Vilken fin dag
Sol.
Blå himmel.
Härlig promenad.
Ägg, bacon och god sallad.
Stabil, glad och välmående hambo.
Tur till söder - lite fix och don...
Handla.
Träffade Johanna.
Promenerade hem.
Lagade god mat.
Denize kom hem från biblioteket.
Väntade gäst.
Väntade gäst.
Väntade gäst...
Så kom du äntligen,
tre timmar försenad och med
ännu en trafikförseelse i bagaget.
Som vi har väntat, längtat
och undrat i snart sex år.
Du är dig så lik - men ändå inte.
Många hårda år sätter sina spår.
Din reumatiska sjukdom börjar
göra sig gällande. Den nyss
insatta tanden har trillat ut.
Men, samma varma skratt
och sinne för humor.
Och visst kan man ännu
se glittret i dina ögon.
Men också sorgen.
Det uppgivna och trötta.
Rädslan för att stanna upp
och låta livet ta en annan riktning.
Johanna hämtade sin gitarr,
du spelade och sjöng.
Jag blundade och mindes tider
som varit. Det kändes nästan
som då. Kanske att din röst
är lite mer dov? Lite mer hes?
Snälla, sluta aldrig att spela
och sjung...
Du måste lova mig det.
Du måste lova dig själv det.
Kom tillbaka och hälsa på oss.
Du är alltid välkommen.
I alla fall nästan och du vet
själv bäst när det inte passar.
Vi finns alltid här.
Alltid för dig.
Kramar, kärlek och framtidstro
PS) Hoppas att vi snart kommer
att mötas i ett nytt ordkrig...
Där kommer du aldrig att ha
en chans mot mig! :)
Kommentarer
Trackback
