* Små barn, små bekymmer...

Just nu finns det en människa som jag hatar.
Men som jag skulle vilja älska.
Som jag har älskat och haft nära.

Det känns som längesedan nu.
Märkligt, för det var igår.
Nästan.

Jag kommer aldrig att älska dig igen.
Jag kommer aldrig att förlåta dig.
Jag kommer aldrig att förstå.

Aldrig någonsin.
Och jag hatar det.

Jag tror inte att du kan förstå vad du har förstört.
Jag tror att du är för dum att förstå vidden av det som sker.
Och om du en dag vaknar - hur ska du kunna leva med detta?

Det kommer du säkert att kunna göra.
Jag tror inte att du har något samvete.
Jag tror att du kommer att lägga det bakom dig och gå vidare.
Som så många gånger förr.

I min ryggsäck får inte dina saker plats.
Där finns en massa saker som inte är mina.
Och inte heller dina.
Men, som jag bär runt på - för din skull.

Jag har större erfarenhet av livet än dig.
Jag väljer mina krig.
Och jag vet att den som ska ha ett straff,
kommer att få sitt straff.

Den dagen ska jag säga:
Du får faktiskt skylla dig själv.
Jag ska påminna dig om sambandet mellan
orsak och handling. Jag ska förklara vad
ordet konsekvens innebär.

Eller så nöjer jag mig med att inte säga
något alls och i stället hoppas på att du
själv kommer att förstå.

Så här hade det inte behövt bli.
Det hade räckt långt om du hade varit ärlig.
Ärlig mot dig själv och mot andra.

Kramar, värme och kärlek... Tack!

Två väninnor var ute på en ”tjejkväll”, båda lyckligt gifta,
trofasta och exemplariska fruar. Denna kväll blev det en
aning för många Bacardi Breezer och när de var på väg
hem, extremt berusade, blev de kissnödiga och bestämde
sig för att smita in på kyrkogården.

När den ena av dem var klar insåg hon att hon inte hade
något att torka sig med, så hon tog av sig sina trosor
och använde dem.

Den andra kvinnan hade på sig ett par mycket exklusiva
och dyra trosor som hon absolut inte kunde tänka sig att
använda. Lyckligtvis hade hon satt sig bredvid en grav
där det låg en vacker krans med ett stort sidenband i,
så hon slet loss detta och torkade sig med det.

När de var klara begav de sig hemåt, berusade och
glada i hågen.

Nästa dag blev den ena kvinnans man oroad över att
hans rara och oskyldiga fru låg kvar i sängen med en
ordentlig bakfylla och funderade på vad som skett
kvällen innan.

Han ringer upp den andra kvinnans man och säger:
– Dessa utekvällar måste genast upphöra! Jag har
börjat misstänka det värsta. I natt kom min fru hem
UTAN trosor, och hon ligger fortfarande i sängen.

– Det är väl ingenting svarade den andre mannen.
Min fru kom hem med ett sidenband i rumpan,
där det stod: "Från oss alla på brandstationen,
vi kommer aldrig att glömma dig."


Se, man ska inte måla fan på väggen
- allt KAN ha en förklaring!



Kram

En indian sa en dag till sitt barnbarn:

- Två vargar krigar inom oss alla.
Den ene vargen är rädsla och hat,
den andre vargen kärlek och fred.

- Vem av vargarna vinner?
frågade barnbarnet.

Den gamle indianen svarade:
- Den vi matar...


Kram å god natt i snöyran!

Mellan augusti och oktober, kommer...



...September - och gud så bra hon är!! Vilken tjej - wow!!


Kram

Man skulle kanske ta och kombinera nytta med nöje?

http://www.expressen.se/noje/tvsajten/1.2208045/ny-tv-
satsning-folja-svenskar-som-plastikopererar-sig-utomlands

Ingen dum idé och alltid skulle det reta någon.
Och då kan man roa sig med att innan slå vad
om vem och vilka som skulle låta högst...

Min topp-tio-lista är redan klar!!



Kram

De senaste åren har jag slutat tycka om december och julen.
Vet inte varför. Jo, det vet jag såklart. Men jag kan inte förstå varför
det ska behöva vara så.

Det är frustrerande att ens liv påverkas av saker runt omkring som man
inte riktigt kan påverka. Inte göra något åt. Nya regler skrivs och nya
gränser sätts. Och hur man än försöker att rätta sig i ledet så hjälper
inte det. Ingenting blir bättre. Plötsligt har man snubblat på något
som någon lagt dit utan att säga något. Något som inte fanns där
nyss. Och av någon syns inte en skymt. Men någon lämnar spår.
Små spår i sanden. Eller i snön.

Om drygt tre veckor börjar det bli ljusare igen.
Om fem månader är det vår.

Idag blir det adventspyssel och en tur till Sickla - med en bil som
saknar vinterdäck, ska besiktigas och som borde föräras en ny
kamrem. Bättre på hal is och ha det glatt än att gå runt i leran
och sörja.

Livet är ett äventyr.

En rätt bra dag.
Faktiskt.

Skön start med promenad
tillsammans med mannen
i mitt liv. Genom koloniområden
som lutat sig tillbaka från sommarens
grillkalas, gnisslande hammockar,
gräsklippare och kubbturneringar.
Schhhh, sov ett tag till...
Om 4-5 månader är det dags igen!




Bra resultat på jobbet.
De två nya säljarna tuffar på
och gör det bra. Själv går man
mer på rutin och av bara farten.
Kom först, gick sist.
Som vanligt.

Thaimat och Idol.
Johanna lommade i väg
i minusgrader för att jobba.
Jag tror att hon hade kunnat tänka
sig att betala ett rätt högt pris för
att slippa - just ikväll!




Olle var strålande.
Bländande.
Bäst.
Kung.
Hej då Linnéa...
Som var glad ändå i sin rosa
prinsessbakelse till klänning.
I alla fall nästan.



Har letat lite resor ikväll och ska göra
vad jag kan - och lite till - för att försöka
komma iväg till Phuket i början av
januari tillsammans med Johanna.



Ärligt talat så skulle jag inte ha det minsta problem med
att slå ihjäl en mörk och kall decemer- eller januarivecka
på en solvarm strand i Thailand... Det känns att det var
ett par år sedan jag senast hade semester!

Fick just en inbjudan.
Till Linköping av alla ställen.
Till Linköpings Domkyrka för att vara exakt.



Fast ärligt talat...
Jag vet inte.
Men jag tror inte.
Snarare tror jag att
både domkyrkan och JS
får klara sig utan mig.
Den 12:e december också.

Och annars inget nytt.
Kram å god natt.


PS) Tänker på er på Himmelsö...
Kramar och kärlek till er bägge.

Hej Cathrine!

Kul att höra att du är här och hälsar på!
Du får gärna kommentera något inlägg...

Det vågar du!



//T

Vad tror ni om tre Lisa och en Lars?

Bra - då kör vi...


Kram

Stackars mannen med medaljer
som bara putsar sina minnen
han sitter tyst bland gammalt skrot
Kan inte se för allt sot
att ingen sitter mittemot

Stackars hon som flyter med
som aldrig lärde sig ta sats
Hon som ägna all sin tid
åt nåt hon inte ville bli
för det var bara där det fanns en plats

Stackars den som inte bryr sig
Stackars dom som aldrig tyr sig
till andra än sig själva
och stackars fåglarna i bur

Och stackars dom som stänger in sig
hundra dagar utan heder
Ja stackars dom som lever så
stackars dom som tittar på
hur märkligt kan man må

Ja stackars han som aldrig kämpar
Han som säger stackars mobb
Han som hamna först i kön
och blev så nöjd med sin lön
att han glömde sitt jobb

Stackars den som inte bryr sig
stackars hon som aldrig fryser
och alltid får vad hon vill ha
Ja stackars hon som har det bra

Stackars hon som ville opp
men inte började från början
I skara står en man
som låter henne trampa på
och skrapa ansiktet i gruset

Ja stackars han som aldrig gråter
fast han släpar på ett höghus
Vad är det ingen ska få se
som ingen inte redan sett
och vart ska det där huset

Stackars hämmade lakej
och stackars dig och stackars mig
Det är en konstig värld vi lever i
ja ingenting är vad man tror

Jag längtar jättemycket efter dig, Älsklings-Nemo...
Kan vi inte ses snart?

Älskar dig - hela vägen ända till månen...
Och tillbaka!


Puss

Otack är världens lön.
Tack världen.



Kram

Vill bara framföra mina hjärtligaste gratulationer,
all min kärlek, värme, styrka och stöd till dig
som idag har fattat ett efterlängtat och livs-
avgörande beslut.

Du vet att vi är många som är omkring dig och
som kommer att göra vad vi kan för att stötta
dig på din resa.

Din resa mot livet.



Kram

Du JTA,
jag har tänkt på en sak.
Jodå, det händer ibland.
Att jag tänker, alltså.
Och ibland så är det
dig jag tänker på.

Igår träffade jag några
som alla har någon slag
relation till dig.
Nej, det vore en överdrift
att kalla de för dina vänner.
Hur som helst - de har
någon slags relation till dig.

Jag hade först inte alls
tänkt att berätta något.
Ingenting om dig.
Men, ibland är det svårt.
Du är ännu en bit av mig.
En del av mitt liv.

Alla dessa tre blev så
överraskade. Så förvånade.
De hade alla så svårt att
tro. Så svårt att förstå.
Att det jag berättade var
sant och faktiskt hade hänt.

När vi till slut gått igenom allt.
Vridit och vänt på varenda sten.
Så kom de fram till en slutsats.
Eller, två slutsatser.

Antingen är du på det vis du nu
är därför att du har kommit till
en punkt där du var tvungen att
erkänna att allt det som varit
bara var en lögn. Ett påhitt.
Tio år av osanningar.

Är det sanningen kan man lättare
förstå varför du inte vågar mötas.
Varför du inte vågar se någon av
oss inblandade i ögonen. Att bli
ertappad med en livslögn måste
vara allt annat än bekvämt.

Och om det är sanningen så kan
jag lättare förstå varför jag har
upplevt dig som falsk och inte helt
ärlig. Det är inte viktigt att ha rätt
i sakfrågan, men det känns ändå
skönt att få bekräftat att känslan
i magen inte var fel. Inte den här
gången heller.

Det andra alternativet, som skulle
kunna förklara ditt beteende, är att
du använder oss i allmänhet och mig
i synnerhet som ett verktyg i den
fas du just nu är inne i, i den process
du går igenom. Du änvänder mig
för att du litar på mig. För att du
vet att jag står kvar när stormen
lagt sig.

Om det är sanningen så är det en
smickrande, svidande tanke.
Men, kanske inte så sannolik.
Tyvärr.

Det är nog så att det första alternativet
är det som kommer sanningen närmast.

Därmed har jag lärt mig att än tydligare
våga lite på känslan i min mage. När jag
tänker tillbaka på den där kvällen för
snart tre år sedan då vi satt hemma hos
er för att prata ut, så känner jag mig
nästan lite generad.
Och ledsen.
Och olycklig.

Minns du att jag fick be dig om ursäkt
för att jag sagt till dig att jag tyckte att
du var falsk och oärlig? Och jag gjorde
det. Minns du? Starkt jobbat JTA...

Om jag någon mer gång hamnar i en
försoningssoffa så kommer jag alrdig mer
att gråtandes be om ursäkt för mina känslor
och uppfattningar.

Jag ska lita på känslan i magen!


Kram


PS) Om jag skulle kunna förlåta saker och ting?
Kanske, kanske inte... Jag skulle nog kunna lära
mig att leva med det på ett för mig hanterbart
sätt. Med tiden skulle minnena blekna - men
aldrig skulle de försvinna. Aldrig. Och du skulle
få be mig om ursäkt hur många gånger som
helst. Och få lära dig att leva med att jag alltid
skulle vara på min vakt på något vis...

Om jag ska lita på känslan i magen så är det
inget jag egentligen behöver spekulera omkring.
Jag tror aldrig att det kommer att bli aktuellt.

Lite ljusare.
Det tackar vi snön för.
Och fina vänner.
När det är mörkt.


Kram

Ungefär så.


Kram