* Små barn, små bekymmer...

Jag får skylla mig själv och vänja mig vid dumstruten.

Såklart att det inte ringt ett endaste samtal från England idag.
Och jag som tränat in vissa fraser och peppat mig själv -
eller, rättare sagt; lovat efter att snudd på ha blivit hotad -
till att våga svara.

Skit också.
Typiskt.

HJÄLP - tänk om jag vunnit en bil? En mini-cooper...

Under flera dagar den sista veckan har någon ringt
och sökt mig från England. Och jag har vägrat att
prata... På engelska!

Johanna har erbjudit sig att vidarebefordra ärendet
till mig men de envisas med att vilja prata med mig
personligen.

Nu ringde de alldeles nyss på min mobil och jag kastade
den snabbt över axeln till Janne som fick den äran att
svara. Han sa att jag var utgången ett par timmar men
att han kanske kunde hjälpa till... Nähe, se det gick
inte för sig! Det ville minsann prata med mig personligen.
Det enda han fick ur dem var att de ringde från ett
företag vid namn John Cooper!

Snabbt och nyfiket googlade jag på namnet och det
som då kommer upp är just John Mini-Cooper-företaget
- alltså de som gör själva bilarna. Snabbt drog jag mig
till minnes att jag i somras roade mig med att designa
en bil via en tävling på nätet... Där första pris var en
bil med just ens egen design!!

HJÄLP - tänk om jag har vunnit? Jag som inte vågar
prata med dem ens... Hur gör jag nu? Allvarligt talat,
jag funderar på att fortsätta vägra att svara. Om de vill
meddela mig att jag vunnit kan väl de kanske maila
eller skicka ett vanligt brev? Varför via telefonen?

Så, med andra ord - ring mig inte på mobilen idag.
Jag tar det säkra före det osäkra och stänger av luren.

Och på måndag tänker jag anmäla mig till ännu en
engelskakurs... Vad tor ni om engelsk vardagskonversation?


Kram

Ett fyrfaldigt HURRA för Denize...

som på ett mästerligt vis fullständigt utklassade
och förnedrade oss andra vid kvällens
rafflande bowlingmatch.

Johanna och jag har bokat in oss på en två
veckors intensivkurs, vecka 41-42, i Köping!

När katten är borta,
dansar råttorna på bordet...

Eller; när mamma är borta,
dansar musarna på bordet...

Eller; Sara hann nätt och jämt
ta av sig skorna,
förrän hon hade gjort'et med Kårre!




Sara, som du förstår har Johanna
skvallrat...

Och som du förstår har vi ett
och annat att prata om när vi
snart ska ses och äta tillsammans
här i Årsta...

Var rädd om dig och hälsa
Kärestan din från oss alla...






Kram

Nu ska jag inte låta pessimistisk,
det är liksom inte min grej...
Men är det någon som kan svara på vart sommaren tog vägen?
Och ärligt talat - det känns inte som om vi kommer att hitta den det här året i alla fall!
Det känns inte om om sommaren kommer att hitta tillbaka.
Det känns som något som varit. Som är historia.
Är det verkligen möjligt?
Skit också.

Gode gud som är i himlen,
helgat varde ditt namn,
tillkomme ditt rike,
ske din vilja i himlen så som på jorden...
Kan du inte fixa lite mer sol och värme?
I alla fall nästa helg - i Gävle och i Furuvik?!
Snälla, snälla, snälla...
Amen.

Igår var jag på Mosebacke tillsammans med Mia.
Utan överdrift kan man säga att det var Regnrock på Söder!
Om musiken tycker jag sådär.
Alltså, jo då han var bra...
Och låtarna var väl helt okej.
Men jag föredrar allt som oftast texter på svenska.
Tycker att de berör mig mer.
Rör runt och ställer till.
Och ställer till rätta.

Men visst, att ha Moneybrother himself i en liten låda hemma vore inte så dumt.
Tretton års åldersskillnad är väl inte så mycket att orda om, eller?


Se, han är ju som gjord för att ha i en liten låda!


För att få tiden att gå snabbt i kön till toaletten greppade jag ett
programblad för Mosebacke. Herre gud - man borde verkligen
hänga här mer! En massa bra artister spelar både lite nu och då.
Cornelisdagen - nu på söndag - brukar vara hur härligt som helst.
Förr om åren var jag en trogen besökare - men vad hände sedan kan
man undra? Kanske något att börja om med? Stämningen brukar alltid
vara på topp, en härlig samling människor i blandade åldrar och faktiskt
så brukar solen alltid skina över Mosebacke just den här dagen!

En annan spännande konsert är Nationalteatern den 25:e augusti på
utomhusscenen. Med rätt sällskap kan det bli hur trevligt som helst!
Härligt med låtar man känner igen - om än att det var ett tag
sedan man lyssnade på den här musiken... Med lite tur kommer
man ihåg texterna också!





Om han var där igår kväll?
Nej, han var inte där...
Inte där heller.

Var håller han hus, kan man undra?!



Kram

Kul initiativ, Mia!

Ikväll blir det Moneybrother på Mosebacke.
Helt otippat.

Undrar om du kommer att vara där.
Hoppas.



Kram

Idag är det exakt ett år sedan jag opererades på SÖS.
- Du ska vara jäkligt glad att du lever, 
informerade hjärtdoktorn mig om veckan innan.
Och det var jag. Jäkligt glad över att jag levde.

Redan i slutet av januari hade jag sökt akut.
Kvällen efter, natten innan, då det smällde till.

- Vi vet inte, sa kardiologerna på SÖS. Vi vet vare sig ut eller in.
- Men vi tror inte att det är något farligt. Tre dagar senare skrevs jag ut.
- Är det dumt av mig att åka till Thailand om två veckor?
  undrade jag innan jag gick.
- Äsch, inte då - svarade doktorn.

Under veckorna, solen och den blå himlen i Thailand
fortsatte hjärtat att spöka och dumma sig.
Det var som om kroppen inte riktigt orkade.
Det var som om hjärtat inte riktigt ville.

Väl hemma igen kontaktade jag husläkaren.
Kände att det var bäst att göra som jag blivit tillsagd.
- Typisk panikångest, sa husläkaren.
- Klassisk panikångest, tillade hon för att förtydliga det hela.
Jag stod på mig och besöket slutade med att hon skrev en remiss.
För att jag var så envis. Hon tyckte att det var helt onödigt.

Och så hamnade jag på Globen Heart. Tack och lov.
Farbror doktorn klämde, kände och lyssnade.
Både på mig och på mitt hjärta.
Så remitterade han mig vidare till Danderyd.
- Jag hör av mig i slutet av sommaren, sa doktorn.
För att jag ville och för att han tyckte att det var nödvändigt.

Väl på Danderyd fick jag cykla. Jag var där två halvdagar
och var under trampandet uppkopplad till en massa apparater.
En slang förde in isotoper i blodet under tiden.

Så ringde då doktorn. I slutet av sommaren.
Beskedet som skulle ske via telefonen ville han lämna mellan fyra ögon.
Jag fick tid samma dag.
- Du ska vara jäkligt glad att du lever, sa han när jag satte mig ned i besöksstolen.
Sedan gick allt undan. Redan på måndagen veckan där på blev jag inlagd efter det
att thoraxkirurgerna från Karolinska sett resultatet av undersökningarna.

Och jag är så glad att jag lever.






Precis som folk säger så är det kanske så att man tänker på lite
annorlunda sätt efter en sådan här grej.
Kanske är det nyttigt att bli påmind om att man inte är för evigt.
Att man inte är oändlig.
Kanske är det så att man efteråt blir lite mer ödmjuk inför livet.
Att man slutar ta sig själv och andra för givet.
Jag tror att det är så det ligger till.
Jag vet att det är så.

På något sätt är jag glad att detta hände mig.
Jag tror att jag har mått bra av att bli lite eftertänksam. Lite mer försiktig.
Jag har mått bra av att lära mig att säga nej till sådant jag tvekade inför tidigare.
Jag har gjort slut på flera destruktiva relationer.
Jag har förändrat andra relationer.
Jag försöker påminna mig om mitt värde.
Att jag är värd att behandlas med respekt.

Tack till alla er som finns i mitt liv.
Tack till alla er som fann er i att lämna mitt liv.
Tack till alla er som lät mig gå.
Tack för all er omsorg och all er kärlek.
Tack för allt ert stöd.


Jag älskar er!

Alltså jag måste erkänna en sak.
Och be om ursäkt.
Och hoppas på er förlåtelse.

Jag är en dålig människa.
Kanske.
Eller inte.
Kanske är jag bara en alldeles vanlig - människa?

För det första vill jag att ni förlåter mig för att jag har stulit pengar idag.
Det är lika sant som pinsamt.
Så här gick det till...

När jag hoppade av tunnelbanan vid Gullmarsplan ikväll var jag minsann inte ensam.
Det var fler som valt t-banan mot Skarpnäck och det fullkomligt vällde av folk - lika stressade och våta av regnet som mig. Jag var dock den enda som förutom väska och matkassar dessutom hade en genomblöt hund flåsandes i famnen.

Vi, Winston och jag, har gjort denna resa förr. Vi tittade på varandra, fokuserade och tog varsitt djupt andetag. Jag fällde ut mina vässade armbågar och Winston drog in sina. Så tog vi fart och stormade mot trappan. Tillsammans med alla andra som också längtade hem efter kanske den första arbetsdagen efter semestern.

Halvvägs upp i trapporna föll min blick, eller rättare sagt: sögs min blick, mot något som låg tappat på ett av de översta stegen. Jag sträckte ut stegen med hunden i famnen och utan att jag egentligen hann blinka så neg jag liksom till och rafsade åt mig... En massa hopknycklade sedlar - som jag snabbt knölade ner i fickan innan jag skyndade vidare... Som om ingenting hänt!!! Förstår du: Som om ingenting hänt!!





När jag kom igenom spärrarna och ut genom dörrarna började jag inse vad jag just gjort. Jag hade just stulit en massa pengar från en stackars någon. Jag ställde ned Winston på trotoaren och tittade mig nervöst omkring innan jag med fumliga fingrar stoppade ned handen i fickan och fick upp sedelbunten... - Herre gud - 120 svenksa kronor!!!

Så, vad göra nu? Vända om, gå tillbaka in och lägga tillbaka pengarna för att döva mitt dåliga samvete? En idé så god som någon annan men också ganska egoistiskt. Jag insåg snabbt att det skulle innebära att någon annan stackare skulle falla för samma frestelse och norpa pengarna. Och då skulle denna stackars någon få mitt dåliga samvete. Hmmm... Lämna in pengarna till spärrvakten kanske? Insåg snabbt att sannolikheten för att den arma krake som tappat pengarna ens skulle besvära sig med att återvända och fråga efter sina pengar, är lika med noll. Man räknar inte med att någon ska lämna in tappade pengar, eller hur? Alltså skulle det innebära att pengarna skulle bli liggandes och till slut skulle inte spärrvakten kunna hålla sig... Se där räddade jag ännu en från ett dåligt samvete!

Jag vred och vände både på mig själv och sedlarna. Till slut bestämde jag mig för att behålla dem och nu har jag bestämt att sätta in 120:- till Stadsmissionen imorgon till förmån för våra hemlösa i Stockholm. Jag lovar och svär att OM jag hade hittat pengarna i en plånbok eller liknande så hade jag ALDRIG någonsin tjyvat dem utan direkt lämnat in den någonstans. Det är alldeles sant.

Det var det.
Det var den bekännelsen.
Nu kommer nästa.

Jag är en kallhamrad sadist och mördare.
Jag hoppas och vill att ni ska förlåta mig också för dessa vansinnighetsdåd.
Med berått mod.
Så här gick det till...

På vår alldeles undebara balkong har vi den sista veckan inte varit ensamma.
Förutom att jag, Johanna, Denize, Winston. Kerstin och Vilda har hängt där så har det konstant surrat i luften av en massa otäcka getingar i varierande storlekar. En kväll i förra veckan tröttnade jag på dessa inkräktare och tänkte som så att det ilskna bzzzzzzzz-andet kanske hade att göra med att de kände sig irriterade och besvikna över att alla våra andra gäster alltid bjuds på mat och dryck? Alla, utom de stackars getingarna.

Sagt och gjort - jag blandade ordning en liten drink bestående av juiceextrakt och rejält. Jag hällde upp sörjan i en kristallskål minsann och placerade den på ett strategiskt ställe på altanen... Okej, på balkongen då!!

Idag konstaterade jag att jag bragt 42 getingar om livet.
Med berått mod, juice och strösocker.

Och inte kände jag mig nöjd utan snarare besatt av något ondskefullt.
Snabbt rusade jag in och blandade ordning en till drink.
Efter ett par timmar kunde jag räkna ihop ytterligare ett 20-tal döda getingar.

Om jag plusar på de 120:- till Stadsmissionen med 80:- så blir det 200:- till välgörande ändamål.
Kan vi inte glömma allt det här då? Låtsas som om det aldrig hänt, som om kvällen aldrig funnits?

Förlåt.
På riktigt.
Och från hjärtat.´
Snälla?






Kram och god natt!

Jo, tack - nog känns det alltid att man avverkade nästan fyra mil på cykel igår!
Nej, inte i fötterna. Inte heller i benen eller i armarna. Rygg och hjärta tycks ha klarat sig bra...

Däremot så känns det (som om) att mus + rumpa varit med om ett äventyr utöver det vanliga!
Skulle behöva ha en sådan där sittring att sitta på idag! :)


Kram

...himla skönt!! I ala fall under tiden man trampar. Kanske inte fullt lika skönt efteråt när de nedre regioner ömmar rätt rejält efter en dag på en måttligt skön cykelsadel! Hur som helst och summan av kardemumman är att det varit en jättehärllig söndag...



Vi startade vid 13-tiden och cyklade genast ned mot Årstaviken och bort mot Skanstull. Lilla (= äldsta) bron över vattnet, snabbt ned vänster mot Eriksdalsbadet. En snabb titt in bakom stängslet vid Trädgården. Tillbaka ned mot vattnet och efter viken bort mot Hornstull. En kall öl och nötter smakade bra på Loopia!

Upp mot Västerbron, via Hornstull, och över den samma. Därefter ned höger, Norr Mälarstrand. Förbi Rålis och därefter en båt-tittar-paus. Vidare förbi Stadshuset och rakt över Tegelbacken ned mot Gustav Adolfs torg. Kringelikrok förbi Grand Hotel och vänster innan bron över mot Skeppsholmen. Swisch förbi Strand Hotel och höger ut på Strandvägen. Tramp, tramp... Över Djurgårdsbron och ett nytt båt-tittar-stopp innan det blev en öl och en delad portion pommes på stället vars namn jag alltid glömmer men som ligger mitt emot Tvillingarnas - som nu inte längre heter Tvillingarnas...

Och så tillbaka över Djurgårdsbron och höger bort mot Sjöhistoriska efter vattnet. Tramp, tramp... Efter kanalen bort mot bron. Över bron, förbi Manillaskolan. Höger mot Biskopsudden. Efter vattnet mot Waldemarsudde och ett nedbrunnet Skippers Inn. Så småningom förbi Skansen, Hasselbacken och Gröna Lund. Vips tillbaka på Djurgårdsbron. Strandvägen tillbaka, förbi Strand Hotel, bakvägen förbi Grand, ned på Skeppsbron... Bet ihop och trampade på upp mot Slussen, sedan vidare upp för Götgatsbacken... Usch, jag HATAR denna sträcka!

Tog Götgatan i ett huj, ned under Gullmarsplan och förbi Värmdö Gymnasium. Tjoho förbi Bolidenplan och vidare ned mot Arlabacken. Blink, blink, vink, vink och sedan tvärt höger in på Årstavägen.

Fasiken också - Jip Joy har semesterstängt... Det fick bli Kina-take-away samt ett snabbesök på ICA för det mest nödvändiga!

Äntligen hemma - med ömmande stjärt - och nästan fyra cykelmil i benen!!

Tack för trevligt sällskap, Gunnar!


Kramågodnatt

Om nu undrar så är jag ute och cyklar.
På riktigt.


Kram

Tänk om man skulle ta och trotsa vädrets makter och cykla in till söder för att beskåda Pridetåget 2010? Det brukar vara en upplevelse utöver det vanliga! Kan man spränga berg kan man säkert också få alla grå orosmoln på himlen att ge vika? Tror du inte? Jag chansar!

Johanna ligger och sover sött efter en hård natts jobb på Debaser. Hon ska jobba i natt också så det känns omtänksamt och klokt att låta henne slumra ännu en stund. Nej, hon ligger inte ensam i sängen. Nära intill, uppkrypen intill hennes rygg ligger något svart, rufsigt och hårigt... Alldeles blixtstilla för att inte bli upptäckt och därmed nedschasad! Winston - du är hopplös och alls inte så osynlig som du vill tro... Dummer!

Och Denize är hemma hos den nyfunne pojkvännen Kevin - med tio, för dagen, nya naglar! Säga vad man vill - hon är en tjej med klös!!

Nähä, det här duger inte - mot Söder!


Kram

PS) Johanna hälsar så mycket... Såklart!

Lena!

Det känns som om det var alldeles för länge sedan vi sågs.
Men vi hörs nästan varje dag... Viktiga samtal om allt och inget.

Jag är så stolt över dig och att du är min vän.

Du är fantastisk på så många sätt.
På alla sätt.

Kärlek, kärlek, kärlek.


Kram

Lycka är att tillbringa en vacker sommarkväll på balkongen tillsammans med världens bästa Cia och Johanna...

Lycka är en god paj med sallad, några goda ostar och vindruvor, kallt rosévin i glasen...

Lycka är 40-årig vänskap...

Lycka är att dela någons liv...

Lycka är att någon delar ens liv...

Lycka är tända ljus i sommarnatten...

Lycka är att skjutsa varandra på cykeln...

Lycka är att se kärlek glittra i någons ögon...

Lycka är fina minnen...

Lycka är drömmar och framtidstro...

Lycka är att leva och förstå varför man finns...

Lycka är... Underbart.

...för smarriga varma mackor + soppa!





Puss

Vad gör Niklas bil utanför mig kan man undra?

Alltid ska det vara något som stökar och spökar...

Imorgon kväll blir det balkongmys - äntligen!

DU är sååååå välkommen!






Puuuuuuuuzzzzzzz