* Små barn, små bekymmer...

I eftermiddag ses vi, farmors bästaste unge...
Jag längtar så mycket och älskar dig massor.


Puss

Om man gör sig besväret att kolla på Wikipedia så beskrivs
Nostalgi på det här viset - och på det psykologiska viset:

Begreppet myntades ursprungligen år 1688 av den 19-årige
schweiziske läkarstudenten Johannes Hofer som en medicinsk
diagnostisk term för sjuklig hemlängtan. Vissa krigsveteraner
från det Amerikanska Inbördeskriget (1861-1865) fick diagnosen
nostalgi. Idag skulle man ha diagnostiserat det som
Posttraumatiskt Stressyndrom (PTSD).

Man ansåg, under 1600- och 1700-talen att nostalgi var en så
pass allvarlig sjukdom att den faktiskt kunde leda till döden.
Så här beskrev 1700-talsläkaren Leopold Auenbrugger nostalgi
hos sina patienter:

De sover dåligt, känner sig deprimerade och har koncentrationssvårigheter.
De kroppsliga symtomen är hjärtklappning, ätstörningar, smärta, magont,
andnöd. De blir tystlåtna, apatiska och enstöriga. De suckar och stönar
i ett och blir till slut totalt likgiltiga inför livet. Ingenting kan hjälpa dem,
varken medicin, argument, löften eller hot om bestraffning. Kroppen tynar
bort medan hela deras jag är riktat mot denna fåfängliga längtan...



Idag vet vi bättre.
Idag vet vi att nostalgi inte är någon sjukdom utan ett tillstånd.
Idag vet vi att Beppes Godnattstund KAN vara nostalgi.
Att Lillstrumpa ÄR nostalgi.
Och att nostalgi inte är något man dör av...


Kram och godnatt!

Varsågod, här har'u en spade...



Och här har du en stridsyxa...




Pröva att gräva ned den så att vi alla slipper
se den. Det känns som om det är hög tid.
Som att det är dags nu.



Kram

En mor finns med från början som källan till ditt liv.
Med kärleksfulla blickar hon följer varje kliv.

Sen livets första måltid har hon bjudit dig att smaka.
Hon ger dig av sin omsorg utan krav att få tillbaka.

Hon tas så lätt för given som lindring av besvär.
Och sällan blir hon tackad och sedd för den hon är.

I livets alla skeden förblir hon dock densamma...
Din alldeles unika högt älskade mamma.





En alldeles extra fin dag önskar jag dig!



Kramar och kärlek
- från en mamma till alla andra mammor...

Alltså, jag vet inte,
jag vet inte om jag skulle...
Nej, det skulle jag ALDRIG!
Som läget är nu finns det
faktiskt ingen anledning
att berätta ett endaste
dugg. Inte ens det minsta.

Men om du skulle fråga mig
rent ut - skulle jag vara beredd
att ljuga då? Vet inte...
Men troligen inte!

Alltså, om du skulle fråga mig
rent ut - öga mot öga och
med handen på hjärtat...:
- När du var inne i stan i dag,
på eftermiddagen vid Slussen,
såg du mitt "x" då? Och om du
gjorde det - såg han lite småkär
ut? Typ, småhånglade han med
någon - samma "någon" som
han sedan gick vidare med...
Ömt omslingrad?!

Enklast är om du inte frågar.
Om du inte gör det så
slipper jag...

Både ljuga OCH skvallra!



Kram - och tack för visad respekt!

Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå
Men det kan va' svårt att tro när man inte ser den
Och det sägs att efter regnet kommer solen fram igen
Men det hjälper sällan de som har blitt våta

För när vännerna försvinner, eller kärleken tar slut
Ser man allt med lite andra ögon
Man övar sig, och långsamt blir man bättre på att se
Skillnad mellan sanningar och lögner

Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar;
Säger du att du är min vän så är du kanske det

Det sägs att det finns alltid nånting bra i det som sker
Och tron är ofta den som ger oss styrka
Ja, man säger mycket, men man vet så lite om sig själv
När ångesten och ensamheten kommer

För när vännerna försvinner, eller kärleken tar slut
Ser man allt med lite andra ögon
Man övar sig, och långsamt blir man bättre på att se
Skillnad mellan sanningar och lögner

Allting kan gå itu, men mitt hjärta kan gå i tusen bitar;
Säger du att du är min vän så är du kanske det...


-Men gud, vilken vacker text det här är.
Den betyder så mycket...
Och så mycket mer än så!


Kramkram

Jag vet, jag vet... Ni undrar var jag har varit de senaste dygnen?
Jag vet, jag vet... Ni har varit jätteoroliga, inte sant?
Jag vet, jag vet... Man får inte bara dra iväg sådär utan att säga till.
Jag vet, jag vet... Förlåt!

Nu är jag hemma igen och allt är bra - men jag är trött.
Faktiskt jättetrött.

Därför nöjer jag mig med att i bild berätta - om min två dagar i Vasa,
Finland... Flög iväg igår kväll vid 18-tiden, framme på hotellet strax
efter 21.00 efter att ha blivit mött av värsta Ruuki-delegationen på
flygplatsen. Upp med väskorna i värsta fina, rummet. Förfriskningar
i form av dryck med tilltugg i den lilla restaurangen. Var kvar tills de
stängde tillsammans några av killarna.

Uppe vid 06-tiden. Dusch. Påklädning. Frukost. Packa.
In i bussen och tog plats, kl 09.00 rullade vi iväg.

Sightseeing i Vasa med en guiden Marja-Liisa (!) ombord sedan
vidare mot Ruukki i Alajärvi. Ny mottagningsdelegation, hej, hej...
Presentation, information, koncentration. På med hjälm, väst och
skyddsskor - Hej, jag heter Byggare Bob. In och ut i olika hallar följde
vi andaktsfullt den 200 meter långa produktionslinan - från ingenting
till leveransklara smörgåsväggar = sandwichpaneler! Av med hjälm
och annat. Avrundning. Kaffe. Frukt. Påse med present... Hej,  hej!

In i bussen mot nya mål - lunch och vinprovning på en vingård i trakten!
En ny mottagningsdelegation. Inte så många, men en stor och lång =
värden i egen hög person. Och hans Volvo 164 från 1969 i fint skick!
Marja-Liisa fick jobba på högtryck för att hinna med att översätta allt
som sas - det berättades på dåtid, nutid och framtid. Om lingon, blåbär,
vita vinbär och björksav. Lite allmänt trevlig turistinformation om trakten.
Så dök värdens fru upp i dörrhålet med förklädet käckt på svaj:
-Varsågoda, maten är serverad! Smaklig måltid...
Sa Marja-Liisa att hon sa, i alla fall!



Efter mat och provning av vitt, rött, rosé och likör hälsades vi välkomna
ut till butiken med bakomliggande vinfabrik! Värden bjöd glatt på små
smakprover direkt ur cisternerna. Kom plötsligt att tänka på när barnen
var små och förväntansfulla stod och väntade med sina små glas på att
bonden på landet skulle fylla dem med ett par spendrag av ljummen
mjölk direkt från en förvånad ko! Här stod vi nu på kö med varsitt litet
plastglas och väntade på vår tur och på en skvätt direkt ur en stor och
silverfärgad "mjölkko" i blankaste aluminium.

På nytt in i bussen, rätt nöjd - lite trött och loj - efter en rätt fullspäckad
dag med massor av information, mat, dryck och mycket buss - som nu
skulle bli ännu mera buss! Det tog inte lång tid innan vi alla satt och
smånickade. Med en suck stängde Marja-Liisa uppgivet av micken,
med orden: -Nåja, sov en stund då... Men när vi strax kommer ner
mot älven då kommer jag att väcka er igen! Och det gjorde hon. Minsann.

Var tillbaka på flygplatsen vid 17.30-tiden. Planet som skulle ta oss mot
Sverige skulle gå 18.30, lokal tid - för att sedan landa 18.30, lokal tid.



Askmoln och vindar från Island ändrade förutsättningarna en smula.
Först aviserades 30 minuters försening och strax därefter 30 minuter
till. Ny starttid 19.30. Beräknad landning 19.45. Den extra kvarten i
luften förklarades med att vi fick lov att åka med ett helt annat plan-
Enligt uppgift ett av världens absolut mest miljövänliga plan - men
kanske inte det snabbaste! ;)

Landade på Arlanda, väntade på väskorna, tackade alla mina nya
"vänner" för en trevlig resa och framför allt Ruukki för att de planerat
vårt besök så väl in i minsta detalj! Tog Swebuss till Centralen och
Taxi Stockholm därifrån. Väl hemma så kändes rätt skönt att landa
på riktigt. Det är ju tur att inte varje dag på jobbet ser ut på det
här viset...

Att vara ute på det här viset är trots ett späckat schema befriande.
Man hinner med att få en massa intryck, nya uppleveleser och framför
allt att möta människor som inspirerar. Om man dessutom har turen
träffa på människor som man vet att man kommer att ha ömsesidig
glädje av ganska snart, så känns det ännu mer värdefullt...
Man växer med sådant - och vem vill inte växa?

Somnade gott vid 2-tiden med ett leende på läpparna:
Undrar vem det är som sagt åt ägaren till vinfabriken att
eller hur betyder varsågod på svenska?



Kramkram


PS) Redan nu blev det dock bestämt att jag ska tillbaka den 14-16 juli
igen för att vara med på en stor bygg- och fastighetsmässa...
Så kan det gå när man är trevlig, har ett gott uppförande och
visar vad man kan - och vill! :)

Vad ska vi ta oss till med Kerstin? Hon är irriterande
tjock och det är hopplöst att få henne att gå ner i vikt.
Hon gör till och med "inbrott" i skafferiet på nätterna
i jakt på mer mat...

Det var länge sedan vi slutade köpa skräpmat till
henne. Jag lovar - det finns inte någon i hela familjen
som får lika dyrbar, välanpassad och specialutformad
kost som vår lilla jättekatt. Ingenting tycks hjälpa.

Jodå, vi har investerad i diverse prylar för att få fart
på henne - allt från fina selar till laserpennor och
små pipande musleksaker på hjul. Hon är jätteroad
i ungefär två minuter sedan har hon lekt klart för den
dagen. Jag blir arg, provocerad men också full av
empati. Vad ska vi ta oss till med henne?

Johanna, när du nu kommer hem - för att ha ett skönt
och härligt sommarlov - tror jag banne mig att du ska
få den äran att kombinera ledigheten med kattbantning.
Ta med Kärran till Tungelsta och "glöm bort" att ta med
henne tillbaka... Ge henne till mormor i födelsedags-
present? Spring en runda med henne varje morgon?
LCHF? Viktväktarna? Dr Atkins? Herbalife? Aloe Vera?
Yoga? Pilatesboll? Gummiband? Hopprep?

Hur du gör och hur du tänker kan bli en hemlighet mellan
dig och Kerstin. Ni behöver inte avslöja ett dugg...
Jag är bara intresserad av att få se ett klart och
tydligt resultat!



Kramkram å god natt - sov gott och dröm sött!

Grattis värdens finaste Denize - nu är du äntligen färdig
med allt vad prov och läxor heter för ett bra tag framöver.

Jag kan inte låta bli att bli grymt imponerad över dig och
allt det du har lyckats med under dessa tre år på gymnasiet.
Helt fantastiskt. Och jag tror inte heller att någon som inte
upplevt det på någorlunda nära håll kan förstå all tid och
energi du har lagt ned. Allt du har satsat och allt du har
försakat. Du måste ha rekord i antal tillbringade timmar
på stans alla bibliotek, i analyser och rapportskrivande.
Du är number one när det gäller fina anteckningar och
startandet av nya projekt - kanske inte världsmästare
på att avsluta allt med samma energi, men väl Årsta-
mästare och det är banne mig inte fy skam det heller.

Nu önskar jag dig några sköna dagar inför stundande
student - med allt vad det innebär. Jag önskar dig en
trevlig studenskiva på onsdag tillsammans med släkt
och många vänner.

Och jag önskar dig all lycka i livet - det liv som är ditt!


Älskar dig!



Kramar och kärlek i massor - och mer än så!

Ja, du tjejen... Det känns lite som om tåget just har gått
och som att du står rätt ensam kvar på perrongen!

Det är inget du behöver bekymra dig om nu när det ännu 
är rusning. Det kan du ta sedan när lugnet lagt sig och
alla andra åkt vidare!



Kram


PS) Det går säkert flera tåg - men åt andra hållet...

Gå och bada så vacker du är, Evelina!
Jag håller med Johanna - man blir både
stum och får andnöd...

Wow!



Kramkram och lycka till med stundande student!



PS) Och det bästa i kråksången är att vi som har den
äran att känna dig vet att du är minst lika vacker på insidan...
Kom sedan och snacka om fullpoängare! :)

Tur att man börjar bli luttrad så att det krävs mer
för att man ska få raptus och totalt psykbryt än
en lika plötsligt som oförklarligt kraschad bakruta
på bilen...

Det gör inget, hjärtat! Shit happens, som vi säger
innan vi kavlar upp ärmarna och går vidare.
Jag måste dock få säga att storyn med älgen
och solen ligger dig en smula i fatet...

Älskar dig!



Kramkram

Så -  börjar det bli lite klart vad gäller sommarbalkongen...
Någongång inatt, i mörkret, blev jag klar med själva planterandet!
Återstår gör nu bara resten - ännu fattas det lite blommor här
och var.

Det som nu ståtar där är fyrtiosex pelargoner i blandade kulörer,
två klätterhortenstior, lika många fredskallor, en murgröna,
en aloeverakaktus (som inte är en kaktus utan en lilja - för er som
inte visste!) och fyra margueriter. Kaprifolen och clematisen räknas
inte - jag tror de är uträknade! Helt enligt planerna! :)



Kramkram



PS)  Denize, du kan komma hem nu - det värsta är fixat och klart!

OM jag dör före Olof vill jag meddela att vi idag,
21/5 2011, har bestämt att jag ska begravas till-
sammans med - och om möjligt iförd - hans anrika
folkdräkt från Södermanland  (Vingåker). För övrigt
samma dräkt som har medverkat i olika film- och
tv- sammanhang genom åren.




OM Olof viker hädan före mig - vilket gud förbjude 
- har han uttryckligen framfört en innerlig önskan om
att jag ska få ärva ovan nämnda folkdräkt.

Bara så att ni vet...




Årsta - Norrtälje
21 maj 2011


KOS + TEHSB

Uppe med tuppen - eller strax före. Tog med mig sängkläderna
ur sängen. Dammsög. Diskade. Tvättade. Vattnade. Tvätta
fönster. Hängde tvätt. Tvättade mera. Duschade. Klädde på mig.
Sprang till bussen. Tog pendeltåget. Hoppade av i Huddinge.
Gick över torget och rätt in i värsta pelargonrean = 10 krukor
för 100:-. Köpte 44 i blandade färger för att vara på den säkra
sidan! Ringde mamma som kom tuill undsättning med en kundvagn.
Upp till henne, in med alla flowers hallen. Ner till garaget igen.
Hoppade in i Diskolasses framkörda Citroën. På med bältet.
Raka vägen ner till Masmo för ett besök på... Erikshjälpen!!!
Håll i hatten. Två av de tre varuvagnarna var snart fulla med
grejer - allt från träskor och champagneglas till väggvitrinskåp
x 2! In i bilen. Tack Lasse förskjutsen till Årsta. Upp med alla
kassar. Ut med tvätten. In med tvätten. En snabblunch på
stående fot...

Och nu en liten promenad.




Kram

DUm DUm DUm DUm DUm DUm DUm DUm
DUmmare  DUmmare  DUmmare  DUmmare
DUmmast   DUmmast  DUmmast  DUmmast

Alltså, hur snabbt kan man utveckla ett beroende så
starkt att det redan efter några veckor skapar en
jobbigt stark abstinent?

Detta känns lovande - jag hade det på känn redan
då vi träffades för första gången...



Längtar tills vi ses...
Snart!

Tack allra finaste Ess
för de allra vackraste sms:en.

Jag längtar så efter att få
träffa dig - bara för att prata,
skratta, gråta och vara nära
en stund.

Välkommen tillbaka -
du är så efterlängtad.
Så älskad.
Och aldrig bortglömd.

Det fanns stunder då jag tvivlade.
Men det gjorde aldrig vackraste Ji.
Hon visste - i sitt hjärta.


Kram

Fubbigt när man vinner på fusk...
Även om det finns något behjärtansvärt i priset!

Nästa gång tycker jag att vi hoppar över middag
på restaurang. Du har något att leva upp till,
vännen, och jag har något att se fram emot!



Kramkram

En liten solskenshistoria - hämtad direkt ur livet...
- i Hökarängen, en tisdagsmorgon i mitten av maj.
Och sedan lånad från Jimmies facebook:

Vi ligger och drar oss i sängen, plötsligt säger Nemo...
- Jag älskar dig, pappa och jag älskar mamma. Ja, jag älskar alla!
- Är det sant, frågar jag. Alla i hela världen?
- Ja, svarar Nemo...
- Usama Bin Laden då, frågar jag.
- Vad är det för nåt?
- Ja, det är en gubbe, berättar jag...
- NÄÄÄ, du skojas pappa - man kan inte heta så...
- Jo, det är sant - det är en gubbe...
- OK, i så fall älskar jag han också! svarar Nemo.

Behöver jag förklara min kärlek till er bägge? Behöver jag
utveckla och beskriva varför du, Nemo, är min dyrbaraste skatt?
Du är luften jag andas, nattens alla stjärnor, solen på himlen,
lyckan, glädjen, skrattet... Du är ALLT!



Kram

Hur man än vrider och vänder på det så är
ett silver inget annat än ett förlorat guld...

Frågan är om en vunnen bronsmedalj inte
slår högre?


Kram

Igår på vägen hem i bilen så sa plötsligt Nemo:

-Farmor, man blir så mjuk i det där huset...

Ett fint sätt att beskriva en fin känsla av ett
fint barn... Världens finaste barn.

Man blir verkligen "mjuk" av att vara i Russtorp.
Som en lisa för själen - som balsam och honung...




Kramar och kärlek

Tänkte på en sak som handlar om alla spöken som dyker upp
i kommentatorsfälten i denna blogg.

Många av kommentarerna handlar om att jag inte ska lägga mig
i - vare sig det ena eller det andra, den ena eller den andra.

En enkel och genial lösning på det mesta vad gäller detta vore
kanske att ni slutar att lägga er i det jag skriver - och inte skriver
- på bloggen, eller?

Vid närmare eftertanke lägger ni er i så mycket mer än vad jag
någonsin har gjort...

Intressant, inte sant?! :)



Kram

Imorgon kväll - eller natt - vid den här tiden är vi i Rimforsa...

Guuuud, så skönt det ska bli och oj, så vi ska ta hand om
oss själva och varandra!


Kram och sov gott


PS) Om mindre än 15 timmar ses vi, älsklingen min...

Alltså det är så fascinerande, spännande och intressant
det här med kommentarer på inlägg i en blogg.
Det är oerhört smickrande att se hur många det är
som läser det jag skriver - och då menar jag verkligen
läser... Inte bara ögnar igenom, minsann!

Vissa läsa lägger ner en massa energi och ett väldigt
engagemang. Man försöker läsa mellan rader, man försöker
komma underfund med vem, vilka och vad jag egentligen
menar...

Vissa läsare känner sig oerhört träffade av det jag skriver.
Det hela blir så känsligt att man till och med upplever det

Jag kan för mitt liv inte förstå hur du tänker.
Jag kan för mitt liv inte förstå varför du inte tänker.

Du går från klarhet till klarhet.

Det är väldigt jobbigt
att tycka väldigt illa
om någon.

Det är lite mindre jobbigt
att nöja sig med att inte
tycka om.

Att låtsas tycka om någon
fast man inte gör det är
snudd på omöjligt.

Att envist tycka om någon
som ingalunda förtjänar
ens kärlek känns oerhört
slösaktigt och riktigt dumt.

Så, hur gör vi?

Jag tror att det smartaste
är att du ser till att hålla
dig på ett behörigt avstånd.
Att du noga planerar för att
inte komma i min väg.

Jag jobbar med känslan att
du inte finns. Och försöker
acceptera vetskapen om att
du aldrig fanns. För om sanningen
äntligen ska fram så gjorde du
ju aldrig det. Inte på riktigt...

Respekt förtjänar man.
Nej, jag hyser inte minsta
respekt för dig...

Vilken tur att man inte gjorde sig besväret
och åkte till Grimsta en vackar försommar-
kväll som denna...

Hur i hela friden är det möjilgt att Hammarby
förlorar med 1-0 mot BP och att målet
dessutom är ett självmål?





Finns det inte någon annan idrott detta arma
lag kan ägna sig åt? Boule? Kubb? Rodd? Gång?
Kast med liten stövel? Eller varför inte boccia?
Det är ju ett lättsamt och trevligt sätt att umgås!?

Någon som har något annat bra förslag?


Suck

Vilken sjukt galen dag...

Och morgondagen kommer bli än värre:
Till Göteborg för att medverka på fyra möten
och sedan hem igen.

100% på jobbet på onsdag.
IKEA + lite annat onsdag kväll.
Nej, det blir inga tio täcken och ingen taxi därifrån.

Jobba halvdag på torsdag.
Hämta finaste barnet och finaste hunden.
Hem och packa släp tillsammans med finaste Gunnar.
Hämta finaste mamman, finaste "mostern"
och allra finaste "morbrorn".
Två bilar till Rimforsa.
Äta middag efter vägen.
Grilla korv mitt i natten.

Och sedan - på fredag morgon...
Då får man lön för mödan.


Kramar och kärlek

Just det, det har hänt annat också de senaste veckorna.
Saker av kanske mer världslig karraktär än ett trasigt
hundben - som inte ens var ett trasigt hundben.
Knappt ens en vrickad tass.

Vi börjar med den roliga saken: Det har varit kungligt
bröllop i England, minsann. Mellan Wille och Kate.
Och snyggast av alla på tillställningen var såklart Vickan
- med en draperad klänning som genast satte fart
på rykten och spekulationer. Är hon eller är hon inte?

Pippa var inte så pjåkig hon heller, minsann.
Vilken pudding. Och visst singel... Nu lär det bli fart
på alla giftaslystna mistrar på andra sidan havet.

Jag vill framföra mina varmaste gratulationer
till de unga tu och hoppas för allt i världen att lyckan
står er bi. Håller tummarna för att det inte går troll
i förlovningsringen...



Det var en av de roliga händelserna. En annan sak som
hänt - som kanske inte är lika rolig men ändå rätt skön
är att Usama Bin Laden inte längre finns bland oss.
Han är sänkt i havet efter det att han blivit attackerad
av en amerikansk stridhund med sylvassa titantänder
- ja, det är faktiskt sant - och sedan skjuten till döds.
Attacken var sedan länge minutiöst planerad och allt
gick enligt planerna... Som var made in USA - såklart!
Otroliga 19 biljoner kostade kalaset - sanslöst!
En annan sak som är förvånande - om än kanske inte
så viktig i sammanhanget - är att jag faktiskt helt säkert
trottt att karln var minst hundra år gammal. Det är inte
utan att jag blir lite förvånad när jag konstaterar att
han bara var fem år äldre än mig...
Kan det verkligen stämma? :)



Vad kan ni om hans historia? Inte så mycket?
Inte jag heller... Jag kan dock berätta lite av det jag
vet - och har tagit reda på:

Usama bin Ladin växte upp i staden Jidda i Saudiarabien
där hans far, Muhammed Awad bin Ladin, var en välbärgad
byggherre. Muhammed bin Ladin var gift 22 gånger,
men bara med fyra fruar åt gången enligt sharialagarna.
Han hade officiellt 54 barn. Usama bin Ladin var den ende
sonen till Muhammed bin Ladins tionde fru, Hamida al-Attas
(född A'alia Ghanem). När Usama var fyra eller fem år
skildes föräldrarna och hans mor gifte om sig med en av
cheferna i faderns byggföretag, Muhammad al-Attas,
och fick fyra barn med honom. Usama bodde i det nya
hemmet med tre styvbröder och en styvsyster...

Kul att dela man med ett tjugotal andra...
Kul att dela pappa med drygt femtio andra...

Det här är däremot kul, tycker jag:

Bin Laden är död men, hans lite mörkare bror Choko Laden
finns kvar. Samma sak vad gäller kusinerna: Marme Laden,
partyprinsen Pinaco Laden, veggokillen Sal Laden och den
livsfarlige vissångaren Bal Laden. Glöm heller inte heller
hans senila farbror, Var Fan Var De Ja Laden...
Samt den livsfarlige vissångaren Bal Laden :)



Kram

Alltså  - jag blir galen.
Galen på alla dagar
som bara försvinner.

Imorse var Winston superseg.
Han liksom vägrade att vakna.
Han vägrade att kliva upp ur
Denizes säng... Till slut gick
jag in för att hämta honom.
Är man en liten hund så måste
man vara kissnödig när klockan
är elva.

Winston vägrade. Han liksom
sov räv och knep intensivt med
sina små söta ögon. När jag
sträckte fram händerna för att
ta tag i honom så morrade han
morskt... What???

Jag visade vem som bestämde
- i alla fall just då och just där.
Med bestämd och barsk röst
sa jag åt honom på skarpen.
Med berått mod lyfte jag ned
den lille illbattingen...

Å, herre jösses ett sådant
pipande och gnällande.
Han fullkomligt vägrade att
röra sig ur fläcken.
Pip, pip.
Gnäll, gnäll.
Skrik, skrik.

Jag tog snabbt på mig skorna
och bar ner honom för trappan.
Ut på gräset. Han satte sig på
rumpan och vägrade gå en
endaste meter. Inte ens en ynka
centimeter. Ringde Jimmie - som
om han vore någon veterinär.
Han sa åt mig att börja nedifrån
och klämma mig uppåt.

Vänster framtass: Check.
Vänster baktass: Check.
Höger framtass: Aaaaaaaj,
en tumme kortare...
- Jag tror du har hittat stället han
har ont på, sa Jimmie i telefonen.

Ringde upp till Denize som till slut
svarade med hela huvudet inpackat
i balsam. - Jag kommer om fem, svarade
hon då jag frågade om hon ville henka
till Bagis.

In i bilen med ynkepynkeplutthund
och full fart mot djursjukhuset...
- Varför ska det alltid hända saker
på söndagar när alla taxor är dubblerade?
Jag bara undrar...

Väl framme så kunde vi i alla fall konstatera
att det inte var så jättemånga före oss i alla
fall. Skönt att folk har annat för sig soliga,
vackra dagar som denna.

När det var dags för veterinärundersökning
var Winston allt annat än medgörlig. Attans,
så illa han uppförde sig och genast blev det
en konsekvens av det...



De bestämde att det nog var bäst att droga
ner den lilla kraken för att röntga benet i lugn
och ro. Det tog en stund innan de var helt
överens om att det faktiskt var i tassen och
i benet han hade ont. På sitt sedvanliga maner
pep och gnydde han vilt så fort de tog i honom...
Kom sedan och snacka om dramaqueen!!!

Han somnade sött i min famn och vi traskade
snällt med till röntgenavdelningen där vi fick
hänga på oss både blyförkläden och halsskydd.
När veterinären Karin kollat plåtarna så kunde
hon konstatera det vi faktiskt redan misstänkte...
Det fanns inga skelettskador!! Hon kunde heller
inte se något annat som kunde göra ont.

Winston fick en vakna-till-spruta och en till med
något smärtstillande. Vi fick förhållningsorder
och ett recept... Och på vägen ut fick vi glatt
betala 4.900:- för kalaset. Muntert!!

Hoppas att du haft en skönare - och billigare -
söndag!! Självklart är vi glada över att det
inte var något allvarligt - men någon liten
spricka och ett litet gips hade känts bra...


Kram


PS) Nu blir det rosévin och sallad på balkongen
- inte så tokigt avslut på dagen i alla fall!!

Lena, om jag hittar en påse med pengar så tänker jag
överraska dig med den här alldeles fantastiska soffan
som är så mycket av dig...





Och om jag inte hittar en påse med pengar så
tycker jag att du ska önska dig den av Klaes!

Jag tycker du är värd den!


Kramar, sol, värme och kärlek
i mazzor till dig från mig!

Det finns människor som har tagit plats i mitt
liv under många herrans år och som jag har
älskat av hela mitt hjärta.

Det finns människor som har velat ta plats i mitt
liv, men som jag har stoppat. Jag har inte ens
öppnat dörren. Jag har låtsas som om jag inte
varit hemma...

Du är en av de människor som har släppts in.
Du är en av de som jag har älskat och trott på.
De första åren var min kärlek villkorslös.
Sedan började du sätta villkor och i takt
med det växte mina tvivel.

Jag har inte fått gehör för mina tvivel.
Jag har brottats med dem i ensamhet.
Flera är de gånger då jag har uttryckt
dem och satt ord på dem.
Du vet, du minns.
Jag vet, jag minns.

Jag minns också att jag har fått be om ursäkt
för mina känslor. För mina tvivel och för min osäkerhet.

Det skulle vara lätt för mig att säga: Vad var det jag sa?
Jag tänker inte göra det men kan inte låta bli att känna
den känslan i magen: Vad var det jag sa?
Denna gång, som så många andra gånger,
hade det känts bättre om jag hade haft fel.
Om jag hade misstagit mig.
Om ingenting av det jag kände och
anade hade varit sant.
Nu är det inte så och det gör mig ont.

Jag kan leva med att det gör ont i mig.
Att du gör mig illa.
Jag har svårare att leva med och acceptera
att du skadar människor som står mig nära.

Samtidigt finns det något befriande i ditt sätt
att gå till väga. I ditt egoistiska sätt att leva ditt
nya liv. Du visar vägen och bestämmer var ribban
ska ligga. Och det kommer du en dag att ångra.
Jag vet det. Och jag tror att du vet det också.
Det är bara det att du väljer att blunda i stunden.

Som man bäddar får man ligga.
Och om man inte bäddar får man ligga...
Om man sover dåligt om nätterna för att
sängen är slarvigt bäddad - eller inte bäddad alls -
får man leva med det också. Du kommer att få
många sömnlösa nätter...

Jag är ärlig när jag säger att jag önskar dig
ett lyckligt liv med mycket kärlek. Men jag vill
rekommendera dig att skynda långsamt.
Att nå sin egen lycka genom att trampa på andra
är inte okej och heller inte hållbart. Det slår tillbaka
på en förr eller senare. Jag lovar att det är sant.
Jag vet att det är sant.

Att försöka rättfärdiga sättet man beter sig på
genom att med ord ge sig på andra för att ursäkta
sig är lågt. Att vägra komma till insikt om sina egna
tillkortakommande är en brist. Att vägra se vad man
själv har gjort och inte gjort är fegt.

Fega, falska, rädda människor utan insikt som sover
dåligt i obäddade sängar samt trampar på andra för
att komma framåt, kommer sällan långt...

Och du är inte välkommen tillbaka.

Gud som haver barnen kär,
se till honom som liten är.
Vart han sig i världen vänder,
står hans lycka i era händer.

Skynda långsamt.
Skynda varsamt.

Just det - jag har glömt att berätta om och tacka för
min alldeles fantastiskt trevliga Valborgsmässokväll
i Stuvsta.

Det är något speciellt med gamla vänner.
Och då menar jag riktigt gamla vänner...
Tänka sig - vi har känt och känt till varandra i
över 40 år... Visst är det alldeles fantastiskt?

Tack snälla och bästaste syrran och min
absoluta favoritsvåger för en jättemysig kväll
tillsammans med er och era vänner.
Jag hoppas att vi ses snart igen.

Kärlek i massor till er!

Knappt har man hunnit med att avsluta jobbet om
och med Upplands Väsby Kommun förrän det var
dags att sätta sig på tåget till Karlstad.

Den 4:e maj bar det av med tåg tillsammans
med Janne... Nej, han kunde inte sköta sig
utan fick rött kort när vi klev av tåget på
stationen och jag fick gå på mötena utan
honom. Och jag gjorde det - med bravur!!



När vi klev av tåget så vi jag en deja vu...
Jag har varit här förrut och jag har haft med
denna station att göra tidigare. Senast jag
var här - det är många år sedan - så var det
för att käka middag med en människa jag
aldrig hade träffat tidigare men däremot
pratat en del med. Usch, så nervös jag var
den gången... Vilken knäpp grej! Nej, det
blev aldrig mer än en middag och dagen
efter då jag satte mig på tåget hem så
visste jag att vi aldrig skulle ses igen.
Det var liksom inte helt rätt för någon
av oss.

Den andra gången jag hade med Karlstad
att göra var när jag skapade rubriker på
stationen och utförde ett smärre attentat.
Jag var förtvivlad, förkrossad och tappade
helt fotfästet. Och jag har minst tusen gånger
bett de inblandade om ursäkt. Denna händelse,
som jag inte ens orkar prata om, är en av de
saker jag ångrar mest av allt dumt jag gjort.



Som sagt - mötet jag var på gick bra vilket gör
att jag kommer att få anledning att återkomma hit
inom kort, inte bara en gång utan flera. Spännande.
Extra spännande med tanke på att du bor sådär en
6-7 mil härifrån. Tänk om vi springer på varandra...
Vore inte det kul? Eller inte? Förmodligen inte.

Det ena ger det andra och ringar på vatten har vi
varit med om förr. Det gamla talessättet: Alla vägar
bär till Rom stämmer också - i alla fall ibland.

Förutom det jobb jag/vi nu ska göra med Maria & co
i Karlstad så kommer vi också att jobba en del med:



som består av åtta olika kommuner i Värmland...
Nej, det är inte mitt fel att just kommunen där du bor
finns med bland dessa åtta. Det är en slump - jag lovar!

Som om detta är det enda jag har att göra framöver.
Jag har dessutom tackat jag till ett spännande projekt-
uppdrag inom WWF i samband med lansering och sjösättning
av deras stora barn- och ungdomssatsning. Som om jag inte
har nog med det som är och lite till... Jag måste dock erkänna
att det känns ganska spännande med nya utmaningar -
parallellt med alla de andra. Med tungan rätt i mun -
och framförallt i rätt mun - så ska nog detta också
gå vägen.

...och det finns väl inget som säger att sommar
självklart betyder semester, eller hur?



Kram

Så var det då dags igen.
Och tänka sig - jag hade det på känn...

J passade på att fira påsk med några öl
på påskafton och det var starten på
en ny djävla resa - utan ände, utan slut.

Från påskafton fram till onsdagen den
4:e maj så har hans liv varit skit.
Vilket såklart påverkar livet för
oss alla runt omkring.

Vi har varit inne på BAS två gånger,
vi har varit på Vianova-möten,
jag har ordnat en fyraveckorsbehandling
på Jällagården i Uppsala,
jag har gråtit, skällt, slagits, kramats,
bönat, bett, hatat, tröstat...

Och allt detta till absolut ingen nytta.
Fast det visste jag redan innan.

Det känns som om det var länge sedan sist.
Men det är det inte. Perioden av nykterhet
har varit ungefär exakt så lång som dessa
perioder brukar vara - ungefär två månader.
Skillnaden denna gång är att behandling
pågår - till vilken nytta?

Att det ska vara så svårt att själv ta beslutet
om ett nyktert liv och starta därifrån?
Vad som helst måste vara bättre än att
ligga på konstanta 3,17 i promille och vara
full inte bara av alkohol utan också av ångest?
J är fullkomligt maktlös inför alkoholen som helt
styr hans då så destruktiva liv. Fasansfullt.
Vilken jäkla drog, vilken kraft. Och alla vet vi
att den sjukdomen slutar med döden till slut.
Kroppen tar slut, säger upp sig och orkar inte
mer. Jag har sett flera människor i min omgivning,
människor jag har värdesatt och älskat, supa
ihjäl sig. Jag vill inte se en till gå samma ovärdiga
död till mötes.

Lustigt, eller mindre lustigt, är att detta sker i direkt
samband med våra mest hektiska produktionsveckor.
Detta sätter oss alla på prov - inte minst mig som
måste jobba för oss bägge. Om man tänker på att jag
normalt jobbar för tre och han för två så ska jag nu
plötsligt klara minst fem människors jobb...
Det går - men bara ett tag. Och bara tillsammans med
övriga kollegor och arbetskamrater som hjälper, stöttar,
tröstar, peppar, förstår... Och som alla gör sitt yttersta
för att vi tillsammans ska klara detta.






Tack för att ni finns.
Utan er vore vi ingenting.


Kärlek


PS) J, nästa gång det händer - då låser vi dörren och går.
Du måste se till att ordna upp ditt liv - som i mångt och
mycket är vårt liv. Du vet vad du ska göra - se till att gör det.

Hej alla finaste ni - det var minsann inte igår!

Nu igen! Tänker inte ens försöka hitta på en massa
bra ursäkter utan nöjer mig med att konstatera att
det är mycket nu. Och att det är för mycket för ofta.
Med andra ord är livet som mitt liv brukar vara.



Jag får väl börja med att gratulera Micke och Anders
på sina respektive födelsedagar... Som var igår,
för nu har det som var igår - blivit en ny dag... Du ser
så otäckt snabbt tiden rusar iväg. Snälla, kan inte
någon dra i nödbromsen? Hur som helst: Hipp, hipp
hurrraaaaa! Kanske lite långsökt, men ändå!
Kul att överraska...  Handen på hjärtat: Du blev inte
så jätteöverraskad, eller hur? Visste väl det -
du är inte lite självgod du!! :)

Vad har hänt sedan sist kan man undra?
Herre Jösses - massor, som vanligt! I påskas så
flyttade vi in med buller och bång i Rimforsa.
Så himla mysigt! Jag hämtade den jäääättteestora
bilen i Veddesta, Barkarby redan på skärtorsdagen
efter jobbet. Och hela fredagen gick åt till att fylla
det 21 kbm stora skåpet med möbler, kartonger
och allehanda pryttlar... Vilket jobb! Jag var helt
färdig innan dagen var till ända. Tack snälla, söta
Denize för all din ovärderliga hjälp. Utan dig hade
jag aldrig fått ihop det!



Vaknade tidigt på påskaftonsmorgonen. Full av pirr
och förväntan - lite som ett barn på julafton.
Var, för en gång skull, klar i god tid innan jag skulle
åka söderut. I mycket god tid, till och med!

Första anhalten var Gunnars föräldrars sommarställe
knappa timmen från stan. Där skulle vi få in mer saker
i skåpet samt njuta en jättegod påsklunch på den
soliga verandan. Att få in fler saker i bilen, var minsann
inte plättlätt... Det innebar att vi fick packa om hela
bilen vilket tog sin stund - och kostade en massa
energi, dyrbar tid, tålamod, envishet och muskelkraft!
Men, skam den som ger sig, vi lyckades till slut!
Jag bidrog just inte med mycket annat än glada tillrop,
men någon ska ju göra det också!

Planerna var att vi skulle komma till Rimforsa tidig
eftermiddag. Så blev det inte. Och sen eftermiddag
hann med att att bli tidig kväll! Maggan och Åke hade
redan hunnit med att vara där, lasta av och åka igen.
Jättetråkigt och jättetypiskt! Än mer typiskt var att det
visade sig att de tappat en soffkudde efter vägen som
de var tvungna att leta rätt på... Och de hittade den,
som tur var! Tack snälla ni för de fina sakerna och för
att ni tog er besväret att åka alla milen till Rimforsa.
Jag hoppas att snart få se er där igen!



Vi hade nätt och jämt hunnit med att leta reda på
alla nycklar, sätta på el och vatten, gå en liten
husesyn och öppnat skåpet på bilen förrän ett
lika bekant som efterlängtat motorljud hördes på
den lilla grusvägen.. En Citroën V5 av årsmodell
2003 - full med världens finaste och mest underbara
barn! Äntligen... Välkomna!

Och sedan var det bara att börja bära och kånka.
Vi bar upp, vi bar ner. Fram och tillbaka. In och ut.
Och in igen. Kvällen avslutades med korvgrillning
och ett glas rött samt värme från en av kakel-
ugnarna. Alla var vi överens om känslan av att
detta är och kommer att vara ett ställe för oss
att må bra på. Hoppas nu bara att vi alla kommer
att utnyttja det så mycket vi bara kan så att det
stackars huset inte behöver stå ensamt och längta.



Söndagen började tidigt. Men en kopp kaffe på en
solig trappa - utan att någon såg. Precis så som
det har sett ut i den dröm jag burit med mig
genom åren. Johanna ägnade större delen av
dagen åt att plugga och vi andra plockade och
fixade med än det ena, än det andra. Det klipptes
gräsmattor, byggdes utomhusduschar och stökades
inomhus. Nemo for runt och var alldeles salig över
allt som fanns att göra. Det finns hur många kojor
och gömställen som helst. Han strålande lyckligt
ikapp med solen... Älskade unge - du är farmors
lycka! Tack för att du finns i mitt liv och låt mig
alltid få vara en del av ditt!

På måndagen var det dags för hemfärd. Och det
mest fantastiska var att ingen av oss hade någon
egentlig brådska. Tvärtom. Det kändes som om vi
medvetet dröjde oss kvar... En bra och bekräftande
känsla.

När vi väl hade stängt och låst var klockan cirka 16.
Vi räknade med att vara hemma senast klockan 19.
Så blev det såklart inte. Efter allt som skulle lämnas,
kastas och hämtas så hade klockan passerat midnatt
med marginal då vi var klara med allt.

Jag vill tacka er alla för all hjälp och för att ni finns i
mitt liv - Gunnar, Johanna, Jimmie och Nemo.
Jag tänker aldrig låta er försvinna,
tänker aldrig låta er gå.


Kärlek i massor till er alla
och vi ses snart igen i Rimforsa!


PS) Då hoppas jag att vi inte blir störda av en
massa ledsamt skvaller pga att människor
i vår närhet gör en massa osedvanligt
dumma saker som sårar. Man slutar
aldrig att förvånas...