* Små barn, små bekymmer...

Kan inte du fråga mamma och pappa
om inte vi - du och jag - skulle kunna
få åka till Bamseklubben en vecka i
vår?

Vore inte det precis vad vi bägge
skulle behöva mest av allt just nu?

Älskar dig!


Puss

Alltså, det här är verkligen inte likt mig.
Det är rent av olikt mig...

Jag längtar plötsligt efter sol, värme
och ledighet på riktig. Längtar efter
att ha semester.

Dagar av bara vara.

I sommar måste jag vara ledig.
Jag måste hitta på något.
Inte bara under en utan under
flera dagar. Kanske under en
hel vecka? Eller två?

Kanske redan under våren.
Om jag inte orkar vänta.
En liten resa. Långt bort
eller nära. Sol. Värme.


Hänger du med?



Kram

Min finaste, vackraste, bästaste kärlek...
Min skatt, min sol, min dag, mitt allt.

Var är du?
Vad gör du?
Hur mår du?
Vad händer i ditt liv?

Längtar du, precis som jag?
Starkt och mycket...

Vill träffa dig.
Vill låna dig.
Snälla, kan vi inte ses snart?


Puss - för evigt och alltid

Idag har jag ängnat hela dagen åt att vila. Åt att inte göra så mycket
väsen vare sig av mig, dig eller någon annat.

Tror den här dagen är viktig för mig. En känsla jag har.

Du har inte hörts av idag. Och vet du - jag tycker det är så skönt att
få vara ifred från dig. Men jag tänker på dig och undrar hur du har det.
Bestämmer mig för att det är bra. Att du är lugn och därför tyst.

Jag mår bra om du mår bra. Jag är glad om du är glad.


Kram

Man kan skylla mig för en massa olika saker.
Jag har gjort en massa dumma saker,
tokiga saker, inte så genomtänkta saker
- men jag har nog aldrig gjort något
medvetet elakt mot någon för egen
vinnings skull.

En annan sak - man inte skylla mig för
är svek. Jag tror banne mig aldrig att
jag har svikit en endaste människa.

Med detta inte sagt att jag är en
fantastisk människa, men det är
åtminstone två saker som gör
livet lite lättare att leva.


Kram

Ibland händer det saker i livet som får det att stanna upp.
Jag tror att det finns en mening med den typen av stopp.
Nu tänkte jag berätta om en sak - som jag säkert har
berättat tidigare... Det skulle alls inte förvåna mig.
Men, vissa saker tål att upprepas - inte sant?

För många år sedan lyssnade jaga på ett föredrag som
den alldeles fantastiske brandmannen Lasse från Göteborg
höll. Lasse är killen, ni säkert har hört talas om, som på sin
allra första utryckning blev svårt bränd i en olycka som
skedde i samband med att bilen han åkte i färdades rakt
in i ett gasmoln. På bara någon tiondels sekund stannade
hans liv upp. Och det stod till under en tid. För att sedan
fortsätta - en helt annan väg.



På sin resa till det som nu skulle bli hans nya liv passerade
han bland annat ett buddhistiskt munkkloster i Asien.
Lasse valde att stanna där ett tag för att få ett andrum i sin
rehabilitering. Det han sedan fick med sig när han reste där
ifrån kom att betyda mycket för honom under hans fortsatta
färd - med sig själv och i världen.

De munkar han träffade lärde honom mycket om massor.
Bland annat fick de honom att förstå att man kan se på
saker från en mängd olika håll och att det som händer
får en annorlunda betydelse och innebörd från ett
annat perspektiv.

Buddhister talar till exempel om små och stora dödar.
En liten död är en händelse som sker för att vi just ska
stanna upp, andas, se, lyssna, tänka till och kanske byta
riktning. Ta en annan väg i livet. Förändra. Tänka om.
En liten död är att se som ett nödvändigt kommatecken
i livet.

Jag tror att det du, jag och alla andra i din omgivning
nu går igenom är en slags liten död.
Det som händer och sker är en anledning för oss att
stanna upp och tänka till. Det är tid för eftertanke.

Om du vill och orkar kämpa så kommer ingenting
bli som det har varit. Det är hög tid att förändra
saker och ting. Och allt kan bara bli bättre för
oss alla.

Tänker på dig.


Kram

Du måste stanna där du är.
Går du därifrån så dör du.
Snälla, försök att vara modig
och klok. Allt kommer att bli
bättre men detta är en resa
du måste göra.

Tänker på dig.
Finns här.


Kram

- Åååå, nästa helg kommer Johanna hem,
det ska bli kul. Jag längtar, sa jag.

- Åååå, nästa helg kommer Johanna hit,
det ska bli kul. Jag längtar, sa Denize.

Poäng till Denize.

Grattis Lena till att du äntligen har börjat få fart på
dina trombocyter.

Tänk att kroppen ibland ska ha så svårt att förstå
vad den ska göra. Eller är det kanske så att alla
de gamla trombocyt-arbetarna faktiskt har fått
sparken och att det tagit tid att hitta och anställa
nya. Denna gång kanske inte kroppen nöjde sig
med vilka arbetare som helst utan nu har den
- vis av erfarenhet - anställt de allra bästa?!

Så måste det helt enkelt vara!

Love you!



Puss


PS) Och snart blir det Maldiverna...
Lyllos dig!

Så glad över att du är där du är.
Jag gör så gott jag kan för att lösa
det som måste fixas.

Vi finns för dig.

Det är lugnare i mitt hjärta nu.
Men jag känner en annan typ
av oro. När jag hör din ängslan
och din förtvivlan får jag ont.
När jag hör din bedjan måste
jag påminna mig om att vara
stark. För din skull.

Du fixar det här.
Du måste göra det.



Kram

Veckan som har gått har varit märklig.
Kanske en av de jobbigaste veckorna
jag någonsin upplevt. Men kanske också
en bra vecka. Jo faktiskt är det nog så
att denna vecka har varit en bra vecka.
Kanske en av de bästa och förhoppningsvis
början på något nytt. Framtiden får utvisa det.

J d.ä. har varit sjuk sedan förra veckan.
Första två dagarna lite halvkrasslig och från
och med förra onsdagen så har det eskalerat
till att nå fullständig botten och totalt kaos.
Djävla sjukdomselände.

Allt har rörts till. Och rörts om.
Förtvivlan. Gråt. Bedjan. Utskällning.
Förra söndagen, efter hemkomsten från Sollefteå,
var jag där hela eftermiddagen. Och tidigt i måndags
morse. Vi kom så långt som till en jourläkarmottagning
men där var det stopp. Han ville inte längre.
Till jobbet. Katastrof. Bokade tider både till i
onsdags och till i fredags. J d.ä. kom inte till jobbet
i tisdags. Han sa med grötig röst att han skulle vara
inne till lunch. Pyttsan. Han ringde en massa gånger
i tisdags kväll. Var rädd för att dö. Ångest. Ångest.
Jobbigt. Bad mig komma in, jag stålsatte mig och
svarade nej. Och stod fast vid det trots alla tårar.

Onsdag morgon. Uteblev från läkarbesöket kl 08.00.
Jag orkade inte svara då han ringde. Kraftlös.
Lovade komma till lunch. Kom inte till lunch. Borta.
Väck. Försvunnen. Förtvivlad. Vill inte dö. Ångest.
Ångest. Ångest.

Maria och Anders åkte dit tidig eftermiddag.
Bra snack trots röran som var total. Krama mig.
Håll om mig. Hjälp mig.

Lennart kom vid 15.30-tiden och stannade i ett
par timmar. När han skulle gå så gick J d.ä. med
för att handla "mat". Ringde mig hundra gånger
där jag satt på jobbet och försökte komma ikapp
och få ordning på både det ena och det andra.
Lovade till slut att höra av mig på vägen hem
och att hämta bilen och sedan honom. Stod
utanför på gatan i nästan en timme. Ringde
honom säkert en sju, åtta gånger. Tills slut
gav jag upp. Han kunde då inte ens längre
prata ordentligt. Åkte hem. Ringde Maria på
vägen som plötsligt kom på en idé. När hon
ringde tillbaka hade hon pratat med en
trevlig kille på 112 som var villig att ställa upp.
Hade pratat med J d.ä. som sa OK på ett villkor:
Att jag var med hela tiden...

Ner i bilen igen och ny färd mot stan.
Kom dit före ambulansen. Väntade i porten.
Åkte upp tillsammans. En mer än sorglig syn.
Kramar. Gråt. Förvirring. Förtvivlan. Tacksamhet.

Satt med J d.ä. hela natten på akuten.
Han var helt slut. Har blivit mager.
Helt kraschad. En annan människa.
Ville ha mig nära hela tiden.
Fick ha mig nära hela tiden.
Hela vägen fram till dörren som
skulle ta honom till en avdelning
där han skulle bli inlagd.

Äntligen.
Tack gode gud.

Utan tvekan kan man konstatera att det nya
livet började i storartad stil. Minsann inte varje
år man är inbjuden att närvara då det ska delas
ut Grammisar till svensk musikelit. Verkligen inte.

Jag blev hastigt inbjuden i fredags på väg mot
Sollefteå. Björn hade fyra biljetter och såg fram
emot en kväll i vimlet tillsammans med mig,
Louise och Elin. Ärligt talat så tvekade jag först.
Dels för att jag inte alls kände sällskapet och
för att jag inte alls kände för sällskapet.
Men, så överraskade jag mig själv med att
tänka om - innan jag tänkt klart. Jag tackade
JA!!

Hade bestämt att gå från jobbet senast klockan
två för att hinna hem och svida om. Ska man på
sådana här fina kalas så gäller det att vara rätt
klädd - det räcker inte på långa vägar att bara
vara klädd. Nej, rätt klädd ska man vara.

Klockan hann med att bli kvart i tre innan jag kom
iväg - av för alla initierade kända skäl, vilka jag
ber om att få återkomma till. Halv fyra skulle jag
vara tillbaka i Gamla Stan och innan dess skulle
en hel massa hinnas med. Jag hann med det mesta
utom att hitta rätt kläder - allt jag hittade var fel -
och att hinna tillbaka till stan till halvfyra. Det fick
bli fel kläder och tjugo minuters sen ankomst.

Björn kände sig krasslig och sällskapet visade sig nu
vara tre tjejer och ingen kände jag. Ingen var ens
bekant. Kanske att jag hade sett den ena tidigare.
Som hastigast och för länge sedan.

I taxin trängdes nu fyra förväntansfulla tjejer:
En långbent - och barbent - 20-åring = Elin.
Hennes syster, som inte alls var hennes syster = Melina.
Och så en alldeles riktig Rumpnisse = Louise.

Elins pappa och Melinas mamma har en historia ihop.
Hur som helst - en gammal historia som resulterade
i en liten flicka som fick namnet Sofia. De separerade
då Sofia var liten, men lyckade behålla vänskapen
genom alla nya relationer. Ungefär samtidigt som Elins
pappa förkunnade att han väntade barn med sin nya
kvinna, så berättade Melinas mamma detsamma:
Hon väntade smått tillsammans med sin nya man
= Melina. Föräldrar som var de bästa vänner och en
gemensam halvsyster gjorde att de små flickorna
tidigt knöt band till varandra - och dessa band har funnits
med dem genom livet. Häftigt, inte sant?! Det känns lite
som om annorlunda familjer har störra förutsättningar
att överleva livet än mer ordinära sammansättningar!!



Rumpnissen Louise är alltså rumpnisse på riktigt. Ja, hon är
alltså en av de små nissarna i filmen om Ronja Rövardotter.
Coolt, inte sant?



Louise och jag fann varandra direkt och hade det
jättetrevligt på alla sätt. Hon visade sig vara en
superfin tjej, sagolikt vacker och med en spännande
historia innehållandes det mesta av stort och smått.
Att bara prata om hennes insatser som rumpnisse
känns allt annat än rättvist. Googla gärna på Louise
Raeder och se - hon har gjort massor och lite till!
Innan vi skildes åt så bytte vi telefonnummer och
bestämde att vi skulle höras av - och det löften
ska vi verkligen hålla...



Själva priscermonin skulle hållas på Kungliga Operan.
Jo, jag tackar jag... Fint ska det vara! Vi kom dit senare
än vad vi tänkt oss, men inte sist på något vis.
Vi hälsades välkomna med ett glas champagne i foajén.
Och ett till glas och ännu ett. När det ringde i klockan
för tredje gången hade vi både hunnit med att köa för
toaletten och att bubbla rätt friskt. Platserna visade
sig vara över-all-förväntan-jättebra och vi satt skönt
tillrätta när evenemanget började.

Eva Dahlgren var kvällens konferencier och hon skötte
sitt uppdrag på bästa tänkbara sätt. Att Eva är lång
är knappast en överraskande nyhet, men hur stoooor
hon faktiskt är som artist kanske man inte riktigt tänker på.

Här är alla vinnare på Grammisgalan 2011:

ÅRETS ALBUM
Robyn - Body Talk

ÅRETS ARTIST
Håkan Hellström - 2 steg från paradise

ÅRETS BARNALBUM
Orkester pop - Stava med skägg

ÅRETS DANSBAND
Lasse Stefanz - Texas

ÅRETS FOLKMUSIK/VISA
Blandade artister - Sonja Åkesson tolkad av

ÅRETS GRUPP
Johnossi - Mavericks

ÅRETS HEDERSPRIS
Dag Häggqvist

ÅRETS HÅRDROCK
Watain - Lawless darkness

INTERNATIONAL ARTIST BREAKTHROUGH OF THE YEAR
Donkeyboy
Juryns hedersomnämnande - Beach House

ÅRETS JAZZ
Dan Berglunds Tonbruket - Tonbruket

ÅRETS KLASSISKA
ZilliacusPerssonRaitinen - Wolfgang Amadeus Mozart: Divertimento

ÅRETS KOMPOSITÖR
Klas Åhlund & Robyn - Body talk

ÅRETS KVINNLIGA ARTIST
Robyn - Body talk

ÅRETS LÅT
Robyn – Dancing on my own

ÅRETS MANLIGA ARTIST
Håkan Hellström - 2 steg från paradise

ÅRETS NYKOMLING
Oskar Linnros - Vilja bli

ÅRETS PRODUCENT
Redone - Euphoria (Nicole Scherzinger, Lady Gaga)

ÅRETS SPECIALUTGÅVA
Peter Lemarc - Starkare än ord, samtliga album 1987-2008

ÅRETS SVENSKA INTERNATIONELLA FRAMGÅNG
Redone - Euphoria (Nicole Scherzinger, Lady Gaga)

ÅRETS TEXTFÖRFATTARE
Håkan Hellström - 2 steg från paradise

ÅRETS URBAN/DANCE
Familjen - Mänskligheten

ÅRETS INNOVATÖR
Iamamiwhoami

Robyn sopade - inte helt oväntat - hem de flesta grammisarna
med Håkan Hellström hack i häl...

Efter avslutad prisutdelning förflyttade vi oss likt ett lämmeltåg
i en ström mot Operakällan där maten skulle serveras. Tänk
att det är så som en del säger - gratis smakar väldigt gott!
Det blev en god laxcarpaccio till förrätt, helstekt oxfilé med
en smarrig parmensangratinerad potatis- och rotfruktsgratäng
samt rödvinssås och därefter kaffe och en massa chokladtryfflar.



När maten och vinet var slut satt Louise och jag kvar och pratade...
Och pratade och pratade. Så fixade vi lite mer vin och pratade
en stund till. Och lite mer... Serveringspersonalen började så
småningom att blåsa ut stearinljusen och vi förstod att det var
hög tid för oss att fnittra vidare i Stockholmsnatten.


Från Operakällaren är det inte långt till Café Opera och det var
där den beryktade efterfesten skulle äga rum. Insåg när jag klev
in genom dörrarna att det minsann inte var igår jag senast var
där. Jösses - det var en massa år sedan... Tänker inte berätta
hur många!! ;)

Det var verkligen galet mycket folk där. Man kan utan tvekan
säga att alla var där. Och då menar jag precis ALLA - och så jag!
Som vanligt när jag är på sådana här tillställningar så tänker
jag JÄTTEmycket på J + J - och på J, fast inte fullt lika mycket.
De skulle såklart ha varit med. Jag skulle självklart ha fixat
biljetter till dem. Att jag inte tänkte på det?! Så får jag
lite dåligt samvete - som vanligt... Snabbt påminner jag mig
om att det aldrig hade funkat - och att det inte är mitt
fel. Faktiskt inte.

Med en känsla av overklighet dansade jag vidare tillsammans
med Louise och alla starkt lysande stjärnor i Stockholmsnatten.
Utan dåligt samvete.

När jag väl klev ur taxin hemma i Årsta med ömmande
fötter så gjorde jag det med ett leende på läpparna...
What a night!!! Måste dit nästa år igen, såklart.
Vill ni hänga med?

Kram

Det kanske var fräckt och klumpigt av mig att prata om
Norrlands Guld i förra inlägget med tanke på att ni är där ni är...

Vi glömmer det och säger SKÅÅÅÅÅÅL och HEEEEEEJ till riktig öl...




Kram

Vägarna förbi?
Välkomna att knacka på...
hälsar Johanna och Maria!


Kram


PS) På deras blogg kan du dels se hur det ser ut i deras längenhet,
dels följa tjejerna under deras studier till sjuksköterska...
Och hålla lite koll på vad de roar sig med - när de inte pluggar!

Jaha - då har det snart gått en vecka sedan sist.
Snart alltså.

En vecka är lång tid.
Fem och en halv dag något kortare...


...sextioen dagar är gräsligt lång tid.
Punkt.

Nu har Johanna flyttat.
På riktigt.
Förra torsdagen kom Maria farandes med tåg.
Eftermiddagen, kvällen och halva natten ägnades
åt att packa det sista, kånka kartonger och åt
att äta en Farwell-dinner... Johanna bestämde
och såklart att det blev Sushi!

Vi kom isäng vid tvåtiden och när väckarklockan
började väsnas så hade jag snudd på kunnat göra
vad som helst för att få sova ännu en stund.
En liten stund till i alla falll.
En pytteliten.
Snälla...

Johanna var inte snäll.
Knappt ens nådig.
Det var bara att pallra sig upp,
rusa in i duschen och att börja kånka på nytt.
Denna gång från källaren i riktning mot porten.

Roland kom farandes på utsatt tid.
Såklart.
Han var på ett kvittrande humör och kändes stabil.
Vi bad snabbt en stilla bön om att allt skulle flyta på
enligt planerna och att stämningen inte skulle påfrestas.
Allt fick plats på bil och släp utom en skänk och en stol.
Herre jösses så fullproppat det var i lasten.

06.20 rullade vi iväg.
Tjugo minuter senare än planerat -
men fortfarande med humöret på topp.




Strax innan vi kom fram till Tönnebro så meddelades
det på radion att en flisbil vält och blockerade vägen
både för trafikanter norr- och söderöver. Typiskt.
Enligt vad vi förstod fanns det två alternativa vägar
att väljar på. Bägge omvägar, men den ena något
kortare och den andra lite längre. Valet kändes givet
och vi skylten mot Axmar skulle vi svänga av...

Alldeles som vi var framme vid skylten så bröts
radioprogrammet än en gång av en röst som meddelade
att en flisbil vält... Eller, att ännu en flisbil vält.
Denna gång på vägen mot Axmar...



Men alltså ärligt talat - hur är det möjligt?
Och vad är det för fel på dessa flisbilar?

Glatt fick vi i stället välja vägen över Bollnäs och se där,
denna lilla svängom gjorde plötsligt den redan långa
resan ännu längre.

Sent på eftermiddagen var vi äntligen framme och backade
upp bilen mot porten med adress Djuövägen 29B
i Sollefteå. Vi vecklade ut våra stela stackars kroppar,
sträckte lite på oss, kavlade upp ärmarna och började
kånka och bära igen. Marias flyttlass anlände då vi nästan
var klara...



Kartonger.
Kartonger.
Kartonger.
Och ännu
fler kartonger.
Och kart-ånger.

Roland var fortfarande på glatt humör till allas glädje.
Så fort vi tyckte oss märka att det dippade något så
var vi snabbt där med dricka, frukt, godsaker och
glada tillrop.

När allt väl var inburet så satte vi oss på nytt i bilen
för att åka och handla och för att möta upp Johannas
blocket-fynd Andreas. Han guidade oss hem till sig och
när vi svängde upp på hans parkering skrek Roland rakt
ut... De allra hemskaste ord!!!

Vi tittade förskräckt på varandra och frågade sedan,
lite försikigt, vad som stod på...
-Men, det är så jäkla typiskt..,
muttrade Roland. Det kunde jag ge mig f-n på.
Karln bor i ett trevåningshus.
I trevåningshus finns det inga hissar...
Och jag slår vad om att han bor högst upp...

Grattis Roland.
Tre rätt av tre möjliga.

Att få ned den svulstiga soffan och den supertunga
gamla sekretären var minsann ingen lek. Jag tror inte att
endaste dörr i hela trappuppgången klarade sig helskinnad.
Jäklar, vad vi ställde till det!!!

På väg tillbaka till Djupögatan så körde vi förbi en pizzeria
för att mätta våra stackars magar efter en lång dag med
hårt arbete. Och för att klara av det som nu väntade.

Tillbaka i lägenheten satte vi fart med att packa upp,
stuva in, skruva ihop, såga, borra, spika och banka.
Några av grannarna i trappan kikade in och hälsade
tjejerna välkomna, vilket kändes bra både för dem
och för oss.

Roland tackade för sig och för dagen vid ett-tiden och
vi önskade honom en god natts sömn innan han tassade
in i Johannas illgröna rum och kröp ned i hennes säng.
Vi övriga stannade uppe ytterligare någon timme till
innan vi stöp i säng. Och på soffa...



När vi vaknade tidigt på lördagsmorgonen så visade
termometern på -28 grader. Det är sådana gånger man
är rätt nöjd med att man tillbringat natten på soffa inomhus
och inte på en parkbänk utomhus.

Vi kopplade ihop alla skarvsladdar vi kunde hitta och på
millimetern nådde vi fram till bilen och kunde därmed få
på motorvärmaren.

Vi fortsatte där vi slutat natten innan med allt som skulle
göras. Vid 16-tiden var allt vi tänkt oss att bli klara med
klart. Vi åt en sen lunch - eller tidig middag - med tjejerna
innan vi packade ut oss i bilen och styrde kosan söderöver.






Jag hade redan förberett mig på att resan hem skulle kunna
bli hur som helst. Gissade att Roland knappast skulle vara
någon solstråle efter mycket jobb, lite sömn, för många
minusgrader och slarv med maten. Men se där hade jag fel.
Inte ens lite rätt. Resan hem var jättetrevlig med många
glada skratt och djupa samtal om än det ena än det andra.
Man kan säga att han visade sina allra bästa sidor och då,
i dessa lägen, är han en riktig pärla...

Strax före midnatt så stannade vi till utanför porten och han
släppte av mig för vidare färd till Himmelsö och Anna-Karin.
Med tunga, trötta steg tog jag mig - nätt och jämt - upp för
alla trappor... I ett annat trevåningshus utan hiss.

Det kändes speciellt.
Och lite konstigt.
Och spännande.
Och märkligt.
Allt på en och samma gång.

Det kändes lite som om jag
med tunga steg lämnade mitt gamla
liv och nu var på väg mot mitt nya liv.

En spännande resa.



Kram

Och jag som tyckte att tio dagar över tiden var jobbigt...
Det finns - som vanligt - de som har det värre!


Kram

Imorgon bitti smäller det...

Klockan 06.00 går flyttlasset mot Sollefteå!!!

Snälla, håll tummarna för att allt kommer att
gå bra. Det är mycket som ska klaffa för att
resan ska bli så bra som vi hoppas att den ska bli.
Tusen saker att tänka på - inte minst att hålla
tungan rätt i munnen...

Och att se till att pappa Roland är glad och
väl till mods!!



Kram


PS) Lycka till tjejer!!!

Alltså, jag vet att jag inte har med saken att göra...
Men jag måste ändå få tycka.

Hur kan det komma sig att vissa killar,
som har alla förutsättningar att
kunna vara Stooooora killar,
väljer att vara så små?

Vad är det de vill bevisa?
Är det bekräftelse de söker?
Varför lär de sig inte ett smack
av tidigare erfarenheter?

Nu drabbar inte detta mig - i det här fallet.
Men, jag kan inte låta bli att känna med dem
som faktiskt blir det - på ett, annat eller flera sätt!





Kram  ...och lycka till!

Du, jag hade anledning att tänka på dig idag.
Och på alla dagar som bara går.
Dagar som aldrig går i repris.
Tid som försvinner till kanske ingen nytta.
Vilket slöseri med livet.

J d.ä. har snurrat till det igen.
Ja, du vet som han gjorde den där
gången då du dök upp inne vid Zinken.
Nu, precis som då, var den lille inblandad.
Jag var där sent igår kväll tillsammans
med din syster och hämtade honom.
Nu mår han bättre, men säkert inte
bra, tillsammans med sin bror.

Din syster undrar nog lite vart hennes bror
har tagit vägen. Jag vet att hon saknar honom.
Hon mår snart bättre, men säkert inte bra,
femitiofem mil bort från allt.

Kan vi inte sluta slösa?

Kul att höra att just du så ofta läser min blogg.
Och att du bryr dig om stort och smått.

Vem kunde tro att den skulle bli
så underhållande och engagerande?