* Små barn, små bekymmer...

Söndag morgon. Klockan har just passerat nio. Det är drygt åtta grader kallt ute. Vintern håller i sig och håller våren på avstånd. Jag längtar.

Helgen har varit annorlunda och tack gode gud för det. Om detta hade varit en alldeles vanlig helg i mitt liv så hade jag behövt byta liv. Snarast!






I fredags kväll bestämde Denize och jag oss för att vi skulle äta Sushi och kolla på Let's Dance. Lite lagom mys sådär efter en rätt jobbig vecka med mycket att göra. Det bjöds på ett glas vin på jobbet innan vi gjorde helg för att fira en bra säljvecka. Någonstans mellan Gamla Stan och Årsta ringde det i telefonen. Det var RUSTA-mannen som ringde och frågade om kvällen. Jag berättade att inget speciellt var planerat annat än att vi skulle ta det ganska lugnt med tanke på 40-års festen på lördagskvällen. Han var sugen på Jägerté och undrade om inte vi kunde ha lite AfterSki hemma hos oss... Och blev det. Med besked.




Vi spelade WII för att få lite skidkänsla och rusade ut på balkongen för att frysa så att vi kunde värma oss med rykande hett Jägerthé. Och så höll vi på ända till morgonkvisten... Hade det inte varit för att Stråromen till sist tog slut så vet jag inte hur det hade slutat. Det räckte gott och lite till med det som var.





Alltså det här med Strårom är lömskt. Och när man höftar ihop Jägerthé och blandar den med rödvin, vatten, citron och en massa råsocker blir det rena giftet. Fullkomligt livsfarligt. Eller, kan det eventuellt vara så att det är mängden som avgör? Man kanske inte ska hinka i sig drycker av denna sort? Hur som helst - kvällen och natten var trevlig och vi var rörande överens om där vi stod på den kalla balkongen att "Jägerthét var schysst på det här haket"!! :)





När jag slog upp mina blå igår var klockan eftermiddag. Minns inte när det senast hände - tack och lov. Minns inte heller när jag senast mådde så katastrofalt dåligt. Att det dessutom är självförvållat är knappast någon tröst i det läget. Ägnade dagen åt att försöka överleva och åt att sms:a runt till nära och kära för att be om ursäkt för en massa fåniga sms jag skickade under gårdagskvällen och natten innan. Och som här såg ut. Som om det varit världens fest kvällen innan. Gud, vilket moget beteende - inte sant? Som grädde på moset blev det plötsligt stopp i duschavloppet i badrummet. Hur kul är det på en skala mellan ett och tio? Och är man dessutom inte vid full vigör så gör det sitt till...

Jag hade planerat min dag helt annorlunda än vad den blev. Bland annat så skulle jag iväg och handla present till Sanna inför lördagskvällens 40-års fest på WKB. Av allt detta blev det bara pannkaka. Jag smög ut vid 17-tiden och åkte ner till Sickla för att handla en present. Tack gode gud så mötte jag inte någon jag kände. Å' andra sidan är jag inte helt säker på att någon hade känt igen mig... Kom sedan och snacka om vrak. När jag var på väg hem vid 18-tiden insåg jag att det skulle bli svårt att bli klar och vara inne på söder på en halvtimme. Ringde Sanna och förklarade mig - i alla fall nästan!


Gjorde entré på kalaset strax efter sju. Kom sent - men inte sist. Skönt. Sanna hade festen tillsammans med sin barndomskompis Patrik och totalt var det ungefär 180 gäster. Jag kände ingen! Ja, förutom Sanna och Anders då.
Efter mingel och välkomstdrink satte vi oss till bords. Det bjöds en fantastisk WKB-buffé. Jag satt vid ett märkligt bord... Det var jag, en officerare från Ronneby, en barndomskompis till Sanna som föll ut i gråt hela tiden, tre människor som vanligtvis jobbar på WKB och som kom från Columbia, en liten asiatisk tjej från Göteborg (!), med jättekort blont hår som älskade att springa marathon och sedan en kille från... Pakistan, kanske?! En salig blandning, med andra ord.

Jag har svårt att känna mig bekväm i situationer där jag inte känner någon alls. Det blir knepigt att mingla naturligt och känns rätt fånigt. När klockan var elva tackade jag för mig och tog mig hemåt. Nöjd med det som varit så långt. Kom i säng vid 00.30-tiden och somnade ovaggad. Skönt. Kände mig pigg och utvilad när jag vaknade vid 8-tiden i morse.

ALLT talar för att den här dagen kommer att bli så mycket bättre än gårdagen på alla sätt och vis.

...och då, när jag erbjöd mig att göra smörgåsar åt dig för att du påpekade att du inte hinner, svarade du:

Jag kanske vill göra mina mackor själv. Jag kanske inte tycker om när du ska "leka med maten" som du alltid gör.

Och tänk - detta uttalande har nu retat och irriterat mig fem timmar. Och tänk - detta uttalande kommer att reta mig fem timmar till om jag inte gör något åt det. Eller om inte du gör något åt det, typ genom att be om ursäkt.

Man gör ALLT för sina barn alltid och jämt.
Så tveklöst, naturligt och självklart enkelt.

Och ändå kan det vara så svårt ibland.

Antar att det också kan kallas kärlek.

Det var minsann inte igår. Och inte i förrgår.
Det var längre sedan än så som jag skrev några rader.
Självklart finns det förklaringar.

För det första så har datorn varit inlämnad hos doktor Johnny.
Det är alldeles sant. En släng av vinterkräksjuka tror jag visst att det var.
Eller kanske någon annan form av influensa. Lite hängig, seg, blek och glåmig.
Där försvann en vecka. Ja och de andra dagarna har liksom gått åt till alla andra,
allt och annat, men mest ingenting. Man kan väl säga att det varit ganska vanligt,
med andra ord och utan vare sig överdrift eller försköning!



Vi har haft middagsfrämmande, fikafrämmande, varit på middagsbjudningar, sovit över, haft nattgäster, hälsat på, blivit påhälsade, fikat där, ätit, druckit, spelat spel, jobbat, pluggat, slappat, träffat goda vänner, promenerat, dejtat, opererat oss, varit på sjukhus, åkt stjärtlapp, ätit chorizokorv så att det har känts som om tänderna ska gå av, promenerat, skrattat, gråtit... Vi har haft det bra - och ganska omväxlande!

Nu lämnar vi det som har varit och blickar framåt!

Imorgon är det en alldeles vanlig måndag. Men lite annorlunda. Johanna har varit hemma sedan den 18:e december och är nu tillbaka i Hjo igen. Helt underbart att ha henne hemma - det blir mera helt och fullkomligt så. Hon tar plats på många sätt. På gott och ont - och överallt! Nu har hon som sagt åkt "hem" igen och lämnat oss med tystnad som också tar plats... Skillnaden är dock att det med henne också försvann en massa väskor, prylar och pinaler. Med ens blev det mera luft att andas... OK, jag erkänner - alla plus och minus till trots, jag längtar redan efter att hon ska komma hem igen! :)

I helgen har jag, tillsammans med Jimmie, Josefin, Nemo och Johanna, varit och hälsat på Anita och Göran långt ut på Vindö. Anita var Jimmies dagmamma i Tumba och hela familjen Holmström har kommit att betyda mycket för oss alla. Hur mycket får man klart för sig när man träffas, minns och tänker tillbaka tillsammans. Det är så fint med vänner som är på riktigt. Anita och Göran är på riktigt.

Vi kom hem igår på eftermiddagen och barnen hängde med upp. Tillsammans började vi knåpa med det som ska bli en hyllning till Roland på hans 50-årsdag. Det är ingen lätt uppgift men det är viktigt att det blir bra. Bitvis känns det som om vi sågar honom vid fotknölarna och det är alls inte meningen. Men, som Mari, just sa: Han har minsann inte varit en näktergal genom åren...



Vi hoppas och tror att han tar hyllningen som en man och att han minns slutet på sången mest. Den innehåller mängder av superlativer!! :)

På tal om Roland - pratade med honom igår. Han ringde och berättade att han pratat  med vår gamle vän Björne Areskoug. Björne, Roland och Cia har gått i samma klass och han har därmed funnits i vårt liv sedan barnsben. En fin gammal vän som också han är på riktigt. Björne har en plats i allas våra hjärtan. Roland hörde, redan då han svarade i telefonen, att Björne lät annorlunda på rösten. Långt ifrån på det vis vi har blivit vana att höra honom. Långsamt och en smula sävligt berättade han att han i höstas drabbades av en massiv hjärnblödning. Det var med nöd och näppe han överlevde. Idag kämpar han med sin vardag och jobbar envist med sin rehabilitering. Björne har en liten son på fyra år tillsammans med Linda samt en stor kille sedan tidigare - med andra ord har han massor att kämpa för. Sjukdomen gör att han inte kan komma på Rolands fest, vilket är en stor förlust för oss alla, extra tråkigt för födelsedagsbarnet och Björne. Alla tankar, styrka, mod och kärlek till Björne med familj.

Ja, ingenting vara för evigt och allra minst vi. En annan gammal och mycket nära vän, Kjelle Skanning, har i dagarna mist sin pappa Börje. Börje skulle fylla 86 år och var rätt nöjd med de åren. Hans ambition att bli äldre var sedan länge borta och det har under hösten mer varit en fråga om när hans liv skulle ta slut - inte om...  Kjell och Hans mamma Gunvor gick bort redan 1988. Strax därefter träffade Börje en kvinna vid namn Eina som han delat sina dagar med - de som kom att bli resten av sitt liv.

Familjen Skanning har funnits som en del av vår familj i snart fyrtio år. Jag har en massa varma minnen från min barn- och tonårstid tillsammans med Gunvor, Börje, Kjell och Hans. Tack för att ni finns, tack för att ni alltid har funnits där. Börje, jag vet att du i ditt hjärta har burit en längtan och kärlek så stark till Gunvor. Jag är glad att ni äntligen fått mötas igen. Snart är vi alla där...

När döden knackar på och kommer nära intill så startar alltid processer. Jag har de senaste dagarna funderat en del på vad som kommer att hända den dag min pappa dör. Kanske kommer skillnaden inte bli så stor... Jag har lärt mig leva med min sorg över att min pappa försvann för så många år sedan. Jag kan idag se mig själv i spegeln och med handen på hjärtat upprepa orden: Jag har gjort allt som stått i min makt för att saker och ting skulle vara annorlunda. Men ensam har jag inte haft styrkan att förändra något. Den dagen min pappa dör, om jag överlever honom, tänker jag inte gå på hans eventuella begravning. Jag har heller ingen önskan att stå med som sörjande i hans dödsannons. Allt detta för att visa honom respekt. Jag har också för avsikt att avsäga mig den del av ett eventuellt arv som han juridiskt inte kan undanhålla mig. Detta till förmån för mina barn. Måste komma ihåg att ordna det - hur man nu går till väga.

Imorgon är en annan dag än den som var igår. Jag får ta det då.


Älskar er!

Kram, god natt, sov gott och dröm sött.
Det ska jag göra...
I en säng som plötsligt känns alldeles för stor och full av tomhet!

Inte bara en ny dag - eller flera nya dagar - sedan sist. Nu är det minsann ett nytt år! Vi har just, med nöd och näppe, avverkat 2000-talets första decennium. Bye, bye 2009 - Välkommen 2010!





Sedan jag senast skrev har det just inte hänt så mycket... Jag jobbade måndag, tisdag och onsdag. Skönt med vanliga dagar. I alla fall nästan vanliga dagar. Fick undan en del men inte allt av det jag hade tänkt mig. När man är alldeles själv på jobbet är det lätta att falla in i någon märklig zombie-lunk och tappa fokus.

Nemo kom och hälsade på mig i måndags kväll och sov kvar till tisdag. Nej, nu tappade jag dagar igen. Han kom hit i tisdags och blev kvar tills i onsdags - så var det. När han kom, efter en vecka på landet, kändes det som om han var i behov av en dusch. Nemo hatar att duscha och tvätta håret. Vi försökte locka och pocka med allt vi kunde komma på, men han var obeveklig och inte ens intresserad av vare sig att diskutera eller vårt köpslående. Till slut bestämde vi oss för att göra det ändå. Kort därefter stod en gråtande och hulkande liten nakenfis i duschen tillsammans med sin faster. På nästippen guppade ett par på tok för stora glasögonbågar utan glas. Johanna fick honom att tro att det var världens bästa anti-vatten-glasögon han fått låna... Som grädde på moset föreslog Johanna att de skulle sjunga en trudelutt i duschen för att pigga upp stämningen. Älskade Nemo, förlåt mig för att jag inte lät dig vinna denna match. Ibland måste man faktiskt duscha och vi hjälptes åt för att det skulle gå så snabbt som möjligt. Jag älskar dig...



På onsdagsmorgonen vaknade jag med klump i magen. Usch, hur dåligt samvete kan man inte få för att man genomtvingat en dusch med hårttvätt? Det här är en av flera skillnader mellan egna barn och barnbarn. Med sina egna telningar har man genom åren vunnit flera liknande matcher, vilket har varit nödvändigt. När det gäller de små barnbarnen så skulle man egentligen inte behöva kriga om en sådan här sak. Det är sådant man med gott samvete kan överlåta till föräldrarna, inte sant? Som plåster på såren - för oss alla som medverkat till och i detta trauma - så lovade jag att bara jobba halvdag för att vi sedan skulle kunna åka till McDonalds och sedan raka vägen till Andys Lekhus i Sickla. Och så fick det bli!!!

Johanna vet att jag tycker att det är kul med lite spontana grejer ibland. Och att det alltid, nästan, är roligare att säga JA än nej! Det var i alla fall så hon sa till mig då hon skulle berätta att vi väntade främmande inför nyår... I nästa andetag berättade hon att ungefär 9,5 meter smålänningar var på väg mot Stockholm och Årsta för att fira nyår i vår kungliga huvudstad. Och att ingen av dem ville bo på hotell utan alla ville bo hos oss! Smickrande, jag vet... :) Nu blev plötsligt goda råd dyra. Vid 18-tiden i onsdagskväll så stod Tobias Sjöblom och fyra killar till i 20-års åldern utanför vår dörr! Välkomna!

Jag tillbringade, självvalt, hela kvällen på Johannas rum och upplät således resten av lägenheten till ungdomarna. Då vår "våning" inte tillhör de största i stan, inte heller i Årsta, blev det ganska trångt i sängen då Denize, Johanna och jag skulle sova i samma. Med tanke på att jag gillar spontana grejer samt att det alltid är roligare att säga JA än nej, opponerade jag mig inte då det äntligen var dags för sänggång...







På självaste nyårsafton var jag på en liten lunchdate i Globen av alla ställen! Jättemysigt och jättetrevligt och kanske är det någon jag får tillfälle och anledning att återkomma till, vad vet man? :) När jag stressad och dan, efter både fika och lite shopping, skulle hem höll jag inte på att komma ur parkeringsgaraget! Det var hyseriskt  mycket folk i omlopp och jag hade sju bilar efter mig in i fållan mot utpasseringsbommen. Glatt pillade jag in min biljett och genast talade apparaten om att jag stått för länge och därför skulle betala 20:- för att få komma ut. Lättare sagt än gjort - plånboken var försvunnen!

Efter att ha backat ut bilen, och knuffat med mig alla som redan hade bildat kö bakom mig, vände jag upp och ned på hela väskan i jakten på plånboken... Som inte fanns där! Skit också... Parkerade irriterat bilen på en lastplats i garaget och rusade in på ICA för att se om jag eventuellt glömt den där. Det hade jag... INTE!! Tillbaka ut till bilen, som just höll på att få en p-bot, vände jag upp och ned på väskan en tredje gång... Och ser man på - jag hittade plånboken. Drygt 25 skräckfyllda minuter senare styrde jag hemåt igen.

Väl hemma igen så snubblade jag in bland alla 45:or (= fem par = tio stycken!) mötte jag Denize i hallen som skulle till Ingarö för att fira nyårsafton med ett gäng tjejer. Johanna och hennes vänner degade runt överallt och jag satte fart för att själv snabbt bli klar för avfärd på nytt. Lyckliga jag satte mig i bilen vid 16.30-tiden och satte fart mot Heléna i Sollentuna tillsammans med Winston, gott vin och en tulpanbukett.

Väl framme hos Heléna kissade jag Winston och bättrade på fejset. Sedan gav vi oss av mot stan för att ta ett par nyårsdrinkar. Vid niotiden var vi tillbaka hemma hos Heléna och korkade upp kvällens första flaska vin. Hon bjöd på en fantastiskt god middag dagen till ära; Till förrätt var det tigerräkor, till varmrätt urgoda potatiskbakelser och förtrollande goda lammracks. Till efterrätt avnjöt vi varsin himmelskt god hallon-pannacotta, expresso och varsin chokladbit. Tänk att mat kan vara så magiskt gott i trevligt sällskap. Vi babblade och bubblade som bara tjejer kan och plötsligt knackade ett nytt decennium på dörren...



Vaknade i morse till strålande sol och vykortsvackert väder. Vi skyndade oss och var snart klara för en härlig promenad efter Edsvikens strand. Väl hemma igen tackade jag för mig och styrde kosan mot Stockholms södra förorter. Än en gång; Tack Heléna för en jättemysig kväll och för att jag fick sova över hos dig. Nästa gång är det min tur att få bjuda dig på middag och en skön säng!

Ett snabbt samtal med Johanna fick mig att förstå att jag inte skulle åka hem utan raka vägen till Barbro för en fika och för att överlämna biljetterna till dagens Nyårskonsert i Storkyrkan. När jag någon timme senare än en gång var på väg hem och förstod att läget var oförändrat bestämde jag snabbt att jag själv skulle nyttja den överblivna konsertbiljetten. Jag överraskade tanterna med att vara vid kyrkan då de kom dit! Meningen var att Anja skulle vara med, men hon fick akut andnöd på Slottsbacken och fick snabbt hjälpas in i en taxi för att åka hem igen. Det är skönt att man inte röker... Så ofta och mycket längre!!

Nyårskonserten var mäktig och pampig, platserna de allra bästa - precis som det brukar vara de gånger jag är där... Och det är inte allt för ofta! ;) Gustaf vevade på bra med dirigentpinnen och jag måste säga att det är ett speciellt jobb han gör i sitt podium. Jag förstår att hans roll är viktig men kan inte låta bli att fundera på hur viktig den är. Vad skulle hända om han tappade taget om pinnen och singlade iväg den utöver publiken, kören eller orkestern? Eller, tänk om han skulle slå av den mot något lampstativ? Eller om han plötsligt skulle överraska med att veva åt andra hållet? :) Jag tycker om Gustaf - hela han är en lisa för själen. Och faktiskt måste jag medge att det känns häftigt med konserter av detta slag i kyrkor. Att bara sitta där och ta in alla intryck ger avtryck. En stund för eftertanke... Kan inte låta bli att känna mig både upprymd och harmonisk. Undrar om det är miljön eller musiken? Eller kanske en både och?

Efter en och en halvtimme stod vi åter ute i vinterkylan. Vi hoppade på bussen och att kort därefter på "En grek på söder" med varsitt glas vin. En trevlig avslutning på en innehållsrik dag - en trevlig början på ett nytt år. Ett år som ska bli ett av de bästa åren i hela mitt liv. Det är mitt nyårslöfte till mig själv!

Bye, bye 2009. Välkommen 2010!