* Små barn, små bekymmer...

Det börjar dra ihop sig till dagen "D".
Eller dagen "F".
Eller kanske den stora FH-dagen.
Flytta-hemifrån-dagen.

Johanna packar, stuvar och sorterar.
Hon skriver tydligt på alla kartonger
och har redan börjat oroa sig för om
allt ska få plats. Och över hur humöret
kommer att vara i bilen morgonen den
14 januari då vi styr kosan norröver
med bil och släp - Johanna, Maria,
Roland och jag.

Jag tror att det här kommer att bli
bra. Till slut och efter ett par
vurpor efter vägen.
Det hör liksom till.


En av de saker jag skilde mig ifrån
var Rolands sätt att vara så negativ.
Till allt och det mesta.
Oftast och jämt.
Hans oförmåga att någonsin
kunna kläcka ur sig:
- Ja, jättebra - det här fixar vi!
För en bekräftelsenörd som mig
så kan sådana människor vara
rent dödande.

Nu får Johanna på nära håll
själv uppleva dessa sidor
hos sin pappa.
Och hon gillar dem inte.
Hon blir jätteledsen och sårad.
Hela tiden.
Dumma pappa som inte kan
tänka efter före.

Själv går jag ner i min källare...
Och kommer upp med än det ena
än det andra, som jag glatt försöker
pracka på Johanna.

Hur väl jag än lägger fram orden
och hur entusiastisk jag än låter 
kan jag inte undgå att missa
hennes misstrogna blickar.
Jag kan känna och se hur hon
verkligen kämpar med känslorna
för att verka bli jätteglad och till
sig av tacksamhet. Till slut kan jag
inte plåga henne mer, utan säger:
- Johanna, ärligt talat - du kanske
inte gillar den här gamla mattan?
Om än lite luggsliten med skön
att gå på...

Hon tittar på mig och ser nu plötsligt
så tacksam ut samtidigt som hon
svarar: - Nej, mamma, just den
mattan vill jag inte ha! Den kommer
inte att passa...

Då går jag ner i min källare...
Med mattan under armen igen!

Och vet ni - för varje trappsteg
jag kommer så känner jag så
mycket kärlek för Johanna.
För hennes ödmjukhet men också
modet hon visar över att inte ta
emot en massa skit...

Bra Johanna, lova att använda
den förmågan många gånger och ofta i livet.
Inte bara när folk runt omkring dig försöker
pracka på dig en massa saker de sparat
på vinden och i källarförrådet för att de
inte själva klarar av att kasta det.



I helgen åker vi iväg och kompletterar
flyttlasset med några saker som fortfarande
saknas. Nya, fina saker som du verkligen vill ha.
Det är bättre. Och vet du, det är nästan så
att det känns lite respektlöst att pracka på
dig en massa av mitt gamla skräp, när jag
tänker efter. Varför ska du vilja ha sådant
som jag själv har ratat och sorterat bort i mitt liv?
Jag lovar, du kommer själv att ha en massa
förråd fulla med fina minnen, hemska minnen,
rangliga stolar, fula lampor och luggslitna
mattor när du är lika gammal som jag.
Var och en får ta hand om sitt, inte sant?

Jag älskar dig!


Puss