb och väldigt nära.
Den har varit tröstande, stöttande,
deltagande, öm och varm.
Många möten, skratt, tårar och
bestämda steg. Uppåt. Framåt.
Stegen närmar sig.



Under nästan en hel månads tid
har du varit nära mig, på mig, över mig,
i mig. Malandes, värkandes, molandes.
Du har fyllt mig med förtvivlan, tårar och
oro. Med frågor utan svar.

Den sista veckan har skratten varit fler
och tron starkare. De tårar som rinner
är av glädje och stolthet. Du kommer
att fixa det här och jag har bestämt
mig: Jag är glad över att få vara din
vän och jag är stolt över det förtroendet.

IIkväll är du på andra sidan stan.
Det känns bra för att jag vet att
du mår bra.




Så var det då dags för premiären av
Melodifestivalen 2011. Som vi har
väntat och längat - eller inte?!

Visst är det något visst - men håll med
om att det var bättre förr, inte sant?
Nu vet man redan på förhand att man
kommer att tröttna innan det verkligen
är dags med final i Globen i mitten av
mars. Som sagt, det var bätte förr...
Tänk alla minnen man har från alla
schlagerfestivalfester man haft genom
åren i glada vänners lag...
Herre jösses och lite till!!



Rickard och Mari är årets värdpar. De som fått
det smått hedersamma uppdraget att guida
svenska folket från Luleå till Stockholm och finalen
i Globen. Rickard måste anses ha en viss program-
ledarerfarenhet, inte sant? Mari känns däremot
lite otippad och ovan...

Efter att ha sett programmet kan jag inte annat
än ge dem full pott. De skötte sig kalasbra,
tycker jag. Jag är också jättenöjd med de
låtar som gick vidare. Att Danny skulle knipa
förstaplatsen = raka vägen till Globen,
kändes väldigt väntat... Och han för-
tjänade verkligen den placeringen.

Jättejättekul att Pernilla Andersson också
lyckades hänga kvar i tävlingen...
Gillar hennes texter!

Nu är det en promenad, rena lakan och sedan sängen som
lockar mest. Inatt ska jag drömma om dig...



Kram

Grattis till att du till slut bestämde dig.
Grattis till att du hade modet att ta tag i ditt liv.

Tack för att jag får följa med dig på din resa.
Som en nära vän på vägen mot nya mål...


Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan – och förstånd att inse skillnaden.

Tänk att ett enkelt
tack så mycket
kan värma en så.

Tänk att ett enkelt
tack så mycket
kan få mina tårar att rinna.

Tänk att ett enkelt
tack så mycket
kan gör en sådan stor skillnad.

Tack så mycket.


Kram

Sol.
Blå himmel.
Härlig promenad.
Ägg, bacon och god sallad.
Stabil, glad och välmående hambo.
Tur till söder - lite fix och don...
Handla.
Träffade Johanna.
Promenerade hem.
Lagade god mat.
Denize kom hem från biblioteket.
Väntade gäst.
Väntade gäst.
Väntade gäst...

Så kom du äntligen,
tre timmar försenad och med
ännu en trafikförseelse i bagaget.
Som vi har väntat, längtat
och undrat i snart sex år.
Du är dig så lik - men ändå inte.
Många hårda år sätter sina spår.
Din reumatiska sjukdom börjar
göra sig gällande. Den nyss
insatta tanden har trillat ut.
Men, samma varma skratt
och sinne för humor.
Och visst kan man ännu
se glittret i dina ögon.
Men också sorgen.
Det uppgivna och trötta.
Rädslan för att stanna upp
och låta livet ta en annan riktning.

Johanna hämtade sin gitarr,
du spelade och sjöng.
Jag blundade och mindes tider
som varit. Det kändes nästan
som då. Kanske att din röst
är lite mer dov? Lite mer hes?
Snälla, sluta aldrig att spela
och sjung...
Du måste lova mig det.
Du måste lova dig själv det.

Kom tillbaka och hälsa på oss.
Du är alltid välkommen.
I alla fall nästan och du vet
själv bäst när det inte passar.

Vi finns alltid här.
Alltid för dig.


Kramar, kärlek och framtidstro


PS) Hoppas att vi snart kommer
att mötas i ett nytt ordkrig...
Där kommer du aldrig att ha
en chans mot mig! :)

Grattis - till både det ena och det andra.




Kram

Idag, när min hambo hade slagit upp sina blå,
skulle vi åka inte till söder för att uträtta ärenden
och för att träffa barn. När vi kom ned till bilen såg
jag att det satt en lapp under vindrutetorkaren.
Hmmm, reklam? Här hemma på parkeringen?
Lattjo... Jag tog bort lappen, såg att det stod
något om veckotidningen Allers. Lade den på
sätet och så åkte vi iväg.

När jag tittade till såg jag att det såg ut som om
det var något skrivet på baksidan av lappen.
Jag tog upp den och tittade, under tiden jag
körde...

Jodå, mycket riktigt - där stod något textat...
Det började med Hej tjejer... Och slutade med
ett telefonnummer och Kram Niklas.

Men, visst är det konstigt. Nu när jag kan se
slutet på tre veckors mer eller mindre konstanta
helvete så dyker Niklas upp som gubben i lådan.
Vi har sökt honom till och från men inte hört
ifrån honom på minst fem år.

Jag ringde och fick svar. Imorgon ska vi höras
av igen - kanske ses. Om jag orkar, vill och törs.
Kanske, om Johanna väldigt gärna vill.

En sak är dock alldeles säkert.
Nu får det vara nog.
Nu ska jag tänka på mig själv ett tag.
Varför drar jag till mig sådana här livsöden?
Så trasiga, så tragiska och så tröstlöst hopplösa?


Kram


PS) Niklas, jag blev glad av att höra från dig... <3

Men alltså hur mycket kan man sova?

Själv städar jag och planerar att baka.
Något speciellt bara för att...


Kram

PS) Kollade just min statistik och såg att
antalet läsare tokrasat...

Vilken tur - det betyder att folk har annat
att göra än att ha koll på vad jag gör,
med vem och varför...

Sambo.
Hambo.
Kombo.
Mambo.
Dumbo.
Rambo.

Zombie!


Kram

Tänk om man skulle kunna få allt man önskar.
Tänk om det vore så...






Kram

Grattis i massor till dig på din födelsedag!

Önskar dig en fin dag med en massa kramar,
kärlek, presenter och tårta!!!

Mitt hjärta vill tro att det du säger
med ord och tårar är sant.

Mitt sunda förnuft säger mig att
det bara är i min dröm det är sant.

Dina sanningar möter
mina förhoppningar.
Du anpassar dem så
att de passar in i mitt
pussel. Jag famlar efter
bitarna och greppar
varje halmstrå.

Snälla, ge inte upp.
Du håller inte på att förlora.
Du håller just på att ta makten
över ditt liv och att vinna över
dina begär.

Ge inte upp.
Du är nära.


Kram

In.
Ut.
In.
Ut...

Och nu in igen.

Hur länge ska du orka.
Hur länge ska jag orka.


Kram


PS) Tack Johanna för allt...

Tack Denize för allt och förlåt
för allt för salta auberginskivor.

Jag harar dig.
Jag hatar din djävla sjukdom.
Jag hatar att inte räcka till.
Jag hatar att du inte vill förstå.
Jag hatar att du är mentalt besatt.
Jag hatar...

Att du kommer att dö.

Du gick -
fast alla bad dig stanna.

Din längtan blev oövervinnerligt stark,
din motståndskraft gav vika,
kärleken växte sig stark och tog
över ditt förnuft och kloka jag,
ångesten och oron gjorde att du inte stod ut...

Du gick -
fast alla bad dig stanna.

Du kom.
Du sågs.
Du besegrades.

Nu är du tillbaka.
Snälla, stå ut denna gång.
Tro mig - bakom hörnet väntar
paradiset på dig med öppna armar.

Att se dig ikväll gjorde ont i hela mig.
Du kan knappt prata.
Du kan knappt gå.
Dina ögon är släckta och
fulla av förtvivlan och rädsla.

Jag vet att du kommer
att vinna den här matchen.
Jag vet att du kommar
att gå segrande ur kriget.

Men det är du som
måste fatta beslutet.
Det är du som måste ta fighten.
Du har allt att vinna.
Det finns inget mer att förlora.


krAAm

Snart är det måndag.
Ny vecka.
Nya förutsättningar
Nya möjligheter.

Det är nu det gäller.
Det är nu det är upp till bevis.
Tillsammans kan vi göra underverk.
Låt oss göra det.

Låt detta bli den bästa veckan.
Den första veckan på resten av livet.


Kram

Men alltså helt ärligt...

TACK GODE GUD för Solsidan!!!


Kram å fortsatt trevlig söndagskväll


PS) Har du pratat med mamma och pappa än? <3